Julia Cromviks blogg

Avregleringen av Apoteket i praktiken

Som förskrivare har jag hittills inte märkt av avregleringen av apoteksmarknaden på riktigt förrän idag. Som privatperson och potentiell läkemedelskonsument märkte jag av avregleringen tidigt genom att min närmaste bensinmack, en OKQ8-mack började att annonsera om att de sålde receptfria läkemedel. När det gäller min egen receptförskrivning har det dock flutit på som tidigare, både Apodos, e-recepten och pappersrecepten har fungerat som vanligt.

I dag kom dock ett första informationsbrev från Läkemedelskommittéen för att informera om de förändringar som kommer gällande receptförskrivning:

"Till helgen blir det benso och sprit"

Det är rusningstid strax efter 17.30 utanför köpcentrumet Nordstan i Göteborg. Vid spårvagnshållplatsenär det fullt  och bredvid mig står tre unga män i dryga 20-årsåldern.

Alla vinner på tydlig arbetsklädsel

Äntligen har Läkarförbundet beslutat att det ska driva frågan om en tydligare arbetsdräkt för läkare och att detta är en patientsäkerhetsfråga! Har väntat på detta länge. Det är underligt att patientsäkerhetsaspekten inte uppmärksammats tidigare.

Nu i januari är det tio år sedan jag började läsa medicin. Som läkarstudent, vikarierande underläkare, AT-läkare och nu ST-läkare på randningsplacering träffar jag ny personal hela tiden. Det är olika avdelningar, akutmottagningar och mottagningar och överallt arbetar olika arbetskategorier.

Som ny på akutmottagningen, vid hjärtstopp eller som husjour över flera avdelningar är det viktigt att snabbt veta vem som är vem. Vem är kardiologjour, vem sjuksköterska och vem är vaktmästare? Här skulle det vara av största vikt för både patient och vårdpersonal att få reda på vem som har ansvar för vad. Tydlig arbetsdräkt för olika yrkeskategorier behövs. Olika yrkesgrupper har olika utbildningar och olika ansvar.

Själv kommer jag ihåg två anekdoter som illustrerar arbetsklädselns betydelse. Som läkarstudent på akuten blev det omöjligt att hålla koll på vem som var vem när de flesta sjuksköterskor och undersköterskor inte bar den officiella namnbrickan/passerkortet utan i stället hade egengjorda namnskyltar i form av ett hjärta där det bara stod förnamn som "Lena" eller "Stina". På hela detta sjukhus fanns en kultur att det det var ytterst få som bar riktig namnbricka. Det gjorde det möjligt för en kriminell att i veckor gå runt och utge sig för att vara vaktmästare utan namnbricka. I stället för att göra vaktmästarsysslor hade han passat på att göra diverse stölder innan säkerhetsavdelningen uppmärksammade honom.

Problem kan även uppstå om alla går civilklädda. En psykiater berättade att han hade deltagit i en länsrättsförhandling där en patient överklagat ett beslut om rättspsykiatrisk tvångsvård. När psykiatern anlänt civilklädd hade juristerna först blandat ihop de två och trott att psykiatern var patient och tvärtom.

Så för minskad stöldrisk, ökad patientsäkerhet och en ökad tydlighet inför patienten behövs olika arbetsdräkt för olika arbetskategorier. Varför inte införa kortärmad dräkt i olika färg med tydlig text på ryggen samt en tydlig namnbricka med foto och titel?

Samtal med generaldirektören i P1

Efter mitt inlägg om ojämlikheten i svensk sjukvård blev jag kontaktad av Helena Giege, producent på Studio 1 i P1, Sveriges Radio. Planen var att jag tillsammans med någon representant för svensk sjukvård skulle diskutera detta.

I måndags morse var det ännu oklart vem jag skulle diskutera med, men precis innan jag gick på mitt nattjourspass fick jag reda på att Lars-Erik Holm, generaldirektör för Socialstyrelsen, skulle ställa upp.

Nu är ämnet riktigt högaktuellt med tanke på att SKL och Socialstyrelsen i går publicerade en rapport med öppna jämförelser av sjukvården i olika landsting. Här bekräftades det jag och många andra redan misstänkt, den svenska sjukvården är långt ifrån jämlik till exempel när det gäller hur många som behandlas med akut ballongsprängning eller trombolys vid akut hjärtinfarkt.

Så klockan 17 i tisdags satt jag i radiohuset här i Göteborg och fick tala i direktsändning om detta. Framför allt samtalade vi om den ojämna tillgången på ambulanshelikoptrar.

Ambulanshelikoptervården är mer utbyggd i Norge, vilket enligt Holm skulle kunna bero på att de har en annan glesbygdspolitik samt att deras sjukvård bedrivs i statlig regi.

Sedan talade vi också om svårigheterna för många patienter att få en fast läkarkontakt inom primärvården, då den på många platser präglas av läkarvikarier som byts ut tätt. Det är inte utrett vilka effekter detta får för patiensäkerheten, men Socialstyrelsen skulle överväga att undersöka detta till nästa rapport. Glädjande nyheter.

För er som inte kunde lyssna direkt går inslaget att lyssna på i webbradion.

Hur kommer man in på en SK-kurs?

I den målbeskrivning som finns för mig som ST-läkare står att jag ska gå några så kallade SK-kurser, det vill säga kurser för läkare under specialistutbildning. Det finns kurser för alla specialitetsinriktningar och de flesta kurser brukar få mycket höga beyg i utvärderingarna. Frågan är bara hur man gör för att komma in på dessa kurser?

Antalet kurser verkar oerhört underdimensionerat jämfört med antalet ST-läkare. Antagningen sköts centralt och i ansökan ska man skriva när man började sin ST-tjänst. Ju längre man varit ST-läkare, ju större chans att komma in. Detta innebar att första gången jag sökte kurser så var jag 150:e eller 120:e reserv till cirka 30 platser. För att underlätta för nya ST-läkare gäller nu så kallad omvänd turordning för vissa kurser, det vill säga ju nyare man är som ST-läkare desto lättare att komma in.

I våras skickade jag in ansökningar för höstens SK-kurser. Glädjande nog hade jag avancerat till att bli 40:e reserv till de kurser som hade 20 platser! Efter två år som ST-läkare verkar jag dock vara för ny för att komma in på de med "vanlig" turordning och för erfaren för att komma in på de kurser som har omvänd turodning.

Om det inte blir fler platser på SK-kurserna så blir det samma förlopp som för mina kollegor som är nyblivna specialister. De kom inte in på några kurser förrän det sista året på ST – och då de fick gå fyra–fem kurser samma år.

Får svenska föräldrar aldrig nog?

H1N1 överallt

Från att knappt ha synts till är den plötsligt överallt den nya influensan. Enligt Smittskyddsinstitutet ökar antalet hela tiden. Nu verkar till och med många tidningar ha ändrat fokus. Från att det tidigare handlat om olika vaccinbiverkningar och kritik mot massvaccineringen står det nu om antalet sjuka och drabbade samt att fler borde vaccineras snabbare.
 

När jag började min placering på infektionskliniken i oktober träffade jag ingen smittad de första veckorna. Nu är det desto fler. Allt fler unga patienter kommer in med muskelvärk, hosta och andningsbesvär. Då blir det provtagning, isoleringsrum och munskydd för all vårdpersonal som vårdar patienten. När vi fått provsvar dagen efter visar det sig att vi ofta gissat rätt, det var H1N1 i detta fall också.
 

Själv valde jag att ta vaccineringen för två veckor sedan. Som biverkan märkte jag ett lättare obehag över stickstället. En lätt biverkan som utan problem gick att stå ut om det kan innebära att jag själv slipper bli smittad eller sprida smitta till patienter eller bekanta. Med tanke på att influensan verkar slå extra hårt mot barn, gravida, unga vuxna och människor inom riskgrupperna hoppas att jag så många som möjligt tar chansen till vaccination. Ingen av de H1N1-drabbade jag träffat hittills har varit vaccinerad.
 

Sveriges bästa bloggare har dött

Det var under min föräldraledighet som jag började att regelbundet följa olika bloggar. I och med att jag ska bli hematolog (det vll säga specialist på blodsjukdomar) så sökte jag på bloggar som handlade om detta. Det var så jag fanns David Gottliebs blogg. Och vilken blogg. 

I sjukvården där vi träffar idel nya patienter varje dag tror jag all sjukvårdspersonal vinner på att någon gång byta utgångspunkt och betrakta sjukvården från patientens synvinkel. David Gottliebs var en man som mitt i livet drabbades av ett diffust storcelligt B-cellslymfom. Ett aggressivt högmalignt lymfom där behandlingen från början gick bra och han trodde sig vara botad. När han sedan fick återfall efter ett halvår startade han sin blogg under sommaren 2008.

Förutom att beskriva de behandlingar han får i sin kamp mot lymfomet skrev han artikelserien "Döden och hur man överlever den del 1 av 47" där han skrev om hur han ville bli bemött, om palliativ vård och sina tankar kring döden.

Även om David Gottliebs blogg handlar om obotlig sjukdom handlar inläggen också om hans optimism, tacksamhet inför livet och stoltheten över sin son. Hans känsla för humor syns i alla bilder och foton som illustrerar bloggen.
Det är med sorg jag idag läste att David Gottlieb gått bort den 30 oktober. Han blev bara 45 år gammal.
David Gottliebs blogg finns kvar på:http://david-gottlieb.blogspot.com/
 

Skrattretande blöjreklam

Som blivande eller nybliven förälder väller det in reklam i brevlådeinkastet. Innan barnet föds går det att hämta ut gratisprover på babybutiken, på BB fick vi två kassar med prylar innan hemgång och nu får jag varje månad reklam både i brevlådan och via e-post. Det är alltså jag som får all reklam, inte min man. Allt är adresserat till barnets mor.

Reklamen är utformad som tidningar, broschyrer eller böcker där det handlar om barnets utveckling eller hur man lagar barnmat. Blandat med vettig information är det ibland så skrattretande att det är tragiskt. Nu senast var det den mest löjeväckande broschyren hittills. Tillsammans med en gratis blöja kom "Pampers village magasin", en tidning på 24 sidor. På första sidan står det"Kära förälder, Som familj...." Det går lätt att tro att det är till båda föräldrarna broschyren vänder sig till, men sedan är det bara att se på innehållsföretckningen på sidan 3 för att se att allt riktar sig till modern.

Under rubriken "Jag själv" finns rubriken kropp och själ som handlar om "Bort med mammamagen" och sidan 17 med "Jobba hemifrån" där det står att det kan vara bra att arbeta hemifrån på hel- eller deltid för att få livspusslet att gå ihop. Det är en kvinna som sitter med en dator i famnen på bilden.

Allt handlar dock inte om modern eller barnet. Efter att ha sökt ett tag hittar jag rubriken "Familjen". Där finns "Farmors kök" om barnmat och en hel sida som heter "Tillsammans med pappa". Äntligen!

Under rubriken "På vift med pappa" beskriver en pappa vad han brukar ha med sig i utflyktsväskan. Under punkt 1 står blöjor och våtservetter, sedan kommer käcka förslag som extra kläder , små leksaker till barnet och näsdukar. På sidan bredvid finns en bild med en kvinna och en baby under rubriken "Pigga upp dig." Sedan fortsätter reportaget: "Det är helt normalt att humöret går lite upp och ner ibland när man är hemma med sitt barn. Sömnbrist, kombinerat med den stora omställning det är att bli förälder, kan göra att man ibland kan tycka att hela världen går i grått. /.../ Därför är det viktigt att du tar hand om dig själv och ser till att hitta lite egen tid ibland. det är bra för dig och ditt lilla barn som får en mycket piggare och gladare mamma på köpet! " Sedan kommer olika förslag (här något förkortade).
- rör på dig. Promenera med barnvagn. Ta bort något extrakilo från mammamagen.
- var social. Träffa andra mammor. Besök öppna förskolan eller "mamma-barn-gympa" eller någon annan rolig aktivitet med småbarn.
- var kreativ. Gör ett fotoalbum.
- Ta en tupplur.
- Be om hjälp. Pappan kanske kan ta lite mer ansvar för barnet när han kommer hem på kvällen.

Suck! När kommer det reklam som min man eller jag känner igen mig i? Varför allt detta tal om mammamagen? Förväntas man vara överviktig flera år efter att ha fått barn eller? Varför skall alla utgå från att det är kvinnan som är hemma hela dagarna och att hon behöver sysselsättnig genom att scrapbooka fotoalbum? Varför handlar det aldrig om kvinnor som mig som har ett barn på åtta månader, men heltidsarbetar sedan två månader.

Sist men värst: Kan det vara så att de skämtar i blöjreklamen eller kan de verkligen tro att min man behöver en instruktion för att veta vad han ska packa med i skötväskan? Det är ju skrattretande. Skulle han inte veta det, han som är hemma med vårt barn hela dagarna.

Sjukvård i glesbygd - en illusion

Förut har jag varit stolt över den svenska sjukvården. Utomlands har jag skrutit om den jämlika skattefinansierade och solidariska sjukvården. Men nu inser jag att den jämlika sjukvården inte existerar. Bor du i glesbygden är den bara en illusion och det får mig att skämmas. 

Hösten 2005 tillbringade jag några veckor på Renjisjukhuset i Shanghai. Ett av de finaste universitetsjukhusen i Kinas rikaste stad. På det nybyggda barnsjuhuset var det marmorgolv och på transplantations-IVA kunde patientrna kommunicera med de anhöriga via platt-TV. Det var lätt att bländas av all high-tech, tills jag upptäckte de A4-ark som hängde ovanför varje patients säng. Där fanns ett rött eller blått streck, som indikerade huruvida patienten hade sjukvårdsförsäkring. Om det var blått fick patienten behövlig sjukvård, var det ett rött streck fick de betala för alla åtgärder och när pengarna var slut åkte patienten hem, oavsett om utredningen var klar. För att inte oroa patienterna var det de anhöriga som fick all information. Fasaden skulle hållas uppe. Allt för att minska oron hos den sjuke.

Den kinesiska sjukvården är långtifrån jämlik. Frågan är bara om den svenska sjukvården är bättre? Den svenska sjukvården brukar anses vara i världsklass. Varför vågar då ingen ta upp de brister som råder inom jämlikhet? Redan under min AT-tid på en glesbygdsvårdcentral blev detta uppenbart. När jag hade diabetes- eller hypertonikontroller lade jag märkte till att ungefär hälften av patienterna var välinformerade och välinställda. Det var de som hade en fast läkarkontakt hos någon av de fasta distriksläkarspecialisterna. De övriga patienterna hade inte någon fast läkare utan hade fått gå hos olika hyrläkare. Bristande läkarkontinuitet och påfallande ofta verkade tidigare läkarbesök hos hyrläkarna ha varit korta och utredningarna var ibland bristfälliga. Jag tröstade mig med att detta kanske var ett undantag i svensk sjukvård.

Förrförra veckan såg jag ett till exempel på glesbygdssjukvård. En nära anhörig till mig fick kraftig bröstsmärta på morgonen och befarade själv en hjärtinfarkt. Det krävdes att han övertalade SOS-operatören för att för att få dit prio- 1-bil och ambulans, då SOS-operatören tyckte att det inte var så farligt då han kunde sitta upp! Därefter 35 minuters väntans på ambulans och 7,5 mil till närmaste sjukhus i Sollefteå. Där konstaterade hyrläkaren på sjukhuset begynnade ST-höjningsinfarkt och det blev trombolys (blodförtunnande) kl 16.30. Då det inte gav någon större effekt var det nödvändigt med PCI (ballongsprängning).

Då Västernorrlands läns landsting saknade ambulanshelikopter så blev det 23 mil med en vägambulans till Umeå och akut PCI där kl 22. Väl på sjukhuset upptäcktes att den läkemedelsbehandling som hyrläkaren på vårdcentralen satt in inte var optimal.
För människorna i glesbygden är detta vardag. När det bara finns hyrläkare på vårdcentralen blir vården sämre. Lång väntan på ambulans, ett länsdelssjukhus med begränsade resurser och ingen tillgång till ambulanshelikopter. I Västra Götalandsregionen åker patienter med ST-höjningsinfarkt ambulanshelikopter från Trollhättan eller Göteborgs skärgård till Sahlgrenska för PCI. I Västernorrland får de åka med en gammal vägambulans (som gått 65 000 mil!) längs nattsvarta vägar.

Sjukvården i glesbygden framstår för mig som bara en kuliss! För att inte oroa befolkningen skriver SKL i sina rapporter om den fina sjukvården i Sverige och på min AT-vårdcentral talades det inte högt om alla de patienterna som inte fick en listad läkare. Samtidigt är dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar som högst i glesbygdskommunerna i norra Sveriges inland. Varför vågar ingen tala om detta? Om du bor på fel plats i Sverige får du sämre sjukvård på samma sätt som om du saknar pengar till en sjukvårdsförsäkring i Kina. Eller som min bror, som är läkarstudent uttryckte det: man behöver inte åka till Somalia för att göra en insats som läkare, det räcker att åka till en vårdcentral i Västernorrland.
 

Spännande att vara på infektionskliniken.

Som ST-läkare, det vill säga under specialistutbildning är man sjukvårdens nomad. Min "hemmaklinik" är hematologen, område Sahlgrenska, men för att få en bred kunskapsbas är jag placerad några månader på olika kliniker. Nu gör jag en valfri placering, så kallad "randning" på infektionskliniken, så under tre månader är det infektionssjukdomar som gäller.

Spännande och intressant att få lära sig mer om behandling vid TBC och malaria. Patienternas ålder och diagnoser varierar dessutom enormt. På min avdelning finns två patienter som föddes i går och en som firande sin 90:e födelsedag i dag!

Nästan varje vecka är det nya läkarstudenter från termin 5 som ska göra sin första kliniska tjänstgöring. Det påminner mig om när jag själv gjorde min första kliniska tjänstgöring på just en infektionsavdelning under termin 6.

Det är först nu när jag svarar på läkarstudenternas frågor som jag inser hur svårt det kan vara för patienter och anhöriga att förstå oss inom sjukvården när det ofta tas för givet att alla vet vad Apodos eller e-dos betyder. Mycket av det språkbruk som används till vardags inom sjukvården är dessutom svårt att förstå eller slå upp i ordböcker som att mediciner "kryssas" eller "nollas" och att patienter ska "l-petas" eller åka på TEE. I Göteborg används dessutom det lokala uttrycket att en patient är "sjåstig" om han eller hon har andningsbesvär.
 

Akademikerproletariatet hösten 2009. Del 1

Vad polisen borde lära av sjukvården

Den senaste veckan har det blivit uppenbart att sjukvården och polisen utgör helt olika världar. Vid misstanke om fel inom sjukvården kan patienterna eller deras anhöriga vända sig till patientombudsmän eller HSAN. För sjukvårdsanställda finns avvikelserapporter, Lex Maria och Lex Sarah. Även juristernas makt över sjukvården har ökat, särskilt tydligt märks det i det uppmärksammade fallet med barnanestesiologen på Astrid Lindgrens- sjukhus.

Har det blivit fel på beställningen

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om bristen på vårdplatser. Frågan är nu högaktuell. I många landsting kämpar sjukhusdirektörer och verksamhetschefer med budgetar som inte går ihop. När både anställningsstopp och minsking av dyra läkemedel införts, är det neddragning av vårdplatser som framstår som lösningen på alla problem.

Det är här jag undrar om något blivit fel. Sverige har redan lägst antal vårdplatser per capita av 15 EU-länder samt Norge och USA. Är det rimligt att tro att det är där vi kan minska? Nu gäller principen att en klinik inte kan hålla fler vårdplaster öppna än vad det finns pengar för.
Det är inte lätt att vara chef och det är svårt att få budgeten att gå ihop. Självklart skall vi vara varsamma med skattebetalarnas pengar, men vet politikerna i beställarnämnderna om hur det kan se ut på medicinakuten en fredagnatt när alla vårdplaster är upptagna redan klockan 21? Vet de om hur länge patienterna får vänta på en vårdplats ofta utan korrekt övervakning eller behandling? Vet de om att platsbristen är så skriande att patienten med andningsbesvär på grund av hjärtsvikt riskerar att utlokaliseras till hudkliniken?

Under den senaste veckan har en ST-läkarkollega till mig och jag skrivit ihop ett brev till hälso- och sjukvårdspolitikerna i västragötalandsregionen. Vi hoppas att hoppet inte är ute för våra patienter och för MAVA-avdelningen ännu. Om nu politikerna får information om hur det står till kan de då ändra beställningen? Går det att införa en gräns för hur få vårdplatser vi kan ha? Eller om budgeten fortsätter att gå med minus ska vi lägga ner alla vårdplatser då?

Lugnare på jobbet

Efter denna vecka som jourkompledig är det dags att återgå till arbetet under nästa vecka. Det är bara att konstatera att det ibland kan kännas lugnare att vara på arbetet än att vara hemma. Min man Christoffer disputerade i fredags och både hans och min vecka har därför varit full av planering och förberedelse både av försvarandet av avhandlingen och planering för festen. Otaliga samtal har ringts till cateringfirman, lokaluthyrning, uthyrning av bestick och porslin med mera. Som tur var gick framläggandet av avhandlingen bra och festen blev mycket lyckad.

När många yrkesarbetande upplever stress lanseras ofta förslaget att gå ner i arbetstid och arbeta deltid som lösningen på alla problem speciellt när det gäller arbetande småbarnsföräldrar. Det finns dock studier som visar att stressnivån för kvinnor är som högst när de just kommit hem från arbetet. Stressnivån är alltså lägre på arbetet. Efter denna vecka av planering och ordnande känns det lugnt att vara tillbaka på arbetet imorgon. När stressen ibland kan vara som högst i hemmet är lösningen på småbarnsföräldrars stress knappast att bli hemmaförälder eller deltidsarbetande. Den mest stressen är ju i hemmet.

Jämställdhet à la carte

Skickar vi för många patienter till röntgen?

I tisdagens nätupplaga av Dagens Medicin står om en ny Lancetartikel.  Där har forskarna kommit fram till ett antal validerade prognostiska kriterier för att identifiera de barn med skallskada där risken att de fått en kliniskt relevant hjärnskada var så liten att man kunde avstå från en datortomografiundersökning (DT). 

Den senaste tiden har jag börjat fundera över om vi läkare inte överutreder. Under läkarutbildningen lärde jag mig om alla diagnostiska undersökningar. Nu när jag arbetar som ST-läkare och frågar läkarstudenter om diagnostik kan de föreslå hur många laboratorieprover och undersökningar som helst för att utreda en patient.  

Allt ska gå så snabbt. Istället för att lägga tid på en ordentlig lungauskultation och perkussion blir det en lungröntgen. I det snabba tempot på akuten och avdelningarna är det svårt att hinna ge ordentlig återkoppling till läkarstudenterna. När man som AT- eller ST-läkare har frågor om handläggning är det sällan specialistläkarna har tid att kontrollera om status utan istället ombeds man skriva en remiss på DT-hjärna för yrselpatienten, för säkerhets skull. 

Min teori är att ju större tillgänglighet det är till röntgen, labb och klinfys ju fler undersökningar görs. Om vårdplatserna sedan är få och tempot ska vara snabbt så blir det lätt många röntgenundersökningar. Istället för att lägga in patienten för observation görs det DT-hjärnaundersökning mitt i natten för att därefter skicka hem patienten. 

Kanske är det en oro för patientens hälsa och en rädsla för att bli anmäld till HSAN som gör att det ordineras så många prover och undersöknigar. Det väller remisser över klin fys och röntgen och patienter åker förbi på otaliga undersökningar som ger strålning, tar tid och kostar pengar. Trots att det görs fler UCG än någonsin förr, så blir väntetiderna allt längre och ofta upp till ett år för en planerad undersökning. 

Självklart kan vi behöva röntgen, labb och UCG, men utan en ordentlig anamnes och statusundersökning är vi vilse i diagnostiken. Det svåra är inte att skriva en röntgenremiss, det svåra är att våga lita på sin kliniska förmåga och veta när man kan avstå. 

Varför heter det effektivisering

När finanskrisen är ett faktum och lågkonjunkturen breder in går min klinik med minus. Hela sjukhuset går med minus och jag känner inte till något landsting eller region som håller budget. Anställningsstopp verkar råda överallt. Som lösningen på alla problem ska det sägas upp folk och dras ner på vårdplatser. På min klinik, medicinkliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset, område Sahlgrenska planeras en vårdplatsneddragning av elva MAVA-platser och i dagens nätupplaga av Dagens Medicin står att 450-500 anställda skall sägas upp från Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand. 

Det som ideligen förvånar mig är alla uttalanden från representanter från Sveriges Kommuner och Landsting, sjukhusdirektörer och verksamhetschefer att det inte finns anledning till oro. Trots enoma planerade vårdplatsneddragningar och hundratals eller tusentals uppsagda så kommer allt att lösa sig. Ingen patient kommer att drabbas. Genom ökat processtänkande och nya samarbetsformer skall vi klara oss med färre vårdplatser och färre anställda.

Jag är övertygad om att vi är många sjukvårdsanställda som känner stor oro inför vårdplatsneddragningarna. Varför talas det aldrig om konsekvenserna av det minskade antalet vårdplatser? För att nämna exemplet med Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand är det ju orimligt att tro att de 500 som skall sägas upp inte uträttat något på sitt arbete. Neddragningar medför konsekvenser för patienter och anställda. Däremot verkar det vara svårt för sjukhusledningar att erkänna detta. 

Vård utan vårdplatser

Detta är första veckan tillbaka efter min föräldraledighet. Det är nollning på Chalmers och på många av företagen är det kickoff. Det är uppladdning inför hösten. Snart börjar massvaccineringen och den nya influensan. I sjukvården laddar vi med att dra ner på vårdplatser.

När jag började på läkarutbildningen år 2000 förväntade jag mig att lära mig att rädda liv och behandla sjuka. Jag trodde att de patienter som var i behov av slutenvård lätt kunde läggas in på en vårdplats. Nu ser jag en sjukkvård där vårdplatserna blir allt sällsyntare.

Enligt rapporten "Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård" som utgavs av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i juni i år hade Sverige under 1960-talet mer än 120 000 vårdplatser på svenska sjukhus. Efter Ädelreformen 1992 återstod 50 000 vårdplatser och nu finns endast 25 000 platser. Med 2,2 vårdplatser per 1000 invånare 2007 hade Sverige lägst antal vårdplatser av samtliga EU-länder även inkluderat Norge och USA. (se sidan 9 i rapporten).

I samband med platsneddragningar används ord som processinriktat tänkade, minskade ledtider och en strävan efter kontinuerliga patientflöden. I en optimal värld kan vi säkert snabba på patientflödet och vårdtiderna ännu lite grann. Patienter med stroke som går direkt till vårdavdelning från ambulansen, medicinskt färdigvårdade patienter som tas omhand av kommunen direkt och utskrivning av patienter nattetid. Vi kan säkert finslipa lite, men i det stora hela ser jag en sjukvård i kris. Vårdplatserna räcker inte till.

Jag är omgiven av kompetenta kollegor och andra kunniga personalgrupper som alla kämpar för patienternas hälsa, men vi arbetar i motvind. Patienter från akuten får vänta i timtal på en plats på vårdavdelning, 40-talister med pågående hjärtinfarkt som bli kvar liggande i korridoren utan ischemiövervakning. Gravt hjärtsviktande patienter som efter timmar av väntan till sist får en vårdplats, utlokaliserade till hudkliniken! Bakjouren letar platser, vi skickar runt patienter, placerar dem i korridoren och gör om akutmottagningen till en intagningsavdelning. Under dagtid tar det timmar för den rondande läkaren att hitta alla utlokaliserade patienter. Allt för att ta vara på de få vårdplatser som finns.

Är det någon som tror att det kan fungera med ännu färre vårdplatser? Är det rimligt att tro att svenska patienter behöver så mycket färre vårdplatser än människor i andra västländer?

Nu innan svininfluensan bryter har vi två val. Alternativ ett är att vi vårdanställda skriver avvikelserapporter och talar ut om vilka konsekvenser bristen på vårdplatser medför. Det är av högsta vikt att högre chefer, sjukhusdirektörer, politiker och allmänheten känner till vårdplatsbristen inom slutenvården. Problemet måste vara känt för att kunna åtgärdas. Eller så agerar vi efter alternativ 2 och likt SKL inbillar oss att det fungerar att bedriva slutenvård utan vårdplatser.

I rapporten från SKL påtalas inga nackdelar med minskat antal vårdplatser.Istället står att antalet vårdtilfällen per 1000 invånare gått ner och att risken för medborgaren att hamna på sjukhus därmed har minskat! (sidan 18). I så fall kan vi lägga ner alla sjukhus, då är risken att hamna på sjukhus 0%!
Om vårdplatserna på svenska sjukhus ska sjunka ännu mer förväntar jag mig tydliga prioriteringar från politikerna om vilka patienter jag ska skicka hem från medicinakuten. Ska jag sluta att behandla patienter med hjärtinfarkt? ketoacidos eller GHB-intoxikation?

Till både SKL och politiker så hälsar jag er alla välkomna ut till sjukhusen i vårdplatskrisens Sverige.
 

Är det bara forskare som tänker på etiken

Just nu pågår rättegången kring Anna Odell, studenten som i sitt examensarbete spelade psykiskt sjuk och efter polistransport tillbringade en natt på psykakuten vid Sankt Görans sjukhus. 

Debatten under våren har varit intensiv. Odells försvarare hävdar att hon belyst psykiatrin på ett unikt sätt, vilket skulle rättfärdiga allt och kritikerna talar om resursslöseri och vårdpersonal som blivit lurade.

Något som däremot diskuterats för lite är de etiska aspekterna. Får en blivande kostnär bete sig hur som helst? Kan en student få göra vilket examensarbete som helst så länge han/hon har sin handledares godkännande och de har talat med en jurist? Har en konstnär rätt att utföra kontroversiella eller utmanande verk för att uppmärksamma något?

Jag är ingen konstkritiker, så jag kan inte bedöma de eventuella konstnärliga aspekterna i Odells verk. Däremot blir jag förvånad över vilka olika villkor som gäller inom den medicinska och den konstnärliga fakulteten. Som doktorand har jag nyligen skrivit en ansökan om etikprövning till den regionala etiska kommittéen. En tjock lunta med papper där min handledare och jag skall redogöra för hur vi gör urvalet av försökspersoner, vilken information vi ger dem, hur vi inhämtar samtycke och så vidare i 16 sidor med bilagor. Sedan tidigare har vi fått godkänt för att ta blodprov från friska frivilliga försökspersoner.

Allt detta arbete med etikprövningar inom medicinsk forskning är utmärkt. Jag hade inte velat leva i ett land där det bedrevs forskning utan etisk prövning. Frågan är bara varför det bara är inom forskningen tanken på etik gäller? Hur kunde Odell få genomföra sitt examensarbete utan etisk prövning innan? Varför diskuterades inte de etiska konsekvenserna av att hon upptog en vårdplats från någon som behövde den? Hur kunde polis och vårdpersonal ofrivilligt involveras i ett examensarbete utan att veta om det?

Den konstnärliga fakulteten har mycket att lära av den medicinska när det gäller etik.

Läkarrocken och hamburgerrestaurangen

Nu när rötmånaden just slutat och vi laddar inför den nya influensan blir hygienfrågan högaktuell. Under sommaren har flera tidningar haft reportage om matställen som tillfälligt fått stänga på grund av bristande hygien och vi har sett reportage om restauranger som fått anmärkningar för att de inte haft rutiner för hur ofta de skall byta disktrasa. Vid matlagning i hemmet är de flesta noga med att diska skärbrädan efter att ha skurit kyckling. Allt för att minska risken för en campylobacterinfektion. 

Detta kan synas som självklarheter. Alltså borde det vara det även inom sjukvården. Det var ju läkaren Semmelveis som i 1800-talets Wien införde handtvätt med klorerad kalk för att läkarna inte skulle gå direkt från obduktion till förlossning. Efter handtvätten minskade dödligheten i barnsängsfeber enormt. Tyvärr är hygienrutinerna inte alls självklara inom vården. Dagens Medicin har haft fler artiklar om läkare som strider för sin rätt att använda läkarrock. Den kortärmade klädsel som rekommenderas vid patientkontakt har kallats allt från "pyjamas" till "smurfdräkt".

Det ligger säkert mycket nostalgi i rocken för mina äldre kollegor. När jag läste infektionskursen på läkarutbildningen 2003, sa infektionsprofessorn att det var av största vikt att vi läkarstudenter bar rocken för det hörde till läkarrollen. Under tiden som vårdbiträde sommaren 2001 fanns ingen handsprit på det kommunala äldreboendet. Vi fick inga arbetskläder av arbetsgivaren och ingen introduktion i hygienrutiner. Mycket av detta håller dock på att ändras. Sedan 2007 står i Hälso- och sjukvårdslagen att vårdgivaren skall bedriva vård med god hygienisk standard, se Socialstyrelsens riktlinjer Där nämns bland annat att vårdgivarna skall använda kortärmad arbetsdräkt. Detta har många inom sjukvården svårt att acceptera. Jag håller med om att läkarrocken är praktisk med alla fickor och att den gjort det lättare att identifiera läkaren. Men det är ohållbart att bära den för att riskera våra patienters hälsa.

För några år sedan besökte jag Max hamburgerrestaurang i Trollhättan. Ett plakat hängde på dörren till kassadisken där stod att för att gå in till kassa- eller köksområdet krävdes hel och ren kortärmad arbetsdräkt, nytvättande och avspritade händer. Vad jag kunde se följdes detta av de anställda. På de vårdcentraler och sjukhus jag arbetat på är det dock få som följer ovanstående regler. Det är få som byter arbetskläder varje dag, ringar och klockor bärs ofta och läkarrocken används vid patientkontakt. När Läkartidningen besökte sjukhus hittade de ingen läkare som klädde sig korrekt. När det varit information från vårdhygienläkaren har jag sett folk vända i dörren, då de inte vill ha information. När vi under hygieninformationen fick vi reda på att Sverige har mindre problem med spridning av antibiotikaresistens än t. ex. Storbritannien där läkarna använder slips och skjorta under läkarrocken satt folk och ifrågasatte. "Om vi inte får ha långärmat, varför får vi då ha namnbricka? Namnbrickan hänger ju ner som en slips och kan nudda i patienten? Vilka vetenskapliga bevis finns för att vi ska ha kortärmad arbetsdräkt? Jag vägrar att klä på mig kortärmad pyjamasdress då jag inte tycker att det finns tillräckliga bevis ännu" osv. ..

Det är vuxna som argumenterar enligt ovan. Läs på om evidens från Socialstyrelsen, se sidan12-15. Socialstyrelsen har redan beslutat om kortärmad klädsel. Jag skäms varje gång jag ser sjukhuspersonal som inte följer dessa regler. Sjukvården är en enormt kunskapsintensiv bransch med många högutbildade. Alla läkare och många andra inom sjukvården har läst kurser om bakterier och mikrobiologi, antibiotikaresistens och multiresistenta bakterier. Vi arbetar med många livshotande sjuka. När ska alla inom sjukvården lära sig att följa de mest basala hygienreglerna. Hur svårt kan det vara? När ska vi börja kunna hålla samma hygienrutiner som hamburgerrestaurangen? Om sjukhuset varit en hamburgerrestaurang hade miljö- och hälskoskyddskontoret fått oss att stänga för länge sedan.
 

Svininfluensan gör mig rädd

Svininfluensan gör mig rädd. Inte av rädsla för att själv insjukna utan för hur det ska bli på sjukhusen. 

Nästa måndag återgår jag till arbetet efter sex månaders föräldraledighet. Allt som oftast uppskattar jag mitt arbete, men jag är allvarligt oroad för patienternas hälsa och att arbetet för oss alla vårdsanställda kommer att vara så mycket tyngre under hösten och vintern. Under sommaren har tidningen Dagens Nyheter haft en artikelserie om den vårdplatsbrist som råder på sjukhusen i Sverige. Man har bland annat belyst risken för spridning av multiresistenta bakterier. Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare av samtliga OECD-länder. Tack vare all kunnig personal lyckas vi inom sjukvården på något sätt hanka oss fram. Snabbare utskrivningar, färre patienter i enkelrum, uppskjutna operationer och längre väntan på akutmottagningen

När jag började läkarutbildningen i januari 2000 förväntade jag mig att lära mig att ta hand om svårt sjuka och rädda liv. Att arbetet på en akutmottagning skulle vara fullt av patientkontakt. Att när man hade bedömt att en patient skulle läggas in så blev patienten inlagd. När jag kom ut på de kliniska terminerna gick det upp för mig att jourarbetet till stor del handlade om att ringa runt och ordna vårdplatser. Många telefonsamtal, nähä där var det fullt. Ringa bakjouren för att höra om platser. Under tiden växer kön av patienter som väntar på läkarbedömning. Under senare år har jag märkt att när patienten väl blivit läkarbedömd så kommer en ny väntan. Väntan på vårdplats. Patienter som blir läkarbedömda under natten får vänta till efter morgonronderna för att komma till en avdelning. Har de tur kommer medicinpatienterna till en medicinavdelning och kirurgpatienterna till en kirurgavdelning, har de otur blir de utlokaliserade till någon helt annan avdelning som hud eller öronnäsahals.

Det är självklart att sjukvården inte kan ha beredskap för alla typer av scenarier. Under stora påfrestningar som t. ex. Backabranden i Göteborg uppkommer en katastrofsituation där det stora antalet skadade överstiger resurerna. Det läskiga är när resurserna är så små att vårdplatsbrist även kan uppkomma dagtid i november, en vanlig vardag med full bemanning, innan vare sig influensan eller vinterkräksjukan brutit ut. Om det även i sådana fall kan ligga patienter med snabbt förmaksflimmer på 150/min eller puls på 35 eller bröstsmärta och TNI-läckage i akutkorridoren för att vänta på vårdplats, då är det inte underligt att jag blir rädd över hur vi ska klara platssituationen under influensapandemin.