Svåra avvägningar kring vapenlagen

Svåra avvägningar kring vapenlagen

Den evinnerliga vapenlagen. Vad är det lagen vill av oss läkare? Alla som anses olämpliga att inneha vapen ska anmälas till polis vare sig de har känd licens eller ej, men oftast letar inte polisen upp de olagliga vapnen- för vi har ju inte en poliskår som kan ha till uppgift att söka runt hos var o varannan som har psykiatrisk kontakt.

Alla som har kontakt med psyk måste väl iaf initialt vara olämpliga att ha vapen. Dvs de Skall anmälas om vi ska följa lagen. Nu är det ju få som verkligen tar lagen på allvar av oss kliniker. Det är Socialstyrelsen som måste garantera upp sig i fall något otrevligt skull hända. Dp fanns ju ändå riktlinjer som den stackars doktorn inte följde. Om vi nu ponerar att vi faktiskt följer lagen- gäller väl ffa psykiatriker och primärvårdens läkare men varför inte också medicinare med strokepatienter, begynnande demenser, diabetespatienter m.fl.

Vad händer vid en anmälan? Polisen kommer hem och tar vapnen. Om två in samma familj båda är jägare, tar polisen då även den andres vapen? Beslagtagna vapen destrueras inom en kort tid, för polisen är ju inget förvaringsställe. Där flög kanske 100.000 kr iväg och farfars gamle klenod. Blir patienten bättre av det? Blir han mindre frustrerad och mer tollerant mot samhället och behåller han ett förtroende för vården? Man kan undra. Vad kommer hända därefter? Triggar man snarare än lindrar våld?

Dagliga övervägningar om man ska vara laglig eller ej, vad ger totalt bästa förutsättningar för samhällelig trygghet och tillit?