Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

”Vilken sekretess finns det kvar när alla kan läsa allt”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Det är precis som Dallas, fast i textform. Det är mänsklig tragik av extremt privat natur. Jag mår illa men kan inte sluta läsa. Blicken fastnar och orden går rakt in.

Men det är inte utkastet till en ny tv-serie utan en patientjournal jag läser.

Det var en helt vanlig eftermiddag och jag satt med dagens remisshög på Hudmottagningen. Överst i högen hittade jag en remiss från en patient med eksem. Inget konstigt med det. Det är ju sånt vi jobbar med på Hudmottagningen. Hen hade besökt vårdcentralen för samma besvär. Patienten hade godkänt att jag inhämtade information från annan mottagning. Helt naturligt då att jag klickade upp vård­centrals­journalen på datorn. Helt naturligt, helt tillåtet, och framför allt skitenkelt.

Jag skrollade alltså genom journal­texten från vårdcentralen för att få reda på hur de behandlat patientens eksem. Jag skrollade, och skrollade, och skrollade. Men de fyra raderna om kliande utslag och Eloconkräm visade sig vara svåra att hitta. I stället hittade jag andra saker. Obehagliga saker. Långa referat från kurator och psykolog, varvat med läkarbesök med halsont, telefonkontakter med mera. Allt i en salig röra.

Det gick upp för mig att jag i själva verket satt och läste journalförda samtal rörande patientens barn, som gjorts på grund av en anmälan till socialtjänsten.
Uppgifterna fanns tillgängliga för alla som av någon anledning öppnar och läser i vård­centrals­journalen. Varenda en kommer att se det här, vare sig de vill eller inte. Precis som jag.

Patienten hade godkänt att jag tog del av vårdcentralsjournalen. Men hen kan inte rimligtvis ha tänkt sig att jag skulle läsa det här. Vem kan i sin vildaste fantasi tro att sådana uppgifter ska vara tillgängliga för alla, i den vanliga journalen?

Det är förvånansvärt få som väljer att själva spärra hela eller delar av sin journal. Landstingen har inte direkt uppmuntrat till det. Det finns en stark tro på att ju mer information, dess bättre. Patienterna litar fortfarande på att det finns sekretess. Men hur mycket sekretess finns det kvar när alla landstingsanställda kan läsa i stort sett alla journaluppgifter, på alla kliniker, i data­journalen? Formellt sett krävs fort­farande ett godkännande från patienten, men rent praktiskt går det bra ändå. Och om en obehörig upptäcks så småningom är skadan redan skedd. Från vissa håll har det funnits en oro att viktiga medicinska uppgifter skall spärras så man inte hittar dem i akuta lägen.

Men vi pratar alldeles för lite om motsatsen, att vi får för mycket och framför allt olämplig information. Det blir svårt att få fram det som är relevant, och känsliga uppgifter kan spridas till många.

Som nu till exempel, när jag letar efter en sak men råkar läsa något annat.
När jag till slut hittar den korta anteckningen om hur de behandlat hudbesvären vet jag alldeles för mycket.

Det är som Dallas, man vill inte veta hur det går men kan ändå inte sluta läsa. 

Fotnot: Fallet är fiktivt.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler