Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Kan man kalla något som pågått i över 65 år för kris?”

Vi har tydligen alltid upplevt att det var bättre förr och att det är ohållbart just nu, skriver ST-läkaren Adel Abu Hamdeh.

Annons:

Svensk sjukvård befinner sig i kris och är på väg mot en kollaps. Situationen är så pass allvarlig att det planeras en landsomfattande demonstration den 4 september där vårdpersonal kommer att protestera mot personalbrist och överbeläggningar. Men låter inte detta bekant?

1948 skriver Aftonbladet att ”1940-talet har fått se en sjuksköterskebrist av oanade mått”. På 1960-talet uppger Svenska Dagbladet att den tre decennier långa sjuksköterskebristen ser ut att bli värre och att sjukhuskrisen förvärras varje år.

Under 1970-talet kan man läsa att personalen knäcks av alla överbeläggningar. ”Vi har bara stå­platser kvar” uppger en chef på Karolinska till Expressen. På 1980-talet skriver en läkare i Dagens Nyheter att vårdplatserna omöjligen kan bli färre med tanke på alla överbeläggningar. Vårdpersonalen protesterar mot en ohållbar situation och både Aftonbladet och Expressen har helsidesuppslag om vårdkrisen.

1994 kan man läsa att beläggningsgraden på Stockholmssjukhusen är 105 procent och att endast personalens lojalitet räddar vården. Krislarmen fortsätter årligen under 2000-talet.

Krisen verkar alltså ha varit pågående under lång tid och börjat innan 1990-talets dramatiska nedskärning av antalet vårdplatser och dagens ekonomiska styrning. Men är det över huvud taget meningsfullt att kalla något som pågått i över 65 år för en kris?

Vi har tydligen alltid upplevt att det var bättre förr, att det är ohållbart just nu och att det bara kommer att bli värre. Hur kommer det sig att vi har en ständig personalbrist trots att vi blir allt fler som jobbar inom vården? Mellan 1995 och 2013 ökade antalet läkare per invånare med 42 procent och antalet sjuksköterskor med 15 procent. Jag tror att en del av förklaringen är att vi kan göra mer, vill patienterna väl och tror att risken alltid är större med att göra för lite än för mycket.

Vi tar därför fler prover, gör fler undersökningar och utför fler behandlingar. Det leder till ökat behov av uppföljningar, återbesök och kontroller. Samtidigt ökar förväntningar och krav på vården. Därför tror jag att tillgången på sjukvård aldrig kommer att möta efterfrågan eftersom den i sig göder efterfrågan.

Att överbeläggningar var ett problem även på 1970- och 80-talen trots att vi hade fem–sex gånger fler vårdplatser per invånare kan verka förvånande. Men jag tror att benägenheten att lägga in en patient ökar med antalet tillgängliga vårdplatser. Våra avdelningar kommer därför i princip alltid att vara fullbelagda även om vi får fler vårdplatser.

Jag vill inte kalla dagens personalbrist och överbeläggningar för vårdkris. De bör i stället ses som specifika och långvariga problem i en offentlig sjukvård i världsklass. Jag kan inte låta bli att undra om dessa problem över huvud taget kan lösas. Vad händer om vi i stället inriktar oss på att hantera dem och den stress de genererar? Kanske kan vi då hitta sätt att behålla kontrollen i stället för att uppleva en känsla av ständig kris.

Kommentarer

  • Lena B 2016-09-26 10:46:45

    Om man skruvar åt tumskruvarna flera varv så blir det en ny kris för varje gång. För varje gång finns det mindre att kompensera bristerna med också.

  • Arne Björnberg 2016-09-06 15:58:48

    Skribenten har helt rätt! Samma överbeläggningssituation har varit rådande sedan typ 1945, oavsett vårdplatsantal. Dock är problemet lösbart, vilket visas av att en lång rad länder på kontinenten, såsom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Österrike, Frankrike m fl inte har problemet! Bort med mikro-managerande amatörer ur svensk sjukvård!

  • Martin Borgen 2016-09-06 11:17:35

    Retoriskt skickligt men i en verklighet när man under pågående hlr måste skriva ut patienter från IVA för att det är fullt, när snabbspåren för Strokepatienter inte kan hållas öppna pga platsbrist, när det inte går att kohortvårda patienter för att det inte finns några enkelrum, när planerade operationer måste ställas in, när sjuktalen bland vårdpersonalen ökar, när det de facto har dött patienter på Umas pga av platsbrist så skulle i alla fall jag kalla det kris.

  • Bogosta 2016-09-05 18:01:19

    Från verkstadsindustrin, började jag som vikarie sjukvården 1977 bara mellan jobb men blev kvar för det var ett roligt jobb. Nu när man allt mer inte får/kan lösa de problem som uppstår dagligen på ett bra sätt för vårdtagaren är det inte så kul längre. Snarare skam. Jag håller helt med Inga-lill Söderlund;s kommentar. Det är en empatilös organisation styrd av adminstratörer och byråkrater som inte bryr sig om Agda såvida det inte är en nära släktning. Jag fick senast idag klagomål för att jag inte följt administrativa rutiner, men det fanns fungerande som passade in. Sen tycker jag att "ST-läkare, Psykiatri Sydväst" inte är hela sanningen utan man borde också ange att man i senaste valet kandiderat för offentliga uppdrag i ett av de regeringsbärande partierna.

  • Sjukvårdsanalytiker 2016-09-05 10:32:48

    Läkaren som beskriver sin arbetssituation på Capio har helt rätt i att den offentliga vården drivs på ett orationellt sätt. Det är det som möjliggör att riskkapitalbolag ser övervärden i vården genom enkla rationaliseringar som ger möjlighet till goda förtjänster och vinstuttag med bättre eller bibehållen kvalitet. Det största problemet i offentlig vård är accelererande centralisering och detaljstyrning. Administrativa arbetsuppgifter har tagit över ute på vårdenheterna så produktionen och det patientrelaterade arbetet minskar trots ökade resurser. En miserabel ledarskapaskultur genomsyrar den offentliga vården och chefstillsättningar sker inte utifrån kompetens. Allt detta leder till överbeläggningar och en allt sämre arbetsmiljö vilket är den största anledningen till den personalflykt vi nu upplever. Tillståndet kan enklast beskrivas som en accelererande nedåtgående spiral där en försämrad tillgänglighet och patientsäkerhet är det höga pris som patienterna får betala.

  • Läkare 2016-09-02 23:11:17

    Håller med skribenten. Det är en het potatis och nästan lite o-PK att gå emot populistiska mönster. Bör också frågas om det finns en dold vänsteragenda bland dem som organiserar detta. Mig själv beträffar: tjänstgör på Capio. Inte himmelriket men ack vad det spöar landstinget. Jag har nästan 20% högre lön, organisationen är superslimmad och har jag ett bra förslag så initierar chefen det närmastkommande måndag. Jag har stort inflytande över schemat och vi jobbar alla lika hårt. Ingen maskar. Det fungerar eftersom läkare basar över det läkare gör och andra vårdkategorier tillåts komma med förslag på förbättringar för både deras och vår skull. Finns saker jag ogillar med vissa av Capios koncept men på det stora hela så kommer jag aldrig arbeta för landstinget igen. Någonsin. Privatisera fler sjukhus!

  • Sven Karlsson 2016-09-02 20:26:42

    Tack för en insiktsfull krönika. Jag är den förste att hålla med om att arbetsmiljöerna inom vården kan vara under all kritik. Jag slutar dock aldrig förvånas över den något naiva uppfattningen som verkar råda att alla kriser är något nytt och unikt som omedelbart kräver uppmörksamhet och prompt åtgärdas. Jag har svårt att se annat än 2 alternativ bakom förhållandena: 1. Chefer och politiker förstår precis hur det är men bryr sig inte och låter krismöten och upprop fortgå för arbetstagarna ska avreagera sig. Eller 2. Chefer och politiker är så distanserade att dom inte förstår och låter arbetstagarna gnälla över något som funnits i alla tider Förmodligen möjligen en blandning av de två. Oavsett kan man ju konstatera att trots alla upprop etc har situationen beslutats låta fortgå & således antingen kan eller vill inte chefer och politiker lösa problemen. Som arbetstagare får man under de premisserna stanna eller gå, tyvärr.

  • Inga-lill Söderlund 2016-09-02 11:21:00

    Vi har en nutida kris. Vi är sammanhangslösa och organisationen är empatilös vilket skapar empatibrist i utförarledet. Har arbetat i vård sedan 1976 , fortfarande flera år kvar. Vårdens problem idag är att den fraktionserats för hårt. Personalen känner sig inte tillhörig. Vi tappar också succesivt en vårdkultur som i sig utgör kittet för vår organisation. Vi har alltid haft brist på personal och platser. Det nya är det jag nämnt och det är en subtil och svårlöst kris.

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Nyheter från startsidan

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra seminarier

Våra utbildningar