Deprimerade får farliga råd i GP

Deprimerade får farliga råd i GP

Vad har psykologen skrivit idag? Nästan varje söndagsfrukost brukar sluta med att jag och hustrun dyker ned i dagstidningen, och bland annat kollar vilka råd GP:s psykolog ger till en läsare denna söndag.

De råd psykologen ger uppfattar vi oftast som någon variant på detta tema: försök inte fly de obehagliga känslorna utan stanna kvar och acceptera din känsla tills ångesten avtar. Det kan nog ibland vara ett bra råd, men andra gånger tycker vi att det är ett helt eländigt råd.

När jag för några år sedan regelbundet svarade på barnmedicinska frågor på en nätsida blev inte sällan mitt råd att föräldern skulle ta sitt barn till en läkare för närmare undersökning. Innan man bestämmer sig för att symtomen som beskrivs inte tyder på något allvarligt måste man vara på den säkra sidan, och ett mail ger ofta inte en tillräckligt fyllig bild av problemet.

Därför har jag ofta häpnat över att psykologen i tidningen så gott som aldrig ger de plågade brevskrivarna rådet att gå till sin distriktsläkare eller beställa tid på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Och den senaste söndagen (16/11) gav psykologspalten oss kalla kårar.

En medelålders familjefar, vars egen far var alkoholiserad och vars mor hade allvarlig bipolär sjukdom, skriver och ber om råd hur han kan undvika vidare oro, ångest och depression i framtiden. Jag uppfattar hans brev som färgat av depressiva tankar, och han kan inte vara helt nöjd med sin pågående psykologkontakt när han samtidigt skriver till GP:s psykolog för råd.

Hur tänker då GP:s psykolog kring denne mans sjukhistoria? Hon verkar i varje fall inte tänka det som vi tänkte när vi läste brevet från denne självkritiske man med hereditet för bipolaritet. En man som inte svarat något vidare på psykoterapi, och som beskriver både perioder med tydliga humörsvängningar uppåt då han trott att han ”med tankar kan styra vad andra säger” och att han vid tidigare depressioner ”längtat innerligt efter döden”.

Det här låter för oss vid köksbordet som ett potentiellt allvarligt tillstånd med icke försumbar suicidrisk, och han borde absolut bedömas av en psykiater. Det kanske är så att han borde få behandling med SSRI, eller om han verkligen har fått bipolariteten i arv kan litium eller antiepileptika vara ett bättre val.

Psykologen däremot tolkar mannens problem som enbart orsakade av en svår uppväxt och svarar bland annat: ”Försök inte minimera risken för framtida depressioner; rädsla för framtiden är rädsla nu, och det är där den kan hanteras. … Lyssna om och om igen, tills rädslan är borta. … Men kom ihåg att de är känslor. De går över.”

Hur vågar psykologen avstå från att råda mannen att söka läkare?

(Detta är inte första gången som vi ”köksbordspsykiatriker” blivit bekymrade över vår dagstidnings psykologspalt. En annan gång var det en kvinna som skrev och berättade att hon var allvarligt förföljd av sin närmaste släkt. Att då ge henne råd om att själv försöka hantera sina tankar kring detta verkade underligt. För oss blev istället de två mest närliggande tolkningarna att antingen hade denna kvinna paranoida vanföreställningar eller också var hon verkligen förföljd och borde söka hjälp hos socialtjänst eller polis…)