Att fysisk aktivitet, FA, är en naturlig och helt nödvändig del av människans villkor torde ingen längre på allvar ifrågasätta. Vår tid har på gott och ont stöpt om människors tillvaro så att alltför många blivit alltför fysiskt inaktiva. Det bidrar till, inte bara ökad ohälsa, utan också tilltagande sjuklighet. Detta har i sin tur gjort att FA alltmer betraktas som en del av hälso- och sjukvårdens behandlingsarsenal.

I mars kom Socialstyrelsens preliminära riktlinjer för depressionssjukdom och ångestsyndrom. Riktlinjerna har skapat en livlig debatt i Dagens Medicin. Kritik har framför allt riktats mot de nya rekommendationerna där kognitiv beteendeterapi, KBT, lyfts upp som förstahands­åtgärd framför läke­medels­behand­ling vid flera dia­gnoser. Fysisk aktivitet är en aspekt som inte har vädrats lika mycket i debatten.

I riktlinjerna kan man läsa att det har varit svårt att värdera evidens för FA då det vetenskapliga under­laget är för litet, exempelvis vid måttlig egentlig depression hos vuxna, eller att underlaget är tillräckligt men effekten bedöms vara liten. I de flesta fall rekommenderas FA som något vi kan använda, men med låg prioritet. Fysisk aktivitet som prevention av depression hos barn och ungdomar prioriteras där­emot högre.

Vi vill nu vidga debatten genom att diskutera de hälsofrämjande effekterna av FA som är något utöver sjukdomsspecifik behandling vid depression och ångest. Flera psykiatriska diagnoser medför ökad risk för en lång rad andra tillstånd som diabetes typ 2, långvarig smärta och för tidig hjärt-kärlrelaterad död.

Världshälsoorganisationen, WHO, har i en internationell kartläggning visat att ångest och depression dels är inbördes riskfaktorer, dels ökar de – både enskilt och tillsammans – risken för kroniska somatiska sjukdomar. Här kan nämnas hypertoni, astma, hjärtinfarkt, diabetes, magsår och återkommande smärtproblematik. Samsjukligheten är därmed ett bra skäl till att ordinera fysisk aktivitet.

Biverkningsprofilen för FA är långt mer gynnsam än vid farma­kologisk behandling. FA ger en positiv påverkansprofil som kan fungera som en resurs (buffert) för människor med ångest eller depression. Fysisk aktivitet antas stimulera hjärnans biokemiska/hormonella processer. Själva beteendeaktiveringen mot­verkar dessutom depressionens passivi­sering, något man använder sig systematiskt av, inom både KBT och psykiatrisk sjukgymnastik. Att FA verkar utifrån flera mekanismer gör metoden till ett attraktivt behandlingsalternativ.

Metoden FAR, fysisk aktivitet på recept, i kombination med Fyss, fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, är redan väletablerad i svensk hälso- och sjukvård.

Det växer fram allt tydligare evidens för FAR. Hittills har tre avhandlingar behandlat ämnet: en ur hälsoekonomisk synvinkel – de andra belyser själva metoden. Följsamheten för FAR har visat sig vara minst lika god som för farmakologisk behandling. Ordinationen kan skötas av alla legitimerade vårdprofessioner. Det gör FAR till ett verksamt verktyg med stor möjlig spridningseffekt, relevant i en primärvård där en större andel av patienterna med lindriga/måttliga ångest- och depressionstillstånd kommer att behandlas framöver.

En del av kritiken gentemot Social­styrelsens riktlinjer har handlat om de stora ekonomiska satsningar som måste till för att utbilda fler KBT-terapeuter. Vi påstår att FAR är en billig och lättillgänglig metod som inte kräver så stora utbildnings­insatser. En annan kritik ifrån psykiatrin har varit att man i och med betoningen på KBT delvis ”kastar ut barnet med badvattnet”. Man menar att individualiserade insatser kräver tillgång av fler terapiformer.

Vi anser det finns evidens för FA vid flera av de tillstånd som granskats i riktlinjearbetet, även om systematiska översikter ännu inte kunnat ge oss exakt dosering. För depression finns i dag randomiserade studier som visar att effekten av fysisk aktivitet är jämförbar med antidepressiv medicinering vid mild till måttlig depression, även om dessa än så länge är få. Tillsammans med övriga hälsoeffekter borde detta dock vara tillräckligt för att tydligare lyfta fram FA som en del i behandling och sekundärprevention. Sneglar man på andra länders förhållningssätt (England, USA och Danmark) för psykiatrisk sjuklighet har det rådande evidensläget för exempelvis depression lett till skarpare formulerade riktlinjer för hälso- och sjukvården.

Inte vid någon diagnos i Social­styrelsens riktlinjer har FA hamnat på den så kallade ”icke göra”-listan, det vill säga sådana behandlingsformer som inte anses bidra till förbättring och därför inte bör användas. Det talar sitt tydliga språk. De psykiatriska sjukdomstillstånd som nu varit under Socialstyrelsens lupp och de förstadier och närliggande tillstånd som psykisk ohälsa innebär har allt att vinna och inget att förlora på att vårdens olika professioner än mer använder fysisk aktivitet som en självklar del i behandlingsarsenalen!

Jill Taube
Lena Hedlund
Lars-Gunnar Gunnarsson
Ingbjörg H Jonasdottir
Lars Hagberg
Lillemor Nyberg