Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Sjukvårdens kris är i första hand en ledarskapskris”

Med modeller från näringslivet behöver sjukhusens styrelser bemannas av personer med såväl medicinsk kompetens som ledarskapsförmåga, skriver läkaren Göran Kurlberg.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Göran Kurlberg, docent i kirurgi vid Sahlgrenska akademin samt universitetssjukhusöverläkare, tidigare medicinskt ansvarig vid Framtidens vårdavdelning på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

I tider av nyhetstorka och under semesterperioder fokuserar media sitt intresse på sjukvårdens otillräckliga tillgång till vård­platser, vilket alltid förklaras med avsaknad av personal och bristande sjukvårdsresurser.

Vid en noggrannare analys av svensk sjukvård växer emellertid en helt annan bild fram: På 20 år har antalet läkare och sjuk­sköterskor i stora drag ökat med 50 procent och kostnaden för till exempel Göteborgssjukvården tredubblats.

Orsakerna till att ökade resurser inte räcker kan vara flera, men jag vill peka på några centrala faktorer i sjukvårdens arbetssätt som lett till bristande kostnadseffektivitet.

I en sammanställning av ett tjugo­tal frekvensstudier vid Skaraborgs sjukhus delades personalens arbete in i fyra kategorier: direkt patientkontakt: dela läkemedel och samtal med patient, indirekt patientkontakt som dokumentation och annan administration, servicearbete främst servering av mat, samt övrigt, väntan och betald rast.

I denna studie, vilken nu före­ligger som en rapport, förlade sköterskor/undersköterskor 20 procent av sin arbetstid på direkt patientkontakt, 50 procent på indirekt patientarbete och 30 procent på resterande kategorier (dnr SkaS 291–2016).

Av denna studie framgår alltså att hälften av personalens arbetstid går åt till dokumentation. Utvecklingen har accentuerats efter införandet av data­journaler utvecklade av entusiastisk sjukvårdspersonal, som gått några extrakurser i programmering, allt till så lågt pris som möjligt. Tillgängliga programvaror erbjuder minimal användarvänlighet. Detta parat med en olycklig dubbel­dokumentation av olika personal­grupper och en ofantlig överproduktion av journaltext gör central information svåråtkomlig, vilket lett till låg kvalitet på sjukvårdsarbetet och därmed bristande patientsäkerhet.

Dokumentationshysterin behöver brytas!

Under 1990-talet infördes par-/gruppvård, en princip för sjukvårdsarbete som bygger på ett pseudodemokratiskt tänkande där alla personalkategorier på en vårdavdelning gemensamt ska utföra alla arbetsuppgifter. Man delar in patienterna i grupper, som med åren blivit allt fler med mindre antal patienter i varje grupp. Personalen i patientgruppen slits mellan olika arbetsuppgifter. Det har blivit alltmer tydligt att detta arbetssätt lett till ökat personalbehov, bidragit till bristande fokusering och därmed ineffektiv och osäker vård.

Gruppvården måste överges. Vården utformas effektivare om sköterskorna delar på arbetsuppgifterna och inte patienterna; en person följer med på rond, en annan delar läkemedel, etc. Dessutom, principen ”Rätt man/kvinna på rätt plats” (taskshifting) be­höver tillämpas brett. Varje personal­kategori utför de arbetsuppgifter den är utbildad för.

“Chefen ges ansvar men inga befogenheter.”

Läkarkollektivet har i alltför hög grad fokuserat mer på att studera komplicerade biologiska processer än patientflödet på en operationsavdelning. Vi måste återta initiativet i svensk sjukvård, och i större utsträckning ta ansvar för organisationsutveckling och ledarskap.

Men det är inte bara på gräsrotsnivå som arbetet behöver effektiviseras utan förändrings­arbetet bör genomsyra hela sjukvårdsorganisationen. Sjukvårdens kris är i stort en ledarskapskris, där chefen ges ansvar men inga befogenheter.

Denna omständighet kräver en förändring. Planekonomiska principer bör kompletteras med privata initiativ och sjukvården på så sätt konkurrensutsättas. Sjukhusens styrelser måste befrias från politiker och dagens tonvikt på demokrati ersättas av kompetens. Med modeller från näringslivet behöver sjukhusens styrelser bemannas av personer med såväl medicinsk kompetens som ledarskapsförmåga.

Sjukvårdens dilemma är inte resursbrist utan bad management.

Kommentarer