Ing-Britt Perssons blogg

Om att sjukdom också är vila

”I detta förfärliga tävlande som livet egentligen går ut på får de flesta vila endast när de är sjuka. Att vara sjuk betyder att få resa för den fattige, en semester till Rivieran, Alperna eller Egypten, säger en fransk poet.” 

Vem denne franske poet är anges tyvärr inte, men han citeras i sin tur av den ungerske författaren Sándor Márai i hans bok ”Visdomsord för vardagsbruk”.
Vår ungrare fortsätter: ”Att vara sjuk är lika med att också vila ut ett tag. Detta är skälet till att du ibland bör inflika små, korta pauser för små, oäkta krämpor i stället för att behöva ta långtidssjukledigheter som din trötta kropp och själ till slut tvingar dig till. Stanna kvar i sängen ibland, trots att du är kärnfrisk.”

Aj då, vad är det vi läser här?! Rakt motsatt strategi mot vad vår arbetsgivare förväntar sig, för att inte nämna vår husläkare och inte minst vad Försäkringskassan utgår ifrån!

Márai fortsätter: ”Fasta självmant några dagar ibland, trots att du är hungrig som en varg. Sluta röka i tre dagar, trots att du ännu är vid god hälsa, belöna ditt friska hjärta med detta. Kroppen är ju oerhört tacksam för den minsta lilla omtänksamhet! Sådana små, av läkare ej ordinerade terapier, dieter, en smula avhållsamhet och vila som inte beror på någon sjukdom kan vara lika nyttiga som en resa till Orienten eller en blindtarmsoperation. Pröva en gång och du blir förvånad över undret.”

Nu behöver vi ju inte gå till överdrift, men en vilsam dag i sängen när vi är lediga kanske inte är så dumt ibland när vi är trötta. Man behöver inte alltid vara aktiv och göra saker, tycks författaren mena.

För dig som inte känner Sándor Márai: ”Visdomsord för vardagsbruk” kom ut första gången 1943, alltså i en helt annan tid än vår och dessutom under en mycket orolig epok. Visdomsorden får nog förstås utifrån dessa kalla fakta. Skrivandet blev ett slags tröst och botemedel för Márai med krig och kaos i den yttre världen påspättt med sjukdom och lidande på det privata planet.

Sándor Márai, en av världslitteraturens stora, född år 1900 i staden Kassa i dåvarande Ungern (nu gäller väl Kosice, Slovakien). Tillbringade stora delar av sitt liv i exil i flera olika länder. Kom från en saxisk advokatfamilj och gifte sig med Ilona Matzner, en kvinna av judisk börd. Makarna fick en son som dog några veckor gammal, men de skaffade istället en adoptivson. När Márais fru, som han levde med i sextiotre år och som han skötte till slutet, dog 1986 och adoptivsonen gick samma väg året därpå, sinade Márais krafter.
Den 21 februari 1989 tar han sitt liv. Han är klar - eller som han själv skriver i den sista dagboksanteckningen från 15 januari samma år: ”Jag väntar på inkallelsen, jag skyndar inte på den, men skjuter inte på den heller. Det är på tiden.”

Eviga teman som vänskap, kärlek, passion och svek skriver Márai om i romanen ”Glöd” från 1942 där vi får följa barndomsvännerna Henrik och Konrád som båda blir officerare. Vänskapen bryts på ett mycket abrupt sätt, som jag förstås inte ska avslöja här, och efter fyrtioett år ska de båda vännerna återses. Kan man konservera det förflutna? Henrik har gjort det och nu har tjänstfolket på Henriks slott dukat till middag för Konrád väntas hem.
Henrik vill en gång för alla ha svar på sina frågor efter alla år av väntan.

I romanen ” Észters arv” från 1939 lider vi med stackars Észter när hon försöker freda sig mot den ende man hon någonsin älskat, den notoriske lögnaren och psykopaten Lajos.
Den fege uslingen skuddade stoftet och höll sig borta från Észter i några år, så att hon fick litet lugn i sitt hus, men nu knackelibang på dörren är Lajos tillbaka och hur tror ni det går?

Äter du nyttig mat, ger du din mage osötat fullkornsbröd – gå då ut och ge din själ detsamma! Mot Márai, en världsklassiker som du inte har råd att missa!
 

Kan doktorer tycka något om konst?

Klart de kan - och klart de gör det också - liksom många andra yrkesgrupper såväl inom vården som i samhället i övrigt tycker till om än det ena än det andra. Vi har alla rätt att ha åsikter om allting för vi lever i ett fritt och demokratiskt samhälle vilket inte nog kan uppskattas.

Men nu var det det här med konsten …. Jag står mitt i bokrean och överväger om ett verk i vitt och guld med titeln ”Vad är konst?” ska få följa med hem. Bläddrar och läser förstrött, men så vaknar jag till och följande passage avgör köp eller inte:

”Varför tycker alla någonting om konst? Kort svar: Obegripligt.
Långt svar: Just i ämnet konst känner sig alla som experter, utbildningen till konstnär är i genomsnitt ungefär lika lång som den till hjärnkirurg, ändå skulle folk i allmänhet inte drömma om att komma med bensäkra omdömen och goda råd till en kirurg inför en operation, och om de gjorde det skulle kirurgen bli förvånad. Men inom ämnet konst känner de flesta nästan som ett krav att komma med ett omdöme eller goda råd, hur okunniga de än är.” Slut citat här.

Inte bara konstnärer utan troligen de allra flesta som har studerat humaniora, särskilt om
de arbetar inom kultursektorn, kan nog känna igen sig här. Våra yrkeskårer råkar oftare än andra och betydligt oftare än det är roligt ut för detta fenomen: Människor kommer med mer eller mindre tvärsäkra omdömen, påståenden, goda råd, till och med beslut - om de olyckligtvis råkar sitta i en sådan position att de kan det – om saker som de är okunniga om, men desto rikligare flödar åsikter, tyckanden och tänkanden i all sin ofta makabra stupiditet.

Hur vi hanterar sådant i kulturyrken? En del av oss stirrar nog rakt fram och försöker tänka på andra och bättre världar. Mer jordnära kollegor kurerar sig skyndsamt med ett glas iskallt vatten. Vissa av oss gläfser till och hugger direkt medan andra åter gör det till en rolig historia att berätta i väl valda sällskap. Vid särskilt svåra tillfällen erinrar vi oss Jesu ord på korset som väl löd: Förlåten dem, ty de veta icke vad de göra. Inte så få kollegor råkar ut för en blodtrycksstegring, vissa byter yrke medan en del går hem och slår katten. Ja, det finns många mer eller mindre bra sätt att handskas med allsköns märkligheter i tillvaron.

Här har vi en person som mycket slående förmår sätta strålkastarna på sällsamheter i konstens värld: En av våra mest välkända svenska konstnärer, Ernst Billgren, och tillika medlemmen av The Royal Academy of Fine Arts dvs Konstakademien (men det låter finare på engelska, tycker ni inte?) har skrivit ”Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”. Boken kom 2008 på Bokförlaget Langenskiöld och jag betalade reapriset 79 kronor, medan nätbokhandeln Adlibris.com släpper den för endast 37 spänn.

Konst är det som gör oss till människor, menar Ernst Billgren och det låter ju inte helt otroligt, eller hur? Det finns mycket annat roligt och läsvärt i det här reafyndet som är alldeles perfekt att ha liggande på skrivbordet på jobbet för att ofta bläddra i och glädjas åt. Dessutom en synnerligen lämplig och smakfull present att ge bort till vem som helst som är läskunnig. En bok i vitt och guld gör sig litet varstans - även i doktorns väntrum.

Och jag aktar mig som alltid för att närmare utveckla mina åsikter om hjärnkirurgi
 

Välbefinnande i NU-sjukvården

Hur mår man toppen på jobbet? Hur i all sin dar bär man sig åt?
Låt oss kasta ett öga på hur vi gör hos min arbetsgivare - NU-sjukvården i Västra Götalandsregionen - när det gäller att hantera välbefinnande på arbetsplatsen. På många håll i Sverige mår man, som vi nog alla känner till, inte så värst väl i arbetslivet p g a alla besparingar. Detta elände hör man om så gott som dagligen i våra media, inte minst här på Dagens Medicin sajten. 

Som jag redan har skrivit om i en tidigare blogg, v g se:
På vilket BB föds goda medarbetare? (November 2009), så får alla anställda här hos oss i NU-sjukvården genomgå en utbildning i medarbetarskap. Först har alla chefer genomgått utbildningen i Ledarskap & Medarbetarskap och sedan utbildas ytterligare medarbetare som ska hjälpa till att utbilda övriga arbetskamrater. Vi är redan i full gång med uppgiften och har kommit litet olika framåt beroende på när vi startade, vilken klinik vi tillhör osv.

Vi träffas åtta gånger på arbetstid och jobbar oss igenom en utbildningspärm som vi alla har fått. Hittills har vi avverkat ett dialogmöte om vad Medarbetarskap innebär. Sedan behandlade vi det här med Öppenhet – själv och andra. Så var det dags för Ansvar – vad innebär det? Nu senast diskuterade vi Identitet & Lojalitet. Så här dags har polletten trillat ner och alla verkar fatta vad utbildningen/dialogmötena går ut på. Dessutom uppskattar många att vi får sitta ner och reflektera över dessa frågor på arbetstid.

Om jag har svårt att känna lojalitet mot arbetsgivaren? Vad gör jag då? Detta föranledde mycket intressanta för att inte säga både etiska och filosofiska resonemang hos oss på NU-biblioteket. I stort enades vi om att vad som står till buds vid lojalitetssvikt är dessa fyra alternativ och jag citerar ur vår arbetspärm:

1. Att försöka ändra på situationen så att jag åter igen kan respektera verksamheten och de människor som arbetar där.
2. Att lära mig leva med och acceptera situationen.
3. Att lämna verksamheten.
4. Att stanna kvar och samtidigt uppleva starka känslor av svek, framförallt mot min egen övertygelse.

Låter det aningen iskallt och stenhårt? Jo, men detta är vad som står till buds, eller hur? Vi har alltid ett val.

Nästa gång kör vi dialogmöte nr 5 och rakt mot Arbetsglädje & Stolthet!
 

Hur mår du i ditt arbetsliv?

Att befinna sig väl i arbetslivet är inte så lätt alla gånger, men
alla som är intresserade av människors välbefinnande på arbetsplatsen, attention, please

Arbetsplatsen är för många människor kanske den viktigaste sociala miljön. Vi tillbringar faktiskt mer tid med våra arbetskamrater än med våra egna familjer om vi tänker efter.

Vad är det då som gör att vi mår toppen på jobbet? Enkel fråga, men inte så lätt att svara på. Självklart existerar det många mer eller mindre seriösa uppfattningar kring arbetslycka liksom det florerar diverse flumteorier om hur man bäst får till välbefinnandet. Det finns faktiskt en omfattande socialpsykologisk forskning om vad som påverkar människors villkor och välbefinnande på en arbetsplats. Man kan knappast kräva att chefer och anställda i företag eller organisationer ska kunna hålla sig à jour med all denna vetenskap, men stava sig igenom den nya boken, ”Välbefinnande i arbetslivet” kan man fordra – och nej, jag har inte provision på antalet sålda exemplar! Samlade texter av flera olika forskare och allt nätt och behändigt inom 204 sidor får du här.
Viktiga aspekter som rättvist ledarskap, arbetsmotivation, ledarstöd, teamwork, feedback m m tas upp.

Är du studerande eller yrkesverksam inom det beteende- och samhällsvetenskapliga området, arbetsledare, konsult eller beslutsfattare inom privat och offentlig sektor - då är ”Välbefinnande i arbetslivet – socialpsykologiska perspektiv” något för dig! Ali Kazemi, fil dr i psykologi och universitetslektor i socialpsykologi vid Högskolan i Skövde är redaktör. (Studentlitteratur, 2009).

Efter en grundlig djupdykning i ”Välbefinnande i arbetslivet” begriper du förhoppningsvis mer om din egen arbetsplats och förstår bättre vad som påverkar ditt eget och medarbetarnas må bra-status.

Hur hanterar vi dessa frågor i NU-sjukvården som råkar vara min och även många andras arbetsgivare? Som det stod i veckotidningsföljetongerna förr i världen och kanske även nu med:

Forts följer i nästa nr

Rakt på bara!

”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö”. Ralph Waldo Emerson (1803-1882)

Mitt främsta och viktigaste ledord under ungdomen, men också senare i livet. Dessa tänkvärda ord visar sig stämma än idag, tycker jag även nu som medelålders. Man ska helt enkelt våga göra det som man är allra mest rädd för. Rakt på bara! Då försvinner rädslan.

Någon som inte känner Ralph Waldo? Amerikansk filosof född i Boston, Massachusetts, men mycket mera för han hann med en hel del under sitt för dåtida förhållanden anmärkningsvärt långa liv. Har han något att säga oss idag? Döm själv! För närmare bekantskap, googla Raffe born in the USA och du får en ledstjärna från förrrförra seklet!

Annars kan du ju alltid lyssna på Bruce Springsteen.

Jäsande, stinkande världar

Från den i alla bemärkelser upplysta vården (!) ska vi ta oss till ”en värld i ständig halvskymning, fylld av egendomliga jäsande dofter och aningar om ting som inte borde få existera; iskalla viskningar från avgrunder bortom stjärnorna och varelser från en urtid långt mer avlägsen än skräcködlornas tidevarv.” Mon Dieu, vad är nu detta? Jo, vi talar ”Cthlhu 2” - sex skräcknoveller av H.P. Lovecraft och jag har lånat Sam J. Lundwalls träffande ord från bokens omslag. 

Mina damer och herrar, vi talar ren science fiction, vi talar Howard Phillips Lovecraft, vi talar klassikern Cthlhu-sviten, en samling romaner och noveller om de varelser som fanns på jorden före människan. Vilka fanns på jorden före människan då? Jo, en hel massa varelser som faktiskt aldrig har skaffat sig några nya boningar utan som fortfarande ruvar kvar litet här och var helt beredda att ta över Jorden. Se upp, din 4:a med altan och nykaklat badrum kan också vara i farozonen!

För Er som är helt oinvigda – även jag var oskyldigt ovetande för litet sedan – så var H.P. Lovecraft (1890 -1937) en märklig man. Klen, ofta sjuklig, ja, man får definitiv Marcel Proust-feeling inför denne känslige pôjk som slog upp sina ögon i Providence, USA. Överbeskyddad av äldre kvinnliga släktingar, isolerad, udda och utanför skapade han sig en rik, rejäl fantasivärld. Mörka natten hörde till hans bättre stunder för vår man gick sällan ut dagtid. En kort sejour var karln t o m en husband, alltså gift, men mestadels hölls han inne på kammarn där han i skrift och med hjälp av sin frodiga fantasi utvecklade jäsande, förunderliga världar med mäktig stank. Dessutom korresponderade han livligt med andra författare genom brev som kunde uppgå till bortåt en 70 st maskinskrivna A4. Vad sägs om det, alla messare!

H.P. betraktas allmänt som en stor egensinnig klassiker; jag skulle vilja säga en stor egendomlig klassiker. En av världens mest uppskattade fantasyförfattare som tidvis levde i svår fattigdom och som först efter sin död blev erkänd. Här erinrar vi oss kanske en annan populär författare vid namn Larsson Stieg.

Besök H.P. Lovecrafts sällsamma världar litet då och då som motvikt till allt möjligt och kanske också efter en sällsamt lång och krävande arbetsdag i vården.
Nu återgår jag till Lovecraft-världen och ”Drömmarna i häxhuset” med den feberkrasslige Walter Gilman och Walter, Walter, jag misstänker att det går illa här …
 

Sköna gröna dagar

Nu ska vi lyssna till befriande klassisk musik! Närmare bestämt lånar vi våra öron till en samlingsbox från Naxos vid namn Sköna gröna dagar som innehåller 3 CD:
Musik från barocken – Musik från Wiens storhetstid – Nordisk romantisk musik. 

Det är vad du får för 139 kronor om du som jag går in i en Bokia-butik för att spana efter något vårligt. Bara att slå till, spela och njuta! Jag ville åt tonerna från Wiens storhetstid
med Beethovens Månskenssonat, Für Elise, Violinromans, Haydns Lärkkvartetten och kanske ett stänk Boccherini genom Menuett. Egentligen precis rätt tillfälle att trappa upp må bra-dosen ytterligare genom att avnjuta en bit Sachertårta, slå upp en ask Wienernougat samt brygga en kanna kaffe svart som natten. Fast nu får vi hejda oss!
Det finns en viss liten risk för att må bra-värdena tippar över alla brädder.

Nordisk romantik är det väl knappast någon som har problem med. Nielsens Dimman lättar, Peterson-Bergers Vid Frösö kyrka, Lindbergs Gammal fäbodpsalm från Dalarna, Griegs Anitras dans ur Peer Gynt eller Valse lente av Merikanto med Åbo stadsorkester under ledning av Jorma Panula. Griegs Våren inte att förglömma och vem längtar inte!

En viss reservation kände jag inför Musik från barocken för jag anade tungt-pampigt-bombastiskt, men förbluffande lätt gick det att via Albinoni, Bach, Vivaldi, Roman, Pachelbel, Händel, Telemann och Respighi smälta 72 minuter och 47 sekunder absolut barock. Tack, grabbar, det gjorde ni bra för några århundraden sedan!

Sköna gröna dagar utlovar:
”Befriande klassisk musik, som en stilla bris. Musik för dagar av ljus och värme, musik för långa ljumma kvällar. Musik skriven av några av musikhistoriens största kompositörer.”

Sköna gröna dagar väntar dig!
 

Pest, influensa, halsfluss och två armbrott

När man har fått pesten, influensan, halsfluss och brutit BÅDA armarna precis när hela familjen ska ha städdag – då kan man väl inte hjälpa till att städa heller? Det måste ju vara glasklart för var och en. Ska jag städa fast jag är sjuk? frågar Snurran där hon ynklig ligger i sin säng. Japp, säger pappa som just konstaterat att Snurran inte alls har feber.

”Snurran städar” heter denna bilderbok utgiven på Bonnier Carlsen 2009.
Många barn gillar Snurran-böckerna och det finns fler att glädjas åt som
”Snurran och dum-overallen”, ”Snurran och fjärrkontrollen” samt ”Snurran äter ketchup”. 

Snurran-böckerna kan sägas ha delat föräldraskap - Eva Bergström har skrivit om Snurran, den kaxigaste kattungen i kvarteret, och Annika Bergström har illustrerat.
Det har hon gjort så bra att hon belönades med Elsa Beskow-plaketten 2004 för bilderna till ”Snurran och den osande abborren”.

Hur det gick för Snurran i alla hennes multipla lidanden? Sussi, Pussi och och Tussi ringer turligt nog på och vill leka. Kan inte, måste städa, beklagar Snurran. Fast hon kommer på att de möjligtvis skulle kunna leka städleken inne hos henne .... Snurran kan tala om var alla saker ska stå för det är hon bäst på och vilka tror ni får jobba!

Den här sortens kulturupplevelse passar för vem som helst som vill bli på litet ljusare humör, men det är en klar fördel att vara en mindre människa i tre- till sexårsåldern.
Eller så är det inte alls det för jag hade faktiskt mycket roligt åt dessa misstänkt mänskliga karaktärer och jag lever i den ljusa tron att mitt IQ är normalt.

Let´s go girls!

Det kommer ett speciellt ljus, för att inte säga ett daggfriskt skimmer, i blicken på mina kamrater, kollegor och vänner, men observera endast de kvinnliga, när jag råkar nämna innehållet i en ny bok som jag har läst, ”Lär dig säga jag och nej” av Sara Burlin Pellbäck. (ICA, 2009). Författarens kvalifikationer eller snarare de privata meriterna är följande:
Kvinna, 40 år och trebarnsmamma, gift och bor i radhus. Yrkesmässiga meriter: Arbetar som psykolog och som chef på psykologföretaget PBM.

Vi kvinnor och särskilt äldre generationers madammer, har långt före dockskåpsstadiet fostrats till att i första hand se till andras önskningar. Därefter får vi erkänna våra egna behov. Formliga arméer av kvinnor har nog blivit varse detta genom årens lopp.
Det här beteendet fungerar inte bra och ibland inte alls när vi samtidigt ska vara ute i arbetslivet och göra en full arbetsdag även där. Då kan man faktiskt inte ha ytterligare en halvtid, i hiskeliga fall till och med ännu mer övertid hemma. Det är det många unga och gamla tjejer som har idag och de mår därefter och vem känner inte igen sig här?

Kanske just därför som det tänds ett förhoppningsfullt ljus i mer eller mindre slocknade kvinnoblickar när sådana här frågor kommer på tal. Att man faktiskt kan säga JAG och NEJ. Här behövs träning: JAG, JAG, JAG och jag vill och jag ska! Liksom kvinnor behöver öva på att ryta NEJ, NEJ, NEJ!! Nej, tack! Nej, jag vill inte! Nej, jag hinner inte! Nej, det får du allt göra själv eller så låta bli det! Jag har annat att göra!
Oj, vad befriande skönt och lättsamt det känns att tänka, skriva och uttala de orden!
Inte bara uttala dem - boken är proppfull med tips om hur man gör rent konkret.

Egentligen, tjejer, borde vi fixa oss en kopp gott kaffe alternativt a nice cup of tea, avnjuta den mycket långsamt alltmedan vi lutar oss tillbaka och roat studerar vad som händer när vi tar ett steg tillbaka. Går världen under? Vad tror ni? Däremot gissar jag på diverse mer eller mindre civiliserade ljudfenomen från man och barn, kanske rent av rejäla svordomar som hoppar ur rosenröda tonårsmunnar. Sådana beteenden kuperar vi väl lätt och elegant, eller vad säger ni? Kan i alla fall inte vara värre än att slava 60-80 timmar i veckan som många kvinnor gör idag.

Till kaffet kan vi läsa litet i Onkel Toms stuga och äta praliner.
 

Om man nästan har druckit en flaska Mr Muscle

Säg att man av misstag har fått i sig drygt två tredjedelar av en flaska Mr Muscle, det är cirka 500 ml det – hur ska sådant behandlas på bästa sätt? Lägg till att den olycklige även är 50-årig förståndshandikappad man med autism.

Eller en 59-årig bärtant kommer in i taxi. Två timmar tidigare har hon varit i lingonskogen och blivit biten av en huggorm i höger tumme. Hon klagar över smärtor, men mår relativt bra. Prover tas, Ringerlösning och patienten observeras på akuten i väntan på provsvaren. Takykard visserligen, men man bedömer att hon kan ha blivit upprörd efter bettet.
Innan man hinner ge patienten smärttabletterna (ca 15 min senare) sjunker hennes blodtryck plötsligt till 85/40 och hon får tilltagande andningssvårigheter. Tungan svullnar upp och hon får ett generaliserat utslag, läser jag i nya boken ”Intox : 30 patientfall”
av Ulf Martin Schilling, dr. med., ST-läkare i internmedicin och akutsjukvård på akutkliniken vid universitetssjukhuset i Linköping.

Och nu går mina tankar lika plötsligt till en eftermiddag på en provinsialläkarmottagning någonstans i Norrland för nära 37 år sedan. Det är stekheta juli vid lunchtid och jag skriver journaler. Väntrummet är fullt, vi betar av i lugn men intensiv takt, unge doktorn, medicine kandidaten och jag. Mina arbetskamrater är jättegamla, säkert 24-25 år, kanske till och med uppåt 27. Själv är jag 20 år och ute på mitt första riktiga jobb som mest består i att skriva journaler och svara i telefon.

En patient är på väg in med maken som stödjer henne och precis framför mitt skrivbord ramlar hon ihop. Nu blir det bråttom. Dörrarna till undersökningsrummet stängs, men snart kommer kandidaten ut, jag hör telefonsamtal efter ambulans, förnyade samtal där kandidaten ber ambulansen ”dra på”. Det här är Norrland och andra avstånd än vad man är van vid i södra Sverige. Sjukhusen ligger sällan nästgårds. Trycket sjunker, hör jag, sjunker ännu mera och nu är det verkligt bråttom, uppfattar jag och jag har nästan sluta skriva om cor, pulm, fossa supraclav, socialt, hereditet och allt vad det är.

Äntligen hör vi de efterlängtade sirenerna, doktorn med i ambulansen mot sjukhuset, kandidaten kallas ut i något annat. Jag minns bara att jag fick i uppdrag att meddela patienterna i väntrummet att mottagningen är stängd för dagen eftersom doktorn har följt med ett akutfall till sjukhuset. Ingen klagar – vi är väl norrlänningar!
Sedan var det bara journalhögarna och jag kvar på mottagningen. Dagen efter kunde vi glädjas åt att patienten, som hade blivit ormbiten, klarade sig. På lunchen, när jag skulle ut och köpa de dagliga jordgubbarna, skickades jag även att hämta ut ett brunt paket med ormserum.

”Intox : 30 patientfall” är ingen bok om förgiftningar i konventionell mening utan den innehåller en samling autentiska patientfall och deras handläggning, läser jag på baksidan av boken som är utgiven på Studentlitteratur, 2009. ”Syftet med boken är att ge läsaren en översyn i handläggningen av förgiftningar och att intressera läsaren till att söka djupare kunskap i ämnet.” Slut citat från pärmens baksida.

Och nu kommer det roliga: ”Fallen är upplagda interaktivt, det vill säga du ska själv lösa fallen som behandlande läkare samtidigt som du fördjupar dina kunskaper om några av de vanligaste och farligaste förgiftningarna som läkare dagligen handskas med.”
Vem ska läsa? Ja, läkare, läkar- eller sjuksköterskestuderande förstås eller helt enkelt alla som är intresserade av förgiftningar eller akutsjukvård.
 

Tillfreds med ditt liv?

”När du har en god hustru, en ordentlig rödbetssoppa och starkt té kan du vara tillfreds med ditt liv.” Allt enligt ett kaukasiskt ordspråk. 

Hur är det? Är du tillfreds med ditt liv? Om man har så att man klarar sig och kanske litet mer också, rentav är välavlönad eller till och med räknas till de högavlönade – platsar man då automatiskt i de lyckligas och suveränas skara?

Många av oss har säkert sett filmen ”Gubben i stugan”, Nina Hedenius dokumentär om Ragnar i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. En av de mest uppskattade och önskade dokumentärfilmerna från SVT – filmen finns även finns på DVD. Vi följer Ragnar året runt genom årets, klimatets och naturens växlingar. Ingen monolog, ingen dialog och ingen speaker i dessa 60 sällsamt vilsamma minuter i ett människoliv.

Ragnar står för en livsstil som för inte så särskilt länge sedan var vanlig i många delar av Sverige. Gubben i stugan måste betecknas som suverän. Ordet suverän kan ju enligt Svenska Akademiens ordlista över svenska språket betyda envåldshärskare, men även enväldig; oberoende, självständig; överlägsen. Just allt det som Ragnar i Kestina representerar. Suverän och enväldig regerar han i sitt rike och slottet, det är den röda stugan med vita knutar omgiven av majestätisk granskog. Mörk, evig och äkta.

Hör du till de stackars arma behövande som aldrig sett filmen? Lugn i stormen, jag ser ett hopp för dig: Via ditt bibliotek får du säkrast tag i den här biten absolut ren oförfalskad suveränitet!
 

Slät som en babyrumpa

Visst blir vi glada – kanske särskilt vi kvinnor - om någon säger till oss: Inte då! Det syns inte alls att du har fyllt si och så. Du är slät som en babyrumpa i ansiktet!
Hur pass smickrad en man skulle bli vid en liknande jämförelse låter jag vara osagt, men jag undrar. Hur som helst, väldigt många män tycks hålla sig släta i ansiktet långt upp i åren. Någon gång har jag hört sägas att de ideliga sträckningarna av ansiktsmusklerna under livets tusen sinom tusen rakningar gör att männen får färre rynkor i ansiktet.
Work out varje morgon håller rynkorna stången. Kan det verkligen stämma? Eller är det någon skillnad i biologin mellan män och kvinnor här? Jag vet inte, men en sak är jag säker på. Ingen blir glad över att få höra: Men oj oj då, vad gammal du har blivit sedan sist! Skulle det möjligen göra någon skillnad om det i stället lät så här: Vad du har blivit gammal och vis sedan sist! Något bättre låter det väl i alla fall, inte sant?

Att den yttre skönheten falnar och i stället efterträds av inre visdom behandlas inte nådigt i vårt ungdomsfixerade samhälle. Ungdom ger automatiskt hög status, ålderdom medför låg status. Om man tänker sig att livet är som en bergsklättring: Först när man mödosamt har knegat sig upp till bergets topp har man en vidsträckt utsikt och kan överblicka allt i hela dess vidd. Ungdomen är ännu där nere vid bergets fot och snör på sig vandrarkängorna.
Anar inte vandringens strapatser. Blickar bara blåögt, längtansfullt och otåligt mot toppen.

Det är ledsamt ont om positiva skildringar inom litteratur, film och teater av hur det är att åldras. Oftast är det eländet och tillkortakommandena som beskrivs, men det andra då? Det som är positivt glöms alldeles bort.

Boj Kewenter, journalist och skribent, född 1932, berättar i två böcker om livet som pensionär. Den första heter ”Pärlan i lakritsremmen” och uppföljaren har den på pricken talande titeln ”Nu är det nu som gäller”. Boj Kewenters alter ego är Olga som i hela sitt liv tänkt kloka tankar, men aldrig haft tid att tänka dem färdigt eftersom barn och yrkesarbete krävde sitt. Tiden har kommit nu, Olgas tid. Slut med att ” … svälja stora otuggade upplevelsebitar och lägga locket på. I decennier, ja, i över fyrtio år, har hon tränats i konsten att skjuta upp känslor, att dölja känslor, att oberörd komma in i kontorslandskapet och knäppa upp den snitsiga dokumentportföljen fastän det känns som om benen inte bär ett steg till, som om blodet rann ur ett öppet sår. Herregud man måste lära sig skilja på privatliv och arbete! Man måste lära sig att skrika utan att det syns och hörs!”

Det här är två livsbejakande skildringar av hur det är att ha blivit äldre.
Pensionärstiden som lyckans och klokhetens tid. Att ha möjlighet att tänka alla tankar till slut. Nästan ett facit skulle jag vilja säga för så här kristallklar ter sig utsikten från bergets topp.

Ett ljusbad för själen

Knirr-knarr, knirr-knarr låter det under vinterkängorna i allt det vita. Så stilla, kallt, rimfrostigt och utan barmhärtighet allting är i denna storvinterns år 2010. Tänk vad vi kommer att bli glädjerusiga när de milda vindarna äntligen börjar susa! Många av oss är redan nu angripna av misstänkt tulpanlängtan som till varje pris måste lindras. Kr 39,50 för att åtgärda en sådan besvärande åkomma får sägas vara billigt.

I väntan på den vår som ska komma vill jag visa Er, kära läsare, på ett angenämt ljusbad för själen! Här skickar jag länken till Göran Skyttes utsökta artikel i SvD den 30 januari med rekommendation om ett ljusbad för själen och det i ett grannland nära oss.

OBS! Du kan med fördel boka av Thailands-resan eller resan till Solen om du har beställt en sådan. Spar pengar och minska melanomrisken! Se och betänk för här kommer länken:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/svenska-finland-ett-ljusbad-for-sjalen_4175875.svd

Somrar med doktorsfrun

Om det finns en enda bok i vårt sjukhusbibliotek som jag hemligen helst inte vill låna ut, så är det den 25 år gamla Hästespring av Eva Ewert. Jag är alldeles för själviskt rädd att denna ljuvliga berättelse ska komma bort.

Det är en underbar sommarskildring av livet på torpet Hästespring på den svenska västkusten under 1940-talet. Beredskapsår och oroligt i världen, inte minst runt våra egna knutar, med Norge och Danmark ockuperat av tyskarna. Doktorn måste ut i fält som militärläkare och därför evakueras resten av familjen  – doktorsfrun, de tre småflickorna samt hundarna Fley och Tossan, ut från storstaden Göteborg.

Mitt i natten i april 1940 kommer de till torpet som stått oeldat hela vintern. Gumman Amanda, närmaste grannen, har dock brassat på och eldat i flera timmar åt doktorsfrua så där är rejält rökigt, men gudskelov inte ishavstemperatur. Ett primitivt torp på ett rum och kök med en liten sovkammare och förstås inga moderniteter ska komma att bli deras hem i flera somrar framöver. ”Ja, nu har du att bita i …!” säger maken och fadren när han dunstar iväg i lastbilen för att återvända till staden och tjänsten.

Tur att de har fiskargumman Amanda som vet råd för allting inklusive doktorsfruar som varken kan klippa får, karda, spinna ull, sota en spis, än mindre få bukt med de välgödda råttbestarna som regerar i torpet och stör kvinnfolkens nattsömn.

Författaren själv, Eva Ewert, tidigare krönikör i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, var en av de här tre småflickorna den gången det begav sig.

Definitivt en bok att läsa när man ligger sjuk eller är deppig i största allmänhet, men även som effektiv lindring vid allvarlig sommarlängtan.

Feberkurva

Överkonstapel Studer vid kantonpolisen i Bern ställs inför ett knepigt fall: Två gamla systrar ser ut att ha begått självmord nästan samtidigt med hjälp av gas. Inte nog med det, vår tappre konstapel har ännu fler problem som att hustru Hedy har flytt hemmet och rest till Frauenfeld för att bistå dottern som ska ha sitt första barn. Morfar – då är man gammal och överflödig, suckar Studer invärtes. Han packar en väska och tar tåget till sin vän kommissarie Madelin i Paris. Där kanske det är litet mera hej hopp!

Nyåret 1933 firas ute på lokal och ingen nöd går på kriminalarna för vad sägs om ostron, flera flaskor Vouvray 1926, en brun rykande terrin med komage, sedan bitter sallad, ännu litet fler flaskor Vouvray samt ett fat med mycket mogen camembert och på det svart kaffe spetsat med rom. Rikligt med rom. Ni förstår väl att överkonstapel Studer inte längtar hem till en tom, utkyld lägenhet i Kirchenfeld, särskilt inte till disken i vasken och i synnerhet inte till den gröna kakelugnen i vardagsrummet som bara fru Hedy kan bemästra.
När Studer själv försöker sig på att elda, ryker och osar det som en hafsigt rullad brissagocigarr och slocknar. Pjui!

Konstapeln när förhoppningar om Det Stora Fallet som han någon gång ska få. Ibland flyter tankarna också iväg till Främlingslegionen, som han drömde om som ung, men moderns oro hindrade honom att enrollera. Den medelålders Studer längtar vidderna, öknen, striderna …

”Feberkurva” är namnet på denna deckare från 1935 av schweizaren Friedrich Glauser (1896-1938). Författarens bakgrund är minst sagt fascinerande. Karln led av psykiska problem och levde en stor del av sitt korta liv på institutioner eller på rymmen från desamma. Stal, ljög, missbrukade morfin, eter, hasch, opium och rumlade om som gruvarbetare i Belgien. Försökte sig även på ett gästspel i Främlingslegionen, men det slutade alltid på samma sätt: Glauser återbördades med osviklig precision till dårhuset i Waldau. Dagen före sin bröllopsdag, den 8 december 1938, avled han.

Varför ska man läsa gamla deckare? Om de är nyöversatta och bra! Maktkampen sker på ett psykologiskt plan mellan överkonstapel Studer och en förslagen brottsling. Glauser har ett mycket skickligt psykologiskt öga och bjuder oss tät spänning i en annan tid. Kombinerat med skildringar av svunna mellaneuropeiska miljöer plus litet stillsam humor här och var blir det underhållning av hög kvalitet. En gata i Zürich samt inte mindre än ett förnämligt deckarpris har uppkallats efter denne eminente schweiziske deckarförfattare. Det finns åtminstone fyra översatta böcker till för dig som har tröttnat på mediokra svenska deckare. Klarar du dessutom att läsa på originalspråket tyska har du förstås tillgång till än mer Glauser.

Förlagan till överkonstapel Studer är faktiskt en riktig äkta polis som behandlade den olycklige, men tydligen också minnesgode, Friedrich Glauser på ett fint och humant sätt. Denne anonyme polisman lever nu vidare för evigt i överkonstapel Studers skepnad.
Så kan det gå om man uppträder sant mänskligt i sin dagliga gärning!

Matlåda till jobbet?

Konsumentrådgivare brukar räkna med att man sparar cirka 800 kronor i månaden om man tar med matlåda till jobbet varje dag. Kanske väl värt att fundera på för många så här i den första månaden av ett nytt år. Om du brukar ha med matlåda - har du tänkt på att innehållet i den faktiskt säger en hel del om vem du är? Ungefär som att böckerna i din bokhylla avslöjar något om dig som person.

Behöver du ny inspiration för din matlåda eller bara vill laga till något gott där hemma, så innehåller ”Matlådan med smak från hela världen” ett dussin goda, spännande förslag. Gunilla Lundgren och Kerstin Gidfors har skrivit och samlat in material medan Ann Eriksson har fotograferat. Recepten är lätta att följa samtidigt som du får lära känna tolv människor i Sverige, deras historia och hur de lever på 2000-talet.

Vad sägs om en matsurf med romsk fiskgryta och saviako, fyllda auberginer à la Mehmet, Janos ungerska grönsakssoppa som lugnar magen eller en titt på vad Fadna från Marocko lagar? Muhuba från Somalia längtar efter kamelmjölk (fast det kanske inte vi precis gör?!), men välkryddade kycklingben med kardemummaris och te tackar nog väldigt få av oss nej till. Liksom Besims mammas mat: Cevapca, som betyder kalvfärsbiffar, med samunabröd från Kosova.

Fresia bakar majspaj från Chile – Pastel de choclo medan egyptiska Mariam lagar barndomens mat: Kushari, en lins- och risrätt, som hon ofta har med i sin matlåda de dagar hon sitter i riksdagen. Politiskt aktiv för socialdemokraterna blev hon efter en skrämmande upplevelse när hon jagades genom gatorna av en flock aggressiva skinnskallar. Vi får oss således litet mer till livs än goda matrecept i den här boken.

Familjen Kumar gillar aloo gobi, raita och tandoorikryddad fisk från Indien och thailändska Pen föredrar även hon starkt kryddad mat. Äggakaka och äppelkaka från Äppelriket i Skåne inte att förglömma! Passar inget av det här, så kanske det smakar med renskav, lingonsylt och kråkbärssaft från Lappland?

Pasta i all ära (för det är väl den vanligaste matlåderätten i Sverige?) men nog är det roligt att variera sig. Nu går jag och skrämmer upp ett par frysta fiskblock från Hemköp med hjälp av tandoorikrydda och lime!

Patientkommunikation i praktiken

Nytt år och nya patienter. Kunniga och delaktiga sådana är en förutsättning för att vården ska bli framgångsrik visar ett otal undersökningar. Jo tack, vi vet det.

Här har vi ännu en fräsch lärobok i kommunikation inom vården: ”Patientkommunikation i praktiken: information, dialog, delaktighet” av författartrojkan Inger Larsson, kommunikationsforskare vid Lunds och Örebro universitet, Lars Palm, professor i planerad kommunikation vid Högskolan i Halmstad, och Lena Rahle Hasselbalch som arbetar med utvecklingsfrågor samt utbildning i hälso- och patientkommunikation i Region Skåne.

Vilka är förutsättningarna för en bra dialog? Hur underlättar man patientens förståelse för egenvård och livsstilsförändring? Vad innebär patientutbildning för patientens delaktighet?

Hur producerar man en informationsfolder? Vilka krav ställs på kommunikation med patienter från andra länder? Allt detta och mer därtill gör författarna sitt bästa för att belysa ur olika synvinklar.

Vem ska läsa denna bok? Sjuksköterskor, sjukgymnaster, läkare, arbetsterapeuter, undersköterskor, dietister och administratörer med patientkontakter kan vara lämpliga målgrupper.

Interkulturell kommunikation i vården heter ett av bokens kapitel som jag precis har läst. Alltid mycket intressant att fundera över kulturskillnader, likheter och olikheter samt synen på hälsa i olika länder, tycker en av de 1,5 miljoner invånare som bor i Västra Götalandsregionen med över 150 olika nationaliteter - och minns samtidigt barndomens norrländska hemtrakt där en skåning i grannbyn kunde utgöra hela exotismen.

Kall feber

Karin Ryd är blodforskare. En kvinna som vet sitt värde och som vill framåt i karriären. Hon har forskat i 15 år på samma sak och nu äntligen har hon fått en eftertraktad tjänst i den stora forskarstaden. Enormt är ordet för detta forskningscentrum som ligger mitt ute i ödemarken. Karin tar en långfärdsbuss dit, installerar sig och börjar forska.

Allt blir nu inte precis som Karin har tänkt sig. Tjänsterummet liknar mest en skrubb och lägenheten, som hon har fått sig tilldelad i ett av de stora komplexen, är inte heller så stor. Frisén, framgångsrik forskare och tillika hennes närmaste chef, säger att så här har alla det i början. När man har varit några år i forskarstaden får man större tjänsterum, rymligare bostad och inte minst, större forskningsanslag.

Karin forskar på och försöker se tiden an. Av en ren tillfällighet upptäcker hon att människorna är ovanligt kalla eller snarare så är vissa personer alldeles iskalla och rent bokstavligen. Cirka 32, 8 grader i kroppstemperatur har en kollega, men hon verkar ändå må bra …?! Karin mäter oroligt sin egen temperatur och jo, 36,6 grader.

En minst sagt märklig epidemi ser ut att härja bakom forskningscentrats glasfasader, men det mest skrämmande är att ingen vill gå med på att sjukdomen existerar.

Jerker Virdborg är pappa till denna roman, ”Kall feber”, som utkom 2009.

Vårdchef - ett självmordsuppdrag?

Antalet vårdchefer i Sverige är cirka 30 000 – visste ni det? Annars får man veta det i den nya boken Vårdchefer : konsten att leda av Eric Carlström, fil dr i offentlig förvaltning och verksam som universitetslektor vid institutionen för omvårdnad-hälsa-kultur vid Högskolan Väst i Trollhättan. (Boken utkom på Studentlitteratur, 2009).

Vårdchefer på sjukhus, i primärvård och kommuner berättar om sina ledningsstrategier. Varför skriva en bok om mellanchefer i vård? Tja, kanske för att nya trender och samhällsförändringar ställer nya krav på mellanchefen. Vårdcheferna har rört sig från vårdandet ”vid sängkanten”, till skrivbordet och vidare mot datorns tangentbord. Excelscheman, budgetprogram och redovisningar tar allt mera av arbetstiden.

Ledningen vill ha insyn i verksamheten och därför måste en stor del av arbetstiden användas till rapportering, menar författaren.

Målgruppen för denna bok bör vara just mellanchefer i vården och jag avslutar med att citera några ord från försättsbladet. Här har vi Anna, vårdchef, som talar:

”Det är en hamburgersituation. Man har krav från alla håll. Ibland känner jag att jag har det bästa jobbet i världen, ibland tänker jag: Är jag martyr som tänker att jag har det bästa jobbet? Det är ett fantastiskt arbete, men samtidigt kan jag uppleva det som ett självmordsuppdrag”.

Och mina tankar går liksom alldeles av sig själv till en annan organisation - Al-Quaida ...

Action, Ladies and Gentlemen, action!

Nyss slut på gammelåret och ett helt nytt år väntar oss.

Kära läsare, ett ordspråk att fundera över och inte bara att fundera över: 

Vägen ”en gång” leder till staden ”aldrig”.
Spanskt ordspråk

Dags att låta planer bli verklighet. Action, Ladies and Gentlemen, action!

Gott Nytt År!

Mineralvatten åt folket!

Blev det litet för mycket julmat? Eller kanske alldeles för många olika sorters kryddor på en gång i form av glögg, pepparkakor, saffran, senap, sillinläggningar, kryddpeppar, vörtbröd, julmust, mumma och så en pyramid knäck och kolor på det. Då smakar ett glas pärlande Évian mer än gott! Detta världsberömda mineralvatten upptäcktes av en sjuk markis redan 1789. Han drack av källvattnet och kände sig vips mycket friskare.

Ryktet spreds och folk började vallfärda till Évian-les-Bains som ligger på södra sidan av Gènevesjön cirka 42 km från Gèneve.

År 1905 tyckte borgmästaren att man kunde bygga ett storståtligt hotell eftersom man väntade dit den engelske kungen Edward VII. Nu hann vår Eddie emellertid avlida under tiden bygget pågick. Strunt samma, det storslagna hotellet, som fick namnet Évian Royal Palace, slog ändå upp portarna 1909. Nästan genast blev det hot stuff för kungahus och aristokrater från hela Europa.

Hotellet finns kvar än i dag, högeligen elegant möblerat och fullspäckat med vad man brukar kalla ”old world charm”. Priserna då? Du bör lämpligen ha inkomst som en rockstjärna alternativt vara en välsituerad kunglighet eller ännu hellre en Hollywood star för att kunna kampera här

Sippa på ett glas Évian har vi alla glädjande nog råd med och att bläddra i boken ”Kungliga kurorter” av Maria Thulin Kindblom är helt gratis på biblioteket. Vi hittar ett 20-tal personligt utvalda europeiska kurorter av olika slag, flera med riktigt modesta priser, och dessutom alldeles underbara fotografier att vila i.

Heiligendamm med sin socker- och saltpeeling med citron- och mandarinolja som gör huden skimrande och rosig, Skodsborg utlovar en avstressande paradiskur eller kanske bokar du in dig på Varbergs Kurort framåt mars när vårtröttheten börjar sätta in eller varför inte drömma om Franzensbad nästa!

God fortsättning!

God Jul på vårdens alla språk

Inte God Jul på precis vartenda språk kanske, men för många av dem som bär upp vården i Sverige är nedanstående julhälsningar, som jag har hittat i Jul Jul Jul från Bonnier Carlsen, klockrena hemlandstoner.

Feliz Navidad! Fröhliche Weihnachten! Joyeux Noël! Buon Natale! Glaedelig Jul! Hyvää Joulua! Dessa språk, det vill säga spanska-tyska-franska-italienska-danska-finska, känner vi väl igen, men vad säger ni om Sretan Bozic! Just det, den personen kommer troligen från Kroatien. Gledileg Jol känns som Island och norrmännen låter litet som danskarna fast med norsk intonation: Gladelig Jul! Hemvist Lettland har man om man drar till med Priecigus Ziemassvetkus!

Greker önskar varandra Kala Christouyenna! Rumäner gillar Sarbatori Vesele! Nästan som i Tjeckien för där tycker man att Vesele Vanoce! låter riktigt.

Ungrare brister ut i ett Kellemes Karacsonyi unnepeket! Albaner tycker Gezur Krislinjden! är okej. Skulle du träffa på någon från Brasilien eller Portugal i jul, så kan Feliz Natal! passa in. Boas Festas! kan även vara ett alternativ.

Har du vägarna förbi Bryssel var redo med ett käckt Vrolijke Kerstmis! Verkar Sung Tan Chuk Ha! gå hem rätt väl? Då kan du befinna dig i Korea. Råkar du händelsevis stöta ihop med en bulgar så kläm i med Tchestita Koleda! Känner du vietnameser, så försök med det ungefärliga Chuc Mung Giang Sinh!

Om vi hittar någon jul i Istanbul, så kan vi öva på Noeliniz Ve Yeni Yiliniz Kutlu Olsun! Många svenskar jular i Thailand och då kan man testa Sawadee Pee Mai! Ryssar säger ungefär Pozdrevlyayu s prazdnikom Rozhdestva! och jag avslutar med ett Merry Christmas!

En inte så vit julhälsning

Med denna julhälsning från mina vilda hemtrakter i Norrlands djupa skogar vill jag önska läsarna en riktigt fin och vit jul i alla bemärkelser.

Kyrktåget

Kyrktåget, som julmorgonen afgick från Ånge station till Ramsjö i Helsingland, var alldeles öfverfullt af resande med undantag af 2:a klassens vagn, som gick tom, skrifves till Sundsvalls Tidning. De lustresande voro också tämligen lustiga, tack vare medhafda buteljer, innehållande diverse stimulerande drycker, hvilka inmundigades af såväl män som kvinnor. Det var sorgligt att se unga, vackra flickor föra bränvinsbuteljerna till sina rosiga läppar, sedan de – buteljerna – blifvit kysste af snusdrypande manliga munnar.

Vad gör de som inte firar jul?

Jo, dom reser långt bort och hoppas på Absolut Julfritt!

Eller man går till ett köpcenter dagen före julafton. Där tar man sig en Café Macchiato medan man i lugn och ro tittar på hur bråttom alla andra har.

Best Practice från BMJ Evidence Centre

Chefsordern på vårt sjukhusbibliotek denna dag lyder: Sätt er in i Best Practice för nu har vi basen och kan marknadsföra den! Yeah right, Ma´am, säger vi. Vår chef är förstås en Madam eftersom det av tradition råder överväldigande slagsida mot just Madams inom bibliotekariekåren.

Nåväl, vi har således precis fått tillgång till databasen Best Practice från BMJ Evidence Centre. Best Practice – your instant second opinion utlovar den att vara.
Vi tar ett snabbdopp för att bekanta oss med basen!

Innehållet är bredare än i Clinical Evidence (BMJ) som enbart tar upp svar på kliniska frågor med systematiska översikter.

Best Practice innehåller även kliniska riktlinjer, expert opinions och rekommendationer samt en läkemedelsdatabas som bland annat innehåller Martindale Merx Index (The Complete Drug Reference) samt patientinformation. Man kan dessutom ladda in lokala guidelines.

Poängen med Best Practice är att den är step-by-step uppbyggd. Man vägleds alltså little-by-little fram till det svar som man är ute efter.

Förutom att man kan söka bevis för en viss behandling, så får man diagnoshjälp – man kan ttill exempel söka på symptom (Assessment).

Vilka är målgrupperna för Best Practice då? Samma målgrupper som för Clinical Evidence, det vill säga primärvård, AT/ST-läkare, anser vi.

Dr Charles Young, Editor in Chief of Best Practice, guidar oss igenom de viktigaste finesserna. Health Care Providers, vad väntar ni på – take a tour!

Julgran Unplugged

Dags att ge sig in i byggbranschen, gott folk! Det är hög tid att vi börjar tänka på ett pepparkakshus eller kanske en pepparkaksjulgran, en s k Julgran Unplugged.

Äsch, jag menar inte att vi ska blanda till pepparkaksdegar som ska värmas upp och vila i sju dagar och tre nätter, kavla på härsen och tvärsen, grilla stjärnhjärtan en hel helg och komma utbrända till jobbet på måndag. Än värre, kanske sveda oss sataniskt på bubblande smältsocker, så att vi hamnar på akuten och får jula där i tretton timmar.

Nej, här limmar vi väldigt mycket med trög och säker kristyr. Här, det är i den ultimata boken om pepparkakshus, nämligen ”Pepparkakshus & Mera Julbus” av trojkan Eva Grane, Ylva Norman och fotograf Åke Gunnarson (Balkong Förlag, 2009).

Vi ger oss frejdigt på modeller som Riddar Ferdinands Borg, Fantomens Grotta eller varför inte ett norrländskt härbre. Härbre = förrådshus, visthusbod för de arma sörlänningar som inte vet. Önskar du bygga något annorlunda och okonventionellt? Testa då Torgils Utedass, eller om du vill hålla en något högre nivå, La Tour Eiffel, eller rent av vill sikta på de allra högsta arkitektoniska sfärerna, Ralph Erskine's pepparkakshus.

Är du starkt missnöjd med det svenska folkhemmet? Här har du chansen att återskapa modellen Det Svenska Folkhemmet efter eget huvud. Drömmer du om en sjöbod i Bohuslän, men hör bara skrammel i spargrisen? Här gräddar du dig en egen Sjöbod till överkomligt pris. Vi talar naturligtvis fortfarande skapelser av prima pepparkaksdeg.

Tycker du att det låter omänskligt jobbigt trots alla exakta ritningar och recept på pålitligt husmaterial som finns i boken? Låt oss fuska! Köp degen färdig eller rent av helklara kakor, kristyr på tub, rejält med godis samt pudersocker och stapla-kreera-dekorera till stugor, hus, slott och borgar samt häll pudersockret i en sil, sikta över och let it snow, let it snow, let it snow! Sist skapar du en sockerigloo av bitsocker och tänder en ljuslykta i mitten.

Och så vill jag bara säga en sak:
Absolut ingen idé att du steppar in på sjukhusbiblioteket på Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan med förhoppningar i blick för här lånades ”Pepparkakshus & Mera Julbus” ut redan i mitten av september. En liten flicka led av akut för tidig jullängtan, läkarna stod maktlösa och hennes stackars moder gjorde naturligtvis allt hon kunde för sitt barn ...

Vad får dig att lysa upp?

Är det kanske:

• Samarbete
• Ett handskrivet brev
• En hobby
• Lagarbete
• Att elda i en vedspis
• Årstidernas växlingar
• Att kunna stryka sista punkten på att-göra-listan
• Musik
• Nya utmaningar
• Varma, soliga dagar
• Meningsfullt arbete
• Semester
• Bubbelbad
• Löning
• Ingen trafik
• Husdjur
• En flaska vin
• Tack
• Att uppnå personliga mål
• Omväxling
• När favoritlaget vinner
• Att äta lunch ute
• Försoning med en vän
• Rena lakan
• En kall öl en varm dag
• Shopping
• Varm choklad en kall dag
• Framgång på jobbet
• Framgång hemma

Ovanstående förslag har jag hämtat ur en ny bok som jag nappade till mig från nyhetshyllan strax innan jag åkte hem från jobbet denna mörka decemberkväll. Jag vill verkligen bli upplyst och det unnar jag Er också, kära läsare!

Stressa mindre: få mer tid över heter den lilla tomteröda boken av Rita Emmett. Utgiven på Natur och Kultur, 2009. Originalets titel säger än klarare vad det är frågan om: Manage Your Time to Reduce Your Stress. Vem behöver inte det i dessa juliga stresstider eller stressiga jultider? Var och en kan fritt välja förhållningssätt, men själv föredrar jag att se på decemberdagarna som en julig stresstid. Det juliga först och stressen sedan eller så ingen stress alls.

Den som söker en blytung vetenskaplig utläggning ska inte göra sig besvär här. Bara bokomslaget blir ju fel: Glatt rött och uppiggande med en rolig klocka som pryder framsidan. Således saknas kombinationen vitt-ljusgrått samt massor av staplar, kurvor och diagram ända upp i himlen och framför allt inte en enda bild som lättar upp – första indikationerna på att det är tungt vetenskapligt.

Stressa mindre: få mer tid över är mycket lätt att använda med tips, råd och en rejäl verktygslåda för hur man kan hantera och förhindra stress. Ungefär samma priser på Bokus och Adlibris, cirka 170 kronor. Enkel, vardaglig, rolig och begriplig är epitet som jag skulle sätta på denna tänkvärda julgåva som man även kan unna sig själv.

Kontentan av innehållet då? Kanske det här: Man får aldrig mer tid, man måste ta sig tid. Fokusera, be om hjälp och skippa perfektionismen! Ur Nitton sätt att stressa perfektionisten till vanvett avslutar jag med det fjortonde rådet: Bjud perfektionisten på en dubbel espresso precis före läggdags!
 

Främmande trupper har siktats

Tidigt i morse upptäcktes den förste inkräktaren i en av sjukhusbibliotekets bokhyllor märkt ”Nyheter”. En stor, stöddig uniformsklädd figur med ryggsäck vägrade keramiskt kallt att flytta på sig. I samma ögonblick siktades en mindre porslinspatrull troligen utsänd i rekognosceringssyfte. Bättre fly än illa fäkta, tänkte vi, och försökte med kringgående rörelser i syfte att undvika närkontakt, men för sent. Kritiskt läge uppstod.

Hela sjukhusbiblioteket invaderades nu av främmande trupp. Ingen möjlighet till reträttt. Surrender är vad som gäller inser vi alla och Gud hjälpe oss.

Överallt var de, lurade bakom ”Nursing Research” och ”Författningshandboken 2009”, stampade på ”Dynamisk psykiatri”, paraderade segervisst bland den nyinköpta litteraturen, barnavdelningen förlorad med ”Doctor Ted” på sned och en elitstyrka hade till och med avancerat ända fram till informationsdisken.

Andra hade helt fräckt hoppat upp på borden och vissa låg helt utslagna efter övermåttan för mycket mumma alternativt misstänkt glöggförgiftning uppblandad med svårt seriöst julmust-intag. Trupperna var mestadels iklädda röda mer eller mindre välsittande uniformer med ett slags vita banderoller här och där samt röda luvor. Långa vita skägg förekom ymnigt liksom glitterkamouflage.

Kära läsare, detta måste vara allvar och det ryktas att de främmande ockupationsstyrkorna ur Tomtarnas armé med hemvist Lappland är här för att stanna till medio januari 2010. Jingle Bells på Er!

Virtuell adventskalender 2009

Så här mixtrar du till en virtuell adventskalender för barn och ungdomar samt alla andra som ivrigt väntar på julen. I sista minuten förstås, men än hinner du!'

Tänk snabbt efter och kläm sedan ur dig dina bästa och klokaste livsråd på cirka 15-20 minuter. Kasta bara ner dem vartefter de dyker upp i ditt huvud. 24 stycken bör du kunna få ihop. Nu har du en adventskalender med din egen högst personliga touche färdig att ge bort! Klicka sedan iväg ett råd om dagen lämpligen sent på kvällen eller tidigt om morgonen, så att ”luckan” dvs mailet eller sms:et finns färdigt att öppna till frukost.

Det är roligt att dela med sig av sin livsvisdom. Huruvida de unga uppskattar denna något annorlunda kalender är förstås en helt annan sak. Garanterat får de ingen liknande gåva av någon annan givare. Dessutom kan du fläska på med otroligt många bra förnuftiga råd, tips och förmaningar kamouflerade i adventskalenderform. Om ett eller annat visdomsord till äventyrs skulle gå in, så är det mer än OK eftersom alla ändå måste få lov att göra sina egna dumheter/erfarenheter här i livet.
”Livet är som en högläsning på sanskrit för en ponny”, sade en gång den amerikanske rockmusikern Lou Reed (f 1942).

Vem kan ge några råd i sådant?!

Första julhjälpen!

Akut lindring i den i mångas tycke svåra konsten att skaffa julklappar får du här. Rejäla klapptips och inget bjäfs inför rena rama välfärdsproblemet!

Den perfekta julklappen till alla möjliga: En almanacka, men inte vilken som helst utan
Mångkulturell Almanacka 2010 med världsmycket helger och högtider. Den finns att köpa i bokhandeln för cirka 145 kr eller så tar du hem den från nätet. Mångkulturellt Centrum i Botkyrka säljer den i sin webbshop till kronor 105. Där kan du också läsa mera om denna globala almanacka som bör finnas överallt inom vård och omsorg, skolor, förskolor och förstås hemma hos dig!

Till olika sorters barn: Ge bort en heldag med dig själv! Barnet eller barnen får regissera hela dagen. De bestämmer och du lyder och det från morgon till kväll, men inom rimliga gränser förstås. Behöver inte kosta just något utan använd din fantasi här.

Om det ska spenderas pengar, så bestämmer du exakt hur mycket redan när du slår in julgåvan. Annars kan det fort och lätt gå åt helv … åt ett visst håll.

Till ungdomar eller alla andra som är i starkt behov av en gryta: De som ska flytta hemifrån behöver en gryta att laga mat i. Vem kan säga emot här? Inte ens Blondinbella, för trots flitigt uteätande lagar även hon mat i grytor. Inhandla således en skaplig gryta i valfri storlek. Glöm inte att lägga i pocketboken Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen. Det är en spännande story om en sjuksköterska från Nya Zeeland som blir kär i en beduin, men mest tänker jag på det praktiska grytreceptet som finns i boken. Receptet är enkelt och går att variera i det oändliga. I stället för pocketen kan du bifoga ditt eget bästa grytrecept om du har något. Annars knycker du mormors eller faster Elsa-Lills.

Hur det går för sjuksköterskan? Hon gifter sig, bosätter sig i en tvåtusen år gammal grotta, föder tre barn, lagar oräkneliga allt-i-ett grytor över öppen eld, blir en turistattraktion och avancerar till översjuksköterska. Så kan det gå när man reser omkring i Mellanöstern med en väninna 1978. Blir Marguerite lycklig? Det blir hon!

Grytreceptet då? Jag har lagat det många gånger och det är gott, men hoppa över varianten med corned beef.

Till barnfamiljen: En barnvaktskväll så klart! Eller ett barnkalas om du vill slå på stort.
Bestäm i förväg vad det får kosta och nyttja flitigt din kreativitet.

Till gamla föräldrar, äldre släktingar och dylika: Ge några timmar av din tid! Du ställer dig helt till deras förfogande. Har du möjlighet till en helg, så är det storartat. Finns ofta diverse ihopsparat som behöver ordnas och grejas med i äldre människors liv. Annars kan du alltid skänka presentkort på tidningsprenumerationer, fotvård, frisör och dylikt.

Till kollegan på jobbet: Här borde det verkligen inte vara några problem. Vi tillbringar ofta mer tid med våra arbetskamrater än med våra närstående. Tänk efter vad ni har pratat om under årets fikastunder, för där finns uppslagen!

Till sådana som du inte känner så väl: Bruksvaror som kaffe, té, marmelad och dylikt går alltid hem. Skit i att köpa sådana där oanständigt dyra presentförpackningar som lovar runt och håller tunt. Lägg dina slantar på några fina sorter i en välsorterad matvaruaffär, så får du betydligt mer för pengarna. Nog kan du väl slå in detta litet snyggt själv?

”Till Den Som Har Allt” – krångla inte till det så mycket. Den har allt och då så. Fast plantera 15 träd i VI-skogen kan man alltid göra. Ge en slant till Världens Barn är aldrig fel. Hur är det med läskunnigheten bland till exempel flickorna i Afghanistan? Kunde den vara bättre kanske?

Jamen, så hjälp dem då! Eller några andra flickor och pojkar lite här och var.

Hur svårt kan det vara med julklappar? Inte svårt alls, men det är klart att om du inte har fått ändan ur vagnen än, så bör du speeda upp nu alternativt stressa runt kvällen före julafton och köpa alldeles för dyra tokprylar. Välj själv! 

Kärlek i cancerns tid

Vad är det här för läsning?! Stirrar klentroget på ett vackert bokomslag med röda tulpaner på turkos bakgrund och mitt i alltsammans tre foton av en ung kvinna som strålar.

Jag har precis bläddrat i boken och snabbläst här och var. Hur känns det att bli så utlämnad? tänker jag chockat. Kvinnans mångårige sambo har skrivit om ”Kärlek i cancerns tid”. Anders Sundin heter han, f d nöjeschef på Svenska Dagbladet, numera frilansskribent för samma tidning, och dessutom skriver han regelbundet om sport i Aftonbladet.

Den splitter nya boken har beställts av en kuratorsavdelning, noterar jag på följesedeln.
Ibland packar jag upp s k klinikböcker. Det är klinikerna som betalar, men böckerna köps in via sjukhusbiblioteket till så kraftiga rabatter som 25-30 %. Böckerna får sedan sitt hem på kliniken och inte på sjukhusbiblioteket. Medicinsk facklitteratur, någon gång skönlitteratur, men även allmän facklitteratur kan det röra sig om. Jag registrerar i en Mikromarc-modul att böckerna har inkommit, vem som har beställt dem och kontrollerar slutligen att det är prima vara och inga fel för då returnerar vi omedelbart. Därefter skickar jag ett meddelande till beställaren på kliniken att böckerna nu finns att hämta och radar sedan upp dem på vår reservationshylla.

Den här boken har jag svårt att skiljas från, men lunchen närmar sig tursamt nog och jag passar på att skumma sidorna över litet vardagliga makaroner med broccoli. Det här är en berättelse om kärlek i första hand och inte främst om sjukdomen cancer, inser jag.
Nu har jag lånat hem ett exemplar av boken och läst den ytterligare en gång.
Jo, kärlek och cancer, inte cancer och kärlek.

Anders berättar om Karin som dör i cancer endast 38 år gammal. Fienden har nästlat sig in i bukspottkörteln och sedan vandrat vidare till levern. Stark, glad, levande och kraftfull kommer hon emot oss genom boksidorna. Deras liv tillsammans, misstanken om att något inte står rätt till, sjukdomsbeskedet, fighten som förloras, den slutliga dödskampen och så till sist döden.

Varför blir man så berörd? Kvinnan är ung, en älskad maka och mor, hon har allt att leva för. Sådana skildringar har vi läst förut, tyvärr alltför många, men vad skiljer denna från alla de andra? Många kan tycka att boken är alldeles för utlämnande, men det är just genom att skriva om det mest privata som författaren får oss med på tåget. Cancer och dödsprocessen ur ett anhörigperspektiv. Det är starkt av Anders Sundin att inte väja för någonting. Man får lita till att han kände sin Karin efter så många år tillsammans.

Kärlek och livsglädje, sjukdom och död och i precis den ordningen. Berättelsen är dessutom späckad med underbara musik- och litteraturtips som har betytt mycket för paret.Vi har redan kö på boken.

Så kom döden till oss under Asiaten

Som jag minns det talade ingen om influensavaccinationer när jag var barn i en liten by i södra Norrlands inland på 1950- och 1960-talen. Man blev sjuk och sedan blev man frisk igen eller så dog man. Min mamma, som kallas Fru Persson, har fått diabetes, konstaterar vår provinsialläkare en tid efter Asiaten.

Hur står det till med farfar då? Länge tycker jag att han har låtit hes på rösten, andats tungt, stönat och jämrat sig och det fastän jag energiskt har försökt pigga upp honom med dagliga bulletiner om viktiga händelser på gården. Farfar ligger bara där kraftlös och raklång i sin hemsnickrade björksäng. På Huset går han inte heller utan han måste få något som kallas Ett Bäcken. Ett Bäcken?? Har jag aldrig sett förut. Värst då, och i vitt porslin. Hm, hur ska detta gå till? Det gäller att inte missa något här. Bråda dagar för ett fyraårigt kvinnfolk. Och spaghettirör som man kan suga i sig vatten ur när man ligger till sängs. Inte visste jag att man kunde dricka vatten på det sättet. Jag vill också prova och det är roligt att dricka saft genom spaghetti! Färggranna sugrör av plast har jag ännu inte sett år 1957.

Mamma, som nu har tillfrisknat och är sjuksköterska åt farfar, är svart i ögonen en afton när hon tar farfars puls, noterar jag och tar min egen puls. Gravallvarlig skulle jag ha sagt om jag hade varit vuxen.

Så kommer döden till oss vid halvtiotiden samma kväll och sveper med sig farfar. Det är den 30 november 1957 och snart jul. Pappa och farfar väntar tillsammans. Farfar andas oregelbundet, suckar tungt, en sista suck och sedan blir det tvärtyst. Det säger pappa dagen efter när han berättar vad som har hänt för min bror och mig. Jag får genast magknip. Min bror förstår ingenting, men det gör jag. Något sorgligt och märkligt har inträffat. Pappa är allvarlig och ser trött ut. Farfar och jag brukar äta knaperstekt sill tillsammans och nu är det troligtvis slut med det eftersom han ”ligger lik” där nere på trälocket till kökssoffan.

Här gäller det att skyndsamt ställa frågor om den där Döden och om Liket för snart ska tant Lilly komma och tvätta och klä farfar. Det gör hon med alla som dör i byn när hon inte är bondmora och lärarinna i söndagsskolan. Jag ska vakta min bror och allt det intressanta som utspelar sig en trappa ner hos farmor och farfar (som nu är ett Lik) får jag inte se. Jag skär mjölktänder, så arg är jag. Här är högintressanta saker i görningen och jag passar småbarn! Inte törs jag lämna min bror ensam med den glödheta järnspisen, så jag tvingas fjanta omkring och leka i stället för att ta reda på vad som egentligen försiggår där nere i kammaren.

”Ska ni komma ner och ta adjö av faffa nu?” frågar mamma när hon äntligen kommer för att hämta oss. Men först bryter hon några blommor från krukväxterna i köksfönstret och jag har väl aldrig sett på maken! Så där får man inte göra, det vet jag smärtsamt säkert. En och annan gång har min bror och jag försökt oss på det. Då har det omedelbart delats ut varsin hårlugg, så att vi har nästan helt slutat knipsa blommor. En mamma-lugg och dem är det aldrig något med. Litet annat är det med pappa-luggar och nu ska vi klä oss fina. Min bror i mörka hängselbyxor med vit skjorta och fluga och jag i hemsydd blå västkjol med rödrandig jumper och sååå noga är det väl inte med barn och sorgklädsel, hörs det.

Vi går ner och tar adjö av farfar där han ligger i sin kista. Mamma lägger buketten mellan farfars knäppta händer. Min bror och jag inspekterar allt noggrant. Kistan är helt vitklädd inuti och farfar sover under ett glänsande sidentäcke med spetsöverlakan, litet gråblek i ansiktet och med ögonen slutna. Han ska aldrig vakna mer och det är så tydligt, så att det kan en fyraåring se och jag skulle gott kunna tänka mig det där täcket själv ...

Pappa fotograferar min bror och mig där vi står vid kistan. Farmor vill inte vara med på kort, men det vill hon aldrig och sedan kommer tråkigt nog ett par karlar in. Kistlocket ska läggas på och skruvas fast, jag tycker nästan att de skruvar in farfar, och så bär de ut kistan till en svart Likbil som ska köra till Bårhuset. Tillslutet och fönsterlöst står det och lurar inte långt från kyrkan. Jag har allt skymtat det när vi har åkt förbi. Där inne ska farfar ligga och vänta tills begravningen.

Alla vuxna är väl förtrogna med sjukdom och död eftersom folk oftare dog hemma förr och inte på sjukhus. Dessutom har min familj tagit sig igenom ett och annat krig. Första kriget och andra kriget, som farmor och gammelmostrarna säger, när de avhandlar världskrigen.

Stora USA-släkten har haft rikliga övningstillfällen på diverse fronter, pappa låg i fält under beredskapen, mamma bär på sina erfarenheter från krigsåren i Österbotten, Svenskfinland samt bombningarna av Helsingfors. Morfar marscherade med Mannerheim i inbördeskriget 1918, morbröderna liksom alla vapenföra manliga släktingar följde marskalken i vinter- och fortsättningskrigen. Här finns en skaplig mängd nedärvd upplagrad copingförmåga kan man säga. De vuxna vet vad som ska göras vid dödsfall och allt känns tryggt hemma. Det flyter på skulle man ha sagt i dag.

Nu börjar sorgearbetet för här ska rustas till Storbegravning som man gjorde på gårdarna i Sverige förr i världen. Släktingar ska kallas in, det ska skaffas hjälp och slaktas, städas, bakas, bykas, bäddas, kokas, stekas och lagas, men det är en helt annan historia.

Döden, Lik och Storbegravningar – livet är i sanning intressant för en fyraåring.

Asiaten 1957

Alla på gården hemma i Norrland ligger däckade i influensa. Mina föräldrar som båda är 40 år, min tvåårige bror, farmor och farfar, 73 respektive 79 år gamla och jag själv som är fyra år. Pappa och jag klarar oss bäst. Vi är febriga, men inte helt ur räkningen.
 

Samma asiatiska läge råder på de flesta andra gårdarna runt om i byn. Sjukdomen heter Asiaten har jag fått veta. Den låter farlig och hotfull i mina fyraåriga öron. Som någonting som kan komma och ta en om man inte aktar sig.

Det är tyst, dämpat och inte en enda rolighet hemma. Mamma pratar inte med mig som hon brukar. Hon sover mest hela tiden, liksom min bror som är alldeles tyst och febervarm. Inte får jag gå ner till farmor och farfar heller. De bor på nedre våningen i vårt hus och många gånger om dagen brukar jag springa dit och ibland säger farmor att det är alldeles för många gånger. Jag längtar efter att allt ska bli som vanligt igen.

Pappa och jag tar oss upp ur sängarna och organiserar en provisorisk koktross i sjuklägret. Vi eldar med björkved i järnspisen, kokar mjölkchoklad och brer limpsmörgåsar. Sedan distribuerar vi maten till sjuklingarna. Jag får inte bära de skållheta chokladmuggarna utan endast balansera iväg med smörgåsar.

Pappa och jag dricker sedan choklad vid det gula köksbordet med perstorpsplatta. Som dessert festar vi upp en riktigt svartröd blodapelsin som vi båda tycker om. Pappa pratar med mig som till en vuxen. Det har nog aldrig hänt förut. Jag känner mig mycket duktig och betydelsefull. Nu är det pappa och jag som ska ordna upp allt. ”Ing-Britt och jag, vi klarade oss bäst under Asiaten”, lät det sedan i många år efteråt.

Pappa har hög feber, 40 grader eller mer, för vi tar tempen ibland, så jag vet det. Gården är full av djur och de har inte alls tänkt vänta. Rosa, Katja som sparkas, Fina som mjölkar mest, gulprickiga Dora, min egen svartvita Stjärna, Granna, Docka och allt vad de heter, står redo att leverera precis som vanligt morgon och kväll. Vi har mycket lämpligt just installerat en Bolinder Munktell mjölkmaskin på gården. Endast till en kvällsmjölkning lyckas pappa få fatt på en frisk granne som kan sköta maskinen. Sedan blir grannen och hans fru också sjuka. Därefter sköter pappa gårdens akutsysslor hela Asiaten igenom med feber och allt.

Pållarna i stallet – gamla trotjänaren Nelly som snart ska gå till slakt, ardennerkamparna Ajax och Dan samt vilda, kolsvarta Majglans som är söderifrån och inte riktigt klok – väntar inte på att vi ska bli friska. Stamp, stamp och spark så att flisorna ryker om det dröjer alltför länge med hö och vatten! Grisar kan också vara ilsket högljudda om de inte får smaklig grismat på bestämd tid. Kalvarna ska ha lagom varm mjölk och alla ungdjuren samt oxen Oxen – han har aldrig något namn för den slaktar vi en gång om året och äter upp – tycker om att få hö och friskt vatten i rätt tid.

Djuren får sin skötsel, men går vi alla oskadda ur Asiatens grepp? Fortsättning följer i nästa blogg!
 

Några lättförtjänta tusenlappar

Vem vill inte ha det? Jo, tack gärna, på ren norrländska. Hit med dem bara! Fast med ett litet, men mycket bestämt förbehåll: Jag vill inte tjäna in tusenlapparna hur slipprigt som helst. Det får vara på ett juste sätt annars kan det vara.

Somliga tycker ungefär så här, vilket jag ibland har noterat i kommentarer här på Dagens
Medicin-sajten: Den som säger att den skulle tacka nej till några lättförtjänta tusenlappar,
den ljuger.

Det kanske den gör, det kan inte jag veta. Däremot vet jag var jag själv står, vad jag tycker är reko och rättvist. Inga lättförtjänta tusenlappar för min del om de inte har intjänats på ett acceptabelt sätt som stämmer överens med min etik och moral. Så fattig är jag inte varken bildligt eller bokstavligt.

Om man är så fattig då – både bildligt och bokstavligt? Eller kanske bara är drabbad av det ena alternativet. Finns det då något hopp, någon bot, någon räddning? Ja, det finns det. Inget tillstånd av det här slaget är direkt förlorat utan det går för det mesta att kurera eller åtminstone lindra.

Men som alltid, man måste börja med att undersöka och diagnosticera för att sedan kunna sätta in rätt åtgärd. Det kanske inte är exakt till vårdcentralen man ska vända sig med sådana här besvär … Brandkåren eller Försäkringskassan känns inte heller rätt. Kanske någon läsare har förslag på lämplig instans? Tills vidare får vi ägna oss åt självhjälp. Det är nästan alltid bra att vara hantverkare för de tjänar verkligen multum, om man ska tro en del av kommentarerna här på sajten, så vi öppnar naturligtvis en verkstad!

Det är sällan någon som har problem med för mycket stålar utan den rakt motsatta situationen tycks råda, det vill säga en fullständigt skriande brist på sekiner. I alla fall är det så som man själv upplever det och nu syftar jag på privatekonomin.

Det här smärtsamma tillståndet behöver inte bli kroniskt utan det kan lätt avhjälpas genom studium av den utmärkta handboken ”Rik på riktigt: en värdefull vardag är möjlig!” av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson (Natur och Kultur, 2005). Båda är civilekonomer och år 2000 startade de Föreningen Tidsverkstaden. Ni som är intresserade av aktieplaceringar, räntefonder och dylikt har inget att hämta här. Eller så är det just det ni har.

Starta en Rik på riktigt-verkstad! Det är vad man ska göra om man upplever sig som fattig. Dra ihop ett gäng med kollegor, vänner och bekanta. Nio samtalsträffar för en grupp på fem till tio personer. Mer information samt hela upplägget till Rik på riktigt-verkstan kan man ladda ner gratis på www.tidsverkstaden.se.

Boken är en härligt uppfriskande inspirationskälla där man får träning i att göra medvetna val som leder till högre livskvalitet. Vad är egentligen viktigt i livet? Hur får vi ihop arbete och privatliv? Vad menas med tidsandan? Vad är ekonomisk frihet?

Att ta sig tid att någon gång fundera och reflektera över dessa och liknande frågor kan göra att man känner sig mycket rikare, ja, rent av rik på riktigt!

Och bara omslaget på boken! Ta dig en titt i nätbokhandeln exempelvis hos Bokus.com eller gå in på Adlibris.com, så förstår du vad jag menar. De här gossarna tycker jag riktigt mycket om för de har greppat vad livet handlar om. Dessutom lyckas de med att tydligt förklara det.

Ett oslagbart snabbt sätt att känna sig rik är förstås att dela med sig och ge bort något.
För ärligt talat, hur mycket pengar du än får så blir du aldrig nöjd om du har fel inställning!

Novembermörker - var finns snabba flyktvägar?

Vilka länder tar emot vinterflyktingar? Var går det lättast att få asyl eller åtminstone tillfälligt uppehållstillstånd – TUT?

Till Indien, Thailand, Köpenhamn och till ett ännu djupare mörker i Finska Lappland flyr några jag känner, men om man nu måste stanna på hemmaplan, sköta patienter, influensavaccinera och så där? Ja, då kan man förstås fly inombords, gå i stark inre exil och begrava sig i världslitteraturen, men även i gamla nummer av tidskriften Husmodern från 1956. Vispa äggtoddy, elda brasa och debattera strömmingsfrågan med katten Nisse är andra icke föraktliga utvägar. Vi har olika sätt när det gäller att tackla tröstlöst mörker. Låt oss smyga ombord på en Finnair flight till Mumindalen och spana på Mumintrollets copingmetod när den första snön kommer.

”Mumintrollet stod på trappan och tittade på hur dalen drog vinterlakan över sig, och han tänkte stillsamt, i kväll går vi i ide. För så brukar alla mumintroll göra nångång i november (och det är egentligen ganska förnuftigt av den som inte älskar mörker och köld).” 

Mumintrollets mamma bäddar med de varmaste täckena åt allihopa. Man intar en sista måltid tillsammans bestående av en kopp granbarr. OBS! Ni vet väl att det är mycket viktigt att ha fyllt magen med granbarr om man tänker sova tre månader och i Mumindalen är detta simply evidence based medicine!

Efter kvällsvarden säger man ” … godnatt litet ordentligare än vanligt och mamman uppmanar alla att borsta tänderna.” Var och en makar sig sedan ner i sin säng och somliga gör en trevlig sovgrop åt sig, drar upp täcket till öronen och tänker på något roligt.

Fast Mumintrollet oroar sig över att de förlorar alldeles för mycket tid. Tröst kommer i form av bergsäker kommentar: ”Inte! sa Snusmumriken. Vi drömmer. Och när vi vaknar igen är det vår …  Ja …, mumlade Mumintrollet. Han hade redan glidit långt bort i drömmarnas halvskymning.”

Och så, gott folk, när man har sovit i hundra nätter och hundra dagar, vaknar man upp till ett ljuvligt oväsen, hör bara: ”En vårmorgon klockan fyra flög den första göken genom Mumindalen. Den satte sig på det blåa muminhusets tak och gol åtta gånger, litet hest visserligen, för det var ännu mycket tidigt på våren.”

”Trollkarlens hatt” av Tove Jansson är det jag har citerat ur och själv flyr jag nu i sällskap med en mocca latte till något helt annat, nämligen till en artikel ur Läkartidningen nr 44, 2009, vol 106, sid 2870 och den finns på nätet, så bara läs!

Välkommen till Miami, doktor Leal!

Otto Leal, nordamerikansk medborgare av kubanskt ursprung, numera barnneurokirurg på neurokirurgen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är på väg hem till Miami och sin brors begravning. Läget är inte det bästa för doktorn. Hans liv har just kluvits i mikropartiklar eftersom hans hustru Lena har varit otrogen och vill skiljas. Ottos rival är en fem år yngre narkosläkare och vår Otto är chanslös. Barnen tar fruntimret förstås också med sig.

Sopar kliniskt rent kan man säga och Ottos lillebror är död och kan det bli värre? Det är just vad det kan det. Mycket, mycket värre!

Doktor Leal stoppas i passkontrollen av två män från en okänd myndighet. De vet allt om honom – hans privatliv hemma i Uppsala, resorna till födelselandet Kuba, hans yrkesliv och hans karriär. Nu börjar vi känna av en viss kuslig Kafka-stämning eller så har vår stackars doktor drabbats av en smärre paranoia-attack.

En spännande prisbelönt thriller om USA:s Kuba-politik och kamp mot terrorismen av den i Sverige bosatte exilförfattaren René Vázquez Diaz. Boken kunde lika gärna ha hetat ”Rädd på riktigt”.

Som en kuriositet kan jag tillägga att Vázquez Diaz är en gudabenådad kock och pappa till    ett verk om kubansk mat, seder och traditioner som heter ”Berusad kyckling”. (Bonniers, 1996). Stupfull av goda maträtter och receptet på den packade kycklingen hittar du på sidan 106. Nyttjar du inte, så finns det ”Nykter kycklingsallad” att glädjas åt på sidan 69.

Glöm den traditionella svenska julmaten, skaffa boken redan nu, låt de förföriska recepten bli marvellous reality och få en helg med absolut annorlunda julmat! Si Cuba!

På vilket BB föds goda medarbetare?

Hur blir man en bra medarbetare? Chefskurser flödar det av, men medarbetarkurser erbjuds inte lika ofta. Det anses antagligen att vi med hjälp av Herren Gud och en och annan barnmorska ska förlösas till goda medarbetare. Undrar på vilket BB det sker?

Här hos oss i NU-sjukvården förlitar vi oss inte på under. Samtliga anställda får i stället genomgå en utbildning i medarbetarskap. Så här går det till: Först går alla chefer en 3-dagarsutbildning i Ledarskap & Medarbetarskap och sedan utbildar de i sin tur medarbetarna. Självklart klarar inte cheferna detta alldeles ensamma utan på varje arbetsplats utbildas ytterligare några medarbetare som sedan ska hjälpa till att utbilda övriga arbetskamrater.

Precis en sådan utbildning i Ledarskap & Medarbetarskap gick jag tillsammans med vårdens folk under den gångna veckan. Se det som att ni är på träningsläger, uppmanade oss de skickliga tränarna som alla var psykologer/organisationskonsulter.

Vad gjorde vi då? Korta föreläsningar, roliga grupparbeten, rollspel och så fick vi förstås träna på att hålla i möten om medarbetarskap. Hur hanterar medarbetarna relationen till arbetsgivaren och till övriga medarbetare? Frågor som rör ansvar, lojalitet, identitet, bemötande m m togs upp till diskussion.

På min arbetsplats sjukhusbiblioteket börjar vi i januari 2010 att beta av innehållet i den digra pärm som vi fick med oss. Varje medarbetare får ett exemplar av pärmen. Sammanlagt 8 gånger ska vi träffas. Det är lämpligt att det går 4-6 veckor mellan utbildningstillfällena. Detta är alltså ingenting som man bara river av vilket flera av oss trodde innan vi hade genomgått utbildningen. Nej, det vi gemensamt jobbar oss igenom måste få tid att sätta sig hos var och en. Meningen är att det ska bli konkreta resultat och inte bara tomt finsnack av denna medarbetarsatsning.

Hur ska man hinna med det här då? Mitt i brinnande vårdstress med skumma influensor och annat som knackar på huvudentré, sidoentréer och akutintag. Varje arbetsplats får hitta sin lösning. Här får man verkligen utlopp för sin kreativitet, men att utnyttja arbetsplatsträffar, utbildnings- och utvecklingsdagar kan vara en god idé.

Läs gärna ”Medarbetarskap : Från ord till handling!” av Stefan Tengblad, Freddy Hällstén, Christer Ackerman, Johan Velten. (Liber, 2007). Man kan också välja att fördjupa sig i ”Medarbetarskap i praktiken” av Freddy Hällstén och Stefan Tengblad. (Studentlitteratur, 2006).

Jaha, så vi utbildas till att bli lätthanterliga ja-sägare nu kanske någon surkart tänker? Alldeles tvärtom, sweetie-pie! Snarare till myndiga medarbetare med ökat ansvar och inflytande samt stärkta relationer mellan närvarande chefer och engagerade medarbetare. Kursen var mycket bra, faktiskt en av de bästa som jag har gått i mitt ganska långa arbetsliv och hör ni, så mycket härligt, roligt folk det finns i vården!

Inspirationsdropp på sjukhus

Min arbetsgivare NU-sjukvården ordnar varje år en inspirationsvecka för all personal. Vecka 43 mitt i hösten brukar den brisera. Vi bjuds på ett synnerligen blandat fyrverkeri med olika slags föreläsningar, film, musik, afrikansk dans, höstens nya böcker, tipspromenader, sprintorientering, ryggyoga, massage, djupmeditation, middagsbön, nattvards-, sinnesro- och taizégudstjänster, vandring längs Bohusleden, vattenjympa, retreat, hälsofrukost, after work m m.

Programpunkterna varierar mycket år från år, men avsikten är att det ska finnas något för alla. Uppmaningen är ”Kom och låt dig engageras, få din nyfikenhet väckt, bli road, berörd, skaffa dig ny kunskap, lust att prova något nytt, röra på dig och må bra … ” som det står i informationsbroschyren. Självfallet finns det ingen möjlighet att delta i allt, men något kanske man kan välja förutsatt att arbetssituationen tillåter och man kommer överens med arbetskamraterna. Tidpunkterna varierar mycket just för att öka möjligheterna för personalen att kunna delta. Om inte på arbetstid, så på lunch- och kafferaster eller efter jobbet. Kanske se en mångfaldigt prisbelönt film som ”Slumdog Millionaire” från 2008 alldeles gratis. Är man sugen på en biomacka med kaffe så betalar man det facila priset 30 kr.

Om inte annat, så bör samtlig personal klara av att någon gång under veckan besöka sjukhusbiblioteket och botanisera bland höstens nya böcker, CD-skivor och DVD-filmer. Eller göra ett cykelkonditionstest med kortare coaching ca 10-15 minuter, äta kvällsmat eller hämta med sig en portion mat från kvällens after work i sjukhusmatsalen.

Arbetet i vården är tufft, många varken hinner eller orkar engagera sig, hösten är mörk och tröttsam. Det är därför extra roligt och välbehövligt att få detta ”dropp”.

Gärna mera saker av den sort som man kan ta till sig när man har bråttom och är på språng - ungefär som gatumat fastän i form av inspirationsdropp - önskas till nästa år! Alldeles väldigt mycket tack för en fin vecka med ett fantastiskt programutbud!

Nähärå, jag har inte blivit mutad för att säga detta positiva om min arbetsgivare. Jag tycker det faktiskt alldeles själv.

Två muggar och en tax

Medicinska kyssar

Tänkte mig att ni skulle få litet kyssar i höstmörkret! Ja, ni läser alldeles rätt, jag talar om kyssar - kisses, baiser, küss, beijo, bacio, beso, pocalunek, bussa, kublla, opmak, öpüsmek, jub, ibinawa, mach eller på ren latin, basiatio.

Vi ska snegla i ett chockrosa verk som heter just ”Kyssar” med text av Dan Höjer.

Utkom 2004 på Natur & Kultur och finns fortfarande att köpa. Mycket kyssar & kyssfakta till en billig penning. Vi startar direkt med : MEDICINSKA KYSSAR: För länge, länge sedan trodde man att om man kysste barn som var blinda eller stammade, så blev de botade bums dvs bara man kysste på rätt sätt. Mycket viktigt att det var medlemmar ur vissa adelssläkter som utdelade kyssarna för deras kyssar ansågs besitta övernaturliga krafter.

Här får vi visst litet nyttiga förhållningsorder i fall vi skulle möta en Tony Soprano: MÖRDANDE MAFFIAKYSSAR: Om du skulle råka få en kyss på munnen av en gangsterledare inom maffian, så tro inte genast att det är The Big Love. I maffiavärlden har det länge varit sed att kyssa den man vill bli av med. Kyssen kan helt enkelt betyda att du döms till döden.

Självklart finns det många andra slags kyssar som SLÄNGKYSSAR, HANDKYSSAR, KINDKYSSAR, NACKKYSSAR, HELIGA KYSSAR (sådana som man kan testa på Påven eller om man händelsevis möter någon abbedissa), JUDASKYSSAR, FILMKYSSAR m m. Och gamla hederliga RAKPUSSAR existerar väl fortfarande?

Vad har vi här då? LIK- ELLER DÖDSKYSSAR! Förr trodde man att själen försvann genom munnen i dödsögonblicket. Därför var det ganska vanligt att kyssa den som höll på att ge upp andan. På så sätt kunde man rädda kvar litet av den döende och närapå ta över hans själ i sin egen kropp.

Nä, tacka vet jag de härliga kyssar som fanns hemma i det fagra Norrland när jag var barn: Honungsfärgade MJÖLKKYSSAR som gick att köpa till bra pris hos Bloms Eftr. mitt i byn eller hos n´Gustav på Macken. Det var kyssar det och observera väldigt hygieniska invirade i papper som de var.

Puss på Er!

Varför köper man en tub tandkräm?

Varför köpa en tub tandkräm? En enda tub. Har man inte tänkt sig att leva i morgon?

Jag upphör aldrig att förvåna mig över denna brist på framförhållning eller vad man nu ska kalla det. Brist på pengar kan det knappast vara. Tandkräm kostar inte mycket, tar liten plats att förvara och är därmed lätt att lagra hemma. Åtminstone borde man köpa för ett halvår framåt.

I den mån kassan tillåter är det ingen dum idé att göra så med andra oundgängliga varor också. Ty den som hela tiden måste springa iväg och småhandla än det ena, än det andra, lever dyrt. Slösar dessutom med tid, den där tiden som alla verkar ha så ont om.

Planera bättre, ha ordentlig framförhållning och vinn tid! Vinn pengar också, skulle jag vilja säga, för det är verkligen lönsamt att koncentrera inköpen till så få gånger som möjligt. Självklart skaffar man dessa små varulager när man kan handla till extra bra priser.

Bara för att affärerna har öppet nästan dygnet om, behöver man inte handla dygnet om.

Nöjesshoppa kan man göra - ibland - men inte jämt och ständigt vara i farten i galleriorna. Allehanda jippon lockar ut folk, inte minst familjer, till våra köpcentra. Pengarna och ledigheten går upp i rök. Kvalitetstid med barnen? Sällan! Skittid kallar jag sådan tid. Det enda som kommuniceras mellan barn och föräldrar är ”ska ha och ska ha”.

Här ska ni få se på inköpslista som heter duga!

Jag har inte sett ett TV-program på 20 år!

Orden är inte mina utan kommer från Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. I ett radioprogram nyligen sade hon ungefär så här: ”Jag har inte sett ett TV-program på 20 år. Man gör det valet. Jag läser böcker.”

Vilka val gör du? Även om du bara ser på TV en enda timme per dag så utgör det 7 timmar i veckan. 7 timmar x 52 veckor = 364 timmar på ett helt år. Förvånansvärt mycket, eller hur? Motsvarar väl drygt 9 st 40-timmars arbetsveckor. Vad kan du göra i stället då? Det vet bara du.

”Hela hans liv var som en enda gastroskopisk upplevelse”.

Vive la France!

När jag växte upp visste ingen var Nice låg. Nizza sade man här i Sverige, punkt och slut. Det råkar vara den italienska benämningen medan Nice är det franska namnet på staden som varit stad i mer än 2 500 år. Grekerna och romarna hade förstås andra namn som Nikaia efter segergudinnan Nike medan romarna tyckte Cemenelum lät bra.

Här kommer recept på akut preparation för Franska Rivieran när man har biljett och ska åka dit: Först lånar man några språkkurser och borstar upp sin skolfranska. Har man ingen skolfranska att borsta upp, kan man låna en nybörjarkurs och insupa några användbara fraser. På vårt bibliotek har vi de roliga, behändiga språkkurserna från Univerb – nybörjarkurs, fortsättningskurs och påbyggnadskurs. Alla kurserna innehåller vardera 3 CD-skivor, 2 små övningsböcker med vardagliga och användbara fraser på svenska respektive franska samt 1 kombinerad minigrammatik och studievägledning.

För snabb fransk feeling kan man lyssna på sångerskan Francoise Hardy vilket jag råkar göra medan jag skriver denna blogg. Ni hör väl ”Oh, Oh Chéri” ...

Ytterligare förstärkning av den franska dosen får man genom att sätta in 367 sidor ”Från vårt kvarter i Nice” av Birgitta Edlund och Lennart Aschenbrenner.

Dukade brickor för vårdens folk

Jag kan ibland tycka att bibliotek och andra kulturinstitutioner ska placeras intill matvaruaffärer eller varför inte mitt i livsmedlet? Rätt i potatisen! Mitt i mjölken!

Medan man plockar till sig en påse King Edward och några liter mellanmjölk får själen sig också något till livs eftersom böcker, tidskrifter, tavlor, film och musik finns nära till hands. Lätta att köpa med sig eller bara låna hem. Man scannar själv in alltsammans precis som övriga varor.

Här på Norra Ävsborgs Länssjukhus i Trollhättan har vi tydligen haft arkitekter av Guds nåde för vårt bibliotek ligger precis mitt emot personalmatsalen invid en hårt trafikerad inomhusgågata. Kan inte ligga bättre till – en restaurang för magen och en för själen.

När man nu har varit och ätit en dagens, kanske rotsaksgratäng med sallad och bröd nedsköljt med ett glas vatten – vad ska man då hitta på? Fortfarande några minuter kvar av lunchrasten … Jo, men vi hinner in på biblioteket! Dags att duka ytterligare en bricka, en för själen.

Den här rätt smakfulla dukningen såg jag med egna ögon återlämnas i förra veckan: ”Kaxiga fåglar : personligheter och relationer i fåglarnas värld” av Brutus Östling, en deckare i Botswana-miljö av den skotske författaren Alexander McCall Smith, ”Miraklet på Speedy Motors” samt en roman från 2008, ”En liten hattaffär på hörnet” av Marita Conlon-McKenna. ”Den här var bra!” utbrast en kollega till Florence Nightingale. ”Man blir så glad av den!” tillade hon och strålade med hela ansiktet på andra sidan boktraven.

Nu frågar jag dig, du som arbetar i vården: Vill du ha en arbetskamrat som mår bra och är glad? Ja, nästan verkar genomlyst och vi pratar inte om röntgen nu. Vill du som patient bli vårdad av personal som strålar av välmående, skulle jag förstås också vilja fråga ...

Kultur ska flöda rikligt och särskilt i vården, ja, överallt i ett samhället som vill kalla sig friskt. Kulturen enbart gör oss förstås inte till goda, välmående människor, men den medverkar. Kultur ska inte ransoneras. Bort med allt närigt, gnidet snålpytsande och i stället ska det nästan behöva utfärdas tsunamivarning. Kulturell tsunamivarning

Hem till Istanbul

Häng med, nu ska vi bli invandrare! Hur skulle livet bli om vi tvingades att emigrera till Turkiet och storstaden Istanbul? Bara så där. Säg att du är ett barn som inte har så mycket att säga till om för det har barn sällan. Det är föräldrarna som bestämmer i de flesta viktiga frågor som t ex var man ska bo och leva.

Du är tio år och din mamma Solveig ska flytta med sin nya man Ayhan till hans hemland. Hon har nu börjar kalla sig för Eva, för ”utlänningar kan inte säga Solveig”, menar hon. Någon turkiska kan du förstås inte. Ytterligare omständigheter som försvårar är att du har ljust hår, nästan litet väl långt för att vara pojke, men du diggar ju ”The Monkees” och vill likna dem. För alla som inte vet det – en mycket populär amerikansk popgrupp i slutet av 1960-talet. 

Mutorna, en liten kassettbandspelare och en elektromagnetisk lyftkran till din Märklinjärnväg, börjar förlora lyskraften redan när du färdas på autobahn genom Tyskland på den långa resan mot Turkiet. Hur ska det bli därborta? Du vill inte alls till det nya livet, men måste. Något syskon vill du heller inte ha, men får.

Svarta skoluniformer med runda vita kragar, mörka snaggade huvuden och bara du som har dina egna kläder och blont hår, litet för ljust och litet för långt. Du smälter inte in och vill det inte heller. Michael heter du, men kallas för Micke. Ingen i din nya klass heter så.

Du försöker spela `futbol´ som du var ganska bra på hemma i Sverige, men Hakan som inte gillar dig kommer också till fotbollsplanen. Han kallar dig omväxlande för köpek (hund) eller esek (åsna) och försöker få de andra pojkarna med sig genom att säga ”araben kan inte spela.”

Här blir perspektivet omvänt mot vad vi är vana vid. Det är mamman och pojken från stockholmsförorten som är invandrare i en annan kultur, det sena 60-talets Istanbul.

Inte är de traumatiserade flyktingar heller, men anpassningen till allt det främmande kan bli nog så knepig ändå.

Hur det går för ”araben” berättar Michael Lion i ”Hem till Istanbul”, en ovanlig barndomsskildring, som utkom på Bonniers 2008. `Hos Geldiniz´ (välkomna) till 229 sidors tillvaro som invandrare i en kultur som skiljer sig en hel del från det svenska samhället!

Do you really think that money turns me on?

Sjunger Miss Li i låten ”THE BOY IN THE FANCY SUIT”. Miss Linda Carlsson, vocals och Sonny BoyGustafsson, guitar med flera duktiga musiker.

Hela CD:n med Miss Li heter Dancing The Whole Way Home (2009). 

Får jag högtidligen presentera Miss Li om det skulle vara någon som inte känner damen: Popsångerska och pianist som egentligen heter Linda Carlsson, född 1982 i Borlänge. Spelar en typ av pianopop som bygger på flera olika musikstilar som blues-, jazz-, kabaré- och folkmusik.

”Är den här skivan bra?” frågade jag min kollega som köper in musik.

”Jaa”, svarade hon med eftertryck.

Det var kollegans tonfall som avgjorde det. Hon kan sin musik och jag tog hem Miss Li.

Rolig, uppiggande musik efter en lång arbetsdag - särskilt låten DIRTY OLD MAN.

Fast nu är jag a clean middle-aged woman och jag vet förstås inte hur eventuella dirty old men reagerar … Här räcker min empatiska förmåga inte till.

Kära läsare, idag vill jag inte alls skriva någon blogg! Bara lyssna på Miss Li och äta

Elvis-macka med starkt nybryggt kaffe till. Vet du inte hur man gör en Elvis-macka?

Men så här då: (Vänd godhetsfullt bort blicken, dietister!) Du behöver jordnötssmör från Mississippi, fin jordgubbssylt, skivade bananer och något slags bröd, rostat eller orostat, men inte sötat eller smaksatt med kryddor. Bred rikligt av ”the crunchy peanut butter made with fresh roasted peanuts” på brödet, täck med skivad väl mogen banan och sprinkla litet sylt över. Håll tyst, ät och njut!

Mer sång i äldresorgen

Man kan vid 90 också! Ragnar Thoursie, en still going strong kille på 90 bast, ger ut en diktsamling i fyra delar om livet på ett äldreboende, ”Sånger från äldreomsorgen”.

I diktens form granskar han hemtjänstens organisation. Vad menas med det ofta använda uttrycket ”utförd tid” till exempel?

Det är i dikten ”Glada tonfall” som vi kan läsa följande:

Anita trotsar tystnaden,

hon sjunger några glada toner, högt och ljudligt, kanske Kajsa

stämmer in. De två bär upp

den lätta stämningen. ”Ja, djävlar!”

ropar Kajsa. ”Mer sång behövs i äldresorgen!”

Nu är Ragnar Thoursie inte vilken 90-åring som helst. Det här är en mångfaldigt prisbelönt svensk författare som debuterade redan 1945 med diktsamlingen ”Emaljögat”. 1952 kom den andra diktsamlingen ”Nya sidor och dagsljus” och med den befäste han sin ställning som förgrundsgestalt inom svensk modernism. Thoursie är inte bara författare och poet. Större delen av sitt aktiva liv har han tillbringat som ämbetsman vid Riksförsäkringsanstalten, som senare blev Arbetsmarknadsstyrelsen, där han tjänstgjorde till sin pensionering 1985. De sista tretton åren i befattningen som byråchef.

Hm, hur går det här ihop, strikt, torr byråkrat i kombination med poet?! Det går ihop väldigt bra, underbart bra, skulle jag vilja säga. Tyckte nog Svenska Akademien också när de tilldelade honom Svenska Akademiens Kungliga pris i december 2008.

Mycket värme och humor i ”Sånger från äldre omsorgen”. Självklart ska inte en sådan här fin, förnämlig diktsamling stå och dväljas i skumma hörn på biblioteken. Nej, ut med dikterna på borden i vårdens alla fikarum, så att poesin kan avnjutas och begrundas på plats.

Heja, Ragnar! Granska på om åldrandets villkor i dagens Sverige bara! Go, Ragnar, go!

Den gode doktorn

En helg gick jag hem med ”Den gode doktorn”. Ja, inte i egen hög person förstås utan med romanen av den sydafrikanske författaren Damon Galgut.

Dr Frank Eloff är desillusionerad och cynisk. Han har blivit kvar som läkare på det gudsförgätna sjukhus i Sydafrika där det råder brist på allt: Patienter, utrustning, ambition. Personalen slutar förstås, en efter en, och ersätts inte. Livet är med andra ord shit för dr Eloff och det sedan många år för han hör ju själv till inventarierna.

Men så händer något som bryter tristessen – en ny läkare dyker upp, den unge ambitiöse Laurence Waters. Nu rubbas personerna, för att inte säga positionerna, på sjukhuset.

Dr Waters blåögda och något överspända idealism mot dr Eloffs ”kom igen när du har varit här lika länge som jag”. Klappat och klart för tvärkollision mellan doktorerna Eloff och Waters!

Vem författaren är? Här får jag citera The Guardian: ”Galgut är den bland Sydafrikas unga författare som är bäst ägnad att axla J. M. Coetzees mantel.”

Som ni förstår inga smågrejer för Coetzee skrev till sig nobelpriset i litteratur 2003.

Damon Galgut, född 1963 i Pretoria, har även fått Sydafrikas mest ansedda litterära pris, CNA-priset (Central News Agency Prize) 1992. Det fick han för sin roman ”The Beautiful Screaming of Pigs” eller, för den finns översatt till svenska, ”Grisars vackra skrik”.

Varför har det sydafrikanska sjukhuset brist på patienter? Tycker jag att du ska ta reda på själv genom att bekanta dig med ”Den gode doktorn” - lämpligen på närmaste bibliotek!

Höst, ångande te, rutiga plädar och deckardags

Allah Akbar!

God morgon på Er alla så här i slutet av ramadan! Ja, för ni vet väl att vi är inne i sista veckan av den muslimska fastemånaden ramadan? Numera uppmärksammar och rapporterar våra media ganska mycket från denna begivenhet. Så har inte alltid varit fallet utan för 5-10 år sedan tegs högtiden ihjäl fastän den berör många som bor i Sverige.

Den arabiska frasen Allahu Akbar betyder ungefär ”Gud är större” eller ”Gud är den störste” alltså att människan ska underkasta sig Allah (Gud). Just detta uttryck används ofta inom islam.

I år avslutas ramadan kring lördag 19 september. Gå in på The Big Picture – Boston.com för att titta på jättefina foton från ramadan runt om i världen! Jättesmarriga också för där visas nämligen massor av allsköns läckerheter som kunava, kheer, munkar och hela berg av dadlar samt även litet hett islamiskt mode. Nämen missa inte den här möjligheten till en liten tripp ut i världen alldeles gratis!

The Big Picture – New Stories in Photographs from the Boston Globe om man ska vara noggrann med källan (39 photos total). 

Kom också med mig denna höstmorgon på en tur till Muslimskt Bönerum som ligger på en central plats här på vårt akutsjukhus! Självklart har vi även en sjukhuskyrka med ett lika centralt placerat meditationsrum. Faktum är att de båda rummen ligger nästan sida vid sida i samma korridor. Vad skiljer dem åt? Inga människor finns avbildade i det muslimska bönerummet medan meditationsrummet är dekorerat med väggmålningar där även människor finns med. Inredningsstilen kan närmast karakteriseras som ljus skandinavisk medan inredningen i det muslimska bönerummet går i orientalisk stil. Dessutom finns det ett tvättrum precis utanför, så att man kan tvätta sig innan bön.

Tillsynen av det muslimska bönerummet har vi på sjukhusbiblioteket åtagit oss. Precis som en gammaldags bönhusföreståndare i min norrländska hemby känner jag mig när jag varje vecka tittar till bönerummet. Jag eldar inte med björkved i några täljstenskaminer förstås, men kontrollerar så att rummet är prydligt, att det behagligt dämpade ljuset i de två lampetterna fungerar, att de guldförgyllda tavlorna med arabisk text inte sitter snett på de cremefärgade väggarna, ordnar Koraner, böneböcker och annat småplock i den lilla bokhyllan samt ser till så att de orientaliska mattorna är rena från damm. Kastar en avslutande blick på den svarta pilen på golvet, den som visar riktningen mot Mecka.och konstaterar att allt är i sin ordning. Klart för bön! Fem gånger per dygn ber en rättrogen muslim – vid soluppgången, mitt på dagen, mitt på eftermiddagen, vid solnedgången och på kvällen. Just under ramadan-månaden används bönerummet oftare än annars.

Det muslimska bönerummet i sin nuvarande form kom till för fyra år sedan på personal och patienters begäran. Eftersom det här i Västra Götalandsregionen bor mer än 150 olika nationaliteter och omkring 1, 5 miljoner människor, så är det sannolikt att några av dem kommer till sjukhuset förr eller senare. Antingen som patienter, anhöriga eller besökare medan andra redan är anställda och arbetar i vården. Ett muslimskt bönerum på sjukhuset är av nöden kan man nog säga.

Vad är ett civiliserat samhälle? Ett mått på det kan vara hur man behandlar svaga grupper som sjuka, handikappade, barn och gamla. Att få tänka och tycka som man vill liksom att kunna rösta och demonstrera om man nu känner för det. Rätten - och möjligheten - att kunna utöva sin religion kan också vara ett kriterium.

Och nej, jag är inte muslim själv, bara en vanlig norrländska, invandrare i södra Sverige, som ilar till svenskt morgonkaffe och kanelbullar med arbetskamraterna. Ha en bra dag!

Hjärtstigen

Kom så tar vi en tur på Hjärtstigen - för en sådan är vi lyckliga nog att ha här hos oss på Norra Älvsborgs Länssjukhus i Trollhättan. Stigen kringelikrokar sig i skogen invid sjukhuset och hallå, är ni alla med nu? Patienter, personal, anhöriga och besökare samt förstås de som bor i bostadsområdet nära sjukhuset, kan njuta av frisk natur på ett lätt, smidigt och icke-märkvärdigt sätt.

Hjärtstigen tar cirka 15-20 minuter att gå och kan det bli så mycket bättre för ett hjärta?

På sommaren kantas stigen av hallon och blåbär, längre in på hösten lingon.

Idag får vi sällskap av en klart hjärtmedveten liten orm som ligger och solar sig tvärs över stigen. Vad kan det vara för sort? Kopparorm? Snok? Var och en kan hålla sitt eget tempo, här rör det sig nog om ormtempo-med-break, så vi passerar försiktigt vår livsnjutande vän och fortsätter vandringen mot målet.

Hjärtstigen tillkom för några år sedan på initiativ av en sjuksköterska på en hjärtavdelning, har det berättats mig. Därefter tog vår patientinformationsgrupp, bestående av sjuksköterska-kurator-bibliotekarie, över administrationen av stigen.

Vita skyltar märkta med ett rött hjärta vid sjukhusets huvudentré pekar ut var man börjar gå. Sedan promenerar man längs den fint uppröjda stigen som därför är särskilt lättframkomlig. Under tiden kroppen får motion följer man lapparna med frågor, talesätt och ordspråk som finns uppsatta här och var på träden – och ah, känner ni den krispiga höstluften nu! Lapparna kan ha något tema som miljö, konst, poesi, visdomsord eller något annat läskande för själen.

Ibland ska man kunna svara på någon klurig fråga, så man får verkligen ha tankarna med sig. När man klarögd och rosenkindad går i mål, tar man svängen om sjukhusbiblioteket, levererar svaret vid informationsdisken och mottager sin present. En liten gåva får nämligen alla som går Hjärtstigen – NU-sjukvårdens eminenta miljökasse i naturfärgad bomull. Slut för alltid på oskicket att köpa plastkassar när man handlar mat.

Vi ses på Hjärtstigen! Har ni inte någon, så varför inte på lämpligt ställe ordna en hjärtats stig?

Bajs är bra!

”Bajskorv” eller ”Caca boudin” enligt det franska originalets titel, heter denna bilderbok för de riktigt små människorna som kan roas av vad titeln utlovar. Författaren Stephanie Blake börjar så där som alla sagor ska börja: ”Det var en gång en kanin som bara kunde säga en enda sak … bajskorv.”

Vi har väl alla varit småkaniner och vilket ord brukade du själv ta till?

Uppföljaren till ”Bajskorv” heter ”Hjälp en varg!” och den börjar förstås också som alla riktiga sagor med: ”Det var en gång en liten kanin som aldrig gjorde som han blev tillsagd. När hans mamma sa: ”Städa ditt rum, min lilla kanin”, ropade han: ”Hjälp, en varg!” (Även om det inte kom någon varg.) Och eftersom hans mamma var rädd för vargen … slapp den lilla kaninen att städa.”

Den lilla kaninen klarar sig ganska länge på att säga ”Bajskorv” när han inte vill göra som han blir tillsagd. Gasta ”Hjälp, en varg!” när när han inte vill sitta på pottan utan hellre uträtta sina saker i badkaret.

Till slut får vår lilla kanin äta upp sina egna ord eller snarare bli till tapas för ett något större djur. Det kommer verkligen en varg, men ingen tror förstås på den lilla kaninen. Han har fejkat alldeles för många gånger. En viss varg blir väldigt mätt, rentav stinn, börjar må illa och får ringa doktorn …

Stora tydliga illustrationer i klara färger, sparsamt med ord och en rolig story – både för små och stora. Helt enkelt ett konstverk i bilderboksform. Vem som helst kan njuta av en sådan här skapelse, där text och bild samspelar på ett mycket överraskande för att inte säga skitbra sätt.

Läs själva den rafflande fortsättningen, lämpligen ihop med damer och herrar som är högst 0-3 år gamla. Fler uppföljare på gång, nästa heter ”Löss!”

Nu är det dags att gå i kloster

Nu är rätta tiden att planera nästa års semester. Jamen, varför inte? Nu är vi förhoppningsvis någorlunda utvilade, kan tänka ganska klart och har börjat jobba igen.

Perfekt tillfälle att fundera över den gångna semestern och ägna en tanke åt nästa års ledighet. Men man kanske inte lever då, invänder säkert någon. Det är sant, men man kanske gör det också. Lever, menar jag, och jag tror att många skulle må väl av att slänga en liten peng i sparbössan redan nu. Lägga upp ett semestersparande eller budgetera på rent ekonomspråk. Inte alls tråkigt utan roligt, roligt! Semestern finansierar sig liksom av sig själv - eller möjligen med hjälp av högre makter - när man budgeterar i god tid.

Hur som helst, avkopplande vistelser i stilla och vilsamma rum kan vi faktiskt få genom att gå i kloster redan nu i höst. Pippi Engstedt, journalist som sysslar med radioproduktion på Sveriges Radio, har gjort en härligt njutbar bilderbok som heter Kloster : vistelser i stilla rum. ( Arena, 2008).

I Sverige har vi inte för vana att besöka kloster särskilt ofta. Den stora allmänheten vet säkerligen inte om att man kan få tillträde till många av dessa vackra och rofyllda klostermiljöer oberoende av vilken tro man har.

Det här är helt enkelt en guidebok om nordiska och sydeuropeiska kloster som tar emot gäster för kortare besök och vistelser med övernattning. Du kan nästan lägga din semester efter boken eller kanske bara välja att gå i ett enda favoritkloster. Ljusår från all inclusive resor med Bamseklubb och barnpool för att inte tala om fria drinkar med skumparty vid poolen after midnight!

Söker du lugn och ro och inte bangar för annorlunda och märkliga miljöer, så kan en sådan här klostertripp bli en himmelskt exklusiv upplevelse. Särskilt dyr tror jag inte heller att den gudomliga resan blir, men man behöver bil, gärna hyrbil, för att den ska bli riktigt bekväm.

Vill man inte, bokstavligt talat, färdas efter boken kan man även njuta den hemma i läsefåtöljen. Dessutom fungerar den som ett snabbverkande stresspiller till natten eller varför inte redan vid frukosten för här snålar vi inte på doserna.

Kan ”Kloster” passa som väntrumslektyr? Jaha då, alltför väl! Stöldvarning!

Kan man muta blodchefen med vattenmelon?

Om man dricker ordentligt med vatten – får man mera blod då? Nu menar jag inte någon 1,5 liters petflaska utan riktigt ordentligt med vatten tills magen är så full att det gör ont och det svider i tandköttet. Det är i alla fall vad Xu Sanguan och hans vänner Afang och Genlong gör när de ska sälja blod.

Fyrahundra milliliter blod åt gången säljer de till det lokala sjukhuset där blodchefen Li ansvarar för inköpen. Det är bara han som bestämmer vem som får sälja blod. Ibland är det många som vill sälja, men det är inte alltid säkert att sjukhuset behöver blod. Står man på god fot med blodchefen kan man få sälja ändå. Stå på god fot betyder, med blodchefens egna ord: ”Det är när någon tänker på mig även när han inte ska sälja blod, till vardags.” Som till exempel att ha med sig några stora fina meloner när man kommer för att sälja, inser Xu Sanguan med vänner, bälgar i sig skålar med vatten och kånkar på meloner på sin väg till sjukhuset.

Vad ska de ha pengarna till? Ja, Xu Sanguan vill gifta sig och som hans farbror påpekar: ”Här i trakten kan man inte få sig en fru om man aldrig har sålt blod.

Vad är nu det för en bestämmelse, undrar förstås Xu Sanguan, och farbrodern kastar ytterligare ljus över sedvänjan: ”Nja, inte vet jag om det är en bestämmelse just, men folk som är friska och starka brukar sälja blod, så är det bara. Man kan få upp till trettiofem yuan per gång, mer än vad man tjänar på ett halvårs arbete på fältet. Människoblodet är som vatten i en brunn. Hämtar man inte vatten så fyllls brunnen inte på, men hämtar man varenda dag så är det lika mycket kvar ändå ...”

Xu Sanguan är inte precis dum utan drar slutsatsen att blodet kan vara ett riktigt pengaträd. Dessutom har han redan kärat ner sig i stadens frityrdrottning, den vackra Xu Yulan. Alltså, här ska säljas blod ... ”En handelsman i blod” från 1995 är en av de mest lästa samtida romanerna i Kina. Yu Hua heter författaren, född 1960 i östra Kina, men lever numera i Peking. En av Kinas viktigaste författarröster och belönad med bl a James Joyce Foundation Award 2002.

Dina dyrbara timmar på jorden är inte precis bortslösade om du läser en sådan här förnämlig bok med omslag i blodrött och svart.

Salam Aleikum boys!

Var håller ni hus? Finns det inte en enda omskuren man som arbetar i vården här i Sverige? Inte en endaste liten doktor? Inte en enda vårdpersonal av något slag??

I alla fall någon som kan komma med fler synpunkter på manlig omskärelse här i Dagens Medicin, dels från a doctor`s point of view förstås, men även från a personal point of view. Jag saknar åsikter från män som själva är omskurna, jag saknar inlägg från föräldrar, ja, jag saknar helt enkelt synpunkter från den omskurna världen.

Som det nu är förekommer inlägg från svensk vårdpersonal och nu syftar jag på de synpunkter som har kommit fram här på Dagens Medicin-sajten den senaste tiden.

I Svenska Dagbladet har det publicerats en serie artiklar om manlig omskärelse, tipsade mig en svensk doktor om härom dagen. Jag har precis bara hunnit ögna i de intressanta artiklarna som man även kan hitta på SvD-sajten.

Så här andra veckan i fastemånaden ramadan kan vi passa på att lära oss en lagom käck hälsning, kanske som ett alternativ till Hej! när vi träffar någon patient eller arbetskamrat från berörda områden. (Käck är ett ord som ofta används här i min västsvenska area och som norrländska har jag anammat det, men jag tror att vi delvis ger det en annan innebörd hemma i Norrland för där är ingenting käckt).

Salam Aleikum är en hälsningsfras på arabiska som används av muslimer såväl som kristna araber och judar. Frasen är särskilt vanlig i Mellanöstern, Afrika och södra Asien. När någon hälsar ”Salam Aleikum!” kan man returnera med ett ”Aleikum Salam!”

På sms-språk, särskilt bland ungdomar, har det blivit populärt att bara skriva ”slm”. Termen Salam på arabiska betyder ”Peace” och ”Salam Aleikum!” blir då ungefär ”Peace Be Upon You” och ”Aleikum Salam!” något i stil med ”and Upon You Be Peace”.

Bildningsakuten

Vad ska man ha för slags läsning i ett väntrum? Tidningar och tidskrifter förstås. Ska man överhuvudtaget placera böcker i ett väntrum bör det helst vara verk med mycket bilder och litet läsning. Sagoböcker för barnen förstås. Roliga historier kan fungera liksom dikter och fackböcker av olika slag. Man ska bli litet lugnad och inympas gott mod där man sitter och väntar på sin tur att få komma in. Kunna läsa korta snuttar om allt möjligt, men det får inte vara alltför oroande eller hemskt. Inte heller får boken vara för tung – bokstavligt talat.

En mer än liten och nätt väntrumsbok är ”Bildningsakuten” av Göran Everdahl.

Här kan man ”Bli expert på 5 minuter!” som det utlovas på bokomslaget. Expert i de mest skilda ämnen alltifrån grekiska dramer, orkidéer och Einstein till islam, Barbie och Bibeln.

Bildningsakuten går förstås inte på djupet, som författaren mycket riktigt påpekar, men den fungerar som ett första steg till kunskap i ämnet, som en hastig omplåstring, för att använda författarens egna ord.

Vare sig man vistas i eller utanför ett av livets många vänteställen kan boken vara roande läsning, t ex att förvara i tvättstugan, badrummet, bilen eller på andra platser där det kan uppstå väntetider.

I kapitlet om Läkekonsten kan man läsa om Semmelweis, Ignaz Philipp – att han drevs bort från Wien och drabbades av nervöst sammanbrott. Allt för att hans inskränkta kollegor ansåg att hans metoder var befängda. Ja, det där med att upprätthålla en viss hygien på förlossningsavdelningarna i Wien på 1850-talet, så att allt fler patienter överlevde.

Undrar just vilka som är dagens Semmelweisar?

Tänk om det är jag som jobbar ihop till jourersättningarna!

Det kan hända att jag läser litet slarvigt ibland, men så slarvigt kan jag inte ha läst.

Jag menar när jag ögnade igenom alla dessa inlägg om jourersättningar just när debatten rasade som häftigast på sajten här i Dagens Medicin. Nästan ingenstans, med några få undantag, stod det något om varifrån medlen till jourersättningar kommer. Pengarna kan väl inte bara växa på träd heller precis som i Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump där det finns sockerdricksträd. Bara för Pippi, Tommy, Annika samt övriga vänner att klättra upp och plocka till sig sockerdrickat. När jag nu åter igen tittar igenom inläggen noterar jag att någon faktiskt har nämnt just ordet ”sockerdrickaträd”.

Hur finansieras jourersättningarna? Vilka är finansiärerna? Tänk om det är så att det är jag – samt en hel armé av andra arbetsföra i vårt land – som jobbar ihop till stålarna?

Varje dag nine til five liksom. I så fall får det vara någon himmelsk ordning! Det är inte en slump att jag har valt ordet finansiär och inte mecenat.

Ponera att vi inom idrotten skulle överlämna åt spelarna på planen att föra spelet som de ville? Intressant tanke – aktörerna i New York Rangers kunde då raka åt sig hur som helst med ishockeyklubborna, inom fotbollen kunde en Zlatan, Beckham eller Ronaldinho köra sitt eget race på planen. Tur att det finns spelregler, lagkaptener, tränare, tränarassistenter, klubbdirektörer och inte minst domare.

Det är väl konstigt att man inte lyckas med att organisera arbetet inom vården på ett sådant sätt att det finns kompetent personal dygnet om, men till rimlig kostnad. Har man sökt sig till vården kan väl inte jourerna komma som en komplett överraskning?

Men det är klart, vintrarna i Skåne tycks alltid komma som en överraskning medan vi hemma i Norrland räknar med vinterväder.

Det kan också vara så att vissa perioder i livet ska man helt enkelt inte ha tjänster som kräver jourer, nattarbete och oregelbundna arbetstider vare sig det är i vården eller inom någon annan sektor i arbetslivet. Man ska kanske som småbarnsförälder inte ens jobba heltid och som ensamstående med barn måste det vara mycket svårt att få det att gå ihop tidsmässigt. Dagis, barnflicka eller hjälp av närstående är vad som krävs i sådana situationer, helst alla tre biståndsmöjligheterna, om man ändå väljer/är tvungen att arbeta heltid.

Jag, som medfinansiär av jourersättningar, kräver kunniga, modiga, väl insatta politiker med stor integritet för annars lär det aldrig bli någon sanering i jourträsket. Kort sagt, politikerna ska veta vad det är som de fattar beslut om. Observera att jag nu inte syftar på den sjukvårdspolitiker som förekom i debatten när den rasade som hetast. Jag har alldeles för litet kännedom om denna politikers kompetens för att kunna avgöra huruvida hon är kvinna för sin hatt eller inte. Däremot vet jag, som skattebetalare, vad jag vill ha av mina politiker. Vad jag vill att de ska göra. Rensa upp i ekonomiska sumpmarker till exempel.

Självklart ska man ha ordentligt betalt i vården och särskilt när det är obekväm arbetstid, slitigt, stressigt, personalbrist, tunga jourer med mycket ansvar, svåra beslut som ska fattas osv. Det är nog knappast någon som tycker något annat, men därifrån är steget långt till näringslivets ersättningar. En ettagluttare begriper nog att man inte kan göra några förmögenheter i vården. Nej, det är till näringslivet man ska söka sig om man vill samla kulor till ett mindre Fort Knox. Just inom business kan man göra förhållandevis snabba cash om man är smart och inte helt renons på affärssinne. Helst bör man väl också ha någon form av utbildning, lämpligen Handelshögskolan, för här gagnar studier i medicin nada.

Självklart ska all utbildning löna sig speciellt som man under studietiden inte har någon inkomst. Dessutom lägger man ner tid, pengar och arbete på sina studier. Skuldsätter sig alltså. 5,5 års läkarutbildning ska löna sig. Därefter vidareutbildar man sig med lön.

Just detta att man vidareutbildar sig med lön klargjordes inte riktigt i debattinläggen.

Akademiska utbildningar inom humaniora, som kan vara väl så långa som en läkarutbildning, ska de också löna sig? Frågar jag, och säkerligen många med mig, alla vi som sitter med fil kand examina på 3,5 år, vidareutbildningar som t ex Bibliotekshögskolan på 2 år samt ytterligare några terminers kompetenshöjning vid universitetet. För att inte tala om lärare inom humaniora som har disputerat och som inte på långa vägar har löner därefter. Hur ska man få unga människor att vilja satsa på en lång akademisk utbildning om det inte bär sig ekonomiskt utan t o m straffar sig? Ett samhälle får vad det betalar för varken mer eller mindre. Med detta vill jag också påminna om att det faktiskt finns, och behövs, andra akademikergrupper än medicinare.

Visst är det så att det i Sverige inte alltid lönar sig med utbildning, i all synnerhet inte långa akademiska utbildningar, och nu syftar jag enbart på de ekonomiska aspekterna.

Och ja, akademikerlönerna har urholkats under en lång följd av år vilket också togs upp i en del av de argaste inläggen i debatten om jourersättningar. Och visst, så fort andelen kvinnor ökar i ett yrke, tenderar lönerna att sacka efter. Är man dessutom hänvisad till att jobba hos monopolarbetsgivare, så är det en klockren nackdel. Skattetrycket då? Man bör noga se till vad man får för pengarna och inte bara stirra sig blind på hur mycket som dras av lönen.

Läkarkåren hör alltjämt till de akademikergrupper som är mycket privilegierade lönemässigt. Märktes också i debatten för det fanns nästan inga jämförelser med andra akademikergrupper. Jo, en hög advokatlön togs upp, men det var egentligen väldigt synd om advokaten eftersom hans lön även skulle räcka för att avlöna sekreteraren samt betala hyran för hennes arbetsrum. Jag tycker snarare synd om den lågavlönade kvinnan - för att det skulle röra sig om någon manlig advokatsekreterare ställer jag mig tvivlande till. 

Jämföra sig med folk inom näringslivet! Vården är INTE näringslivet, men ganska bra ändå och framförallt livsnödvändig.

Medför det större livslycka om man får mer i jourersättning? Tror att jag ska återkomma till det i en annan blogg. Under tiden kan vi alltid förlusta oss med någon Pippi-bok, lämpligen den där det härliga sockerdricksträdet förekommer.

En fläskbit och en handfull dadlar

Vad tror du att ett barn behöver för att växa upp och bli vuxen samt bevara sin kärlek till världen? Det här fick en svårt handikappad pojke i Ryssland:

”En fläskbit, en korvmacka, en handfull dadlar, blå himmel, ett par böcker och ett värmande ord från en medmänniska. Det räcker, det räcker mer än väl.”

Orden kommer från en expert, men inte på barnuppfostran. Huvudpersonen och tillika författaren till boken om sitt liv, Ruben Gallego, visar oss i ”Vitt på svart” livets villkor i en skuggvärld av handikappade barn, diverse uppfostrare, lärare och sköterskor.

Här talar vi knappast omvårdnad utan mera troligt, vi sätter ordet i halsen.

Nu till Kreml i Moskva år 1968. På den sovjetiska maktelitens sjukhus föds barnbarnet till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare Ignacio Gallego.

Något går fel vid förlossningen och en tvillingbror avlider. Ruben överlever och föds svårt handikappad med en CP-skada. Ett och ett halvt år senare får modern både felaktigt och lögnaktigt beskedet att pojken har dött. Ruben placeras på barnhem utan vetskap om sin bakgrund. Vi får följa Ruben på hans odyssé genom sovjetiska institutioner för handikappade barn. Som 15-åring skickas han till ett ålderdomshem. En fängelseliknande tillvaro, men efter sju år yppar sig ett tillfälle att fly ...

Redan i första stycket av denna självbiografiska roman, hittills översatt till mer än 20 språk och vinnare av ryska Bookerpriset 2003, får vi verkligen veta vad en hjälte är.

Inga alternativ finns för Ruben, dvs om man inte tycker att döden är en utväg.

Smärta inifrån, sådan smärta som varken låter sig fångas i medicinsk litteratur eller beskrivas i några omvårdnadsböcker. Vi måste själva ha upplevt utsattheten för att förstå. Detta är så nära man kan komma utan att vara Ruben Gallego. Läs boken i vanvårdens och vårdens namn! Är du rädd för att det ska bli too much – var inte det för här får du lika mycket hopp som förtvivlan och inte minst, svart humor. Det är helt enkelt en livsbejakande helvetesskildring av en smärtexpert.

Blir man en bättre människa av att läsa böcker? Det kan bli både ja och nej på den frågan, men troligen blir man litet mera människa.

Starköl till jourteamet

Vi förflyttar oss till tidigt 60-tal och självklart gjorde doktorn hembesök om det behövdes och ” … 1961 hade ingen hört talas om några vårdcentraler.” Inte så anmärkningsvärt, men sedan häpnar man över mycket märkliga tillstånd som på den tiden tycks ha varit mera legio än undantag på vissa kliniker ” … en back starköl under soffan på läkarexpeditionen inför jourerna.”

Kära läsare, som ni märker syftar jag inte på tillståndet i dagens vård-Sverige utan på ”Medicinska memoarer”, författaren och läkaren PC Jersilds självbiografi från 2006.

Den är, förutom mindre kapitel, indelad i fyra större som kort och gott heter Nybörjare i läkarskolan - Medicinens mellanstadium - Legitimerad – Yrkesförfattare.

PC Jersild låter oss förstå att öldrickandet var utbrett bland de manliga medicinstudenterna. Det ansågs, enligt gammal tradition, som en självklarhet att man som assistent turades om med att skaffa fram starköl till jourteamet. Vi pratar om teamet på en kirurgklinik nu och större delen av dagen stod faktiskt lådan orörd, men mot kvällen klämdes en och annan öl. Om de kvinnliga medicinstudenternas dryckesvanor sägs intet. Eller, vilket är mycket troligt, den unge Jersild hade inte insyn i deras värld.

Varför blir man doktor? Läkaryrket har status, det är fint och välbetalt. Man kan vilja skaffa sig en viss kontroll över livet och kanske särskilt över dess djävligheter. Utbildningen är internationellt gångbar. Lägg därtill att man har en storebror som lider av lung-tbc och som bär på litet väl orealistiska drömmar om att själv få läsa medicin.

Dessa var huvudskälen när PC Jersild travade iväg till Karolinska institutet en snöig januaridag 1955 för att börja sina medicinstudier.

Om det till äventyrs är någon som inte alls känner till PC Jersild, så säger jag att han blev förstås verkligen doktor till sist, men inte nog med det. Han uppnådde också sin dröm om att bli en etablerad författare t o m en av våra stora svenska författare.

Eller med hans egna ord och jag citerar från bokens baksida: ”Det var inte läkare jag ville bli som ung – utan författare. Men jag måste ju försörja mig. Därför har jag vid sidan av mitt liv som författare haft ett annat liv, ett andraplansliv, det medicinska. Det är vad Medicinska memoarer handlar om. Hur det var att läsa medicin och som ung läkare kastas in i situationer man inte var vuxen.”

Jersild drar sig inte heller för att ironisera över sin egen kår: ” Att läsa medicin är en inskolning i en roll.   Att vara medicinare och läkare är i hög grad att inta en pose.

Läkare skall uppträda på ett visst sätt och omge sig med en särskild air, en nimbus som inte sällan tangerar en övermänniskoföreställning. I denna inövade professionella självöverskattning ingår att värna sitt kunskapsmonopol och veta bäst, visa sig handlingskraftig och kunna fatta snabba beslut också när detta inte krävs – samt att inte vara alltför snar att erkänna sina misstag.”

Varför ska du låna din tid till ”Medicinska memoarer”? Tänk dig att du går på en gata och ser dig omkring. Visst lägger du märke till ett och annat, men om du tar en sväng över stan med en helikopter bjuds du på ett panorama. Svensk medicinhistoria skildrad av en högklassig författare ger dig vidgade vårdvyer, en hel del drastisk humor samt näring och vitaminer, utlovar jag som har trivts i hans minnen under några sommarkvällar.

Vård på vykort

Har du fått eller skrivit några vykort i sommar? Kanhända lägger du märke till hur det blir allt glesare med sådana muntrationer i mailandets och messandets tidevarv? Inget blir kvar för kommande generationer att förundra sig över.

Låt oss bada i vykortsnostalgi. ”Med världen i brevlådan – vykort berättar”, där bokens författare Jan A. Rune släpper in oss i sin vykortssamling. Vi får kika på 370 stycken vykort och blir samtidigt bjudna på en resa ut i världen i en annan tid.

Boken, som är mer än tilltalande, utgavs på Trafik-Nostalgiska Förlaget 2008, kostar under ett par hundralappar och kan bli en ganska nöjsam present till lämplig mottagare.

Fantasin och uppfinningsförmågan var det inget fel på förr. Man fotograferade vad man hade helt enkelt. Vården till exempel. Vi kan beskåda fattighus där man, och jag citerar ur boken, ” ... vårdade gamlingar, barn, fattiga, handikappade och sinnessjuka under samma tak”. Sådana här ihopkok förekommer väl inte i dag (?), men ibland blir jag tveksam efter att ha hört ett och annat inslag i radions nyhetssändningar.

Vi färdas vidare med vykortens hjälp till krigssjukhus i Frankrike och Tyskland under första världskriget, där patienter och personal prydligt har ställt upp sig för fotografen. Paus från fronten och kanske ännu en liten tid kvar att leva. Mera vård på vykort får vi genom att besöka balkongerna på Göteborgs Barnsjukhus 1912. De små patienterna ser alla ut att ha fotbollar på huvudena, men det kan också vara ett ytterst väl inlindat örsprång.

I en tid med dåliga sociala skyddsnät försökte man försörja sig på många olika sätt. Så sent som 1936 kunde det gå till så här. En ung man låter fotografera sig med följande text på vykortet: ”Var vänlig, hjälp en invalid – genom att köpa detta kort mot en av Eder godtycklig avgift”. På baksidan av kortet finns en tryckt text med läkarintyg på att den unge mannen på kortet ”lider av ärftlig ryggmärgssjukdom sedan 15 års ålder och är på grund därav helt oförmögen att försörja sig själv genom arbete.”

Jämsides med vårdinteriörerna finns även sevärdheter som valkokerier i Durban, ”exotiska” människor, de första bilarna, stora Atlantångare samt gangsterkungar, vanliga kungar, filmstjärnor, krigshjältar, arbetare och bönder. Vyer för alla med andra ord.

Vilka skrev vykort förr då? I början av 1900-talet var det nästan bara de rika och välbeställda som kunde ge sig ut på riktigt långa resor. Så har vi övriga turister, sjömän och emigranter förstås. Vykortsraseriet härjade som värst de första åren av förra seklet och kan väl nästan jämföras med dagens SMS:ande.

Avrundar med en liten hälsning från Gerhard som skickade ett synnerligen nätt vykort till Stockholm 1911: ”Söta flickor, som serverar brunnsvatten i Wiesbaden i Tyskland” och enligt den kortskrivande Gerhard ”äro artiga på svenska”.

Hur skulle vykort med vårdmotiv se ut i dag kan jag inte låta bli att fundera över ...

På jakt efter livsgnistan

Hej igen, mitt i den svenska vårdsommaren! Tillbaka efter en hel månad i stekande sol med härliga bad, skön vila och livgivande upplevelser, får jag anledning att fundera över följande:

Vad ska man sätta in när patientens livsgnista tryter och patienten börjar vilja lägga av? Inte vill leva. Orörlig, bunden till sängen och helt beroende av andra människor, förlorar patienten sin frihet. Just det sistnämnda är värst, säger många. Föremål för all medicinsk kompetens och omvårdnad, men ändå. Någon slags rest av livsgnista måste finnas för annars blir det svårt att vårda och behandla. Patienten går innan det är dags. Sorgen över att ha blivit sjuk, kanske obotligt, finns där förstås. Likaså smärtorna och oron, men då finns det goda möjligheter att hjälpa, lindra och bota. Sjukrummen är inte alltför roliga, bejakar inte livet, i lyckliga fall har man kanske ett fönster att titta ut igenom. Kunna betrakta det gröna bladverket i ett träd och se löven röra sig i sommarvinden. Det kan räcka långt. Tavlor att vila ögonen på därifrån kudden. Låta tankarna löpa fritt. Besök utifrån ibland och finns nära anhöriga kan det betyda allt, men det är tungt ändå.

Mycket eller kanske det mesta av livskvaliteten har gått förlorad. Dessa patienter tycker jag att man ska skicka iväg och jag syftar inte på eutanasi nu.

Så här går det till hos oss på sjukhusbiblioteket. Personalen på avdelningen utnyttjar vår Ring så kommer vi-service och slår numret till biblioteket: ”Vi har en patient och ...

(här följer ofta en kort redogörelse för situationen) som ligger på sal XX och som behöver muntras upp. Kan ni komma?”, låter det i luren. Vi passar på att ställa frågor efter ett formulär som vi alltid har liggande bredvid telefonen i vår informationsdisk, väljer ut vad vi tror behövs och beger oss ut. Just ”muntras upp” är ett ofta använt uttryck bland vårdpersonalen. ”Piggas upp” eller ”få något annat att tänka på” är andra förekommande varianter för att beskriva vad som behövs.

Som sjukhusbibliotekarie letar man efter rester av livsgnista. Finns syn och hörsel kvar är mycket vunnet. Kan patienten tala – ännu bättre. Är patienten klar och redig – jackpot!

Har patienten brukat läsa eller lyssna på musik? Vad har patienten arbetat med? Vilka fritidsintressen hade patienten som frisk? ”Var kommer du ifrån?”, kan vara en bra fråga att ställa ibland för att öppna upp samtalet. Som alltid gäller det att möta patienten där patienten råkar befinna sig just då.

När vi har bildat oss en uppfattning om vilken sorts människa som vi har att göra med är det dags för åtgärd. Men man kan väl inte i alla lägen och i alla förbenade sammanhang erbjuda böcker heller? Nja, det beror på, men en människa som aldrig har brukat läsa, kanske aldrig någonsin tagit sig igenom en bok kan, fjättrad i sängen, upptäcka och ha stor glädje av ljudböcker. Musik för alla smaker finns alltid och likaså DVD-filmer.

Litteratur, musik och film är huvudsakligen vad vi ”mediadoktorer” har i vår ”doktorsväska” när vi rycker ut samt, naturligtvis, kunskapen om dessa medier. Vad som finns, hur de verkar, när, var och hur de bäst ska sättas in samt eventuella biverkningar. Ibland har vi också tillgång till artotek med tavlor som patienterna får låna.

Så har vi oss själva som personer förstås. Oss själva som redskap i mötet med patienten. Vi är helt enkelt roade av att möta människor och via samtal diagnostisera och sätta in rätt behandling mot falnande livsgnista. Och jo, det är absolut underbart att ha tillgång till precis de rätta kulturella medikamenterna och veta precis hur de ska användas. Ett mycket roligt yrke har vi, vi sjukhusbibliotekarier, om det inte framgår och ni till äventyrs undrar.

Kroppen måste kanske ligga i sjuksängen, men själen behöver väl inte nödvändigtvis ligga där och förtvina? Iväg ska den och det på något kul! Vad är kul för patienten?

Det varierar med varje patient, men de som har nöje av deckare, glömmer för en stund sin egen situation när de ska biträda kommissarie Cetin Ikmen vid Istanbul-polisen i konsten att lösa svåra brott där vid Bosporen ... Barbara Nadel heter författaren om du själv skulle få lust att assistera kommissarien. Din patient vistas i människomyllret i Istanbul, medan kroppen ligger i sjuksängen på sal 11, om du förstår vad jag menar.

Utmärkta och mycket effektiva sätt att ge dropp till uttorkade själar kan också vara en tur till Florens och Venedig, Island, Moskva, Åmål, Tananarive, Atlantiska centralryggen eller Öarna under vinden strax utanför Venezuelas kust. Galoppera på Pampas vida slätter, svepa över tajga och tundra, mellanlanda i Alice Springs och sedan skjutas upp igen för att runda Mars, Venus och Jupiter och kanske fortsätta vidare ut i sfärerna.

Vi har möjligheter att utfärda pass och biljetter vart som helst, framåt i historien såväl som bakåt, och även till okända klot. Möta nya människor, kända som okända, uppleva hur andra har det, få nya insikter och något annat att tänka på, kort sagt, muntra upp sorgsna själar som hotar att skrumpna.

Om det blir för häftigt och patienten tvekar kan vi alltid, med mediernas hjälp, erbjuda några ljuva blomsterängar, en stilla plats vid havet eller varför inte en bergknalle med utsikt. Möjligheterna är oändliga och vi lever alltid så länge vi lever.

Under tiden kan du som vårdpersonal sköta ditt jobb, det vill säga ägna dig åt att vårda patienter, utan att behöva oroa dig för om de riskerar skrumpsjäl.

Glad vårdsommar

Vare sig du är hemma eller borta på semestern, får du här litterära recept för stranden, hängmattan, soffan, stugan, bilen, båten, bussen, flyget, rymdskeppet eller hur du nu färdas.

Så här kuperar du en plötslig värmebölja: Spring genast till biblioteket eller införskaffa på vilket vis som helst Per Myrbergs inläsning av ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf!

Varför fungerar just den klassikern mot värme, frågar du kanske. Mycket skog och bistra vintrar i Värmland. Det firas jul och åks rikligt med släde över vita vidder. Lägg därtill att prästgården, där Gösta Berling huserar, känns kall och dragig med vargar ylandes utanför knutarna och nu behöver jag knappast säga mera.

Ihållande nordisk regnsommar hanterar du så här: Rivstarta mot närmaste bibliotek eller bokhandel och ryck åt dig ”Afrikanen” av senaste nobelpristagaren, Le Clézio. Läs gärna denna tunna bok, men lyssna ännu hellre på skådespelaren Krister Henrikssons inläsning. Le Clézio berättar om sin far, Militärläkaren, som ” … hade tränats som läkare i avlägsna länder - att vara skicklig på allt, vid behov kunna operera sig själv med hjälp av en spegel och sy ihop ett bråck på sin egen kropp.” Mycket värme och mycket Afrika får du också. Tänk Nigeria, tänk Kamerun m fl länder och när du har läst färdigt har det förhoppningsvis slutat regna. Shame on you om du inte läser den här lilla berättelsen i sommar!

Semesterläsning för en lagom varm dag har Mary Ann Schaffer bakat ihop i ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap”. Om vänskap, kärlek och böcker och hur människor under svåra förhållanden hämtar kraft i läsningen och hos varandra. Utspelas på den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen under krigsåren. Den här boken blir du knappast besviken på, skriven av en bibliotekarie som den är, skryt … utlovar jag.

Dessutom lär du dig att koka tvål ifall du någon gång skulle behöva det.

En roman som visar hur böcker kan förändra våra liv på de mest oväntade sätt är ”Att tro på Mr Pip” av Lloyd Jones. Vi förflyttas till en tropisk ö, sargad av krig, övergiven av nästan alla. Nej inte riktigt, här bor visst en flicka med sin mamma och …   ja, vill du ha något poetiskt, hjärtslitande, överraskande? Då ska du definitivt välja denne prisbelönte författare, född 1955 på Nya Zeeland.

När min arbetskamrat, en skum morgon i biblioteket, berättade om ”Boktjuven”, som hon precis höll på att läsa, glömde jag alldeles av att sköta mitt jobb. Så spännande och märklig är storyn. Vem som har skrivit boken? Markus Zusak, en australisk författare född 1975.

Vila i olivträdets skugga, dricka många téglas, filosofera under fikon- och bananträden på den turkiska sydkusten. Packning ultra light. De livsnödvändiga badkläderna, de urtvättade kakishortsen, remsandalerna, en eller annan klänning, några utvalda pocketböcker som sedan lämnas kvar på plats. Sola, bada, äta, sova. Enkelt liv. Siesta under de brännande middagstimmarna, frossa i olika melonsorter, rödsvarta körsbär, aprikoser, fikon, jättepersikor, alla tänkbara som otänkbara grönsaker, grilla i skymningen, promenera i havsbrisen, lyssna på turkiska Akdeniz (Medelhavet) för att sedan sakta slockna till dess brus. Se där en bibliotekaries sommarliv.

Glad Sommar på Er allihop!

Inte råd med semester i år?

För dig som inte har råd att göra någon resa på semestern eller för dig som ska arbeta hela sommaren i vården kommer här ett recept med flera uttag.

Varför inte göra om hemmet till ett femstjärnigt hotell? Skapa The Home Palace Hotel och bli gäst hos dig själv! Börja med att städa hemma precis som om du skulle ha gäster, fyll sedan kylskåpet med mycket gott att äta & dricka samt placera ut fräscha blommor som du kanske rent av plockar själv. Fram med vackra dukar och servetter samt bästa glasen till finporslinet. Kanske passar det med några exklusiva tidningar eller tidskrifter också.

Ditt bästa film- och musikval så klart. En bra bok att läsa eller lyssna på är precis rätt.

Vad mera behöver du för en helg i lyx? Tänk själv!  Hur ser det ut i ett fint hotellrum?

Snyggt bäddade sängar, så bara bästa lakanen duger. Minibar med några flaskor mineralvatten samt diverse andra sorters drycker, snacks, frestande fruktkorg, pösig frotté och väldoftande hygienprodukter i badrummet. Parfym, gott kaffe och fin choklad om du är en Eva. Adam brukar inte tacka nej till några av älsklingsrätterna eller livrätterna som danskarna säger. Det är olika vad vi uppfattar som lyx, men jag pratar om att för några dagar göra om hemmet till ett five star hotel. Barnvakt kan vara en otrolig gudagåva, likaså att få delikata måltider serverade utan att behöva göra något själv. Sova till långt fram på dagen och sedan äta en frukost formidable, som förstås har förberetts kvällen innan, är inte dumt det heller.

Ovanstående luxuösa hotellalternativ behöver inte kosta mycket. Det är nästan bara din fantasi som reglerar kostnaden. Mat måste du ändå ha och gott är inte alltid lika med dyrt. Hotellet har alltid rum, du behöver inte förboka och du kan stanna så länge du önskar.

Som den bibliotekarie jag är, uppmanar jag dig att inte bara handla hem livsmedel utan även passa på att proviantera på ett välförsett bibliotek.

Gör en resa i fantasin med hjälp av glassiga tidskrifter som Res, Allt om Resor, Vagabond och allt vad de heter. Det finns resetidskrifter på nätet, så visst kan du färdas där, men ibland är det skönt att slippa datorn för en stund. Eller gå till en stor livsmedelsbutik och botanisera bland tidskrifterna i lugn och ro. Kanske bestämmer du dig för att köpa med dig några tidningar hem? Det kan du gott unna dig för det blir ändå en billig tripp.

Vad mera passar på ditt femstjärniga hotell? Har du tid, råd och ork, så bjud gärna gäster. Du är ju hotelldirektör och kan bestämma, men får jag avgöra blir det följande kulturcocktail i lobbyn:

Vi varierar med litet musik från CD-skivan”Best of Khaled” Om du inte är bekant med Khaled Hadj-Brahim, så här är din chans! Cheb Khaled, Superstjärnan, kallad The King of Rai, född 1960 i Oran, Algeriet. The blues of Algerian cities utgör själen i hans musik.

Lyssna åtminstone på ”Didi” som blev en världssuccé 1992. Vill du veta mera, googla på: Khaled the King of Rai!

Mot kvällen försjunker vi i en japansk släkthistoria, vi dyker rätt ner i ”Vid Setohavets stränder” av Ruri Pilgrim. En dokumentärroman om en japansk familj från 1870-talet och fram till den amerikanska ockupationen efter andra världskriget.

Tiden står kav stilla, livet går sin gilla gång i detta samhälle med strikta sociala konventioner, där årstidernas rytm styr livet. Alla äktenskap är givetvis arrangerade för att på bästa sätt passa in i det sociala mönstret. Vår guide in i detta statiska samhälle är Haruko, dottern till en japansk landsortsläkare.

När det lider mot midnatt sätter vi fram kall frasig vattenmelon i stora tärningar, fetaost, pistagenötter och kanske ett glas ouzo eller raki med vatten och is. Salut!

Ord att begrunda i sommarnatten får vi från Henry Van Dyck (1852-1933), amerikansk poet:

ty det ger dig möjligheten

att älska, att arbeta, att leka och

att skåda upp mot stjärnorna.

Fungerar den här semestern? Ja, den är prövad och befunnen ganz herrlich

Kulturellt välnärd vårdpersonal om patienten själv får välja!

Min mardröm är att bli sjuk, behöva vård och bli utlämnad till stressad, underbetald och kulturellt understimulerad vårdpersonal. Huvvaligen på ren norrländska!!

Egentligen vill jag använda väsentligt kraftigare uttryck, men detta är ju ändå Dagens Medicin. Kära läsare, ni får använda er fantasi och läsa mellan raderna!

Jag betalar gärna skatt, ännu mera skatt och ytterligare rikligt mycket mera i skatt, om jag kan räkna med inte alltför tokstressad vårdpersonal-med-fyr-och-flamma-i-baken, som är någorlunda hyggligt betald samt, och det här är viktigt, kulturellt välnutrierad, överhuvudtaget kulturellt välnärd. Kunniga och kompetenta i vårdandets konst förutsätter jag naturligtvis att de som ska vårda är, men det är de där andra faktorerna som oroar mig. Den som inte kan, har eller ges möjlighet att se till sina egna behov, hur ska den kunna ta hand om andras behov?

Det ska finnas tillgång till rikliga mängder kultur i och på jobbet, kulturen ska riktigt flöda där man vårdar människor. Ingen fara för några letala överdoser här inte. Kultur är inte något fiiiiint som man tar fram litet så där när det passar, och man behöver verka human och upplyst, utan den är fan i mig, och här svor jag visst, livsnödvändig. Annars kan det lätt bli så att man betraktar patienter som paket som ska skickas hit och dit, att man inte förmår se människan mitt i det maligna, i stomin, i infarkten, i döden eller vad det nu kan vara. Eller att man hanterar patienter litet si och så, t ex att man tvingar personer av båda könen att, mot sin vilja, ligga i samma sal. Nä, hur fyrkantigt får det bli! Och kom inte med något jämställdhetssnack för det här är snarare motsatsen. Helt horribelt, men inför gärna systemet om det kan underlätta vården, men då ska det vara frivilligt. OBS! Frivilligt för patienterna alltså! Ska det inte kunna gå in i huvudet på Herrar och Damer Bestämmande att ganska många av oss helt enkelt inte vill dela sjuksal med personer av motsatt kön? Punkt.

För att vara kulturellt konkret, det ska finnas tavlor på jobbet (du vill väl inte att väggarna ska vara kala som i ett garage heller?), tillgång till böcker, tidningar och tidskrifter. Det ska finnas möjligheter att kunna låna med sig en film eller två inför helgen, kanske litet musik eller varför inte en ljudbok att lyssna på i bilen? Kort sagt allt som stimulerar och berikar dig som människa vare sig du är personal eller patient.

Man ska inte bara klara av att kurera en sjukdom utan man ska känna till, så långt som det är möjligt, hur det verkligen är att vara patienten. Här är kultur fenomenal! Man kan nästan exakt välja skildringar, särskilt inom litteraturen, men även inom film, teater och konst, som tar upp de mest skiftande sjukdomar, besvär, opassligheter och handikapp. Alltifrån diverse sorter neoplasma malignum till stroke, personlighetsstörningar, åldrande, sorg, smärta, missbruk osv i all oändlighet. Detta är något helt annat än att plugga in en bok i medicin eller omvårdnad.

Jag vill, precis som de flesta kloka människor, att det ska råda de allra bästa arbetsvillkor i vården, liksom i skolan och i omsorgen om människor överhuvudtaget .

Inga politiker, som inte förstår det här, bör släppas fram till makten. Vill de trots allt ändå vara politiker? Gärna, men i ett reservat! Hur kan de lyckas med att snirkla sig fram till positioner med makt och inflytande? Kan det rent av förhålla sig så, att vi som förstår litet bättre, nöter soffan aningen för mycket?

Marhaba, Salam och Priviet!

Precis det senare, alltså Priviet! snappade jag upp av Irina på hudmottagningen en eftermiddag, när det var litet lugnare i biblioteket. Trots att Irina också heter Magnusson och talar utmärkt svenska ville hon ändå låna en bok på sitt eget språk. Jag behöver väl inte nämna att vi självklart är välförsedda med romaner på ryska eftersom vi har rysktalande vårdpersonal. Irina berättade att hon ursprungligen kommer från

Precis det senare, alltså Priviet! snappade jag upp av Irina på hudmottagningen en eftermiddag, när det var litet lugnare i biblioteket. Trots att Irina också heter Magnusson och talar utmärkt svenska ville hon ändå låna en bok på sitt eget språk. Jag behöver väl inte nämna att vi självklart är välförsedda med romaner på ryska eftersom vi har rysktalande vårdpersonal. Irina berättade att hon ursprungligen kommer från

St Petersburg och så lärde hon ut hur man säger hej på ryska: Priviet! Hur ordet skrivs med det kyrilliska alfabetet klarar jag inte riktigt av att visa här på bloggen.

Inte behöver man resa bort när man hela dagarna kan vistas i rena rama Förenta Nationerna! Redan på bussen till jobbet börjar det. Några afrikanska språk, som jag inte säkert kan placera, surrar i luften. Så går jag in genom sjukhusets dörrar och där möter jag, via våra lokalvårdare, ännu mera Afrika samt stråk av Italien och Balkan.

Arabiska och ryska hör nog, näst efter svenska, till de största språken i vårt område. Under en helt vanlig arbetsdag här på sjukhuset kommuniceras det på, förutom svenska och bruten svenska, arabiska, ryska, persiska, ungerska, tyska, spanska, grekiska, urdu, gujarati, somaliska, serbokroatiska, polska, några varianter av kurdiska, ibland även albanska och bosniska. I fredags kinesiska, finska och montenegrinska samt en klar norsk brytning strax innan stängningsdags. Vissa dagar romani och någon gång engelska, kanske ibland med amerikansk accent.

Dialekter som skånska, gotländska, dalmål och norrländska är mera sällsynta här, men däremot hörs Trôllhättemålet desto bättre.

Resa bort och uppleva världen är bra, men världen kan finnas väldigt mycket på hemmaplan också tex i vården där du jobbar!

Vårdens Top Ten våren 2009

Flodhästfett och krokodilbajs

Om detta och en hel del annat mysigt kan man läsa i ”Piller och baciller – en liten bok om läkemedel” som ges ut av Edition Andersson AB i samarbete med Läkemedelsverket (2008). Texten är skriven av Fredrik Brounéus, apotekare och författare. Boken är roligt, rikligt och synnerligen fantasifullt illustrerad av Nina Erixon-Lindroth, illustratör och hjärnforskare.

Så här i influensatider kan våra barn – för ni hajar väl att det är frågan om en bilderbok för litet mindre människor – upplysas om hur vacciner fungerar, varför antibiotika inte biter på virus och hur man gör när man hittar på nya läkemedel. Barnen blir bekanta med virus, bakterier, svampar, parasiter och andra elakingar och lär sig att:

tillsammans, tillsammans!

Ju fler vi är tillsammans,

ju sjukare du blir!”

Längst bak i boken finns två helt blanka sidor där framtidens alla blivande Alexander Flemingar kan rita och berätta om vilket läkemedel som man helst skulle vilja uppfinna.

Om jag var 6 år och inte 56 år, kanske jag skulle vilja skildra när jag upptäcker en superduperdundercurarekur som slår ut alla de sju dödssynderna samtidigt. På rena rama latinet väck med: Superbia, avaritia, luxuria, invidia, gula, ira och acedia.

På ren norrländska: Bort med högmod, girighet, vällust (otukt eller begär), avund, frosseri, vrede (hämnd) och lättja (likgiltighet).

Fast då kanske livet inte längre vore så intressant.

Pretty fucking far from okay

...Är att många barn och ungdomar lämnas alldeles för mycket åt sig själva.
Är att många ungdomar dricker så pass mycket som dom faktiskt gör.
Är att många äldre, som borde veta bättre, dricker ännu mer.
Är att alltför många föräldrar inte törs vara föräldrar.
Kompisar med sina barn, det passar, men föräldrar, mjaäeooaoe, jag vet inte, tihi, och så kommer det någon slags förvirrad dimslöja över ögonen på de vuxna, och i riktigt svåra fall, sänkt medvetandegrad.

Är att våra s k 8-timmars dagar bara är skitsnack.
I verkligheten rör det sig ofta om 8 timmars jobb + lunch + pendeltid = hur kan det bli 8-timmars dagar?!  Långt från 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars sömn,  som fackföreningarna en gång stred för.
Är att många människor inte hinner välja, köpa och laga ordentlig mat samt sitta ner och äta den i lugn och ro.
Det kallar jag nästan misär.

Urk för de övergivna stadskärnorna på kvällar och nätter.
Var är allt folket? Inför gratis soppkök kvällarna igenom!
Midnattssoppa & baguetter fredagar, lördagar och söndagar mellan kl 22-00
Upp med de vuxna från TV-sofforna och ”Bonde söker fru”.
Ut bland ungdomsmaffian med varenda tant och farbror,  så får polisen troligen mindre att göra och de persikokindade, som är vår framtid, känner sig sannolikt tryggare.

Är de felaktiga lönerna för vårdfolket som vi alla är beroende av om vi skulle bli sjuka.
Men det tänker vi förstås aldrig bli. Inte en enda av oss.

Är att vi inte får åldras i lugn och ro .
Obs! Inte förfalla i lugn och ro, inte bli bortglömda heller, utan precis åldras i lugn och ro, litet gemytligt så där.
Fjärran från silikon, botox och annat patetiskt.

Är allt gnällande över för höga skatter och att man ska ha och ha och ha.
Aldrig att man någon gång kan erbjuda sig att ge för att vi ska försöka att få det att gå ihop.
Nej, hellre en rejäl ansträngning för att smita undan, gärna med hjälp av betalda rådgivare, och sedan triumfera över hur duktig man har varit.

Är att många inte anser sig ha tid, men det är just det vi har.
Du har också tid. Jag med. Tid är faktiskt det enda vi har.

Det är i alla fall pretty fucking okay.

Det får inte va´för mycket kärlek

”Det får inte vara för mycket kärlek, allt det där är så överdrivet”, sa´ patienten.

Vårt bibliotek erbjuder nämligen sådan service till patienterna. Man ringer själv på bibliotekarien eller så ber man någon vårdpersonal göra det.

Vi tar emot samtalet och frågar vad som önskas - på bibliotekariespråk kallas det att göra en referensintervju – och fyller i en speciell blankett med särskilt utformade frågor. Sedan plockar vi fram vad som begärs, vare sig det gäller böcker med mycket, litet eller ingen kärlek alls eller möjligen bara en liten dutt av

”that thing called lôve” mot slutet av boken. Ganska ofta råkar vi på patienter som mer eller mindre bestämt, ibland t o m barskt, undanber sig böcker som handlar om kärlek. Medelålders eller äldre personer handlar det då oftast om, dvs personer som har levat litet. Känt livets vindar blåsa och som kanske även har varit med om en eller annan orkan. 

”Jaha, men då tar vi bort kärleken då”, föreslog jag denna luttrade medsyster.

I stället visade jag henne på litet annat som man kan fördjupa sig i.

Historia till exempel eller arkeologi. Vis av många Ring så kommer vi-utryckningar genom åren, har jag alltid med en trave med lagom blandat innehåll i form av vanliga böcker, storstilsböcker, ljudböcker och musik.

”Jo, det kan det ju vara”, svarade jag diplomatiskt. Patienten utvecklade denna åsikt ytterligare under en kortare föreläsning, alltmedan jag registrerade utlåningskoder och plockade i ordning boktravarna. Behöver jag säga att hela den överbelagda salen med kvinnor var idel öra?

”Hej! Det här är sjukhusbiblioteket! Du har ringt efter oss. Vad får det lov att vara?” Den unga patienten behövde inte ens tänka utan utbrast lättat:

”Åh, vad bra att du kom! Har du något om kärlek?”

Triage på akutmottagningen

Våren är här och vi skulle kunna berusa oss på vackra dikter, tänkte jag. Bag-in-box med poesi liksom. Så råkar jag händelsevis kasta en blick i stycket om Militär triage i
”Triage på akutmottagning” (Studentlitteratur, 2008) som legat på mitt bord en tid.
Där bland triaget blir jag fast i högeligen intressant läsning, fortsätter vidare in i Civil triage och glömda är alla de vackra vårdikterna. Boken beskriver akutmottagningstriage i detalj
och nu citerar jag från pärmens baksida:

”Boken vänder sig i första hand till sjuksköterskor verksamma på akutmottagningar och inom prehospital verksamhet. Som den första svenska boken i ämnet kan den vara till glädje för övriga yrkesgrupper inom akutsjukvården, för beslutsfattare och för studenter som vill öka sina kunskaper om triage.”

Författarna, Katarina Göransson och Ann Catrine Eldh, båda leg. sjuksköterskor samt Anna Jansson, leg. läkare, tar upp triage ur många olika synvinklar: Vad är triage? Ursprung. Militär triage. Civil triage. Prehospital triage. Akutmottagningstriage m m i
117 fullspäckade sidor.

Vi får veta att:
”Triage är ett turordningssystem som baseras på den sjuka eller skadade personens medicinska angelägenhetsgrad. Patienten omhändertas alltså enbart utifrån hur svårt sjuk eller skadad han eller hon bedöms vara, inte utifrån väntetid eller andra kriterier.”

Fast under krigen på 1700-talet gjorde man inte så. Då gällde högst grad omhändertogs först och lägst grad sist. Ända tills en generalläkare vid namn Dominique Jean Larrey, som verkade i Frankrike, kom på den lysande idéen att det vore bättre om insatserna i stället utgick ifrån vem som hade störst chans till överlevnad. Men tro inte att det var frågan om några humanitära skäl. Nej då, orsaken var strikt militärstrategisk: Ju fler som överlevde desto mer stridsdugligt folk hade man.

Undrar om denne pojke hann bli föremål för någon triage eller om han bara stupade i leran? Här får du begrunda Den vackraste visan om kärleken, Ture Nermans välkända dikt från 1916, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939:

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Vad kan man säga? Alla ord är redan sagda och mycket kan man läsa mellan raderna så här 93 år, många krig och många miljoner stupade senare.

Hon älskade

Funderar du på att läsa en kärleksroman så här i vårens tid? Då vet jag vad du ska välja! ”Hon älskade” av Helena Henschen förstås. Jag har ännu inte stött på någon kvinna som
inte tycker om att läsa denna författare. Hur det är med männen låter jag vara osagt.

I ”Hon älskade”, som utkom 2008, får vi bekanta oss med Helena Henschens farmor, Signe Thiel, dotter till den kände bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, grundaren av Thielska Galleriet i Stockholm. Vi kastas direkt in i förlossningen på Östermalmsgatan en iskall januarikväll 1885. Den privatpraktiserande barnmorskan anländer med hyrkusk redan på eftermiddagen. Det är inte vilken jordemor som helst utan en morska i uniform och brosch för stadens välsituerade. Fruns värkar kommer allt tätare nu, viskar jungfrun oroligt. Kannor med ångande hett vatten finns framställda och vår barnmorska tvagar sig noggrant innan hon i ett moln av karbolsyrelukt träder in i sovrummet till fru Anna som ska föda.

En flicka som får namnet Signe ser nattens ljus. Det är henne vi får följa genom ett helt liv, ett liv och en tid som inte längre finns. Sex barn, två äktenskap och två skilsmässor senare, inleder Signe ett livslångt kärleksförhållande med Oscar Vogt, en gift tvåbarnsfar och hjärnforskare i Tyskland. Oscar har redan en hustru, Cécile, också hon hjärnforskare.
De är kollegor i sin forskning och kanske också i övrigt mycket beroende av varandra.
Med Signe blir det en person för mycket i detta äktenskap som ändå varar livet ut.

Vi får möta många av det dåtida Europas berömdheter, besöka St Petersburg, Moskva, London, Paris och Berlin, Europas kulturella huvudstad före andra världskriget. Via Signe får vi också närvara vid Lenins sjukbädd eftersom Signes svärfar, dr Salomon Henschen samt dr Oscar Vogt, ingår i den junta av europeiska läkare som kallats till Moskva p g a Lenins sjukdom. Andra världskriget bryter ut och med det många svåra problem för Signe och hennes familj, som har judiskt påbrå, liksom paret Vogt.

Frågan kvarstår dock – hur kan denna vackra, begåvade, välsituerade och på alla sätt rikt utrustade kvinna finna sig i att för resten av sitt liv vara femte hjulet under vagnen?
Hur står det till i huvudet på hjärnforskaren själv, dr Oscar Vogt? För att inte tala om den lagvigda hustrun och tillika forskarkollegan, Cécile, som får acceptera att leva i ett förhållande på tre. Signe, en kvinna med guts skulle vi säga idag, men kanske inte i kärlek ...

Läs boken i pappersform eller njut av Irene Lindhs utsökta inläsning i form av 8 CD skivor.
Bered dig på att du kanske kommer att vilja lägga in ett besök på Thielska Galleriet, ritat av ingen mindre än arkitekt Ferdinand Boberg, längst ut på Djurgården vid Blockhusudden, i samband med din nästa Stockholmsresa.

Vi ses där!

Kulturmöten och krockar i vården

Missa inte Kulturmöten & Kulturkrockar i vården, men det är det nog ingen risk att du gör. Fast nu talar jag om boken Kulturmöten & Kulturkrockar i vården : praktisk vägledning för personal inom vård och äldrevård av Ingela Olsson (Moris Förlag, 2007). Om du som arbetar i vården inte redan är bekant med boken, så tycker jag att du ska ändra på detta faktum snarast. Behändig vägledning på 128 sidor om hur man i det dagliga arbetet i sjuk- eller åldringsvården undviker kulturkrockar. 

Boken kan också användas som ett uppslagsverk, t ex när en patient dör och man snabbt behöver informera sig om olika traditioner och synsätt inför döden. Eller om man vill begripa och komma till rätta med varför patienterna inte kommer på utsatt tid. Eller att det inte nödvändigtvis behöver vara kvinnoförtryck att mannen talar för sin hustru.

Eller ta det här med toalettbesök - att i Sverige och västvärlden använder vi papper medan
man i övriga delar av världen använder vatten. Specifikt för Skandinavien och Sverige tycks också vara att man högt och ljudligt talar om att man ska gå på toaletten och inte nog med det. Många människor måste också noggrant tillkännage exakt vad de ska göra där. Märkligt, tycker jag, för detta (o-) skick minns jag inte alls från 50- och 60-talets Sverige, knappast ens från 70- eller 80-talen heller. Däremot behöver man inte resa längre än till England för att lära sig att man som kvinna frågar efter The Ladies Room, eller diskret säger att man ska pudra näsan, när man behöver uppsöka en toalett.
Vad säger då gentlemännen? Tvätta händerna, så klart.

Jag har en känsla av att det var lyckosamt att jag som 22-årig au pair girl på 70-talet, inte var bekant med seden att utfärda kommunikéer om mina toalettbestyr. Då hade det med hundraprocentig säkerhet uppstått en kulturelll frontalkrock i min upper middle class family i The United Kingdom.

Denna guldgruva, Kulturmöten & Kulturkrockar i vården, är uppdelad i 23 kapitel där författaren, som själv har en massiv erfarenhet av invandrar- och flyktingfrågor, delar med sig av sina erfarenheter efter 25 års arbete med invandrare och flyktingar från hela världen. Ett plus är att Ingela Olsson inte kommer med några enkla lösningar utan medger att kulturkrockar ibland kan vara svåra.

Om du googlar på Ingela Olsson, så kommer du till hennes hemsida där du får veta mera om hennes arbete, hur du kan boka henne som föreläsare m m.
Där finns också en litteraturlista med matnyttiga tips som du kan läsa för att bli ännu bättre på att bemöta patienter med vitt skilda bakgrunder.
 

Syster Annas bokcirkel

Vad roligt att vi får nya böcker!” utbrister syster Anna när jag kommer med BokJouren,
· en samling på 30 st böcker tillgängliga dygnet om, som vi brukar placera i hyllorna på
· vårdavdelningarna. Jag tar förstås tillfället i akt och passar på att berätta vad BokJouren innehåller:
15 st romaner, 12 st fackböcker i olika ämnen samt 3 st barnböcker/tecknade serier.
”Det är så bra när man kan sitta tillsammans med patienterna och bläddra i böcker, titta på fina bilder och samtala”, fortsätter syster Anna. Som ni förstår befinner vi oss på en psykiatrisk avdelning – annars skulle det knappast finnas någon tid för att sitta ned och prata med patienterna.
Det visar sig att syster Anna och jag är ”boksystrar” i anden för hon har på eget bevåg startat en bokcirkel. Jomänsan. Inte i jobbet utan helt privat tillsammans med åtta kvinnor, varav sex stycken arbetar i vården precis som hon själv. Man träffas på kvällstid hemma hos varandra var sjätte vecka och diskuterar vad man har läst.
Böckerna turas man om att välja och man har bestämt sig för att läsa huvudsakligen skönlitteratur. Hittills har man hunnit med böcker som ”Onåd” av nobelpristagaren
J. M. Coetzee, ”David Puma och Drottning Silvia” av Björn Ranelid, klassiker som ”Jerusalem” av Selma Lagerlöf samt ”Doppler” av Erlend Loe och ”På liv och död : historien om Micke Dubois” av Gitte Nilsson och Niklas Bodell.
Vilka känslor väcker böckerna? Det är en fråga som man alltid är noga med att ta upp på träffarna och sedan brukar diskussionerna leda vidare in på andra områden, vardagen och allt det där viktiga som kallas livet.
”Är det någon skillnad på vad ni vill diskutera, ni som jobbar i den somatiska respektive psykiatriska vården kontra de cirkeldeltagare som inte alls arbetar i vården?” frågar jag.
”Nja, möjligen så vill de icke-vårdanställda dryfta genusperspektivet litet mera, men vi kommer ändå alltid in på det förr eller senare”, skrattar syster Anna.
”Men hur hinner ni?” frågar jag, ganska så nyfiket, för jag tänker: Idag heter det ofta att jag har inte tid, nej, min kalender är full, jag orkar inget, när jag kommer hem är det soffan som gäller, jag ska storhandla, mamma ska komma, Barbie & Ken tittar över, jag har tvättstugan, tyvärr, jag ska iväg och träna, skjutsa pojkarna till träning, skjutsa katten till träning osv.
PLANERING är nyckelordet, enligt syster Anna. Kvinnorna jobbar i vården och några har småbarn, men det går att planera in bokcirkelträffarna i god tid. Roligt har man också och om någon slutar i cirkeln, så fylls tomma platser genast upp av hugade aspiranter.
Definitivt en bokcirkel - och ett bra initiativ dessutom - som man gärna vill blogga om rakt
ut i Vård-Sverige, känner jag som bibliotekarie och fortsätter till nästa avdelning på spaning efter fler systerliga bokcirklar.
”Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel”
av Virginia Ironside (2007) ståtar i en av våra bokhyllor på biblioteket. Den boken har jag inte läst, men det kanske du har?
”Att läsa Lolita i Teheran : liv genom böcker” av Azar Nafisi (2005) har jag däremot skummat. Sju kvinnliga litteraturstudenter i Teheran samlas en gång i veckan hemma hos sin lärare för att studera förbjuden västerländsk litteratur. Den illegala studiecirkeln utvecklas till en motståndscell, där det blir många tillfällen att diskutera och ventilera allt möjligt viktigt, i ljuset av de böcker som man har läst: Khomeinis kvinnofientliga regim, kärlek, äktenskap m m.
Litet böcker, litet té och någonstans att hålla till. Så enkelt det kan vara!
Här i Sverige behöver vi inte ens vara rädda för att hemliga polisen ska komma oss på spåren.
 

Bokjouren

Du bloggar väl om BokJouren?” förhörde sig en ”syster” till Marilyn Monroe och tillika en av mina arbetskamrater här på NU-biblioteket. Jamen, boys and girls, klart att jag tar upp
Kan BokJouren komma? Ni läser rätt, jag talar B säger B, O säger O, K säger K, BokJouren och inte Bakjouren. En vän, en röst, en tröst i natten för din sjuka patient. 

Vi ägnade oss åt brainstorming vid ett möte här på biblioteket i fredags.
Vad ska vi kalla den samling med böcker som vi placerar i bokhyllorna ute på vårdavdelningarna? Hur ska vi bäst marknadsföra denna service? Dessa böcker är tänkta för patienter som vill ha något att läsa när biblioteket inte är öppet, dvs på kvällar, nätter och helger. Tiden kan bli lång, oh, so long, när man är sjuk och ensam och inte hann få med sig något läsbart hemifrån, knappt ens läsglasögonen. Som vi förstås också erbjuder till utlån här på biblioteket i olika styrkor och modeller, guld- eller silverbågar, välj bara! Nåväl, vi brainstormade och ett begrepp seglade upp som en klart lysande meteor från en av mina kollegor, såväl tax-expert som matte till den gudomliga taxen Paris vars like inte finns här på denna jord: ”BokJouren kanske?” föreslog hon.
”Där har vi det!” tänkte jag och sade det också. Namnet BokJouren föll även vår chef i smaken. Vi testade det på whiteboarden: BokJouren – precis så ska det skrivas, känner vi. Låter bra, det rockar fett, som man brukar säga i en värld som inte är min.

Vad innehåller BokJouren?
15 st romaner, 12 st fackböcker i olika ämnen, 3 st barnböcker/tecknade serier.
Vid behov kan vi fördubbla eller t o m tredubbla BokJouren till många fler trogna,
pålitliga tröstare för sjukt folk i natten.
Nu återstår bara att marknadsföra BokJouren, så att ingen vårdpersonal på sjukhuset ska vara okunnig om att det finns en BokJour att tillgå om patienten så skulle önska. Naturligtvis ska man som vårdpersonal inte vänta på att patienten själv ska komma på idén att fråga efter något att läsa eller bläddra i. Nähej, man ska föreslå det, precis som när man frågar om det ska vara en skorpa till kaffet. Det är så vi här på NU-biblioteket önskar att man ska använda BokJouren.
BokJouren – en vän, en röst, en tröst i natten är härmed född!
 

Ja till Andra generationen

Och särskilt till musikgruppen Andra Generationen som spelar med sina hjärtan som instrument. Ja, så står det i alla fall på deras hemsida. Googla bara på Andra Generationen, så kommer du dit. Där finns mycket musik som du kan provlyssna på, så att du direkt kan höra hur de låter, om du nu inte redan känner till detta eminenta kapell.

Får jag presentera:

Vlatko Gicarevski – bas, sång
Teddy Paunkoski – gitarr
Mats Nilsson – altsax, sång
Stevan Tomulevski - trummor
Otis Sandsjö – altsax
Vlatko Ancevski – dragspel, synt

På den CD-skiva som heter Kärlekens land, inleder Hans Majestät Konungen med ett litet tal och sedan får vi höra ”Du gamla, du fria”, men inte riktigt på det sätt som vi är vana vid. Jag tycker att just Andra Generationen är ett utmärkt och tydligt exempel på hur vårt land är sammansatt idag. I gruppens musik möts kulturerna och varför bandet heter Andra Generationen beror på att det är just andra generationens invandrare som har startat bandet här i Västra Götalandsregionen, närmare bestämt Göteborg.

Jag kan inte låta bli att citera från Andra Generationens hemsida:

”Det är den etniska musiken från Makedonien som är grunden i Andra Generationens musik, ihopmixat med modernare Turbo Folk, Ferrari snabba tvåtaktare a la Serbia, Rumänsk stålblås, ”Kaffanska muzika” (tung Balkan folkblues för sorgsna män) kryddat med heta orientaliska inslag. Lägg till den underbara, känslomässiga zigenska sång och blåsmusiken från Balkan med mycket improvisation och blanda ner alltihop i en cocktail gjord av pop och dansanta rytmer, så har du en oemotståndlig show för den nutida världsmusikälskaren!”

Nämen, kan du motstå något sådant? ”Opa nina nina naj nina naj naj” på dig!

En dos neoplasticism

Efter en lång arbetsdag i vården kan det vara härligt att friska upp sig med en dos neoplasticism, den fullkomligt ickeföreställande stil inom konsten som uppfanns av holländaren Piet Mondrian
(1872-1944). Hans verk består helt enkelt av vertikala och horisontella svarta remsor och färglagda rektanglar i grundfärgerna rött, blått och gult. Ja, och så använder han litet vitt också. De vertikala linjerna kan tolkas som det maskulina konstruktiva, de horisontella det
feminina. Han kallade dem själv för plus- och minusmålningar.

Det är harmoniskt och vilsamt att betrakta en skapelse av Mondrian. Hur du ska kunna göra det? Jamen, biblioteket så klart! Varje bibliotek med självaktning har förstås böcker med verk av denne världsberömde konstnär. Du kan också googla på hans namn, så kommer du till en länk som heter Piet Mondrian: The Transatlantic Paintings. Där kan du njuta 17 st fina exempel på mondriansk klarhet och balans. Särskilt välgörande när allt inte gått som du har tänkt dig på jobbet eller om du hamnar i en situation som här nedan.
(OBS! Varje likhet med några nu levande personer är rena, skära tillfälligheter. Den här kvinnan finns således inte alls i verkligheten. Eller gör hon det?)

Min man han säger
att vi borde gå på salsaklubb någon gång.
Kom nu, så går vi ut och går! säger min man efter middagen.
Min man han säger att vi borde bygga om köket snart
och samtidigt slå ut en vägg mot matrummet. Så att det blir större.
Vi ska förstås segla som vanligt i sommar, säger min man.
Min man han säger att vi kommer ut alldeles för sällan.
Gör dom där goda friterade sakerna, dom där som du är så bra på!
säger min man. Så bjuder vi hem Ann-Britt och Sture någon kväll efter jobbet.
Förresten, Ulf, Maria och barnen kan väl också komma?
Och Ulfs syster som är hemma från USA får vi inte glömma.
Det är faktiskt vår tur att bjuda igen nu.
Vi skaffar oss en fransk bulldogg, säger min man.
Det har Lindströms gjort, närmare bestämt 9 kg fransk bulldogg.
Min man han säger att han ska ta upp sin golf igen.
Vi åker ut på landet nästa helg, säger min man.
Min man han säger att vi borde äta färsk fisk litet oftare.
Vi bilar upp till Sälen i påsk, säger min man.
Vi åker väl till Stockholm på Mattias studentexamen, säger min man.
Älskling, du ordnar med present för det är du bäst på. Säger min man.
Kusin Edla och hennes nya man, Carl-Henrik, kommer också.
Och så får vi inte glömma att hälsa på hos Wiiks. Det har vi lovat så många gånger,
säger min man. Vi tar förstås med mamma. Hon behöver bli litet ompysslad och
Putte behöver få klorna klippta och mamma klarar inte sånt längre, säger min man.
Självklart tar vi hand om Stenlunds katter medan de är i Prag vecka 43.
Klart vi ställer upp så här grannar emellan, säger min man.
Min man han säger att vi ska anlägga en trädgårdsdamm
och kanske ett litet stenparti längst ner i trädgården.
Och en lugn och fin familjejul är det allra bästa, säger min man.
Sy varsin kavaj till flickorna också – passa på nu när du ändå syr
en till dig själv! säger min man.
Min man han säger att han har ett viktigt jobb. Att han har ett ANSVAR.
Min man han säger att han helt enkelt inte kan vara sjuk.
Hur skulle det då gå med klienterna, säger min man.
(Nä, hur skulle det då gå med klienterna …?!)
Min man han säger att han hjälper till hemma. Att han gör sin del.
Lagar mat nästan lika ofta som jag. Ja, så ofta han hinner i varje fall,
säger han. Plockar i och ur diskmaskinen. Tar ett tag med dammsugaren
när det behövs. Och så trädgården och bilen förstås. Och vem är det
som alltid tar vinterdäcken? Ja, jag bara frågar, säger min man.
Min man han har ett häftigt humör. Ibland skriker han åt mig.
Nej, inte precis skriker utan det är mera som att han höjer rösten.
Då brukar jag få hjärtklappning.
Min man han säger att jag ska ta det lugnt. Vila mig mera.
Vila, vila, säger min man.
Det gjorde jag också efter första infarkten. Min infarkt alltså, inte hans.
Numera går jag på stresskurs om onsdagskvällarna och det är bra.
Min man han säger att vi borde byta till en nyare bil. Precis som Casselfjords.
Jag tycker att vi borde skaffa oss en get.

Jag – en kvinna

Och jag – en bibliotekarie – rekommenderar apotekets öronproppar!

Vad då livspusslet?

Vad jag är trött på det ordet! Kanske var det ett bra uttryck en gång, men nu har det gått inflation i det. Man kan äta allt, men inte alltid, säger fetmaforskaren Stephan Rössner. Man kan göra allt, men inte alltid. Det måste man väl också kunna säga?

Några obestridliga fakta:
Vi lever alla här på jorden under en begränsad tid.
Dygnet har 24 timmar.
Vi är människor.

Vi som har levat ett tag känner till några saker som de som är nyare och färskare inte vet.
T ex att en 10-liters hink alltid rymmer 10 liter. Det går liksom inte att fylla den med mera vätska än så hur man än försöker. Det är som om det skulle bli ett glapp i hjärnan på i övrigt fullt normala personer när det gäller att inse sådana här enkla basfakta. Det är därför som det finns bloggar där stressade kvinnor på gränsen till härdsmälta skriver sitt livs helvete. Män skriver också, men påfallande ofta återfinns de i forskarrollen.
Ungefär som i restaurangbranschen där männen är kockar, les grands Chefs de cuisine, medan kvinnorna är kallskänkor. Vad heter egentligen en manlig kallskänka? Kallskänk?

På hyllorna i vårt sjukhusbibliotek är det kvinnor som står för böcker som:

Nystart i livet : hitta tillbaka till livsglädjen efter utbrändhet av Madeleine Åsbrink (2008)
Good enough : bli fri från din perfektionism av Elizabeth Gummesson (2009)
Bitterfittan av Maria Sveland (2007)
Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten (2008)

Svårt sjösjuk blev jag en kväll i vintras när jag läste:
Mitt liv som trött av Agneta Löfquist (2006)
Beskrivande text från Bokus:
”Agneta levde ett hektiskt men stimulerande liv med familj, eget företag och många åtaganden. Allt var roligt och positivt men tempot var alldeles för högt. Agneta blev utbränd inifrån och drabbades av kroniskt trötthetssyndrom.
Boken beskriver nära och personligt hur vardagen påverkas av att leva med kronisk trötthet. Detta är en resa mellan hopp och förtvivlan, trötthet och livsglädje.”

Ja, i sanning en resa! Bäst vi slutar nu och inte mattar ut oss för nästa gång återkommer jag med några rader om somliga män. Själv känner jag en fyra-fem stycken sådana där och absolut inga namn här. Ni vet, de där männen som föreslår: ”Vi tar något lätt” och som sedan sätter sig bakom tidningen, framför TV:n, vid datorn eller dunstar iväg ut på en joggingrunda och kommer hem rosenkindade till ”något lätt” som du har lagat till.
Under min uppväxt hemma i Norrland brukade det där ”lätta” oftast bestå av:
Stekta ägg med uppstekt överbliven kokt potatis och kanske med någon kött- eller korvrest till, alltså ungefär pyttipanna. Kokta ägg, gröt, välling, soppa eller bara smörgåsar kunde det också vara. Klappgröt, fruktkräm eller saftkräm med kall mjölk om det var en sommarkväll. Inte någon enda gång promenerade maten upp på bordet av sig själv.
Undrar vem det är som står för ”något lätt” idag mer än 40 år senare?

Varför mötet med patienten inte går som vi tänkt oss

Till ett mindre lyckat möte mellan vårdande och patient finns det förstås otaliga förklaringar. Att känna till något litet om den miljö som patienten kommer ifrån kan knappast vara någon nackdel, eller hur? Särskilt som vi kanske många gånger har lättare att relatera till personer som liknar oss själva på något sätt.

Några intressanta kombinationer av kategorierna vårdande och vårdsökande:

Dr Superduktig, ung och med begränsad livserfarenhet i sin ljusblå blick, möter äldre beslöjad kvinna från Långtbortifrånstan, som söker för diffust ryggont och diverse annan värk.
Eller Syster Likasuperduktig med 22,5 års livserfarenhet, möter Herr Patriark från ett
land vilket som helst i Mellanöstern.
Kombinationen Dr von Adel med hemvist södra Sverige och Herr Skogsarbetare från övre Norrland som söker för psykiska besvär.
Vad vet Herr/Fröken Ultrakompetent, välsituerad, verbal och alltid-bäst-i-klassen, om den
verklighet som Bengan Socialfall och Maya Missbrukare har att tampas med?

Den vårdande är i överläge p g a att han/hon är frisk och kompetent. Den sökande är sjuk och i flerdubbelt underläge genom sin sjukdom/opasslighet, men också p g a sin icke-svenska bakgrund, språksvårigheter, klasstillhörighet m m. Det hör förstås till den friska professionella yrkesmänniskans uppgift att sända på en frekvens som patienten har möjlighet att förstå.

Man kan självfallet inte besöka alla länder och alla miljöer som patienterna kommer ifrån. Däremot borde det vara självklart att man försöker ta reda på det mest basala om de olika kulturer som ens patienter och arbetskamrater hör hemma i. Särskilt om man dagligen träffar människor som kommer från miljöer som skiljer sig markant från de man själv vistas i privat.

En by i Turkiska Kurdistan kontra Skövde-Västgötaslätten-Sverige
För Dr Superduktig, med tämligen kort erfarenhet av livet här på jorden, kan det aldrig skada att läsa Mustafa Cans bok om sin mamma, Güllü Can. ”Tätt intill dagarna” är ett enda långt ”Mor, jag älskar dig!” Precis med de orden avslutade också journalisten Mustafa Can, med ursprung Turkiska Kurdistan/Skövde sitt Sommarprogram i P1 2003. Därefter drabbades Sveriges Radios växel av ett totalt sammanbrott för aldrig tidigare i programmets historia har så många lyssnare ringt in och tackat för ett fantastiskt program. Fast denna bok tycker jag inte att du bara ska ögna igenom utan i stället ska du unna dig att lyssna när författaren själv läser sin text. Dr AT och Syster Wannabe, missa inte denna möjlighet att vidga referensramarna! Ni åldras med flera år, men bliven icke förskräckta, barn, jag menar erfarenhetsmässigt.

Gullamabad och Hossinabad i norra Iran
Till en liten by på den iranska landsbygden förflyttar vi oss nu via Mohammad Geramis
”Versläraren och den levande martyren” som utkom 2006. Med mycket humor och värme skildrar han lantarbetaren Issas vedermödor under kriget mellan Iran och Irak på 80-talet. Författaren Mohammad Gerami flydde från Iran och är sedan 1989 bosatt i Sverige.
Här började han skriva vid sidan av sitt liv som fabriksarbetare.
Geramis andra bok heter ”Tand för tand” och kom 2008. I den tar han oss med till byarna Gullamabad och Hossinabad i norra Iran, vid Kaspiska havet, under Shahens tid.
Sträng hederskultur råder, men Ali och Sherin vill ha varandra trots att Sherins far lovat henne åt en annan. Som upplagt för råkurr med andra ord.
Epitet som man kan använda om dessa böcker är burleska, brutala, tragikomiska och frispråkiga samt därtill späckade med intressanta iranska kraftuttryck. Perfekt för alla som vill veta mera om livet i den islamska världen. Men glöm inte, ett stycke vardagsliv i en liten by i imamernas Iran, är inte detsamma som livet i akademiska kretsar vid universiteten i Bagdad, Kairo och Ankara.

Ystad – småstad i södra Sverige
Till ett nybyggt bostadsområde i Ystad på 60-talet, proppfullt med invandrare och låginkomsttagare, skulle jag vilja ta dig härnäst. Jag vill alltså sätta in en dos ”Svinalängorna”, Susanna Alakoskis prisbelönta roman, vinnare av Augustpriset för
Årets svenska skönlitterära bok 2006. Du kan förstås läsa den själv, men ännu roligare är det att lyssna på Sannamari Patjas inläsning.

Bjärme – liten by i Norrland = mer än halva Sveriges yta
Så slutligen hem till Norrland, men inte till mina trakter utan till författarinnan Bodil Malmstens hemort, den lilla byn Bjärme i Jämtland. Nu citerar jag från Bodils blogg
Finistère.se: ”Du föds och alla pratar som det ska vara, som momma - min mormor – och moffa, min morfar, och som mamma och släkten och dem som därtill hör. Allting som vanligt, normalt tills en dag på femtiotalet du börjar skolan och livet i den form du känner det tar slut. Ditt språk tas ifrån dig. Du måste prata rikssvenska.” Bodil fortsätter: ”Var och en som kommer ifrån en by som den jag kommer ifrån, Australien, Kanada, Bangladesh – alla vi som från våra språklösa byar härstammar vet att det som räknas är det som är negativt. Som är brist.” Och Bodil konstaterar vidare: ”Du blir stum. Skamslagen, tystad.”
Mera om livet i jämtländska Bjärme, men även om Bodils uppväxt i London och Vällingby, kan du läsa i ”Mitt första liv” som utkom 2005. Lyssna gärna på boken för Bodil läser själv, men i pappersversionen finns förstås rätt mycket fina foton.

Varifrån kommer du? Stad eller by? Sverige eller från något annat land? Blir du någon gång stum, skamslagen, tystad? Blir dina patienter det?

Hinner du tänka på presenter?

Om, jag säger bara om du händelsevis råkar känna någon ungdom som ska ta studenten
eller någon annan examen nu i vår och du behöver köpa en present - vad gör du då?
Ut och inhandlar presenten förstås, men jag menar, vad köper du?
Vi säger att den tilltänkta gåvan inte ska vara i prisklassen 1 st körkort, 1 st vit sportbil,
1 st utlandsresa eller liknande utan något mera modest. Vad ska du då välja?
Tänk att barnet några gånger under sitt liv, och inte så få gånger heller, behöver laga sig mat! Du köper naturligtvis en grundkokbok som den lilla telningen kan ha nytta av länge, kanske hela livet.

”Vår kokbok”, Sveriges mest köpta kokbok med över två miljoner sålda exemplar, är den absolut lämpligaste, enades vi om, jag och Linn som arbetar i bokhandeln här i
”Lilla Paris” även känt som Vänersborg. Recepten, utprovade i Coop Provkök, är skrivna av Birgitta Andrews och Barbro Lindgren. Senaste upplagan är visst den 24:e i ordningen och själv har jag ett exemplar av nionde upplagan som jag har kokat ur i nära 36 år.
Linn, som är av betydligt yngre årgång, är också hon lycklig ägare till ”Vår kokbok”, detta utmärkta ljus i mörkret för novisen vid spisen. Vi är således båda två hundraprocentigt helpartiska. Denna perfekta grundkokbok, som även kan fungera som uppslagsverk för köket, får du för cirka ett par hundralappar. Bättre kan det inte bli och tro på oss.

För vegetarianer rekommenderar vi enhälligt den förnämliga grönrutiga
”Vegetariska kokboken” också den en grundkokbok som man tryggt kan stödja sig på vid tillagandet av livets alla gröna måltider. Det borgar bokens författare, välrenommerade Inga-Britta Sundqvist för, själv vegetarian sedan ungdomen. År 2002 premierades boken av Måltidsakademien i Grythyttan som bästa svenska vegetariska litteratur med motiveringen: Med stor auktoritet blir ”Vegetariska kokboken” ett aktuellt standardverk, här finns allt”. Samma år fick den även en internationell utmärkelse av Gourmand World Cookbook Awards som ”Best Vegetarian Book in the World, Honourable Mention”.
Ett par-tre hundralappar för så fin kunskapsmassa är ett hovsamt pris.

Fördelen med att välja välkända kokböcker med gott rykte är faktiskt att recepten fungerar.
Inte säkert att de alltid gör det i alla matböcker. Man lever i den tron, men man kan bli varse något helt annat. En viss bibliotekarie bakade en gång ”Tre rulltårtor på en gång” efter ett romskt recept med ursprung Centraleuropa, troligtvis Ungern. Degen gjordes på jäst och rullades ihop med tre olika slags goda färskostfyllningar. Så skulle tårtorna jäsa och sedan gräddas. Alla tre liggande på tvären på samma plåt skulle in i ugnens hetta var det tänkt.

Vad som sedan hände vill jag helst inte orda så mycket om. Något var mycket, mycket fel som det brukar stå i deckare precis när offret vädrar fara. Ut ur ugnen pyste, för att inte säga väste, vällde och forsade degen fram och tog sig raskt vidare ut över golvet.
En något förvånad mansperson råkade titta in i köket under pågående drama och kommenterade: ”Hey, this isn´t a laboratory!”. Detta inträffade vid bibliotekariens andra eller tredje tappra försök att grädda romska rulltårtor från Centraleuropa. Receptet måste således ha varit felaktigt eller tokigt översatt eftersom det inte ens lyckades efter flera bemödanden. Se där, riskerna med att inte välja väl utprovade recept eller vådan av att inte välja evidensbaserat material, skulle jag vilja säga.

Vad i helvete har dom för sig inne i sjukhusbiblioteket efter tre?

Vad gör en bibliotekarie? På den frågan svarar 99,5 personer av 100: Lånar ut böcker. Men mer då? Här brukar svaren bli något svävande. Ibland kan situationen bli aningen brydsam. Med irrande blickar ut i en fjärran rymd står mänskligheten där utan att kunna tala om vad en bibliotekarie har för sig. Ibland kommer desperata distraherande motfrågor som: Läser ni alla böcker? Eller spontana utrop: Vad roligt jobb ni har! Som bibliotekarie kan man också få höra: Vad snäll du är!

Fast frågan står obesvarad: Vad gör en bibliotekarie hela dagarna?

I vården finns mycket höga löner

… och ännu mer låga löner. Ja, mest låga löner kan man nog säga, eller hur? Litet betalt för att ta hand om levande människor och vårda dem vid sjukdom. Är det rättvist? Är det så vi vill ha det? Jag har gjort en högst ovetenskaplig studie bland ett antal personer, sjuka
som friska, och vilken överraskning!!! Tro det eller inte, men båda kategorierna vill att vårdfolket ska ha anständiga löner och inte oanständiga. Bort med allt skamligt, snålt och
gement, dånar den mäktiga kören Allmänheten. Ingen tvekan här: Mer lön åt vårdfolket!

Jag tycker att vi tar och byter, så att de som vårdar döda ting som maskiner, bilar, redskap, verktyg, pengar, hus etc får vårdlönerna under ett år. Nja, vi kan väl vara generösa och kompensera för uppskattnings- och tacksamhetsbortfall? Ett litet extra påslag kan väl de få som vårdar saker & ting eftersom dessa inte kan tala för sig och uttrycka sin uppskattning såsom patienter och deras anhöriga kan göra. Efter ett år kan vi byta tillbaka, eller hur?
Jaså, det tycker ni inte?! Oj då, nu hör jag ramaskrin, för att inte säga djungelvrål från hela Vård-Sverige ända hit till ”Lilla Paris” dvs Vänersborg, där jag sitter och skriver denna vackra vårmorgon. Ja men, OK då. Vi tar och byter med politikerna, så att det blir deras tur att få uppbära vårdlöner under ett helt år. Ska vi bevilja något uppskattnings- och tacksamhetsbortfall, tycker ni? Här är jag aningen tveksam, men ni får avgöra.
Visst känns det litet bättre nu, eller hur? Men när ytterligare ett år har gått, vad gör vi då?

Under tiden som vi funderar på detta, kan vi förkovra oss i ”Konsten att njuta av livet” av Lin Yutang. För dig som inte har träffat Lin Yutang tidigare, så är han en kinesisk filosof, författare och översättare som levde mellan åren 1895-1976. Lin Yutang skrev mer än 35 böcker och en av dem heter i svensk översättning ”Konsten att njuta av livet”. Kom i engelsk originalupplaga redan 1937 som ”The Importance of Living”. Små fina stycken precis lagom att inta till frukost eller kvällsmat. Läs och häpna över hur sanna, roliga och tänkvärda många av dem ännu är efter mer än 70 år. Bon Appétit!

”Jag tror att det är en av de största njutningarna livet skänker att man kan dra upp benen under sig i sängen.” filosoferar Lin Yutang.

Han funderar även över skillnaderna i synen på medicin i västerlandet kontra österlandet:

”Vi nödgas skapa oss nya begrepp om hälsa och sjukdom på så sätt att människorna lär sig att äta för att hindra sjukdomar i stället för att ta medicin för att bota dem. Detta är en punkt som man inte lägger tillräckligt stor vikt vid i västerlandet, där man bara rådgör med sin läkare, när man är sjuk och håller sig borta från honom så länge man är frisk.”

”Konsten att njuta av livet” bör finnas på vartenda bibliotek och gör den inte det, så ger du bara den inköpande bibliotekarien en ordentlig skrapa. Nöj dig inte med något svammel om att boken är slut på förlaget, snäv inköpsbudget eller liknande. Finns verket inte att köpa får väl biblioteket ge sig ut och rota i något antikvariat då, säger du med stålhård klang i rösten. Snäva inköpsanslag? Kära du, det är bibliotekschefens uppgift att drämma näven i bordet, så att politikerna beviljar de anslag som behövs.

Är du inte redan lycklig ägare till denna kinesiska vishetslära, så iväg till biblioteket och kräv! I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag faktiskt inte vet om boken går att få tag på via bokhandeln eller inte. Skulle den gå att köpa finns bara en enda sak att göra:
Ut och skaffa ”Konsten att njuta av livet” - och glöm inte att göra det också!

Irian Jaya

… eller Västpapua, som det numera kallas, ligger på västra delen av ön Nya Guinea, världens största ö efter Grönland. Vi ska rätt in i stenåldern till fayufolket känt för sin kannibalism och beryktat för sin ofattbara brutalitet.

Där levde åttaåriga Sabine Kuegler med sin familj från januari 1980 fram till 17-års ålder, då hon skickades till internatskola i Schweiz 1989. Föräldrarna var tyska språkforskare och missionärer och modern dessutom utbildad sjuksköterska. Sabine och hennes två syskon växte upp med fayubarnen i djungeln. Ett fritt liv som den vuxna Sabine reflekterar över många år senare som fyrabarnsmor i Europa:

”Jag går till jobbet på morgonen och kommer hem trött på kvällen. I slutet av månaden betalar jag alla räkningar och placerar det lilla som eventuellt blir kvar på ett sparkonto. De sparade pengarna används sedan till att ta semester för att undslippa den hektiska vardagen och vila upp sig – för att orka med en ny runda i ekorrhjulet.
För att hitta en väg ut ur tristessen skaffar vi oss lyxprylar. Vi skuldsätter oss för att skaffa en häftig bil, ett större hus eller märkeskläder som vi läst om i tidningar eller sett i skyltfönster. Och så sitter man där med en ny bil och lite pengar på banken och ändå känner man sig inte riktigt nöjd. Då gäller det att börja från början igen. Detta är en ond cirkel som även jag finner det svårt att ta mig ur.”

”Djungelbarn”, boken om Sabine Kueglers uppväxt, börjar på centralstationen i Hamburg. Hon befinner sig inte bara på resa utan ensam på en tidsresa från stenåldern in i tjugonde århundradet.
Tankarna går i Sabines huvud alltmedan en skräckinjagande jättelik vit mask närmar sig med stor hastighet på perrongen. Det är tåget.
”Jag minns plötsligt alla dessa historier jag har hört om vilka faror som lurar i den moderna världen. Hur ska jag kunna försvara mig. Jag har varken pil, båge eller kniv på mig.”

Nu får du göra motsatt resa - rakt in i stenåldern till fayustammen i den mäktiga djungeln Irian Jaya. Är du klar att gnugga panna? Ja, så hälsar en fayu och vi får väl ta seden dit vi kommer.

Kom med på plommenad

Med hjälp av skalden Bo Setterlind önskar jag dig en underbar dag:

Plommon (till alla som har barnasinnet kvar)

Jag vill gå med dej
på plommenad, plocka plommon,
vara barn och glad, plommonera,
känna all natur, som mitt yrkes
frukter kommit ur.
Vad är kärnan, vad är sann kultur?
Plocka plommon, inte vara sur!
Plommonera, vara barn och glad!
Jag vill gå med dej på
plommenad ...

Man får nästan garanterat en fin dag när man begrundar den här dikten.
Livet är ”Plocka plommon, inte vara sur!”

För dig som inte vet det redan: Bo Setterlind, en av Sveriges mest älskade och lästa poeter, existerade här på jorden mellan åren 1923-1991. Hans dikter är ofta romantiska och naiva i tonen, ibland påminner de litet om folkvisor och psalmer.

Detta är ett kulturpass ultra light eftersom vi behöver vila inför resan.
Vi ska långt bort nästa gång. Jag kan inte rekommendera någon reseguide för det finns knappast någon. Vad du ska packa ner? Ett öppet sinne.

Påsksmäll

Rejält med smäll ger jag till alla som förser sig på andras bekostnad. Höga makthavare som ideligen ertappas med fingrarna djupt nere i våra gemensamma syltburkar. Tror någon att de rodnar och skäms? Nej då! Fingrarna vandrar t o m över till honungs- och marmeladburkarna också. Inte ens sirapstunnan klarar sig från glupska simhopp.

Den här sjukdomen, åkomman eller tillståndet namngavs i P1-programmet
”Tankar för dagen” en morgon i någon av dessa vårveckor:
”Moraliskt underutvecklade och en fara för sig själva och andra” lät det om alla dessa – ibland mycket duktiga och kompetenta yrkesmänniskor – halvfigurer med uppblåsta egon som överraskas med fingrarna i diverse kärl. Som aldrig har lärt sig betydelsen av ”enough is enough”. Kanske var de sjuka eller frånvarande de timmar under utbildningstiden när det eventuellt kan ha diskuterats etik och moral?

Att ta emot höga bonusar och bevilja sig själva kraftiga löneökningar på redan astronomiska löner mitt i kristider - då måste det fattas något viktigt organ någonstans.
Eller så handlar det om en långvarig och mycket elakartad näringsbrist,
någon slags svårartad kulturell utarmning. Människor som har utvecklat en rövarmentalitet utan dess like och som dessutom är begåvade med välsmorda munläder. Till detta kommer närmast dyslektiska svårigheter mixat med förståndshandikapp när det gäller att stava till och förstå innebörden av ord som etik, moral, rättvisa och samhällets gemensamma bästa. Den här girighetsepidemien är ytterst smittsam och hotar att underminera hela länder precis som korruption kan göra.

Sverige är inte ett korrumperat land, fastslår vi ofta med stolthet. Men titta på Länderna Där Långt Borta! De är minsann genomkorrumperade. Vi kanske inte ska yvas fullt så mycket - för vad kallas det som vi har drabbats av här i vårt land?
Morbus PHIG = Plågsam Häftig Intensiv Girighet?

En påskpuff ger jag till dig som aldrig läser en bok. Jo, visst läser du, men bara facklitteratur, tidningar och tidskrifter. Du har inte tid, säger du. Har du tänkt på att man kan LYSSNA på böcker? I bilen, på joggingrundan, när du stryker, städar, lagar mat eller bara är. Tänk på att det finns en avstängningsknapp på TV:n. Du lever bara ett liv, ditt enda liv, men genom att läsa kan du leva flera eller så många liv som du bara orkar lyssna.

Påskekrim med uppmaning att lyssna på ”Patienten”

I vårt grannland Norge lanserar man gärna nya deckare till påsk s k påskekrim.
Det började så tidigt som 1923 med en kriminalroman som handlade om hur tåget på Bergensbanan blev rånat under påsken. Förlaget Gyldendal annonserade på påskafton med braskande rubriker på bästa nyhetsplats: Bergenstoget plyndret inatt av Nordahl Grieg och Nils Lie.

Det framgick inte riktigt tydligt att detta endast var reklam för en bok och inte en verklig händelse. Förtvivlade människor med anhöriga ombord på tåget ringde således in till avisen för att få nyheter om sina nära och kära. Det hävdas att just den här romanen och lanseringen av den – som naturligtvis blev en succé – är upprinnelsen till fenomenet påskekrim.

Norsk påsk innebär för många att packa ränseln med matsäck och deckare och dra till hytten. Stugan alltså. Har läst någonstans att det bare er ti prosent som virkelig drar på hytta i påsken. Påskekrimmen fungerar nog litet som hjemmesitternes siste forbindelse til hyttelivets enkle gleder.

Du kan också lätt ordna dig en glad norsk påsk med chokladkakan ”Kvikklunsj” och rikligt med apelsiner. Flatbröd med geitost, mysost eller brunost får det väl också vara, eller hur norrmän?
Varför inte gå hem och lyssna på ”Patienten”, en ny deckare av den engelska virtuosen P.D. James. Du behöver inte dra till hytten heller – du kan stanna hemma i lugn och ro och njuta högklassig deckarunderhållning inläst av skådespelaren Tomas Bolme.

Glad Påsk alla piker og gutter!

Akut bakoperation

Det finns faktiskt människor som aldrig någonsin har bakat ett bröd! En sådan flagrant kulturell anemi får vi kurera. Ungefär här kan du som inte lider av denna åkomma sluta läsa.
Diagnos: Svår kulturell anemi som i sällsynta fall kan vara livshotande.
Åtgärd: Akut bakoperation.

Fredag efter jobbet köper du hem:

1 paket jäst
2 kg vetemjöl special
1 påse havregryn eller grahamsmjöl
Rapsolja eller olivolja
Salt och strösocker har du väl ändå i skafferiet?
Bakpapper (finns i varenda livsmedelsbutik)

Dessutom behöver du:

1 stor bunke att göra degen i
1 stor träslev
1 decilitermått
1 kniv
1 slickepott – dvs en spade som man skrapar ur degbunken med och är du inte ägare av ett dylikt instrument får du väl använda en kniv
2 st rena kökshanddukar

2 st bakplåtar – lägg ut 1 st bakpapper på varje plåt

Ställ fram alla ingredienserna på din - observera - renskurade diskbänk. Har du ett bakbord i ditt kök desto bättre. Så där – dukat för akut bakoperation.
Gå nu och lägg dig. Lördag morgon sprätter du upp ur sängen och tar dig med friskt och frejdigt mod an ditt första brödbak.

Mät upp 5 dl vatten i en kastrull och värm det till en temperatur så att du kan bada en baby i det. Ja, det var så man fick lära sig att mäta temperatur på hushållsskolorna förr i världen. Numera brukas väl termometer för att kontrollera att vattnet håller 37 grader. Smula sönder ett paket jäst i botten av en ganska stor degbunke. Tillsätt 2 dl av det ljumma vattnet, så att du kan röra sönder jästen i det. Därefter häller du på resten av vattnet, tillsätter 2 matskedar olja, 2 teskedar salt, 1 tesked socker (för att degen ska jäsa bra) och så i med drygt 8-10 dl mjöl. Spara alltid ca 1 dl till utbakningen av degen.

Vill du ha ett grövre bröd, minskar du på vetemjölet och blandar i 2 dl havregryn eller
2 dl grahamsmjöl. Rågmjöl avråder jag ifrån eftersom det är första gången du bakar. Degar med rågmjöl är nämligen klibbiga att hantera. Nu bearbetar du degen kraftigt med träsleven tills degen börjar släppa från bunkens kanter. Man kan tänka på någon person som man är litet gramse på och genast blir man en suverän mänsklig degblandare.
Nu har du något som liknar en ganska fast deg, hoppas jag. Kom ihåg, ju lösare deg desto godare bröd!

Dofta över litet mjöl, bred en handduk över bunken och låt jäsa på något skyddat ställe, alltså inte precis i drag. Efter ca 30 min ska degen ha jäst upp till sin dubbla storlek. Då skrubbar du händerna som vid ett operativt ingrepp, strör mjöl över bänken och häller ut degen. Skrapa ur bunken ordentligt och lämna inga degrester kvar. Strö litet mjöl över degen och doppa också kniven i mjöl. OBS! Degen ska inte knådas utan du ska bara skära långa remsor ca 3 cm breda lagom för baguetter. Försök lyfta över varje remsa till plåten. Ca 3-4 st remsor på varje plåt. Lägger du dem på tvären av plåtarna bör det bli
6-7 baguetter.

Det gör inget om degremsorna ser konstiga ut. Puffa till och hyfsa de blivande brödens utseende med dina väl mjölade händer. Man kan tvinna remsorna litet om man vill. Puffa & hyfsa var det. Bred nu handdukar över plåtarna och ställ dem att jäsa på dragfritt ställe. Sätt ugnen på ca 225 grader. När ugnen är varm och det har gått ca 30-40 minuter är bröden färdigjästa. Ta en vass kniv och doppa den i vetemjöl. Snitta baguetterna lätt på snedden (inte alla baguetterna på en gång utan bara dem du ska grädda först) och ställ in plåten mitt i ugnen. Efter ca 10 min bör baguetterna vara gräddade. Du ska passa mycket noga för alla ugnar är individuella precis som patienter. Bröden ska vara ljusbruna. Knackar du på dem ska det låta ihåligt. Du kan också lyfta på ett bröd för att kolla under. Ljusbrun är färgen vi söker.

Ta ut plåten och flytta över baguetterna till någon form av galler. Ugnsgallret går bra. Du kan lägga en handduk över – då får du ett saftigt bröd med mjuk yta. Utan handduk över ångar fukten bort och ytan blir knaprigare, men bröden kanske något torrare. Grädda nästa plåt på samma sätt.

Grattis! Du har bakat bröd!

Vill du utveckla din operationsteknik ytterligare rekommenderar jag handböcker som:
”Matbröd : ljust, mörkt, hårt, fint, grovt” av Tulla Grünberger. Prisma 2003
”Baka matbröd” av Birgitta Rasmusson och Cecilia Lundin. ICA, 2005.
”Bakbok för intoleranta och deras bekanta : ett åttiotal glutenfria recept på matbröd, kaffebröd, kakor, tårtor, pizzor och pajer” av Berit Klintbom. Gothia, 2002.

Klinisk blick

"Det finns en poesi på sjukhus som ingen tar vara på. Den kan vara kärv, stundom rå, till och med makaber, men också storslagen eller ömsint.”

Dessa rader står att läsa i en mycket liten bok som heter ”Klinisk blick” av Pia Dellson. Boken är tänkt som brukspoesi precis lagom att stoppa ned i fickan. 103 sidor av möten och tankar som den unga författarinnan tecknade ner som läkarkandidat och nybliven läkare. Man kan också välja att läsa samlingen som ett dokument från en utbildning, som en spegling av läkarblivandet eller som en personlig programförklaring.
Pia Dellson var 27 år när denna brukspoesi gavs ut 1997.  Så här hade hon det i början:

De första patienterna
jag träffade
var redan
döda.

Sedan kommer litet mer levande patienter:

Han har mycket nytta av sin röst.
Den beslutar åt honom,
ger råd och sällskap.

Men han kan inte skaffa flickvän.
Tre viljor blir för många.

Här är det litet tjall på linjen:

Jag böjer mig över patienten.
- God dag, det var doktorn här.
Den gamle ser sig förbryllad
omkring:
- Var då?
-
Här börjar hon reflektera:

I ett rum fullt av
sjuksköterskor
är en kvinnlig läkare
helt osynlig.

Ännu litet senare :

O öde,
sänd bara skolfall
i min väg.
Helst sådana som står beskrivna
i jourläkarboken.

Hur är det på ditt sjukhus? Gömmer det sig någon poesi bland alla slangarna och droppen? Viskar det något från sköljrum och förråd? Kom till oss, ty dessa orden, de är riket ditt. Det kanske bara är att skrapa fram dikterna, liksom spetta loss dem från väggarna. Har du försökt att ta vara på poesin på ditt sjukhus?

En liten skär och många små brokiga

Den här bilderboken ska du syna noga i sidorna för här finns du och alla dina arbetskamrater. Ja, det är nästan sant. Upphovskvinnorna till detta konstverk är, som det så finurligt står angivet på bokomslaget, att räkna med: Carin och Stina Wirsén.

Vi talar alltså om en bilderbok för barn där de får lära sig om färger och att räkna tillsammans med fina små filurer. Figurerna, som inte har några namn, är mycket fyndigt tecknade, så att karaktärerna i ”En liten skär och många små brokiga” lyser med klart och stadigt sken. Känner du inte igen Birgitta som alltid ska bestämma, Clownen Claes,Pelle Pessimist, Doris, Dan och Dilba som aldrig kan leverera i tid, Allvarlige Assad, Präktiga Pia, Kim som alltid kommer för sent, Strukturerade Stefan och Överlägsne Östen behöver du beställa tid hos en optiker.

Till exempel så kan vi vilja ha en Mycket Attraktiv Arbetsuppgift, men det är vi inte ensamma om. Då kan det gå till så här:
Två små gröna
slåss om en böna

Aningen svårt att dela en böna, eller hur?

Bilderboken passar för litet yngre barn och det är vi ju alla - åtminstone uppträder vi som sådana ibland.

En läkare kallas till en bordell

… för två kvinnor ska föda. Den ena föder normalt utan problem. Den andra kvinnan nedkommer med ett missfoster som doktorn hoppas ska dö. Det här är Königsberg,Tyskland 1813. Med alldeles för stort huvud på en missbildad kropp, dövstum och dessutom dvärg, gör pojken sitt inträde i världen. Han får namnet Hercule Barfuss.
Som kompensation för sina handikapp har han fått förmågan att kunna läsa andra människors tankar. Ett våldsamt och märkligt öde med farliga fiender ligger i beredskap åt honom.

Vi talar om romanen ”Den vidunderliga kärlekens historia” av Carl-Johan Vallgren.
Den lilla flickan, Henriette, som föds samtidigt, är lika vacker som Hercule är ful.
De båda barnen kommer att växa upp tillsammans och Henriette blir hans ledstjärna.
Vid 11 års ålder skiljs deras vägar åt. Hercule ägnar sitt liv åt att finna henne.
Om framväxten av de dövas språk, om utanförskap och om brutalt mycket mer får du höra i denna vidunderliga skapelse av en stor författare.

Kan den här boken fånga dig? Det kan inte jag säga, men:
Vinnare av Augustpriset som bästa svenska roman 2002.
Dagens Industri tycker att du ska bereda dig på ” … vanvettig kärlek och avgrundssvart hat, lyckorus och tortyr, poesi och spännande äventyr.”
Dagens Nyheter är något mera prosaisk:
”Strunta i de där svenska slaskdeckarna ni hade tänkt läsa och välj Vallgren i stället. Det är spännande underhållning och det gör inte ont när idéer sätts i rörelse.”

Jag är ännu mera prosaisk:
Varje gång du väljer skit, väljer du bort något annat.

I en annan del av arbetsterapin

Varför skrivs det aldrig några häftiga romaner om sjukgymnaster, kuratorer, arbetsterapeuter och dietister? Böcker av dessa yrkesgrupper existerar, men knappast några om dem. Jag kan inte erinra mig en enda bok … När ska vi få bästsäljare med titlar som: ”Nu vill jag visa dig mjuka rörelser”, ”Kuratorn som kunde tala med patienter”,
”I en annan del av Arbetsterapin” eller ”En dietists dagbok”?

Vi bibliotekarier har däremot böcker skrivna om oss. En av de mera kända är väl
Katarina Mazettis ”Grabben i graven bredvid” som även har filmats.
Så har vi världens mest kända bibliotekarie, Laura Lane Welch Bush, maka till USA:s förre president George W. Bush. Huruvida Laura själv har hunnit skriva några böcker låter jag vara osagt, men böcker om henne finns. Hennes make arbetar just nu på ett verk med preliminär titel ”Decision Points” (ungefär Avgörande beslut) som beräknas komma ut 2010, enligt vad jag har snappat upp. Som medlem av bibliotekariekåren kan jag förstås inte låta bli att citera vad George W. Bush lär ha sagt vid något tillfälle:  "I trust Laura more than I trust myself”.

Under tiden vi väntar på ”Decision Points” hinner vi skumma ”Min far hade en dröm” som Barack Hussein Obama skrev långt innan han blev president. Föredrar du originalspråket väljer du ”Dreams from My Father : A Story of Race and Inheritance” från 1995.
Men sno dig på. Bush skriver mycket disciplinerat i en takt av 2-3 timmar varje morgon på sin ranch och på resor har han förstås sin laptop. Mer än 30 000 ord ska visst redan vara klara. Vi kan ha en ny intressant memoir att ta del av fortare än vi anar.

Snart kommer Meryl Streep att spela chefsbibliotekarie Vicki Myron i filmen som bygger på boken om ”Bibliotekskatten Dewey: en småstadskatt som älskades av hela världen” av Vicki Myron med Bret Witter.
Hör här: Iskall januarimorgon i småstaden Spencer, Iowa, USA. Men vad nu, någon har slängt ner en kattunge i bokinkastet! Som ni förstår, så överlever katten efter livräddande insatser från personalen– annars hade det inte blivit någon bok eller film - och tar över hela biblioteket. Om jag inte minns fel i hela 16 år och rätta mig ni som nyligen har läst boken. Katten döps till Dewey Readmorebooks. För den oinvigde, så är Dewey namnet på det klassifikationssystem för böcker som används på biblioteken i stora delar av världen.

Tycker du om katter? Vill du ha en må bra-bok, så låna och läs ”Bibliotekskatten Dewey”.
Inte Nobelpristagarlitteratur, men ändå. Mer än 24 veckor på New York Times Best Seller-lista för fackböcker. Som söt hostmedicin. Smakar gott och lindrar litet.

Så många bäcken, eller To Helsinki with love

Efter alla bäcken vi tömt, efter alla prover, stygn och anamneser vi tagit, för att inte tala om alla dessa inläggningar vi gjort - snarare gjort plats för - trots alla besparingar inom vården - tycker ni inte att vi är värda en liten resa nu när vårens alla helger slår till med full sisu?

Har du varit i Helsingfors? Inte? Bra. Har du redan varit där? Bra. Ingen lust att åka dit? Nu får du kanske.
Några vaccinationer är inte obligatoriska, men rekommenderas för att du bättre ska kunna tillgodogöra dig kulturvitaminerna.
Vaccinet finns att få på närmaste bibliotek i form av ”Där vi en gång gått” : en roman om en stad och om vår vilja att bli högre än gräset av Kjell Westö.
OBS! Ingen tidsbeställning behövs.
Ordination: Hela dosen senast ett par veckor innan resan påbörjas.
Biverkningar. Kan ge svår Helsinki-längtan hos känsliga personer. Mer sällsynta biverkningar som att spela ”You Rascal You” med Jack Teagarden & Fats Waller varje kväll en hel vinter har också inrapporterats.

I sällskap med finlandssvensk medelklass, ett och annat fattigfolk och några verkligt rika begår vi ett susande, brusande Helsingfors under 1900-talets första hälft. Betagna, förvirrade, förlorade och förledda in i stadens alla gränder blir vi genom dessa 508 sidor.
Vi som hemfaller åt jazz riskerar att temporärt förlora medvetandet, särskilt när Westö beskriver hur jazzen stiger i land från over there och möter det finska lynnet. Jazzmusiken formligen väller ut från boksidorna och även den som aldrig har tänkt sig att komma i närheten av en enda jazzig ton blir omvänd, halleluja!

Kjell Westö, född 1961, bosatt i Helsingfors och f d journalist bl a vid Hufvudstadsbladet i sagda stad, hör idag till en av de främsta finlandssvenska författarna. Helsingfors-medaljen 2002 för förtjänster som stadsskildrare. Kan vi få en mera effektiv och heltäckande vaccination?
Såte´nan! på ren finlandssvenska. Så där! på rikssvenska. Nu har du en riktigt bra bok. 

Gör precis vad du vill i Helsingfors, men missa inte kaffe och grisar i kaffetälten i hamnen. Vad grisar är? Får du se då. En liten stadsguide ska du ha med t ex
”3 dagar i Helsingfors” av Martin Appel. Berusa dig på världsberömd finsk design och arkitektur. Nyktra till i de fina rena spårvagnarna som tar dig på stadsrundtur till nästan inget pris alls. Därefter beställer du in valfritt antal örfilar på Café Ekberg, Bulevarden 9. När det närmar sig lounas, dvs lunch, köper du finsk snabbmat som karelska piroger eller Ruisfilehampurilainen - en fläskkotlett med sallad och sås mellan två rågbrödsskivor.
Till det dricker du ett glas öl, kanske väljer du Karjala, Karhu eller möjligen Lapin Kulta. Voj, perrrrrkkele satan, livet är skönt! Eller, liv - ”Bei Mir Bist Du Schön” som The Original Helsingfors Sisters sjunger i Westös bok.

Den stabila lunchen motionerar du bort på posten – Huvudposten på Elielplatsen. Inga nedlagda postkontor här inte. Som ett litet varuhus i två våningar med finsk design att beundra och inhandla samtidigt som du uträttar postärenden. Stockmann, Helsingfors och troligen Nordens största varuhus, på Mannerheimvägen finns att tillgå om du anser dig behöva ytterligare rastning.
Efter denna runda är det av nöden med eftermiddagskaffe på Fazer Café, stadens mest kända, grundat 1891. Lycklig och glad med en bakelse i magen flanerar du sakta hem mot hotellet för en tupplur. Har du mycket spring i benen, besöker du givetvis Nationalmuseum där du kan inhämta det mesta om Suomi Finlands historia.
På kvällen fräschar du upp dig för Nationaloperan eller kanske passar det med en jazzkonsert med Antti Sarpila Swing Band? Dinerar gör du på någon rysk restaurang som ”Saslik” eller ”Romanov” Det sägs att de bästa ryska restaurangerna i Helsingfors är bättre än originalen i Moskva!

Glöm inte att hälsa på Marsken, mera känd som Carl Gustaf Emil Mannerheim, marskalk av Finland. Landets starke man under nationens svåra år under första halvan av 1900-talet. Marsken sitter till häst utanför Kiasma, Helsingfors moderna museum. Ibland nickar han nådigt till dig. Om du dessutom gör dig besväret att gå dit och ta adjö innan du lämnar stan önskar han dig alltid: Välkommen åter!

När jag åkte taxi med en hjärnkirurg

När jag åkte taxi med en hjärnkirurg ... eller varför blir man undersköterska?

Kanske finns svaret i "Tuula - underbar underbetald undersköterska",en serie skapad, ritad och berättad av Arja Kajermo?
Vi knackar på hos Tuula och hennes Seppo, hunden Pekka och katten Herr Kallela och kanske bor de alla i en förort vid namn Särholmen.
Blev Tuula undersköterska därför att hon som mycket ung blev spådd i kort av en spåkärring som förutsåg: "Jag ser ... vita kläder! Sköljrum! LITE pengar ..."
Lilla späda Tuula uppfattade emellertid spådomen något felaktigt: "Lite PENGAR!"
Tuulas bästa väninna, Pirjo, är en annan underbar, underbetald undersköterska och kanske blev de spådda av samma gumma. Vad tror ni?

En gång åkte jag taxi med en hjärnkirurg eller kanske var det en hjärtläkare Någonstans i Sverige. Dvs han körde taxin och jag satt i baksätet. Kom att tänka på detta när jag hör om Tuulas och Seppos vän, Ahmed, som arbetar som lärare. Fast det går inget vidare på mattelärarvikariatet, så Seppo föreslår: "Kan du inte jobba som hjärnkirurg? Som du gjorde innan du kom till Sverige?" Ahmed suckar: "Jag är inte betrodd ... svenska hjärnor går i andra banor ..."
Tänk om vi skulle bli tvungna att slå numret till taxi eller gå till skolan om vi drabbas av en hjärntumör. I den banan går mina tankar.

Mot Grönland med Good Literature Airlines

På med storvästen för nu blir det kallt i både yttre och inre bemärkelse! För de oinvigda: Storvästen, en väl stoppad anordning av brun manchester, som träddes utanpå vinterkläderna vid extrem kyla hemma i Norrland, dagar när vi inte såg något kvicksilver. Nu talar vi KYLA här och inga mesiga - 30 grader. Då var det storvästen och krimmelmössan som gällde åtminstone om man hörde till Skogens Starka Tysta Söner.

Vi checkar in och går ombord på GLA - Good Literature Airlines flight som ska ta oss till Grönland med vidare destination Nuuk. Welcome on board! Vi reser i sällskap med sjuksköterskan Kim Leine, hans fru Laerke och deras två barn. Kim är nyutbildad och ska tjänstgöra på ön en tid. Kims bagage är tungt, vida över de stipulerade tjugo kilona, och nu syftar jag inte på Samsoniten utan på det själsliga bagaget. Vår sjuksköterska är en man på flykt. På flykt undan minnen.

Danska sjuksköterskan Kim Leine, född i Norge 1961, ger oss här sitt livs trauma. I 15 år ska exilen vara som sjuksköterska på Grönland. Här får han axla ett större ansvar än vad en sjuksköterska normalt behöver ta. Nakorsaq, doktorn, kallas han av grönländarna.
Kim återvänder till Danmark 2004 och med den omskakande, särpräglade romanen "Kalak" skriver han historien om sitt liv.

Vi blir väl hemmastadda på Grönland där vi får inblickar i hur sjukvården fungerar och hur det är att vara dansk utböling inflyttad bland grönländarna. Dessutom får vi också starka, levande skildringar av en märklig miljö som inte ofta beskrivs i litteraturen. Mycket livsglädje, mycket smärta och mycket Grönland i "Kalak" som på grönländska betyder "en äkta grönländare".
Dosering: Vid behov. OBS! Stark mixtur som ej bör intagas på fastande mage.
Biverkningar: Kan orsaka visst illamående.

Mer kultur till vårdens folk

Människor som vårdar eller på något sätt arbetar med andra människor, vare sig det är inom vård, skola, omsorg eller annan verksamhet, ska ha tillgång till kultur i och på sitt arbete. Just för att orka, det är en form av prisvärd friskvård, men också för att kunna göra ett bättre jobb. Det är tröttsamt och närmast genant att behöva påpeka detta om och om igen, år efter år, decennium efter decennium.
Jag delar därför gärna ut Veckans Rapp, eller snarare Eviga Rapp, till alla politiker som har möjlighet att bevilja medel till sådan friskvård, men som inte gör det.
Till dem som av okunnighet och alltför kortsiktigt tänkande inte förstår att människor också behöver tankningsstationer för själen. Rap, rapp, rapp - och på onämnbara ställen ett extra ripp-ripp till!

Genom åren har jag ofta funderat på hur vårdpersonalen tankar för att orka vårda. Alltså inte det här med sömn, rätt kost och träning utan vad man väljer för själen.
Det behövs mer än dagens och en sallad med ett glas vatten till för att orka vårda rätt år ut och år in. Här skulle jag vilja diagnostisera, ordinera, medicinera, vaccinera, injicera, sätta dropp, intubera, operera, ballongspränga, amputera, dissekera, analysera, obducera mm. Kost & motion hör vi tillräckligt om. GI-kost hit och stenålderskost dit, tennis, golf, och segling, skidor på längden och på tvären, Vårruset, Tjejgåing, Gubbmaran, Stockholm Maraton, New York Maraton och pust pust.

Vårdfolkets kulturval hör vi sällan någonting om. Hur kan man fördjupa och förädla sin konsumtion av kultur, så att man orkar vårda bättre? Går det? Kan man träna det? Och var? Kanske på ett Kulturens Master Training AB?
Träningspass 2-3 gånger i veckan rekommenderas ju och här ska det bli 2 gånger per vecka. Långpromenader få ni själva komplettera med på helgerna.

Hur tankar man då efter en intensiv dag på vårdcentralen?
Du har kommit hem, maten är lagad, spisen avslagen och du med.
Training in Heaven – vi kör ett pass med rosor och himmelsk poesi!
Uttrycket ” Den är ej lång, vår tid av vin och rosor …”, kommer jag inte ihåg vem som har myntat, men hör vad en persisk kille som Omar Khayyam diktar i sina ”rubáiját”, fyrradingar:

Ge varje andetag ett mått av trevnad
och grip den stunden, som är eftersträvad!
Pass noga på, ditt liv är allt ditt kapital;
och det förvaltas av din valda levnad.

Omar Khayyam född i Nejschabur, Khorasan ca 1050 – död ca 1123, också känt som ”solens land” i nordöstra hörnet av nuvarande Iran. Råkar du på någon persisktalande patient eller människor med hemvist Mellanöstern? Då kan du alltid nämna din bekantskap med Omar Khayyam och hans rubáijáter. Det brukar ofta skapa omedelbar kontakt för efter tusen år är de fortfarande lika populära i stora delar av världen.

Gona dig i ”Gammaldags rosor” av Inga Bergfeldt eller frossa i rosenhistoria i med David Squire & Jane Newdick I ”Bonniers bok om rosor”.
Eller välj ett något dunklare rosentema i form av en intrikat engelsk deckare, ”En dans på rosor” av Reginald Hill, en av Storbritanniens bästa kriminalförfattare.
Dosering: Några sidor före sänggåendet.

Lång dags färd mot natt …,eller hur man bäst fyller på gasoline efter en dag på operation. Men först mat och en runda med hunden och har du ingen går det precis lika bra ändå.
Få perspektiv och utblickar, res bakåt i tiden till Polen 1939.
Efter mötet med kavalleriofficer Slavomir Rawicz kommer din stress och frustration sannolikt att ha minimerats. Du färdas över den sibiriska tundran och fortsätter genom Mongoliet, över Gobiöknen till Tibet och vidare över Himalaya till Indien.
Kjell Albin Abrahamson, specialist på ”flyktlitteratur”, läser sin egen bok,
”Flykten från Stalins läger” i form av 11 CD-skivor.
Dosering: 1 CD om dagen eller vid behov.

Här i Västra Götalandsregionen bor ca 1,5 miljoner människor av mer än 150 olika nationaliteter. Hela världen strålar samman på vårt akutsjukhus eftersom personal, patienter, anhöriga och besökare kommer från många olika länder.
En intressant kosmopolitisk miljö med andra ord. Hur samsas vi, hur arbetar vi tillsammans och vad vet vi om varandras världar – vi som lystrar till namn som Siv, Maggan, Bosse, Aishe, Saraswati, Ulla, Mohammad, Kerstin, Päivi, Nguyen, Zeinab, Radko, Jalil, Hans-Olov och Dambaremga? Ni kommer väl ihåg låten ”Roy och Roger har en mack ihop. Roy och Roger har ett liv ihop. Roy och Roger har en dröm, ett hopp, ett liv, en mack tillsammans.”

Mitt senaste läsäventyr:
”Från strulpellar till psykopater” av Christina Gustavson.
Boken är tämligen ny och utgiven på ICA Bokförlag 2008.
Hur kan man skilja en psykopat från en vanlig strulpelle? Trevliga, charmerande och manipulerande kan vi träffa på dem överallt omkring oss. I arbetslivet såväl som inom familjen, i kärlekslivet, men förstås också vid mera tillfälliga kontakter.
Christina Gustavson är forskare och dessutom specialistläkare inom allmänmedicin, allmän psykiatri och rättspsykiatri och har lång erfarenhet av arbete med människor med problem, kan vi läsa på bokomslaget.
Själva boken vill jag inte recensera – det får fackfolket göra – men jag kom alldeles osökt att tänka på några intressanta personligheter när jag läste de 216 sidorna.
Om du gillar anglosaxiska deckare, bekanta dig med Mix Cellini i ”Tretton steg” av Ruth Rendell, Patrick Aldemann i ”En dans på rosor” av Reginald Hill samt
Colin Asch i ”Syskonsjälar” av Rosamond Smith, pseudonym för ingen mindre än Joyce Carol Oates. Hur du ska få tag i godbitarna? Visst kan du höra med din bokhandel, men enklast är att gå till ditt bibliotek. Finns inte titlarna inne, så kan du alltid beställa dem.

Nästa gång landar vi i en helvit värld, vit i dubbel bemärkelse – i vården på Grönland. Men varning, detta blir ett av de tyngsta passen!
Ja, och så ska vi också träffa ”Tuula – underbar underbetald undersköterska”.