Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Så bryter BVC arvet efter drogmissbruket

Rosenlunds barnhälsovårdsteam fångar upp barn till föräldrar med drogberoende direkt efter födseln. Nu kan verksamheten bli ett nationellt kompetenscentrum.

Annons:
Barnläkaren Ihsan Sarman tog initiativet till att starta teamet.

– Hej lilla skruttan! Jaa, det är tungt. Titta! Jaaaa, säger barnsjuksköterskan Anki Thorberg, uppmuntrande när den pyttelilla flickan som än så länge kallas Lill-Annika lyckas lyfta och balansera huvudet där hon ligger på mage på skötbordet.

Minst en gång i veckan får Lill-Annika och hennes familj hembesök av Rosenlunds barnhälsovårdsteam – en barnavårdscentral specialiserad på barn vars mammor är eller har varit drogberoende.

– Det här teamet betyder massor för mig. Anki, du blir ju typ en del av familjen. Det känns så enkelt när du kommer. Vi kan prata om saker på ett normalt sätt, fast det kanske inte är ett dugg normalt, säger Lill-Annikas mamma, som tidigare varit beroende av heroin men som nu är drogfri sedan fem år med hjälp av substitutionsbehandling med Subutex (buprenorfin).

– När min äldsta dotter föddes för nio år sedan var jag ensam och hade inget stöd. Jag började ta tabletter och sedan gick det över till heroin. Om den här bvc:n hade funnits då så hade det kanske blivit annorlunda, fortsätter hon.

Rosenlunds barnhälsovårdsteam, som drog i gång för nästan tre år sedan, tillhör Sachsska barn- och ungdomssjukhuset i Stockholm men tar emot barn och familjer från hela länet.

Syftet med teamet, som består av barnsjuksköterskor och barnläkare, är att snabbt fånga upp utsatta barn.

De allra flesta föräldrar som teamet träffar har förutom beroendeproblematik mycket psykisk ohälsa och inte sällan svårigheter som adhd eller begåvningshandikapp. Forskning har visat att barn som växer upp med drogmissbruk och psykisk ohälsa i sin närhet har ökad risk att både drabbas av egen ohälsa och fara illa på andra sätt. Men också att det går att bryta mönstret.

– Tidig upptäckt är väldigt viktigt. På det viset förebygger man sekundära svårigheter som barnen annars utvecklar, säger barnläkaren Ihsan Sarman, som tog initiativ till att starta teamet och som till nyligen var medicinskt ansvarig för verksamheten.

Teamet följer barnet tills det är minst åtta månader. Därefter sker uppföljning i nära samverkan med den ordinarie barnavårdscentralen på hem­orten där barnet skrivs in.

De frekventa hembesöken är en viktig del av arbetet. Förutom att mäta och väga och prata om barnets utveckling handlar det också mycket om att visa hur man kan göra när man till exempel ska trösta sitt barn.

– Mycket handlar om att föräldrarna själva inte har en grund att ösa ur. Många har ju hinder i sitt föräldraskap på grund av att de själva har vuxit upp väldigt torftigt och dysfunktionellt. De är oftast uppvuxna med föräldrar som har haft ett missbruk eller en tung psykisk ohälsa. Det är vanligt att de som barn varit utsatta för våld eller annat allvarligt psykiskt trauma, säger Anki Thorberg och fortsätter:

– De har liksom ingenting att spegla sig i. Vad är normalt och vad är inte normalt? Om man själv inte fått hjälp att ta hand om rädsla eller skrik – hur ska man då veta hur man ska göra för att trösta?

Närheten, gott om tid och att teamet är väl medvetet om familjens bakgrund gör det lättare att vinna familjens förtroende, anser hon.

– Vi står kvar, även om det blåser. Även om de säger ”jag har sånt jävla sug. Det är så nära att jag går ut och tar något”. Och även om en mamma tar ett återfall så står vi kvar. Vi skuldbelägger inte.

Varje månad skrivs fyra nya barn in. Det handlar om barn till mammor som inte lyckats hålla sig drogfria under graviditeten, eller till mammor som barnmorskan i mödravården upplever har en sårbarhet som gör att de behöver stöd, trots att de inte har något pågående missbruk. Men också om barn till mammor som, liksom Lill-Annikas, står på substitutionsbehandling med till exempel Subutex för att hålla sig drogfria.

– När barnen föds har de abstinens av olika grad, som kan hålla i sig i flera veckor. Barnet kan skrika mycket, ha svårt att sova, svårt att äta. Det behövs kunskap för att hantera det, säger Ihsan Sarman.

Teamet känner att de gör nytta. Men här finns också en stark frustration. Ibland ser de saker som är så allvarliga att de måste göra en orosanmälan till socialtjänsten, efter att först ha diskuterat saken med den berörda familjen.

– Målet är ju inte att barnet ska bli omhändertaget utan att Socialtjänsten ska sätta in resurser för att hjälpa. Men vi tycker inte att vi alltid får gehör, säger Anki Thorberg och Ihsan Sarman tillägger:

– När det är riktig kris, alltså ett barn som riktigt far illa och det är fara för livet eller fysisk skada – då ingriper man akut. Men allt annat som vi säger på vägen dit? Då bygger allting på frivillighet.

Ofta önskar de också att de själva kunde göra mycket mer. Fler familjer än i dag skulle behöva få hjälp av teamet. Det skulle också behöva utökas med socionom och kvalificerad barnpsykologisk kompetens. Kanske kan detta snart bli verklighet. Sachsska barn- och ungdomssjukhuset har nämligen fått i uppdrag av Socialstyrelsen att ta fram planeringsunderlag för ett nationellt kompetensscentrum i Stockholm.

– Man kan inte bygga den här typen av verksamhet överallt, det krävs en viss volym av patienter, säger Ihsan Sarman. 

Kommentarer