Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Har Sveriges sjuksköterskor och läkare rätt uppgifter och är de på rätt plats, undrar Lars Breimer. 

Har Sveriges sjuksköterskor och läkare rätt uppgifter och är de på rätt plats, undrar Lars Breimer.  Bild: Thinkstock

”Vad gör alla dessa egentligen?”

Läkartätheten har sedan 1974 gått upp från en på 650 till en på 220, och sjuksköterskornas i motsvarande grad, men sjukvården har knappast blivit tre gånger mer omfattande. Det skriver läkaren Lars Breimer, som ifrågasätter att det finns en reell personalbrist. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Det är svårt att mäta vårdens värde på ett meningsfullt sätt. Den mest effektiva vården är den som utförs av välutbildad och erfaren personal, men utnyttjas de effektivt? Fortbildning av nya specialister fördyrar vården och det finns en risk att läkarnas vidareutbildning kommer i kläm. Ett kostnadseffektiverande vore att ha ett och samma it-system för vården. Personal skulle ej behöva omskolas vid byte av landsting. Det skulle höja patientsäkerheten.

2013 fanns i Sverige 44 016 legitimerade läkare under 65 år, att jämföra med 28 000 anställda inom polisen och 30 000 på posten. Detta innebär en läkartäthet motsvarande en läkare på 220 invånare – att jämföra med 1974 då förhållandet var en läkare på 650 invånare. Tätheten bland sjuksköterskorna har ökat i motsvarande grad under perioden men sjuk­vården har knappast blivit tre gånger mer omfattande under 40 år.

Vad gör alla dessa läkare, sjuksköterskor och övriga anställda? Har de rätt uppgifter? På rätt plats? Har vi en reell brist på personal?

Enligt Arbetsmiljöverket och förvaltningsrätten bör en allmänläkare ha 1 500 patienter. Detta behov skulle täckas av 6 470 läkare. Enligt Social­styrelsen finns det 7 159 allmänläkare under 65 år. Om dessa 7 159 (med hänsyn till semestrar, helger, deltider etc) arbetar i snitt 39 veckor var ger det samma arbetstid som om 6 470 läkare arbetar 43 veckor per år. Hur kan det då vara brist inom primär­vården?

Vårdbemanningen i siffror

Utvecklingen i antal och proportion, läkare och sjuksköterskor i Sverige under 40 år.

  2013  1974
Folkmängd, miljoner 9,7  8,2
Läkare, tusental 44,0  13,3
Läkare, per invånare 1:220  1:650
Sjuksköterskor, tusental 149,4  47,8
Sjuksköterskor, per invånare 1:65  1:180

2013 fick 991 läkare utbildade i Sverige legitimation. Därtill 1 052 med utbildning i ett annat EU-land och 203 från tredje land. Om bara 25 procent av dessa 2 046 stimulerades och uppmuntrades att välja allmän­medicin skulle en total på 9 000 allmänläkare erhållas på fyra år. Liknande överslagsberäkningar på sjukhusspecialister kan göras runt landet, per sjukvårdsregion, landsting och var de arbetar och bor.

Sverige har redan ett överskott på läkare och skevare kommer det att bli ty det föds bara mellan 90 000 och 120 000 barn per år. Det betyder en täthet på runt 100 invånare per läkare för de 991 nya svenskutbildade. Räknar man ihop de 6 203 nylegitimerade läkarna och sjuksköterskorna tillsammans är förhållandet cirka 16:1.

Lämpar sig metoden ”Värdebaserad vård”, som kommer från USA, för svenska förhållanden där individen inte direkt står för sjukvårdsutgifterna utan skatterna betalar? Skon klämmer inte på en person. Kortfattat är, inom vissa gränser, USA:s system valfrihetens paradis. Om du har råd – genom egen för­mögen­het eller generösa sjukförsäkringar – kan du söka vård var du vill.

För drygt tio år sedan framförde Kjell-Olof Feldt i Läkartidningen tanken att incitament kunde in­föras för att styra resurserna inom sjukvården, med primär­vården och åldringsvården som specifika exempel, och ryggade inte för att tillföra riktade resurser för att få en fungerande vård.

Feldt pekade på att valfrihet för svensk vård betyder stora konsekvenser för den traditionella geo­grafin, som i dag går i uppfyllelse. Feldt ondgjorde sig över att Sverige inte kunde mäta vårdens värde, något som uppenbarligen fortfarande är svårt.

En välrundad specialistutbildning kräver både rutin- och spetsvård. Den färdigtränade måste utnyttjas optimalt efter behov. Ett landsting kan därför inte ensamt bära utbildningskostnaden. Till skillnad från fotbollsklubbar får de ingen ersättning för sin träningsinsats. I stället bör alla ST-tjänster finansieras centralt. När specialisten är klar söker hen en tillgänglig tjänst och kontraktet överförs från staten till landstinget. En privat aktör som anställer färdigutbildade specialister må ersätta det allmänna.

Läkarnas kontrakt bör vara med en sjuk­vårdande region, inte ett individuellt landsting. Detta skulle på sikt göra det möjligt att överföra ansvaret för ST-utbildning från staten till regionen. En regional anställning skulle i många fall kunna utnyttjas mer effektivt än ett rent landstingsuppdrag genom omflyttning inom regionen efter behov.

Professionerna har nu chansen att ta initiativet och sätta sig i förarsätet för strukturrationalisering av vårdvärde och vidareutbildning. Carpe diem!

Lars Breimer, överläkare vid laboratoriemedicinska länskliniken på Universitets­sjukhuset Örebro.

Relaterat material
Vi är inte passiva - vi arbetar!

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler