Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Hur många barn ska vi fortsätta offra?”

Arbetsterapeuten Sussie Olofsson vill att bedömning av perception och motorik får större betydelse inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:
Sussie Olofsson, legitimerad arbetsterapeut, privatpraktiserande

Jag läser en forskningsnotis angående adhd hos barn med uppförandestörning i senaste numret av Psykologtidningen.

Det står att barn med upp förandestörning också bör få sin motorik och perception undersökt och jag blir sorgligt påmind om att dessa kunskaper fanns redan för över tjugo år sedan!

Då utfördes denna undersökning på alla barn och unga som hade utvecklat avvikande fysiska och psykiska beteenden. De kom till barn- och ungdomshabiliteringen i Norra Bohuslän via barnhälsovården.

På den tiden var det en självklarhet för oss, arbetsterapeut som sjukgymnast, att utföra en motorisk och perceptuell bedömning, oavsett diagnos, eftersom den utredningen sedan utgjorde en bas över hur vi kunde gå vidare med barnets speciella behov av kompensation, stimulering och övrigt bemötande där fokus lades på det friska.

Men den bedömningen och behandlingen stoppades effektivt i samband med att det in genom dörren kom krav på diagnostisering och medicinering med vilket det följde sjuksköterskor. Samtidigt fick barnets behov av arbetsterapeut och sjukgymnast gå ut genom barn- och ungdomspsykiatrins dörr. Tidigare hade vi anlitats flitigt av just barn- och ungdomspsykiatrin för just denna grupp barn. Nu ansågs dessa barn enbart vara i behov av specialpedagogik, diagnos och medicinering.

Helt nyligen har vi (psykolog, sjukgymnast samt arbetsterapeut tillika undertecknad), med anledning av det missnöje som nu tycks blomma upp inom barn- och ungdomspsykiatrins väggar, fört en dialog om varför kunskaperna inom barn- och ungdomspsykiatrin har urvattnats vad gäller just betydelsen av barnets förmåga till motorik och perception och hur det kan påverka deras psykiska hälsa.

Så länge vi inte ser dessa barns speciella behov av bemötande – vad gäller kompensation och stimulering av deras dolda funktionshinder, deras humanhaptiska perceptionsstörningar – så länge kommer vi också att ha en grupp barn och unga som mår psykiskt dåligt på andra grunder än de neuropsykiatriska.

Vi måste lära oss att förstå oss på dessa barns och ungdomars dolda funktionshinder nu - och vi måste lära oss hur negativt en obalans i barnets biokemi kan påverka perception inklusive motorik (och då framför allt förmåga till snabbhet och precision) och hur denna obalans kan balanseras upp.

Det måste således till en förändring nu. Vi gör de här barnen och ungdomarna en björntjänst om vi bestämmer oss för att fortsätta vänta in vetenskap och evidens. Under de tjugo år som gått har vi, enligt mina egna iakttagelser och observationer, offrat alltför många barn och ungdomar eftersom de inte får sina speciella behov tillgodosedda vad gäller kompensation och stimulering. Kompensation kan vara fysisk (hjälpmedel) och psykisk (mer tid, sitta i ett hörn etcetera) samtidigt som stimulering syftar till att förändra balansen i barnets biokemi genom individuellt anpassad kost, kosttillskott och rörelse. Vi följer då Läkemedelsverkets rekommendationer 2009:1. Allt är baserat på beprövad erfarenhet och forskning.

Frågan är hur många barn och ungdomar vi ska fortsätta att offra? Under de tjugo år som gått har dessa barn och unga enbart fått hjälp med diagnos, medicinering och samtal samt specialpedagogik – deras speciella behov av bemötande vad gäller kompensation och stimulering lyser fortfarande med sin frånvaro och det påverkar dessa barns och ungdomars vardag negativt vad gäller utvecklingen av förmågan till aktivitet och relationer.

Kommentarer