Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

<b>Adel Abu Hamdeh</b>, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

<b>Adel Abu Hamdeh</b>, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Snåla inte med tålamodet till dem som behöver det”

ST-läkaren Adel Abu Hamdeh om att vara professionell – även mot patienter som helt enkelt verkar vilja jäklas.

Annons:

En natt när jag var psykiatrisk primärjour fick jag ett samtal från en kollega på somatiken. Han förklarade att han hade en ung kvinna på sin avdelning som låg inne efter att ha svalt krossat porslin och som han nu behövde hjälp med. Patienten hade plötsligt fallit ihop i sitt rum och drabbats av vad han bedömt som tydliga funktionella kramper.

Kollegan förklarade att han visste hur ”sådana här tjejer ska tas” och att han därför gett henne ”en rejäl jäkla utskällning”.

Men nu hade situationen förvärrats. Patienten hade blivit upprörd och barrikaderat sig på toaletten efter att ännu en gång svalt krossat porslin.

Ur journalen framkom att den unga kvinnan hade emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min uppgift var nu att lösa situationen. Som första åtgärd informerade jag kollegan om att sannolikheten för att en utskällning skulle kunna ge positiva effekter på patientens hälsa var utomordentligt låg.

Kollegan hade onekligen hamnat i en komplicerad sits och jag har förståelse för att han hade svårt att hantera situationen. Det är tåla­mods­prövande och frustrerande att bemöta patienter som inte beter sig som vi förväntar oss, som inte lyssnar på våra uppmaningar, rekommendationer och råd och som inte heller visar oss den tacksamhet som vi tycker att vi för­tjänar. När vi ger vårt allt för att hjälpa till samtidigt som vi upplever oss mot­arbetade är det lätt att känna sig provocerad.

Särskilt besvärligt kan det upplevas med patienter som skadar sig själva, skapar dramatik och helt enkelt verkar vilja jäklas med oss.

Tyvärr är det inte sällan just så patienter med självskadebeteende uppfattas: Stökiga, manipulativa och uppmärksamhetssökande. Negativa attityder mot själv­skadande patienter förekommer i hög grad bland vård­personal, både inom somatiken och psykiatrin, vilket kan leda till att de inte får ett professionellt och empatiskt bemötande.

Men är det inte paradoxalt att vi är snåla med att erbjuda vårt tålamod till dem som mest behöver det? Då det är som mest angeläget att vi kliver in i vår professionella roll och lägger band på vår frustration. För hur kan vi räkna med att patienter med exempelvis emotionellt instabilt personlighetssyndrom ska kunna hantera sina känslor om inte vi kan det?

Det är svårt att vara professionell, det är därför vi är utbildade för vårt arbete. Vi har till skillnad från våra patienter ett ansvar att vara professionella.

Samtidigt är vi inte mer än människor och ibland behöver även vi få utlopp för negativa känslor som kan uppstå på arbetet och i kontakten med patienter. Men den diskussionen bör tas med kollegorna och inte med patienterna.

I fallet emotionellt instabilt personlighetssyndrom riskerar det att försämra tillståndet och är inte i överensstämmelse med god vård. Vi är helt enkelt skyldiga våra patienter att upprätthålla vår professionalism.

Kommentarer

  • Ann-Marie Lidmark 2016-05-01 16:35:18

    Intressant resonemang du för Adel Abu och jag håller förstås helt med. Men vi har ytterligare ett problem när det gäller professionalism och det är frågan om vad vi menar med professionalism. I Tandvårdsskadeförbundet finns många som inte anser de tas på allvar och därmed inte får den vård de anser sig behöva. Samtidigt som läkare och tandläkare anser att de handlar professionellt så når de alltså inte patienten och patienten känner sig nedvärderad, kränkt och hjälplös. Jag kallar det professionellt när patienten tas på allvar och när man prövar olika behandlingar i samförstånd med patienten. Kan det vara så att läkare lär sig vara professionella på fel sätt, t ex tror att en utskällning av patienten hjälper eller att tålmodigt lyssna och därefter helt nonchalera patienten?.

  • Ing-Marie Wieselgren 2016-04-28 22:22:14

    Tack för bra och klok krönika.

  • A,Lindberg 2016-04-25 22:22:04

    Betablockerare sänker noradrenalin, Inte adrenalin som någon skrev härinne. Utveckla gärna din teori om att borderlinepatienter kunde minska affektlabiliteten med betablockerare. A.lindberg

  • Käthe Pålsson 2016-03-22 13:05:09

    Blev bara så otroligt glad när jag läste din krönika. Du gav mig lite ljus i mörkret.

  • Margana 2016-03-21 20:13:10

    Jättebra krönika! @Mattias, ssk. Det glädjer mig verkligen att läsa om vårdenheter som har insett att lösningen på "problemen" med patienten med EIPS inte är ökat affektivt bemötande, och att ni lyckats genomföra förbättringsarbetet. Tummen upp och hatten av! Tyvärr så leder fel bemötande i en utsatt situation till förtvivlan och ångest (vem skulle inte reagera så?!) och därför ökat självskadebeteende och känslosvängningar. Det beror inte på att patienten har en önskan att manipulera och få uppmärksamhet, även om vårdpersonal kan uppfatta det så. Artikelförfattaren skriver om när man möter patienter som man inte tycker visar en den tacksamhet man förtjänar. Många människor med självskadebeteende och/eller EIPS är så stukade av gång på gång möta en vård som inte förstår och som tror att utskällningar kommer leda till något gott, att de instinktivt är fientliga i vårdkontakter, för de förväntar sig att snart kommer en utskällning eller bestraffning. Så om du som personal tycker att du beter dig "rätt" och empatisk och patienten ändå är avigt inställd, så kan det helt enkelt bero på att han/hon är beredd på att det snart kommer något otrevligt, för det brukar det göra. Så tappa inte hoppet bara för att patienten inte förmår lita på dig på första försöket. Även om utsidan är taggig så kan din empatiska attityd ändå betyda väldigt mycket inuti, under en lång tid till och med.

  • Admin1 viska.se 2016-03-21 15:56:06

    Tycker att det är väldigt bra att läkare under specialistutbildning börjar yttra sig i spalterna. Som färsk kan man se saker med nya ögon och upptäcka fel, som inte andra ser. Underläkare låter också mer mirakulöst än överläkare. Vad gäller borderline vore det intressant att veta om betablockare har effekt mot utbrotten via sin adrenalinblockerande effekt. Adrenalin driver på ilska.

  • Mattias, ssk. 2016-03-21 13:36:34

    På min avdelningen hade vi för några år sedan stora problem med just personer som hade diagnosen emotionell instabilt personlighetssyndrom. Mycket "problembeteende", många självskador och långa, svåra vårdtider. Vi genomförde ett rejält förbättringsarbete via Genombrottsprojektet, där vi framförallt fokuserade på ändrade attityder gentemot dessa patienter och idag har vi ytterst få problem med dessa personer och har oftast ett mycket bra samarbete med dem. Jag är så glad att fler än vi lyfter vikten av gott bemötande av dessa patienter!

  • Eva 2016-03-21 13:08:25

    Glad att se en kollega som arbetar professionellt! Affektivt bemötade för affektiva patienter har ingen plats inom svensk sjukvård, men tyvärr så har inte alla den insikten eller mentala styrkan att kunna hålla sig lugn i alla lägen, och tyvärr finns det en och annan som njuter av att sätta patienten på plats.

  • kaj 2016-03-21 10:27:48

    Stress yrkes-och arbetsmiljövillkor påverkar prestationer på jobbet. Bristande empati, oförmåga att lyssna på patienten ställer till betydande problem där Sverige skulle infört lämplighets test vårdpersonal för långe sedan. Finns kollegor med psykopatiska drag andra som synes oförmögna att skilja på problem hemma och tar med sig skiten på jobbet. Som hen bemöter blir hen bemött och med åren kommer erfarenhet och människokännedom där man läser av vad som krävs i bemötande av patienter i svåra livssituationer på ett respektfullt sätt´. Det är envars förbannade plikt att visa tålamod och respekt mot patienter och inte förvärra situationen där patienten alltid är i underläge. Idag är utmaningarna för vården betydande, nya medborgare från andra kulturer, ökat våld och hot i arbetsmiljön, grova våldbrott med svåra skador, ökad psykisk ohälsa ja listan kan göras lång. Trodde heller aldrig i min vildaste fantasi att jag själv som sjukvårdspersonal skulle hamna i den situation jag befinner mig i idag är den värsta mardröm som någon kan befinna sig i hamna i. Tips: Utmaningen den sjuka jobbstressen: https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/utmaningen/

  • Maria Podal 2016-03-20 10:56:04

    Hej, Jag håller absolut med, i hela artikeln. Fint och empatiskt skrivet. Trots att vi utbildar oss i 5½ år i Sverige för att bli kompetenta läkare innehåller utbildningen en liten andel av just kommunikation, professionell roll, egen utveckling. På min tid när jag gick utbildningen var det ännu sämre ställt med det - nu (åtminstone i Göteborg) är medicinsk pedagogik engagerad och konsultativa kunskaper skall tränas parallellt med de kliniska färdigheterna från termin 4. Förutom utbildning, och kunskap baserad på vetenskap, god pedagogik och utvecklande av empatisk förmåga i sin professionella roll, så torde också det behövas politisk utveckling som tillåter att resurser läggs på att utbilda sjukvårdpersonal oavsett grundbefattning. Det räcker kanske inte heller med att bara de som arbetar inom psykiatrin lär sig att hantera svåra patienter? Kanske det är så att handledning, och diskussioner kring kommunikation med patienter bör finnas på arbetsschemat?

  • ssk 2016-03-19 23:45:28

    Det finns kunskap om detta i andra länders psykiatri. Tror det kan vara en idé att skicka iväg unga svenska blivande psykiatrer till kliniker som är kända för att lyckas bra med traumatiserade - för det är vanligen det de människor är som är utagerande och manipulerande. Island, där man inte lägger i bälte är säkert bra att studera. Vad gör de i stället? På många håll blandar man inte de med traumarelaterade psykotiska symtom, som kränkande röster men en stabil person i botten, med de som har ren schizofreni. Man har mindre och bättre bemannade enheter och satsar på att bygga stabil samverkan där man jobbar med bemötande och relation. http://vuxnabarn.nu/vuxna-barn/komplex-traumatisering/

  • Ssk och patient 2016-03-19 15:20:24

    Helt sant! Mycket bra skrivet. Tänk så mycket längre man når med tålamod och empati.

  • Sven Román 2016-03-19 11:10:19

    Jag skrev i hastigheten fel i mitt förra inlägg, den felaktiga uppfattningen om de med emotionell instabilitet är att de skulle manipulera SIN OMGIVNING, och inget annat.

  • Sven Román, barn och ungdomspsykiater 2016-03-19 10:09:48

    Tack, Adel Abu Hamdeh, jag instämmer till fullo. Hur vi hanterar patienterna med emotionellt instabilt personlighetssyndrom är ett bra mått på vår professionalitet. Det är en fullständigt felaktig bild att de manipulerar patienterna, som t ex en vuxenpsykiater hävdade i den mycket uppmärksammade och prisade radiodokumentären "Den fastspända flickan". Idag finns mycket forskning om dessa patienter och evidens för flera framgångsrika behandlingar, fr a terapiformerna MBT och DBT. I den välfungerande psykiatrin omhändertas dessa patienter på det sätt artikelförfattaren önskar, men tyvärr fungerar det på många enheter, både inom BUP och vuxenpsykiatrin, erbarmligt dåligt. Detta återspeglas i den kraftiga överrepresentationen av tvångsvård och bältesläggning för dessa patienter.

  • ssk 2016-03-19 02:09:51

    LIKE!

  • Haqvin 2016-03-18 23:35:36

    Tiotusenkronorsfrågan är då vad beteendena är symptom på, Ortoped.

  • Ortoped 2016-03-18 23:08:25

    Kloka ord kollega. I just fallet med psykiatriska diagnoser är vissa beteenden symptom, och skall hanteras som just detta. För att själv hålla mig professionell i de fallen patienter har betett sig illa har jag ibland tagit till knepet att ta en paus genom att be patienten att få bortdägga diskussionen och återkomma en stund senare. Det har fungerat alldels utmärkt, givet att det görs på ett respektfullt vis givetvis. Det ger både patienten och mig en stund att tänka efter så att eventuella konfliker de-eskaleras. . Patient-läkarrelationen ska aldrig vara ett ställningskrig, utan en allians, även om det ibland att forma en sådan.

  • Haqvin 2016-03-18 20:56:29

    Vad kollegan uppvisar är inget annat än en monumental brist på inlevelse i den bottenlösa förtvivlan patienten känner och som får henne att begå sådana handlingar. Psykiatriska diagnoser - eller snarare etiketter - kan man lämna därhän.

  • Saga 2016-03-18 15:50:28

    Väldigt väl formulerat! Många kollegor tycks inte bry sig om eller förstå att man ska vara professionell, inte bara i medicinskt teori och praktiska moment utan också i sitt beteende både gentemot patienter och kollegor.

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Nyheter från startsidan

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra utbildningar