Åter i Bhopal

Åter i Bhopal

Plötsligt är jag åter i Indien. Inte förrän jag passerat passkontrollen på Delhis flygplats förstod jag hur spänd jag varit – jag föll faktiskt i gråt. För att få visum denna gång såg jag till att gå på samma Diwalifest som ambassadören, där han lovade mig att ge mig visum och undersöka varför jag var stämplad som ”banned from all entries to Inida” – det var den text som dök upp på dataskärmen när jag reste ut i juni.

Sedan bad jag om personlig inbjudan till konferensen i Bangalore, och en rad rekommendationsbrev från svenska och utländska kollegor, vanligen ordföringar. Alla papper bifogades min visumansökan. Men eftersom den gällde konferensvisum så kunde jag inte få ut det förrän ett par dagar före avresan. Och jag kunde inte få några garantier att inte passpolisen skulle stoppa mig! Jag har ju deltagit i ”politiska aktiviteter”…

Jag visste att ambassadörens sekreterare både skrivit och ringt till Home Ministry – men också att de inte fått något svar. Så sista veckan mailade jag dit nästan varje dag, talade om när jag skulle komma och bifogade alla breven. Men jag hade inga garantier.

Med hjärtat uppåt halsgropen och risk att bli satt på första bästa plan tillbaka och förlora en massa pengar åkte jag till Arlanda. För säkerhets skull hade jag valt billigaste flyget, vilket gav komplikationer. Det snöade i Istanbul! Så det blev väntan på Arlanda, väntan på hotell och transport och sedan en natt i snöiga Istanbul, minus 5 grader. Nästa dag till flygplatsen, 24 timmar försenad. Just när vi skulle gå ombord fick vi veta att planet var över 7 timmar försenat, dvs det hade inte ens startat från Delhi – för det var sandstorm i Irak! Jag tyckte verkligen synd om flygplatspersonalen som fick ta emot alla upprörda känslor.

Nästan 60 timmar försenad anlände jag till Bhopal, där min familj mötte. Stora kramar! Så fantastiskt att träffa barnen, se hur de vuxit.

Jag hade planerat att komma på förmiddagen den 26 januari, Republic Day, som brukar firas med marscherande soldater, folkdansare, sjungande skolbarn mm, och dessutom lampor och belysning av och runt alla statliga byggnader. Jag hade verkligen sett fram emot det, men nu missade jag allt. Det blev en jäktig känsla eftersom jag efter bara några dagar skulle ge mig iväg 180 mil söderut, till Bangalore (Bengaluru ska det heta numera) för att delta i konferensen. Mer om den i nästa brev.

Jag vill tacka alla som stött mig när det gällt mitt visum!