Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö. Bild: Ludvig Thunman/Bildbyrån

Vad kostar alla möten som stjäl engagemanget?

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vaknar tidigt och känner mig utsövd. Bra. Dagen kommer att bli intensiv men inte för intensiv, hoppas jag. Jag oroar mig lite och känner mig lite, lite stressad. En 2:a på en skala 0–10. Antydan till bekymmersrynka i pannan. Äter en god frukost men inte för god, då blir man övermätt och på sikt fet. Man vill ju vara ansvarsfull och måttlig. Men inte för måttlig för då blir man tråkig och oempatisk och förstår inte alla krångliga, speciella patienter med sina livshistorier och behov.

Funderar på vad vi ska ha till middag ikväll. Bekymmersrynkan djupnar till en 4:a. Något utan palmolja men ändå snabblagat och vegetariskt men inte med tomat i, för vi har ju ätit både filodegspaj med en sorts ratatouille och häromdagen lasagne med mycket tomat, så det ska vi inte ha. Soppa? Grön soppa? Äh, jag är inte sugen på middag klockan 07:10 när jag går på perrongen. Eller – nu springer jag. Pågatåget som avgår 07:14 hinner jag ju med, ja nu stressar jag till och med. Och det är ju verkligen inte bra. Springer låghalt mot tåget med onda knän och flåsar så tyst jag kan i tysta kupén. Svettas. Hjärtat bultar. Det är ju bra! Betyder att jag är vid liv. Inte död. Inte palliativ.

Tänker på dagens förestående möten. Patienter och deras familjer. Riktiga människor med riktiga problem. Inte självförvållade organisationsgnälliga problem. Inte möten där medarbetare  informeras till magsårets gräns om jobbiga förändringar som sen aldrig blir av. Man hetsar upp sig och samlar sig till ”fight or flight” men alltihopa slutar med – ingenting. Det blir till slut som en slags mental pyspunka …

Alla dessa totalt värdelösa möten om totalt värdelösa förändringar som dessutom – totalt värdelöst – inte blir av! Att ingen förbjuder det? Vad kostar inte alla dessa möten som stjäl tid, engagemang och pengar som patienterna kunde fått i stället? Sätt en petnoga ekonom på det och publicera svaret dubbelsidigt i fyrfärg i dagspressen.

Det blir helg. Segling. Stressar inte. Oroar mig inte. Jo, lite, det är stiltje när vi går under Öresundsbron och vi måste gå för motor och tänk om motorn skär precis då och vi driver mot pylonerna och människorna på tåget på bron, facebookar om vår död. Känner också lite stress över att det inte ska finnas en bra hamnplats i Dragör.

Men inget av det där händer. Allt blir underbart och livet i en dansk hamn är en njutning.

Gemytliga danska familjer som äter och umgås, en hund slickar majonnäsresterna från marken, ölen är god, kvällssolen går ner över sundet och i styrbordskojen gungas jag till ro av kluckande mjuka vågor mot skrovet.

Det här lilla livet. Så välgörande. Om jag kunde behålla fokus på det även i arbetet. Det är ju i det lilla som det stora sker.

Det som händer på organisationsnivå – det så kallat stora – är egentligen det verkligt lilla och kan omintetgöras på en minut. 

Men det som sker mellan dig och mig - två människor på vårdgolvet – kan förändra ett liv.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler