Anna Fyrenius blogg

Och plötsligt förstod läraren själv vad hon menade

Nu har jag genomgått IPULS-granskad kurs nummer två som nästan uteslutande innehållit föreläsningar i 5 heldagar. Spretiga tankar och en sorts rastlöshet har tyvärr tagit alltför mycket uppmärksamhet i anspråk i jämförelse med ögonblick av klarsyn och intresse.

Lärande kräver någon form av bearbetning och aktiv process och jag blir inte klar över hur min egen lärprocess sett ut under den gångna veckan även om jag minns glimtar av insikt och en del nya fakta från de väl förberedda föreläsarnas Powerpoint-bilder.

Förmodligen har föreläsarna själva genomgått en lärprocess lik den man skulle önska kursdeltagarna. Föreläsarna har ställts inför en uppgift och tvingats att tänka igenom och strukturera sin egen förståelse för ämnet. De har läst på eller frågat kollegor om hjälp när de märkt att resonemanget inte suttit ihop. Under själva föreläsningen har de säkert blivit ifrågasatta om någonting som de inte hade tänkt på eller i värsta fall inte själva hade förstått. Kanske har det trillat ned ytterligare en pollett i ett redan begåvat huvud, och det är ju inte fy skam.

Det är ju egentligen en jättefin lärprocess för föreläsaren, och säkert inte värdelöst för lyssnaren, men frågan är vad lyssnaren egentligen har fått med sig från de totalt 22 föreläsarna som passerade revy, och vad som finns kvar i lyssnarens huvud efter några veckor? Förmodligen inte det man hade trott i alla fall, så vari ligger kvalitetssäkringen i detta?

Är det inte dags att IPULS ställer högre krav på utförandet av kurser än att kursgivaren utlovar ”falldiskussioner”? I dagsläget lägger både kursgivare och kursdeltagare ned massor med tid på någonting som kan göras på ett både effektivare och mer stimulerande sätt.
 

Halva meningar kan spara tid

Alla har bråttom i vården, förutom läkare som har jättebråttom. Jag har observerat ett sätt att spara tid som är vanligt förekommande; man svarar på frågor innan de är färdigställda eftersom man tror sig veta vad den andre har för undran. Det finns många frågor som man hört hundra gånger och när den etthundraförsta patienten eller kollegan ställt halva sin fråga svarar man därför med automatik, innan frågetecknet är uttalat.

Men det blir sällan bra. Om frågan inte har riktigt samma slut som man tror blir det definitivt inte bra. Då måste först missförståndet redas ut och allt tas om igen och någon tid är inte sparad, om det nu var det som var meningen. Om frågan är densamma som man tror så blir det tyvärr sällan bra i alla fall. Den som står mitt emot blir reducerad till en av de 101 frågeställarna, vilken som helst, och dessutom en som kan bli avbruten. Ja, vi känner ju faktiskt en skillnad när någon lyssnar på just oss och svarar just oss. När man tänker efter så är ju personens fråga just då, ställd till just mig eller dig och det kanske helt enkelt är väl värt besväret att stilla sig och vara med i samtalet.

Autonomi hos veterinären

Hunden Ada är en mycket kär familjemedlem. Jag blir allt vekare i hjärtat när det gäller vår gamla hund. Numera får hon till exempel själv bestämma åt vilket håll vi ska gå på promenad. Ada har under större delen av sitt liv varit frisk och pigg men det hindrar inte att vi i mer eller mindre allvarliga ärenden hunnit igenom de flesta av stans veterinärer.

Stan är tillräckligt stor för att rymma ett stort djursjukhus med jourverksamhet. När man kliver in är väntrummet förvånansvärt likt vilken modern och nyrenoverad vårdcentral som helst (om man bortser från skylten ”Säg till om någon kissar på golvet”, förstås). Där möts man av professionell och trevlig personal som är tydliga och säkra i sina utlåtanden och rekommendationer. Det råder sällan tvivel om vilket nästa steg är. Trots detta lämnar besöken och besluten nästan alltid ett litet vanmäktigt obehag kvar i maggropen och jag har aldrig förstått vari detta består. Tills jag träffade veterinären Knut

Knut pratar långsamt och uttalar sig sällan normativt. Han förklarar utan värderande adjektiv hur han har uppfattat situationen. Sedan skulle man kunna tro att han fastnar, men jag tror att han helt enkelt försöker att förstå hur jag reagerar på det han sagt. Beroende på min respons ges ytterligare information om olika alternativ.

Det unika i situationen är kanske inte lyssnandet i sig utan det faktum att jag upplever att Knut inte redan bestämt sig för vad som är bäst eller rätt. Jag får helt enkelt känslan av att beslutet är mitt. Samtidigt begränsas detta beslutsutrymme av det för veterinärmedicinen rimliga, vilket ryms inom de ramar som Knut skissar för mig.

Jag sitter alltså hos veterinären och upplever det praktiska innehållet i begrepp som ”informerat samtycke”, ”autonomi” (dock inte för hunden) och ”professionell autonomi”. Absurt, men kanske ändå inte förvånande. Knut jobbar under andra förtecken och ställs inför etiska frågeställningar av annan karaktär än de jag möter i min vardag, men jag känner i alla fall att jag fick något viktigt att tänka på.
 

Läkare med flyt

Jag har läst om en favorit. Boken ”Flow - The Psychology of Optimal Experience” av Mihaly Csikszentmihalyi (ja, han heter faktiskt så) väckte för ett antal år sedan stor uppmärksamhet. Titeln tilltalade många och flowbegreppet dyker numera upp i alla möjliga sammanhang. ”Flow” är inte en i raden av självhjälpsböcker. Texten baseras på resultat från empiriska studier i USA under flera decennier.

Flow är benämningen på ett tillstånd av fullständigt engagemang som innefattar bland annat en förlust av självmedvetande och en förändrad upplevelse av tiden. Csikszentmihalyi och hans kollegor har också kartlagt i vilka situationer Flow vanligen uppkommer och vilka förutsättningarna är för att uppnå detta eftersträvansvärda tillstånd. Även om många människor hävdar att de är lyckligast när de är lediga förefaller Flow ofta inträda under någon form av arbete eller aktivitet. Detta arbete skall vara tillräckligt utmanande och kräva full koncentration. Samtidigt får inte utmaningen vara alltför stor i relation till våra färdigheter. I sådana fall tenderar utmaningen snarare att skapa ångest. Om utmaningen å andra sidan är för låg i relation till färdigheterna drabbas vi av apati eller leda. Det är i balansen mellan utmaning och färdighet som Flowtillståndet inträder och det är där vi utvecklas. I Flowupplevelsen eftersträvas inte effekten av aktiviteten utan handlingen/aktiviteten är för stunden mål i sig själv. En sådan handling är ”autotelisk” (auto=egen/själv, tele=mål).

När jag läser Csikszentmihalyi slår det mig vilken möjlighet vi har i vårt yrke att finna just dessa förutsättningar. De serveras naturligtvis inte utan vi måste aktivt söka, tillskapa och välja dem. Det är inte lätt, men jag är övertygad om att däri ligger en nyckel till tillfredsställelse, utveckling och god kvalitet i jobbet. För den som finner beskrivningen ovan abstrakt eller blir inspirerad att ta sig djupare in i ämnet så är Csikszentmihalyis böcker fyllda av exempel och utveckling av resonemangen.

Mihaly Csikszentmihalyi; Flow- Den optimala upplevelsens psykologi, Natur och Kultur. Eng: Flow- The Psychology of Optimal Experience,

"Det är inte vår patient"

En vecka av intensivt jourande är till ända. Under jourveckorna lever jag en slags Skalmantillvaro. Man jobbar helt enkelt, och resterande tid regleras av mat- och sovklockan. Efter en vecka plus en dag av ytterligare sovande och städande tittar man ut och undrar vad som hänt i resten av världen.

Detta till trots finns det en tjusning med journätter. Oftast jobbar vi intensivt många av nattens timmar, men det finns också stunder när man dricker starkt kaffe och lyssnar på pod-radio för att ögonlocken inte ska dras ner av gravitationen. Vi är färre i tjänst och kanske stärker även månskenet känslan av att vi gör något tillsammans. Den annars ganska röriga arbetsplatsen andas mer av lugn och koncentration.

Det finns naturligtvis en smärtgräns vad gäller arbetsbelastning men nuförtiden lider jag inte särskilt av att hantera en patient med sepsis på akutrummet samtidigt som jag ger ordinationer via telefon till en avdelning. Nej, det är i stort sett ett enda fenomen som stör glädjen och inför ett starkt moment av stress under dessa långa nätter. Platsbristen!

När det är trångt på sjukhuset präglas arbetet av ett envist telefonerande mellan olika avdelningar och bakjourer. Mantrat ”Det är inte vår patient” ekar i huvudet när man lämnar arbetsplatsen. Det är frustrerande med alla dessa telefonsamtal som förutom att ta tid, väcker irritation och ett ständigt ifrågasättande. Inte minst är det en stressfaktor som man bär med sig i mötet med nästa patient.

Hur påverkas mötet när den fråga som ekar i mitt huvud lyder: ”Var ska jag göra av dig”? Platsbrist är ett känt fenomen med såväl ekonomiska som vårdpolitiska dimensioner. Att det i vissa lägen är ett patientsäkerhetsproblem är väl inte heller någon nyhet men för oss som jourar på nätterna så är det också ett arbetsmiljöproblem som heter duga.

Jag har brutit tystnadsplikten

Nu har det hänt igen! Det är ett lagbrott. Dessvärre vet jag inte hur jag ska bete mig för att inte upprepa brottet.

Efter att ha jobbat utanför sjukvården under ett antal år är en av de företeelser jag upplevt som mest märklig när jag återvänt, vanan att prata med patienter om deras sjukdom inför andra patienter.

För många som jobbar på vårdavdelningar är detta en vardaglig företeelse. Jag begriper den inte. Ingen accepterar mottagning i ett stort rum där andra patienterna lyssnar medan de väntar på sin tur. Det låter skrattretande otänkbart, eller hur? Men vilken är skillnaden? Den traditionstyngda ronden fyller säkert en funktion och har överlevt två världskrig trots uppenbara brister ur bland annat integritetssynpunkt.

Men i dag sker inte bara korta meddelanden, eller kommunikation med patienter som inte enkelt kan förflyttas, på detta sätt. Många in- och utskrivningar på vårdavdelning äger rum i patientens rum med andra patienter närvarande på grund av brist på utrymme för samtal och undersökning. När ska man fråga om man kan ta Viagra tillsammans med de nya medicinerna eller berätta om diarréerna som gör att man inte kan hålla tätt? Exemplen behöver egentligen inte vara så tydliga. Ett samtal värt namnet av vilket slag som helst kräver ett sorts tyst avtal.

Rummet, och vilka personer som vistas i rummet, är en del av avtalet som styr vad som blir möjligt. Det är mycket som behöver rymmas inom sjukhusets väggar, men att utrymmen för enskilda möten mellan patient och läkare på vårdavdelningar inte prioriteras är för mig svårförståeligt. Förutom att vi bryter mot lagen, är jag övertygad om att det sänker kvaliteten på vården och påverkar patientens upplevelse av att ha blivit tagen på allvar och mött med respekt i negativ riktning. Varför accepteras detta?

Flippar och floppar 2009

Årets Svenska sjukvårdsflipp:

Anders Tegnell på socialstyrelsen som lyckats med att förmedla en saklig och nyanserad information trots mediala ansträngningar att skapa kaos kring den första influensapandemin sedan 1968. Ena dagen dör man av vaccinet, andra dagen dör man av influensan. Då är det inte lätt att vara tydlig och samtidigt undvika tvärsäkra normativa uttalanden. Bra gjort Tegnell!

Årets svenska sjukvårdsflopp:

Husmark-Pehrssons och alliansregeringens ogenomtänkta förslag till förnyad sjukförsäkring. Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att gruppen långtidssjukskrivna är en heterogen grupp som ofta har en skör och komplicerad livssituation att hantera.

”I stället för en passiv sjukskrivning kommer personerna att erbjudas möjlighet till individanpassade insatser hos Arbetsförmedlingen” (ur Regeringens proposition 2009/10:45),pinsamt.

Läkare med ålderns rätt

Ungdomskulten undgår knappast någon. Rynkor och stela knän göre sig snart icke besvär någonstans. Med dessa mindre eftersträvansvärda attribut följer dock ofta andra egenskaper som till exempel kunskap, erfarenhet och klokhet. När jag hör vänner i mediabranschen eller inom mer teknikorienterade yrken diskutera en avtagande respekt för kunnande och erfarenhet, känner jag tack och lov inte igen mig.

Visst ställs det även inom sjukvården höga krav på ständig uppdatering och utveckling, men därtill finns fortfarande respekt för den kunskap och handlingsberedskap som kommer med den långa erfarenheten.

Läkare eller inte läkare, det är frågan

Jag rådgjorde nyligen med en läkarstudent, som liksom många av oss funderat både en och två gånger över sitt yrkesval. Hade han valt rätt, skulle det nu bli så här för all framtid?

Innan han började läsa medicin hade han jobbat på en industri och läst en teknisk utbildning, sedan hade han studerat humaniora några terminer och dessutom tillbringat ett år på resande fot. Nu, efter ett antal terminer på läkarutbildningen var han fortfarande inte säker på om han var på rätt väg. Jag förstår honom. Yrket kommer att ta stor plats i hans liv och förmodligen har han flera gåvor att förvalta.

Hur många är vi inte som valt och valt bort och aldrig blivit riktigt säkra. I samtalet med studenten återkom ett minne från ett besök på vårt vänuniversitet i Loni, Indien. Jag minns mycket väl när en av studenterna från Linköping berättade en liknande historia om sin väg till läkarutbildningen för vår Indiske följeslagare som var forskare och läkare på det lokala sjukhuset. Studenten avslutade sin berättelse med att titta på den Indiske mannen och fråga: Vad gjorde du innan du började läsa medicin? Mannen hade en vänlig uppsyn men tittade ändå först något oförstående på den blonde studenten innan han med intensitet i rösten svarade: ”In this life, I’am a Doctor”. Och så var det slut på det samtalet

Tänka fritt och tänka rätt

En vanlig utskrivning, en vanlig dag på jobbet: Jag fyller i rutor, kryssar för punkter, lägger grön blankett i grön låda och gul blankett i gul låda. Ibland även röd blankett med 15 punkter (om patienten ingått i den nya studien), signerar alla lösa papper, dikterar efter rätt mall med rätt sökord, kryssar i 3 rutor på diktatlappen till sekreteraren för att utskriften ska komma i rätt tid till rätt plats och sedan lägger jag även denna blankett i rätt låda men i ett annat rum. Pust.

Sen dubbelkollar jag alla mediciner som apoteket sedan byter ut mot generika, och skriver ut recept och kryssar rutor för uttag, styrkor och beredningsform. Så skriver jag ett utskrivningsbesked och håller nästan på att glömma den elektroniska remissen för Waranbehandling (ungefär 10 rutor). Pricken över i blir en sjukskrivning med 16 rutor (möjligt faktafel). Blanketten går inte att ha öppen i datorn samtidigt som patientjournalen. Så jag klickar hit och dit, stänger, öppnar, trycker fel och bryter ihop, men sen är det klart.

Jag är så naiv så att jag tror att det är meningen att jag ska tänka på vad alla rutor, kryss och färger står för. Varför skulle jag annars behöva 7 års utbildning för detta, tänker jag – men det kan vara en missuppfattning. Hela kryssningsprocessen blir dessutom ständigt avbruten och måste påbörjas på nytt.

När jag tittar på blanketterna en och en ter de sig behjärtansvärda, men det liksom kryper i mig när jag tänker på alla register och rutiner som passerar min penna och mitt tangentbord. Ibland känner jag att meningen med dagen får en plågsam inriktning mot att kryssa alla rutor rätt före 16.30 i stället för att lösa medicinska gåtor och dela mänskliga dilemman. Den slitna devisen från mitt gamla universitet seglar förbi i tankebruset: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” …

Japansk röd ros till Röda korsets medvandrare

När man kommer in på ett hotell råder sällan något tvivel om vart man ska ta vägen. Rakt fram, täckande den motstående väggen finns en receptionsdisk. Bakom denna sitter ett antal personer som oftast försöker fånga ens blick och sedan frågar vad de kan stå till tjänst med. I en ny, okänd miljö är det tryggt med tydlighet och vänlighet.

Otaliga gånger har jag (och säkert ni också) hjälpt vilsna patienter till rätta i myllret av korridorer och hissar på ett sjukhus. Numera, efter 13 år i huset, hittar jag åtminstone hyggligt själv. Ändå är det ofta svårt att ge en tydlig vägbeskrivning som inte missförstås, särskilt när det finns en språkbarriär eller åldern inte tillåter mottagande av information i alltför långa haranger.

När jag var i Japan (och språkförbistring var uppenbar) blev jag själv vid ett flertal tillfällen hjälpt på ett mycket handfast sätt med att hitta vägen. Människor följde helt enkelt med mig till den plats jag sökte. Det hjälpte inte att jag protesterade och markerade att jag inte ville vara till besvär. När jag hade ställt frågan, togs uppgiften uppenbarligen på allvar, och ansvaret att lotsa mig rätt vägde tungt. Jag gladdes åt detta och kände att det fanns något moraliskt och mänskligt tilltalande i deras sätt. Dessa små vandringar som kantades av japanska hmmm och haaaa som jag inte begrep blev liksom sällsynt trevliga och minnesvärda. När nöden krävt och omständigheterna tillåtit har jag vid några tillfällen tillämpat denna ”japanska modell” i sjukhuskulvertar och hissar och känt hur jag mötts av en liknande glädje och tacksamhet som den jag kände.

Men jag är ju inte först i sjukhusvärlden med att tänka på detta. Alla ni som jobbar för Röda korset och sitter innanför entréerna och bara väntar på någon som vill bli följd, ni gör en så till synes enkel men mänskligt viktig insats. Den här bloggen får bli en slags kollektiv ros till er. Jag kanske söker jobb hos er när jag går i pension!

Hur skulle det gå utan nummerlapp?

Det är sällan man är ensam kund på ett apotek, men nu råkade jag vara det. Jag samlade ihop mina varor och klev fram till kassan för receptfritt. En bit bort bakom disken stod en kvinna med ryggen mot mig, upptagen med att plocka kartonger i apotekets höga lådhurtsar. När signalerna om att hon noterat mig uteblev, slamrade jag lite med tandborstarna mot bänken varpå kvinnan vände sig om. Hon sa inte ”Hej” eller ”Ett ögonblick”. Hon sa ”Du har inte tagit någon nummerlapp”. Det var ju förvisso helt sant.

– Ehhh, men jag tänkte… Det är ju bara jag här.

– Alla måste ta nummerlapp. Tystnad. Men det får väl gå för den här gången.

– Tack.

Medan hon slog in varorna gjorde jag ett försök att lätta upp stämningen utan att för den skull helt kapitulera:

– Man kan ju fundera över om det är nummerlapparna som är till för människorna eller om det är människorna som är till för nummerlapparna?

Det gick inte hem... Jag tog min påse och gick.

Nej, jag har inte för avsikt att göra elaka påhopp på receptarier. Det är en yrkesgrupp jag upplever som professionell och generös med sin kunskap. (De räddar oss många gånger ur situationer som kunde ha lett till felmedicinering eller korrigerar missuppfattningar mellan läkare och patient).

Men situationen blev en övertydlig illustration på när administrativa system tar överhanden och vi förlorar ur sikte vad vi egentligen håller på med. Det var kanske någon viktig statistikfunktion knuten till nummerlapparna? Inte vet jag, men jag känner mig säker på att det var något som jag inte kände till som gjorde mötet helt obegripligt.

Med vetskap om nummerlappsmysteriet (vilket receptarien förmodligen hade) så hade nog berättelsen blivit en annan. Det plågsamma är att jag inför någon annans ögon (i sämsta fall patienternas) säkert agerar med samma självklara obegriplighet. Jag ber att få återkomma när jag kommit på vad.

Evidensbaserad utbildning – hur svårt kan det vara?

Jag har gått på kurs. Jag älskar bra föreläsningar! Det är fantastiskt att få lyssna till en expert som bjuder på insikter och resonemang jag aldrig hade kunnat läsa mig till. Det är som att för en liten stund få låna tankarna av någon som kommit till en högre och mer harmonisk nivå av förståelse av något som jag själv försöker att bemästra med piska och rep. Det blir liksom ro i hjärnan en liten stund.

Det är fantastiskt i en timme, jättebra i tre timmar och fortfarande intressant efter fem. Men dag fyra på min kurs var hjärnan definitivt kortsluten och mättad.

Att föreläsa – Läsa före – är en pedagogisk form som har sitt ursprung i en tid då det inte fanns böcker att tillgå för alla studenter. Men att metoden förmodligen har fler år på nacken än såväl kalla bad inom psykiatrin som åderlåtning inom internmedicinen behöver ju i och för sig inte innebära att den är dålig, men det kan ju i alla fall stämma till eftertanke om hur och när vi använder den. (Åderlåtning är fortfarande en vedertagen behandling vid några väl definierade tillstånd.)

Det finns en rörelse inom medicinsk pedagogisk forskning som kallar sig EBME – Evidence Based Medical Education. Rörelsens goda syfte är att premiera utbildningsformer med bevisat goda resultat. Man har dock stött på problem och kritik i sin definition av begreppet evidens. Även den oinvigde kan förstå att kontrollerade interventionsstudier inte med enkelhet (eller knappast ens med trovärdighet) låter sig göras i ett utbildningssammanhang.

Jag vågar trots detta hävda att ”evidensen” är överväldigande vad gäller begränsningen med en genomgående överföringspedagogisk undervisningsform (och det var knappast någon nyhet för den som sysslat med utbildningsfrågor någon gång under de senaste 20 åren). Sverige har kommit långt inom grundutbildningen. Så kom igen, hur länge till ska vi hålla på så här, hur svårt kan det va?

Vem är räddast på akuten?

Nattjour. Den här årstiden innebär det att mörkret har lagt sig när det är dags att fara. Det är alltid kymigt att ge sig av när andra tillagar middag eller läser böcker framför brasan.

Jag packar min väska som alltid innehåller den lilla svarta boken med jouröverlevartips som jag själv raspat ner. Jag tittar allt mer sällan i boken, men jag har den fortfarande med mig. Vad är det psykologerna kallar det, överföringsobjekt?

Jag erinrar mig spänningen i kroppen inför den första egna jouren. Kanske känner någon igen känslan av skräckblandad förtjusning när man öppnade dörren till den första patienten. Vad skulle jag finna där innanför? Så här i efterhand kan jag fråga mig vem som var räddast – doktorn eller patienten?

Andningsbesvär stod det på lappen jag hade fått i min hand. I takt med patientens svar på kritiska frågor om debutsymtom och tidigare genomgånga blodproppar minskade förmodligen det jagade i doktorsblicken. Tydliga biljud över båda lungfälten och andra tecken på astma som inte krävde mer än rutinmässig behandling fick min puls att sjunka tillsammans med patientens innan det var dags för dörr nummer två.

Ja, visst blir det bättre med tiden. Det sker en förskjutning av uppmärksamheten från den egna ”doktorsrädslan” till ”patienträdslan”. Frågorna i huvudet byter karaktär från ”hur ska jag klara det här?” till ”vilka besvär har hon?” och ”hur kan jag hjälpa henne?”. När det hettar till gör ju rädslan sig fortfarande påmind någonstans i maggropen, och så kanske det alltid ska vara. Men utvecklingen mot formeln platsförpatienträdsla>platsfördoktorsrädsla är förmodligen gynnsam för alla inblandade.

Stenen – lika viktig som filofaxen?

Jag är med i en Balintgrupp, en grupp med läkare som, utifrån analyser av patientmöten, tillsammans försöker att bättre förstå vår förmåga eller oförmåga till kommunikation.

Jag kan berätta mycket om Balintgruppen som fenomen, men just nu vill jag berätta om Stenen. Jag har själv aldrig varit med om Stenen, jag känner den bara som idé.

I denna grupp, liksom i alla andra sammanhang som syftar till att i grupp utveckla fördjupad förståelse om någonting, är lyssnandet centralt. När vi för en tid sedan reflekterade kring gruppens kommunikation fick jag återberättat hur man i gruppens tidiga skede (jag har anslutit senare) ibland övermannades av en iver att berätta. Associationerna gick fort och orden föll ur munnen snabbt, man hakade i så fort någon annan gjorde en kort paus och man avbröt varandra. Gruppdeltagarna lämnade rummet med rosiga kinder och lätt ihålig blick, vad jag förstod.

Gruppledaren introducerade på försök Stenen. Den som höll i Stenen höll också i orden. När man pratat klart la man ner Stenen i mitten av gruppen och nästa som ville tala fick ta upp Stenen och sedan ta till orda. Skrattretande, inte sant. Som på dagis, visst, men tydligen effektivt. Plötsligt fick man tala till punkt. Det uppstod en paus innan nästa person pratade vidare och också en sorts hänsynstagande och uppmärksamhet kring fördelningen av taltid. Det hade ju varit socialt ohållbart (men ett nog så intressant experiment) att sitta och hålla på Stenen till träffens slut…). Man skulle kunna kalla resultatet för vanlig social hyfs, men det räcker nog inte.

I samband med detta satt jag på morgonmöte på randningskliniken. Aktuella problem och frågor avhandlades. Många runt bordet är starka och karismatiska personligheter. Många är kloka, erfarna och välformulerade. Argumenten haglade. Jag försökte själv säga något, förmodligen avbröt jag någon som jag inte lyssnade till, eftersom jag var så upptagen av att formulera mitt eget lysande inlägg.

Dessutom fick jag inte sagt vad jag hade tänkt eftersom jag hela tiden stressades av kollegan mitt emot som satt och liksom glappade med munnen för att kunna ta över ordet vid min nästa inandning.

Vad det handlade om? Nej det vet jag inte längre. Men jag har roats av tanken att klinkchefen skulle bära runt på en stor tung Sten i portföljen. Kanske lika viktig som filofaxen.

Jag saknar professorn med klapprande skor

Min kollega Ola, letade i dag efter randande distriktsläkaren Linnea. Han hade två dagar in på veckan upptäckt att han var hennes handledare och kände med all rätt att ärendet brådskade.
- Vet du vem hon är? frågade han mig.
- Jo, jag har träffat henne, hon är på avdelning 16, svarade jag som ju faktiskt visste.
- Hur hittar jag henne? Hur ser hon ut? fortsatte Ola.
Det var då som seneffekterna av sjukhusets hygienregler klarnade. Efter ett ögonblicks känsla av insikt svarade jag, helt sanningsenligt:
- Vita kläder, hästsvans och Foppatofflor…., innan vi båda brast ut i samförståndets leende, och Ola försvann ut genom dörren (knappast bättre rustad i sitt sökande).

Jamen det är ju så bra. Jag vet ju att det är så bra!! Hela utbrottet av MRSA i Östergötland har stannat av, som en mojnande vind, som en svininfluensa i början av oktober. Men vad är det som skaver?
Jag saknar den där professorn som med klapprande skor (nästan damskor) och för korta byxor passerade min ögonvrå. Jag saknar ”bad taste Johanna” med sina hopplösa volangblusar och kitschiga smycken. Jag saknar en massa liv som kommer med de där små individuella uttrycken av protest och mänsklighet… Ja ja ja, jag vet, men jag kan väl få göra det i alla fall?