Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Min rädsla för Mårran har övergått till medlidande”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Av alla Tove Janssons älskvärda karaktärer i Mumindalen finns en särskild som har satt allra djupast spår i mig – Mårran. Denna stora, mörka, läskiga gestalt sände kalla kårar inte bara längs Mumintrollens ryggar, utan även min. Där Mårran drog fram förvandlades allt till is. Det var som om kylan i hennes hjärta spred sig till hennes närmaste omgivning. Inte undra på att ingen ville vara i närheten av henne.

Min rädsla för Mårran har med tiden övergått till medlidande. Det har skett i takt med att min kunskap om psykiatriska tillstånd har ökat. Hennes sårbarhet och svaghet har blivit tydlig för mig.

Jag har nämligen lagt märke till hennes påtagligt långsamma och släpande gång där armarna hänger livlöst längs hennes sidor. Jag har lagt märke till att hon har en ihopsjunken hållning och att hon aldrig rör en min. I dag skulle jag benämna dessa fynd som psykomotorisk hämning och utslätad ansikts­mimik.

Se på Mårrans jagade, stirriga blick, som för mig tyder på att hon har en förhöjd ångestnivå. Hon dyker alltid upp nattetid i Mumindalen vilket signalerar att hon har sömnsvårigheter och kanske besväras hon även av tidiga uppvaknanden. Hennes mörka, diskreta klädsel ger en fingervisning om att hennes stämnings­läge är sänkt. Hon ter sig lida av en ihållande, djup nedstämdhet.

Vidare har jag aldrig någonsin sett Mårran le vilket för mig tyder på att hon inte är avledbar från sin plågsamma åkomma. Hon ger ifrån sig obehagliga, grymtande ljud men formulerar aldrig förståeliga ord. Även det kan vara ett delfenomen i hennes sjukliga tillstånd.

Jag har alltså med tiden insett att Mårran sannolikt lider av en psykiatrisk sjukdom, nämligen en djup melan­kolisk depression med mutism. Just denna insikt är skälet till att min rädsla för Mårran förvandlats till medlidande. Jag kan inte låta bli att undra hur hon egentligen är som person. Vem är Mårran, egentligen? För tänk om hon skulle få behandling för sin svåra sjukdom. Tänk om Mårran skulle botas från sin depression. Effektiv behandling finns näm­ligen att tillgå.

Jag inser att man skulle kunna argumentera för att min syn på Mårran som en gestaltning av en djup melankolisk depression är en typ av arbetsskada hos en lite för ambitiös ST-läkare i psykiatri och att jag ägnar mig åt onödig ”psykiatrisering”. Jag själv vill däremot tänka att min förändrade syn på Mårran visar hur annorlunda saker och ting kan tolkas beroende på vilka kunskaper man har och vilka erfarenheter man bär och att denna insikt är användbar för mig i mitt kliniska arbete.

Mårran åskådliggör hur viktigt det är att ifrågasätta sina egna tidigare bedömningar och att angripa frågeställningar från olika infallsvinklar.
Och inte minst demonstrerar hon att jag kan ha glädje av Tove Janssons fantastiska Muminvärld i många år till.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler