Ett års respit för mistlarna

I elfte timmen gav regeringen ännu ett års dispens för Vidarkliniken att använda sina (hundratals olika?) oregistrerade antroposofiska läkemedel. Detta under förutsättning att antroposofiska firman Weleda under 2009 ansöker om registrering av minst fem av sina läkemedel.

Det mest kända antroposofiska läkemedlet är mistelextraktet Iscador som ”förstärker immunsystemet, ökar livskvaliten och minskar biverkningarna av konventionella behandlingar” mot cancer. Det är i varje fall vad tillverkaren och anhängarna hävdar. Men trots användning sedan 1926 är de vetenskapliga bevisen för mistelns effekt mycket svaga.

Liksom det mesta inom antroposofisk medicin går mistelterapin (och även företaget Weleda) tillbaka till Rudolf Steiner som, sannolikt inspirerad av signaturläran, via uppenbarelse erfarit att just misteln är verksam mot cancer. Mistelns eteriska överskott, som den tagit från trädet den växte på, kan stärka patientens astralkropp och därmed bekämpa cancern.

”When the mistletoe is prepared in such a way that this superabundant etheric quality which it has taken from the tree is administered to a person under certain conditions, by injection (and, since we are observing all these facts in a spiritual manner), we gain the following information: that the mistletoe, as an external substance, absorbs what is manifest in the human body as the rampant etheric forces in cancer. Through the fact that it represses the physical substance, it strengthens the working of the astral body, which causes the tumour, or cancer, to disintegrate and break up.”

Citatet (som jag säkert klumpigt klippt ur sitt sammanhang) kommer från Steiners föreläsning An Outline of Anthroposophical Medical Research. I en databas, med engelsk översättning av Steiners skrifter och nedtecknade förläsningar, fann sökmotorn över 5000 omnämnande av misteln. Så det finns säkert mycket mer att säga om Steiner och hans förhållande till misteln.

Den springande punkten är emellertid att preparatet alltså inte har sitt ursprung vare sig i någon empirisk observation eller naturvetenskapligt grundad teori om varför just extrakt av mistel skulle vara lämpligt vid tumörsjukdom. Det handlar om en religiös trosuppfattning. Den ”forskning” som sedan bedrivs verkar oftast handla om att hitta stöd för det man redan ”vet” genom egen erfarenhet och Steiners ord.

Weleda AB:s verkställande direktör verkar tycka att vanliga vetenskapliga krav på läkemedel inte bör gälla de som ingår i ”holistiska behandlingsterapier”. Helena Liljedahl medger att det inte finns några(?) dubbelblinda randomiserade studier, men menar att de erfarenheter som finns räcker för att motivera fortsatt användning. (Jag vet inte om hon är taktiskt smart som kopplar ihop antroposofisk, traditionell kinesisk och ayurvedisk medicin och ställer dem i motsättning till en ”konventionell naturvetenskaplig syn” på människan. Men det är ett påstående jag gärna skriver under på!)

En Cochrane-rapport från i år fann få studier av brukbar kvalitet, och mycket svagt stöd för åsikten att Iscador förbättrar överlevnad eller minskar biverkningar av sedvanlig tumörbehandling. Edzard Ernst var ännu mer kritisk i sin editorial i BMJ julen 2006.

Läkemedelsverket klassificerar mistelpreparaten som växt- och djurextrakt avsedda för injektion, och i samma klass finner vi även en efterföljare till gamla THX. Enzythym är ett ”sterilt frystorkat thymus extrakt av färska, unga kalvthymus” och indikationen så vid som ”alla sjukdomar som kan härledas från ett bristande immunförsvar”!

Det framgår inte om kalvbrässen också fått ett års respit av regeringen, men det finns väl idag inte längre så starka lobbygrupper för THX som det fanns på 1980-talet. Vidarkliniken däremot har stöd från miljöpartiet och flera av den borgerliga alliansens riksdagsledamöter, och min gissning är att en del antroposofiska läkemedel till slut kommer få (pseudo)godkännande som traditionella/väletablerade växtbaserade läkemedel.

Om man skulle dra en parallell till kirurgi så vore det som om Socialstyrelsen skulle godkänna ”psychic surgery” där healern med sina bara händer hämtar ut blodiga slamsor ur patientens buk utan att det efterlämnar några märken på magen. Behandlingen är ju ofarlig och patienten är nöjd. Så varför kräva fyrkantiga reduktionistiska bevis på effekten? (Fast det var en ganska orättvis jämförelse: healern vet att han luras medan antroposoferna fullt och fast tror på det de gör).

Mats Reimer