Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Lediga jobb
  • Logga in

Debatt

”Är självmord alltid psykisk störning?”

Ska jag som psykiater tvångsvårda alla de jag möter med allvarliga självmordstankar även om de saknar tecken på allvarlig underliggande psykisk störning? skriver Herman Holm.

Annons:
Herman Holm, överläkare Psykiatri Skåne.

När jag kommer in i rummet ligger hon och slumrar i den dämpade belysningen. Hon vaknar till när jag rör vid hennes axel och tittar på mig med klara ögon. Jag har som bakjour inom psykiatrin till uppgift att uttala mig om hennes psykiska tillstånd, efter all­varligt självmordsförsök.

Före besöket har jag kikat i vår journal Melior, där jag kan se all sjukvårdskonsumtion inom offentlig vård i hela Skåne. Hon har aldrig besökt oss inom psykiatrin men varit på både medicin- och onkologisk klinik för en metastaserande cancer.

Jag ber henne berätta. Hon har bara haft sin dia­gnos i sex månader. Redan när man upptäckte tumören var den spridd och gick inte att operera. Försök gjordes med både strålning och cellgiftsbehandling.

Tumören svarade mycket dåligt och man kom tillsammans med henne överens om att enbart ha symtomlindrande behandling. Hon har en ganska begränsad tid kvar att leva tillsammans med sin man. Hon berättar hur hon vecka för vecka känner sig allt sämre och får mer och mer svårt att andas och svälja. Smärtorna plågar henne trots morfinet.

Utan att nämna för maken fattar hon beslutet att förkorta sitt återstående liv. Hon tar före säng­gåendet en kväll all sin rogivande medicin samt också en försvarlig mängd smärtstillande. Hon städar noggrant undan alla spår. Hon är döende och tänker att vad vore mer naturligt än att hon dör en naturlig död under natten.

Mannen finner henne på morgonen medvetslös och tror att det måste bero på hennes grundsjukdom. Ambulans tillkallas. Väl inne på sjukhuset har hon vaknat så pass mycket att det står klart att det inte är hennes cancersjukdom som orsakat det hela. Nu frågar man mig efter psykisk sjukdom och risk för nya självmordshandlingar.

Hon talar sakta och rösten är hes, förmodligen på grund av en stämbandsförlamning som följd av hennes cancer. Hon redogör för sin situation sina tankar och sitt handlande. På mina följdfrågor om psykisk tidigare ohälsa hos henne själv eller släktingar får jag inget napp. Jag fångar inte heller upp något djupt depressivt i hennes tänkande. Hon berättar varmt och kärleksfullt om sin relation till maken. Däremot är hon förtvivlad och skamfylld. Hon känner det som ett misslyckande och svek mot maken.

“Vi lever fortfarande med en stadfäst och politiskt beslutad nollvision på detta område.”

Jag har det senaste året mött en handfull personer som väckt frågan om alla självmordsförsök och fullbordade självmord alltid beror på psykisk störning.

Under ett möte med blivande psykiatrer diskuterar vi denna problematik. En av dem tänker att just möjligheten att kunna ta sitt liv känns viktig som tanke, även om han själv inte övervägt att göra detta. Flera patienter har berättat om vikten av att ha denna sista kontroll kvar. Just denna möjlighet kan vara det som håller dem vid liv – en dag till och sedan en dag till.

Vi lever fortfarande med en stadfäst och politiskt beslutad nollvision på detta område. Den formuleras i en regeringsproposition (2007/08:110) som att ”Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord”. Jag sympatiserar med att ingen ska behöva hamna i den situationen. De flesta jag möter som försökt ta sitt liv har behandlingsbara psykiska tillstånd. Deras tankar om livets meningslöshet är en följd av detta. Men inte alla.

En nollvision har konsekvenser. En är att den är oförenlig med att utreda frågan kring självvalt livsslut, något som Statens medicinsk-etiska råd före­slagit.

En annan är hur ett samhälle utan ett enda självmord kommer se ut. Hur ska vi förhålla oss till det hela? Ska exempelvis jag som psykiater tvångsvårda alla de jag möter med allvarliga självmordstankar även om de saknar tecken på allvarlig underliggande psykisk störning? Eller är alla med självmordstankar psykiskt störda? I en stor enkätundersökning i Umeå åren 1986 och 1996 så svarade cirka 10 procent att de under det senaste året haft tankar om att ta sitt liv. Frågar man äldre personer och ber dem berätta om de någon gång under sitt liv haft tankar om att ta sitt liv får vi betydligt högre siffror.

Denna viktiga existentiella fråga förtjänar bättre än att sopas under mattan! 

Relaterat material
Självmorden kan minskas

Kommentarer

  • Ulf Brettstam 2016-03-19 08:48:41

    Tack Herman för att fortsätter rikta strålkastaren på självmorden (http://www.dn.se/debatt/systematisk-forskning-kravs-for-att-minska-sjalvmorden/), (http://www.dn.se/debatt/repliker/ersatt-lex-maria-anmalan-med-analys-av-alla-sjalvmordsfall/). "Vision" har blivit ett populärt ord i politiskt språkbruk och med tanke på ordets definition som ett framtida önskvärt tillstånd man vill uppnå utan krav på verklighetsförankring, tidsbundenhet eller mätbarhet, är kanske det politiska språket ordets adekvata hemvist. Problemet uppstår i den signaleffekten ordet ändå får för alla som kommer i kontakt med självmord och självmordsnära människor. Inte minst på myndighetsnivå. Tänker direkt på socialstyrelsens upprepade direktiv (Soc 41-4840/09) om vikten av strukturerade suicidriskbedömningar och där dessa formligen exploderat i antal i patientjournalerna utan någon som helst effekt på antalet genomförda självmord/ år. Mig veterligen är det inte olagligt att ta självmord och bara vetskapen om självmordet som en möjlig "reservutgång" för människor i en svåruthärdlig livssituation, kan innebära att de orkar en bit till i livet, som ibland kan vända till det bättre.

  • pelle 2016-03-18 11:52:59

    Mycket intressant text. jag håller helt med och självmord är inte alltid sjukt men hur ska vi förhålla oss till det? Sedan dessa politiska nollvisoner, är det äkta ambitioner? Som du säkert vet och säkerligen har en hel del egen erfarenhet av; -att den yrkeskår, dvs vi läkare, som ska uppnå nollvisionen vad beträffar självmord är också sannolikt den yrkeskår som har högst suicidfrekvens

  • Philip 2016-02-24 16:46:37

    @Dr Sludig: Vad du än gör, så hoppa inte! Om du överlever så kan du få en vidrig ryggmärgsskada och bli lam med svåra smärtor för resten av livet.

  • Haqvin 2016-02-13 00:32:07

    Är överens med dig, Dr Sludig, med tillägget att man fullt rationellt kan komma fram till samma förhållningssätt även som person med psykisk ohälsa.

  • Dr Sludig 2016-02-11 13:03:20

    Jag är specialist i allmänmedicin. Varje dag under hela mitt vuxna liv har jag planerat för suicid. Jag är inte nedstämd, har inga psykotiska upplevelser, och anser mig själv helt psykiskt frisk (liksom min omgivning gör). Jag har aldrig haft kontakt med psykiatrin (annat än som läkare), och aldrig haft några vårdkontakter med psykiatrisk inriktning för egen del. Jag har inga planer på att begå självmord just nu, men det är en trösterik tanke att jag vet att finns en väg ut, om livet skulle bli outhärdligt. Om hela min familj omkommer, om jag får en svår sjukdom med olidliga symtom och bara upplever mig själv som belastning, om krig utbryter och situationen blir ohållbar.... För mig är tanken på suicid en tröst och en trygghet, och jag har massor av konkreta planer på hur jag skulle kunna göra. Jag skulle på inga villkor acceptera medicinering eller samtalsterapi eller ECT eller något annat för detta "tillstånd". Jag anser mig också vara i min fulla rätt att suicidera, om så skulle vara. Är det någon som har lust att försöka sig på att skriva ett LPT? Lider jag av en allvarlig psykiatrisk störning?

  • Haqvin 2016-02-09 17:01:25

    @psykotisk: Beklagar, men flertalet av dina påståenden saknar vetenskaplig grund och motsägs dessutom av erfarenheten i ett stort antal fall.

  • Student 2016-02-05 18:04:23

    @psykotisk: Tack för ditt kloka inlägg, det är uppfriskande att fler patienter gör sin stämma hörd i kommentarsfälten på DM som omväxling och motvikt till de gamla vanliga antipsykiatriska kommentatorerna. Jag önskar dig en riktigt trevlig helg!

  • Student 2016-02-05 18:01:50

    @Herman Holm: Stort tack själv för en angelägen och tankeväckande debattartikel!

  • psykotisk 2016-02-05 15:55:11

    Där finns terapiresistenta patienter. Där finns en stor grupp patienter som även kommer bli sämre för varje år som går trots stora insatser. Tvångsåtgärder är en viktig del under vissa omständigheter inom psykiatrin. Sen går inte psykoser att häva med hjälp samtalsterapi. En psykos är ett skov som klingar av med tiden, helst med hjälp av neuroleptika. Du kan dock fortsätta att besväras av psykotiska symtom för resten av livet och då särskilt vanligast så är det rösthallucinos. Viktigast för psykospatienter är utan tvivel i första hand en välinställd neuroleptika. Sedan är det god självomvårdnad, d.v.s. mat, sömn etc . Sedan för att ha livskvalité är det viktigt med en Meningsfull sysselsättning (gärna betalt arbete).

  • Herman Holm 2016-02-05 14:15:51

    Hej Tack för alla kommentarer. Diskussionen speglar väl mycket av den problematik som finns. Var gör gränserna för "allvarlig psykisk störning" som ju är ett grundkrav för psykiatrisk tvångsvård. Vad går gränserna för vad man som läkare (eller annan behandlare) skall göra respektive inte göra när man träffar en suicidnära patient. Jag arbetar som framgår som psykiatriker och det är ganska ofta jag fattar beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård när det finns självmordstankar till följd av psykisk sjukdom. Jag är inte anhängare av aktiv eutanasi av det snitt som finns exempelvis i Holland. Men det händer då och då att jag stöter på personer som har tankar på att ta sitt liv, eller har försökt att göra det - där jag inte kan se tecken på allvarlig psykisk sjukdom. Jag blev som många andra tagen av radiodokumentären kring de paret som åkte till Dignitas i Schweiz och där fick hjälp att ta sitt liv (läkarassisterat självmord). Jag tycker dessa frågor är oerhört svåra. Jag ser inga tvärsäkra svar. Men skulle gärna se att frågorna lyftes fram och att vi kunde få till stånd både en bra utredning och också ett samtal kring dessa svåra frågor. Idag står regeringens nollvision i vägen för detta. En bra artikel kring en modell för att bedöma suicidrisk och behandla suicidnära patienter https://www.med.uio.no/klinmed/forskning/sentre/nssf/tidsskrift/2009/nr1/Jobes.pdf

  • Haqvin 2016-02-03 14:22:49

    Kan bara konstatera, att mångas resonemang gör en mycket beklämd, och att det är lätt att tappa tron på mänskligheten

  • Student 2016-02-02 18:39:27

    @Claes Reuterwall: Nu gäller ju diskussionen "rationell" suicidalitet och huruvida detta skall föranleda tvångsvård enligt LPT medan läkarassisterad dödshjälp är en helt annan, och svårare, fråga. När det gäller suicidförsök hos terminalt sjuka patienter utan tecken på psykisk störning så bör enligt min åsikt LPT självklart inte komma på fråga. Rent generellt så har de flesta patienter med terminala sjukdomar och svår smärta möjlighet att suicidera relativt smärtfritt genom samma tillvägagångssätt som beskrivs i patientberättelsen ovan. Dock är det stor skillnad mellan att patienten, läkaren ovetandes, medvetet överdoserar förskrivna läkemedel och att kräva att läkaren direkt skall medverka till att avsluta patientens liv. Avslutningsvis: vad menar du med att vaktmästare kan vara patologer, och vilken bäring har det på den här diskussionen?

  • Claes Reuterwall 2016-02-02 17:59:21

    En människa med en inoperabel tumör som dessutom inte svarar på någon behandling. Ska man inte ha sin egen rätt att bestämma över sitt eget liv? Vad politiker och andra tycker är löjligt. Vill man dö ska man få det. om man är så sjuk att det inte finns annan vård än smärtlindring. Sverige ligger efter här och det är en skam. Man får privat betala mer än 100.000:- och resa till ett annat land där man kan få en dryck och sedan somna in. Svensk psykvård är sämre än dålig, jag vet eftersom jag varit patient. Själv tänker jag inte följa svenska regler om jag får cancer eller annan obotlig sjukdom som bara får mig att bli sämre för varje dag. Går det inte att bota så får det vara. Då ska man få dö. När ska detta införas i Sverige? Naturligtvis ska patienten undersökas av 2 oberoende specialister inom sjukdomen för att ett riktigt svar ska framkomma. Om det nu går i detta land där vaktmästare kan vara patologer och psykiskt sjuka vara kirurger.

  • Admin1 viska.se 2016-02-02 17:08:30

    Vill citera en färsk svensk tvilling studie: "20 % av våldet vid bipolär orsakades inte av genetiska faktorer för missbruk (troligen impulsivitet och aggression vid mani), medan vid schizofreni verkade allt våld orsakat av missbruksgener." http://www.viska.se/index.php/nyheter1/8-vald/6241-valdet-vid-schizofreni-67-generna-for-sjukdom-och-missbruk Psykiatrin måste få större fokus på missbruk. Missbruk är det stora problemet för psykiatrin och missbruk måste behandlas för att frisätta vårdplatser och minska våld.

  • HeresyX 2016-02-02 08:51:27

    Det finns gott om exempel på psykotiska människor som mördat inte bara sig själva, men även andra oskyldiga. Tvångsvård med tillräckliga skyddsåtgärder är en förutsättning för att rädda liv på patienter och medmänniskor. Att kramas och prata igenom svårigheter är en ädel tanke men oförenlig med verkligheten i vissa fall. "Rationella suicidhandlingar" är varken olagliga eller ändamål för tvångsvård - men man är patienten skyldig att göra en bedömning om det finns ett botbart tillstånd att påverka. Dödshjälp är en annan, mycket svårare, fråga.

  • Admin1 viska.se 2016-01-31 15:32:23

    I det gamla Kina för ett par tusen år sedan var domstolsstraffen grymma och plågsamma. När en person fälldes i en rättegång tog de direkt gift för att undkomma straffet. Därför hade de alltid färsk hundavföring, som pressades i personen för att framkalla kräkning och undvika självmord och flykt från straffet. Samhället har alltså tidigare försökt undvika självmord i vissa situationer. Som påpekats krävs allvarlig psykisk störning för att få tvångsvård. Det intressanta i detta fall vore om hon hade haft en organisk psykos (dvs utlöst av en tumör) det borde kunnats räknas som allvarlig psykisk störning. Vad gäller tvångsvård så har 75 % missbruk. Så egentligen är det både allvarlig psykisk störning och missbruk, som ofta krävs vid LPT.

  • Haqvin 2016-01-30 22:25:21

    Som jag sa, Student, så är jag medveten om det omöjliga i att tillfredsställa de motstridiga förväntningar som riktas mot psykiatrin. Jag är också djupt medveten om de monumentala kapacitetsbristerna. Vårdens lojalitet skall dock alltid, så långt det är möjligt, ligga hos patienterna, ingen annanstans. // Jag delar sedan inte alls din uppfattning, att medicinering eller ECT är en förutsättning för att häva psykiska kristillstånd. Dessa insatser är förvisso nästan det enda psykiatrin har att erbjuda i dagsläget, men det är en helt annan sak. Alternativet till medicinering eller ECT är inte förvaring. Det finns utmärkta insatser av annat slag man kan göra, men sådana erbjuds inte.

  • Student 2016-01-30 20:05:10

    @Haqvin: Tyvärr så tror jag att vårdintyg ibland utfärdas utan att rekvisiten i lagen är uppfyllda på grund av rädsla att göra en miss som leder till suicid, och jag tror inte att anhöriga och journalister förstår hur svåra sådana bedömningar är, ens för erfarna psykiatriker. Ett problem är också den kroniska platsbristen, eller vad jag kallar skandalös underkapacitet. Detta leder till att patienter inte får hjälp i tid, och inläggning sker följaktligen först när läget blivit urakut. Helt bisarrt egentligen, det är som att vänta med inläggning av septikemiska patienter till dess att de börjar gå in chock! Beträffande tvångsbehandling så förstår jag din motvilja, men ofta kan ju exempelvis medicinering eller ECT vara en förutsättning för att den allvarliga psykiska störning som föranlett vård enligt LPT skall upphöra, och ren förvaring i väntan på självläkning torde vara sämre för patienten. Ha nu en god lördagskväll Haqvin, P2 sänder Turandot från Metropolitan!

  • Student 2016-01-30 20:04:46

    @Haqvin: Just som du säger så måste vi skilja mellan akuta och långsiktiga insatser, och det är utifrån den akuta situationen jag diskuterar LPT och tvångsvård här i kommentarsfältet.

  • Haqvin 2016-01-30 19:48:05

    @Student: Barbro Sandins patienter befann sig inte i psykotiska eller "otillräkneliga" tillstånd åratal. Vi får skilja mellan akuta insatser och insatser för att i grunden förbättra patienternas tillstånd - som ju psykoterapi handlar om.

  • Student 2016-01-30 19:41:09

    @ssk: Vad diskuterar vi här? Är det gränspsykos eller prepsykos/psykos vi diskuterar? För när det gäller gränspsykos så vet du säkert att sådan sällan utvecklas till full psykos ens utan vårdinsatser. När det gäller psykoser så är god omvårdnad en självklar del i behandlingen, men att ett svårt psykotiskt tillstånd skulle vara så lätt att bryta med enbart bemötande tvivlar jag på, ty det krävdes intensiv psykoterapi under lång tid för att uppnå de resultat man gjorde på Säter under Barbro Sandin, och knappast något man hinner göra en sen kväll på PIVA. Om vi däremot diskuterar förebyggande av återfall i psykos så hamnar vi i ett helt annat läge där allmän omvårdnad och bemötande, psykoterapi, stödjande samtal, insatser från socialtjänst etc. spelar en mycket viktig roll. Och återigen så vill jag påminna om att vård enligt LPT möjliggör, men inte nödvändigtvis medför, tvångsåtgärder som bältesläggning, isolering, tvångsmedicinering etc.

  • Haqvin 2016-01-30 19:30:19

    @Student: Det kan finnas ett kortvarigt behov av tvångsomhändertagande i skyddssyfte. Tvångsbehandling är däremot ett övergrepp. Inom ramen för ett tillfälligt tvångsomhändertagande, kan man med gott bemötande åstadkomma mycket, som ganska snart gör tvångsomhändertagandet överflödigt. // I övrigt är jag den förste att instämma i, att kraven från samhället på psykiatrin är minst sagt "schizofrena". Såväl anhöriga som allmänheten och medierna uttrycker ofta upprördhet över att det har vidtagits för lite tvång och att vårdavdelningar inte har rensats från allt som det finns avlägsna möjligheter att använda som självmordsredskap. Dessa reaktioner är i mina ögon uttryck för okunskap. En okunskap, som man kanske många gånger inte kan moralisera över, men som blir förödande både för psykvården och brukarna. Jag delar alltså inte alls det omgivande samhällets upprördhet över för lite tvång.

  • Student 2016-01-30 19:17:47

    @ssk: jag betvivlar alls inte dina erfarenheter, och självklart är god omvårdnad och ett gott psykosocialt omhändertagande en självklarhet för alla psykiskt sjuka patienter, samt givetvis, även somatiskt sjuka. Men nu är det tvångsvård som diskussionen gäller, och då är frågan om man, genom gott bemötande allena kan tillgodose alla akut sjuka patienters behov av vård utan att behöva tillgripa tvångsvård. I många fall kan anhöriga eller vårdpersonal så att säga "tala den sjuke tillrätta" och få hen att lägga in sig frivilligt, men jag vidhåller att vårdintyg ofta är motiverat för att hindra en självmordsnära patient från att exempelvis lämna avdelningen. Jag lider verkligen med alla psykiatriker, för avstår man tvångsvård och pat suiciderar så kommer anmälan till IVO som ett brev på posten åtföljt av Aftonbladet, Uppdrag granskning etc. Om man å andra sidan anser att tvångsvård kan vara motiverat, ja då får man skit av antipsykiatriska företrädare som självsäkert påstår att bemötande löser allt. Damned if you do, damned if you don't...

  • ssk 2016-01-30 18:57:21

    @student - vill bekräfta Haqvins bild att det är möjligt att bryta psykos med bemötande. Jag har inte H:s erfarenhet av många människor men lärde känna någon som varit tvångsintagen pga akuta psykotiska skov några veckor varje år de sista 15 åren, kort efter att jag slutat arbeta som mentalskötare. Eftersom det var en privat kontakt kunde jag, med 5 års erfarenhet av psyk, se vad som utlöste psykosen som ledde till traumatisk inläggning. massiv medicinering osv något man inte ser när patienten kommer till sjukhus med fullminant psykos. --- När samma hände något år senare valde jag att tala med personen som så var gränspsykotisk. Jag ringde upp, berättade att jag såg det som hände, förstod varför symtomen kom och erbjöd mitt stöd. Det tog 15 år innan ny inläggning och den triggades fram av andra. -- Det tog massor av tid och kraft i 2-3 år att försöka vara stöd till självhjälp. Personen och jag umgicks samtidigt men allt som rörde ohälsan tog vi via telefon. Det fungerade bra. --- Orsak till ohälsan, så vitt jag kunde bedöma, var inte trauma hos individen men båda föräldrarna hade traumatiserats som barn, pappan vid 3 års ålder. Han älskade sina barn men knöt dem till sig så hårt att de saknade livsrum. Han var så rädd att förlora dem för att han förlorat alla sina syskon när han var 3 år. Hans ångest, hemlig utanför familje, kvävde hans barn och gjorde ett av dem svårt sjukt. Två inläggningar totalt sista 30 åren. Varje år i 15 år innan stöttande samtal, inte ens psykoterapi.

  • Haqvin 2016-01-30 17:43:57

    Det är inte självförtroende som behövs, när man bemöter en person i akut psykotiskt tillstånd, Student, utan anständighet och inlevelse. Något som dessvärre nästintill alltid saknas i dagens psykvård. // Nej, funktionella och strukturella förändringar i hjärnan är definitivt inte belägg för primärt biologiska orsaker, eftersom dessa förändringar JUST kan var sekundära! Se gärna beskrivning i den här artikeln från 2006 i Dagens Nyheter: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/i-huvudet-pa-ett-litet-barn/. Eller den här artikeln i Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2014/11/Forsummelse-av-barn--ett-forsummat-problem/. // Vad jag anser om "schizofreni" tror jag du känner till. Bästa behandling är inte på något sätt nödvändigtvis psykoanalys. Kanske snarare det här: https://www.youtube.com/watch?v=HDVhZHJagfQ. Eller det här: http://www.familjevardsstiftelsen.se/

  • Student 2016-01-30 17:17:06

    @Haqvin: Wow, med ditt självförtroende framstår du som minst bakjourskompetent, för att inte säga redo för en doctor honoris causa, och jag kan bara ödmjukt buga mig för din stora sakkunskap och erfarenhet. När jag skrev "tala tillrätta" så menade jag att övertala en sjuk person att skriva in sig frivilligt, inte att försöka påverka sjukdomen i sig. Vad gäller dina krav på bevis för primärt biologisk sjukdom så vet jag av tidigare erfarenhet att det är meningslöst att hänvisa till exempelvis funktionella eller strukturella förändringar i hjärnan som argument för biologisk genes eftersom att du avfärdar slika evidens med sofisterier om hönan-eller-ägget, vilket omöjliggör en givande diskussion. Och ja, jag är övertygad om, utifrån dagens kunskapsläge, att majoriteten av psykosfallen har biologisk grund medan en mindre del kan bero på trauma, tortyr, sensorisk deprivation etc. men hur ser då du på exempelvis Schizofreni? Är sjukdomen och dess symtom en reaktion på ett sjukt samhälle och därmed psykosocialt orsakad? Bör psykoanalytiskt orienterad terapi användas istället för antipsykotika?

  • Haqvin 2016-01-30 16:32:18

    @Student: Trots att jag då själv var patient, har jag "landat" medpatienter i akut psykotiska tillstånd, genom att hålla om dem hårt och lyssna och prata lugnt med dem. Akut psykotiska tillstånd är sällan särskilt varaktiga, om man bemöter patienterna på ett vettigt sätt. Om man däremot i sitt förhållningssätt utgår från att de psykotiska uttrycken rätt och slätt är obegripliga sjukdomssymtom, är man dömd att misslyckas med sin "landning" av de berörda personerna. Då känner de sig nämligen i djupet oförstådda, vilket skapar än större ångest och panik. Så ja, jag har "försökt" prata en patient med "fulminant psykos" och svår ångest "tillrätta" (talande ordval!). Jag har dessutom lyckats väl med det! // Min uppfattning om att "terapiresistent psykisk sjukdom" inte finns baserar jag på 40 års erfarenhet som själverfaren och brukarföreträdare. Som jag har påpekat många gånger tidigare, Student, är det den som hävdar ett (kroniskt,) patologiskt tillstånd som har bevisbördan för påståendet. Det är inte friskhet, utan sjukdom, som skall beläggas, och än så länge finns det inga medicinska belägg för primärt biologisk (och kronisk) sjukdom. Så enkelt är det!

  • Student 2016-01-30 12:16:00

    @Haqvin: Har du försökt prata en patient med fulminant psykos och svår ångest tillrätta? För tro mig, även med perfekt bemötande och god omsorg så kan LPT behövas, även om du har rätt i att dåligt och okunnigt bemötande definitivt kan försämra en patients tillstånd och därmed iatrogent skapa en situation som kräver tvångsvård. Och din uppfattning om att terapiresistent psykisk sjukdom inte finns - vad baserar du det på utifrån gällande kunskapsläge?

  • Student 2016-01-30 12:12:50

    @ssk: Jag skrev ju också i min kommentar att psykiskt sjuka måste få den vård de behöver, och jag vill också framhålla att tvångsvård enligt LPT inte nödvändigtvis måste involvera bältesläggning, ty en stor del av alla LPT-patienter jag mött i vården lades aldrig i bälte medan vissa kliniker missbrukar bältesläggning och isolering i strid med gällande rätt. Personligen skulle jag gärna se att alla slutenvårdsavdelningar hade psykolog på minst 50% som handledare åt personalen och som stöd åt patienterna, men resursfrågan är ju ansträngd tyvärr.

  • ssk 2016-01-30 02:10:08

    @Student - problemet för psykiatrins patienter idag är att de inte får den vård och det bemötande de behöver för att tillfriskna. På 70-talet fanns psykologer dels i patientkontakter men lika viktigt, som handledare för alla personalkategorier. För människor som traumatiserats kan det räcka att man säger ett ord fel eller nämner en plats som påminner om traumat, så kan paniken slå igenom. Väljer man att bälteslägga och tvångsinjicera när patienten, för att lindra denna akuta ångest, börjar skada sig själv, har man omedelbart ökat patientens traumatisering. På Island används inte bälten. Man använder bemötande och stöd som metod i stället. Läkare ber idag inte omge sig med neuropsykiatriskt inriktade ja-sägande psykologer utan med beteendevetare som utmanar er och bidrar till vidgat perspektiv för alla.

  • Haqvin 2016-01-30 01:12:20

    @Student: Nu vill jag dock hävda, att det inte finns några "terapiresistenta" psykiatripatienter. De kan däremot mycket väl vara resistenta mot de behandlingar som erbjuds. Den frågan har emellertid inget med frågan om tvångsvård att göra. Om god vård och gott bemötande erbjuds, finns det i vanliga fall inget behov av tvångsåtgärder. Tvånget krävs när man inte har något vettigt att erbjuda, vilket ganska snart gör patienterna förtvivlade och desperata.

  • Student 2016-01-29 23:43:22

    @Haqvin: Tvångsvård enligt LPT kräver att pat lider av en "allvarlig psykisk störning", vilket är ett juridiskt begrepp snarare än ett vetenskapligt. Men visst har du rätt i att det kan vara litet snett att i praktiken alla former av självmordstankar och suicidförsök hos psykiskt sjuka föranleder tvångsvård oavsett grad av "tillräknelighet" hos patienten. Först och främst måste psykiskt sjuka få den vård och det stöd som krävs för att livet skall vara uthärdligt och gärna även understundom njutbart, och då ingår att i många fall hindra patienten från att avsluta sitt liv på grund av djup depression, psykos etc. Men skall vården till varje pris hindra suicid hos terapiresistenta patienter vars hela tillvaro är en mental plåga? Kanske inte, för i de fall medicinen varken kan bota, lindra eller trösta är det kanske bättre att göra ingenting och avstå från tvångsvård, för även psykiskt sjuka har rätt till autonomi. Detta är svåra frågor av såväl medicinsk som etisk och juridisk men kanske framförallt rent filosofisk karaktär, och Holms artikel är ett lovvärt inlägg i frågan som stärkts ytterligare genom ditt kloka påpekande!

  • Student 2016-01-29 23:25:43

    Synnerligen tankeväckande artikel om svåra frågor. Personligen anser jag att kvinnan i fallbeskrivningen agerade rationellt ehuru hon var terminalt sjuk med smärtgenombrott, och jag skulle förmodligen själv agera likadant i hennes situation. Särskilt hjärtskärande är hur hon vinnlade sig om att försöka "maskera" sitt självmord för att skona maken. Självklart är sådan "rationell" suicidalitet inte uttryck för en allvarlig psykisk störning enligt rekvisiten i LPT, och tvångsvård skulle i dylika fall bara kränka den sista rest av kontroll och värdighet en döende människa har.

  • Haqvin 2016-01-29 17:02:08

    En mycket viktig fråga Herman Holm tar upp. Känner det dock påkallat att tillägga, att självmordstankar vid psykisk ohälsa inte heller med nödvändighet kan likställas med "otillräknelighet" som kräver tvångsvård. Antagandet om det saknar vetenskaplig grund.

  • Berit, ssk 2016-01-29 12:22:33

    Äntligen två läkare som har tänkt lite längre och förstått vad som kan ligga bakom det slarvigt uttalade ordet "självmord". Den nollvision som infördes 2008 har gett upphov till både felaktig statistik och missriktad vård. Inom den ideella föreningen RTVD/Rätten Till en Värdig Död har vi i över 40 år försökt få beslutsfattare att lyssna, men utan att riksdag och regering har velat förstå och ändra lagen..Vi, alla måste lära om beträffande ordet ”självmord”; de flesta fall är förstås självmord där räddning är befogad. Men många är i stället sådan död som borde haft samhällets skydd till lagenlig dödshjälp.

  • Claes Swedenborg 2016-01-29 09:35:14

    Sista stycket föll bort: Därför skulle man kanske vilja kvalificera resonemanget med nollvisionen för suicid till definitionen : "Ingen bör på grund av en störning i självupplevelsen i samband med ett behandlings- och botbart tillstånd hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord”. Eller något liknande. En sådan formulering kommer ändå att täcka långt fler än 9 av 10 suicid, och en motsvarande minskning vore ett fantastiskt framsteg för suicidpreventionen och arbetet med åtgärdbar dödlighet. /Claes Swedenborg psykolog Landstinget Västmanland

  • Claes Swedenborg 2016-01-29 09:29:22

    Jag sympatiserar med författarens tankar och vilja att ta upp svåra frågor relaterade till området för suicid och suicidprevention. Dessa frågeställningar bör ju diskuteras vid etiska seminarier för kliniker, i grundutbildning och annan utbildning, och även utifrån kliniska exempel som det beskrivna. Det är viktigt att se att självmord kan, under mycket speciella omständigheter, vara en rationell handling, som t ex vid hopplös fångenskap, såväl fysiskt som psykiskt. Med välgrundad farhåga för grym och utdragen tortyr och förnedring har till exempel många människor historiskt, rationellt som jag ser det, valt suicidet som utväg. Lyckligtvis lever vi inte under sådana omständigheter i nutidens Sverige, men etiska reflektioner måste också kunna spänna över olika tidsperioder och samhälleliga förutsättningar. Vi tangerar då frågor om "rätten till vår egen död" och, vid svåra somatiska tillstånd, "assisterad dödshjälp", områden som naturligtvis diskuteras etiskt utan relation till suicid. Jämförelsen av nollvisionerna med avseende på trafikdödade och suicid haltar logiskt. Ingen kan under några omständigheter invända mot att det vore tveklöst värdefullt om ingen människa omkom i trafiken, medan ett faktiskt utfall med noll suicid förmodligen skulle förutsätta ett samhälle med tvångsåtgärder som vi skulle få stora etiska svårigheter att acceptera.

  • ssk 2016-01-29 09:15:05

    En gilla-knapp hade behövts till detta inlägg.

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Nyheter från startsidan

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!