Polisen tog honom, igen

Polisen tog honom, igen

”Nu har det hänt igen” säger en röst i telefonen klockan 02. Jag förstår snart att det är den vuxna sonen som är i andra änden. Vad har nu hänt undrar jag yrvaket. Snabbt återkommer minnet att jag sagt till att han ska ringa mig ”om det händer igen” vilket alltså är nu.

Han har blivit tagen av polis och vakter vid tre olika tillfällen. Dom har misstänkt att han är påverkad av droger, antingen kokain eller amfetamin. Första gången kom en fram och visade polisbricka när sonen stod vid en bardisk. Kompisarna var en bit ifrån. Sonen följde lydigt med ut på krogens bakgård och kom först senare på att han inte hade en aning om hur en polisbricka skulle se ut och ffa att ingen visste var han var. Där på gården var det uppriggat till förhör med lampa i ögonen, laptop som avslöjade hemska sanningar som att han arbetet ett år i Belgien och studerat en termin i Schweiz, kanske också att han jobbat i England.

Efteråt ångrade han att han inte krävt att få åka till polisstationen och lämna urinprov men han trodde ju processen snart skulle vara avklarad och han kunde gå tillbaka till kompisarna. OK, han släpptes och fick gå hem efter någon timma. 

Nästa år händer samma sak igen, på samma ort. Den här gången förstod han omedelbart vad saken gällde. Poliserna gjorde sina neurologiska tester. Dom slet sitt hår för sonen kunde ju klara, det han inte borde om han gått på amfetamin. Uppmaningen från polisen blev, ”vi vet inte vad du håller på med men vad den än är, ge fan i det”.

Sen händer ytterligare en liknande händelse.

Ju fler gånger det händer ju mer sannolikt kommer alla säga att det är att han faktiskt håller på med ”något” som jag ju vet inte är sant. (Även om en mamma kanske alltid säger så)

Igen utkastad och misstänkt för något. Inte önskad på restaurangen. De andra kompisarna från 30 årsfesten är kvar men sonen är inte önskad. Vakterna, inte polis den här gången, behöver tydligen inte förklara varför han blivit utkastad. Jag ringer polisen. Det börjar bli ett trist mönster. Nu vill vi ha svart på vitt att han inte knarkar! Polisen är helt ointresserad. Dom tycker att det är väl bara att lämna stället och inte spendera några mer pengar om man blir behandlad så. Men att bli utslängd från en fest där man blir särad från sina kompisar, och på grunder man inte får presenterat för sig- är det verkligen lagligt. Jo säger polisen, vakterna väljer vilka dom vill ha där, punkt. Förutsatt att man inte tillhör DOs grupper med minoriter gällande ras, religion eller sexuell läggning. Som vanlig svensk kan man bli utvald att bli utkastad, tydligen.

Jag vill ha det bekräftat från någon objektiv part att sonen inte tagit droger. Vill ha ett slut på detta en gång för alla. Det visar sig inte vara så lätt. Polisen vill inte ta några prover. Dom hänvisar till sjukvårdsupplysningen. Som i sin tur hänvisar till vårdcentral men som det visar sig ju inte finns någon öppen i hela Stockholm nattetid, blir vidarehänvisad till akuten KS eller HS, verkar orimligt, åker då istället till beroendeakuten St Göran. Där vill man inte ta emot eftersom man bara tar de som söker för att bli av med sitt missbruk.

Själv kan jag ju faktiskt låta sonen kissa på sticka men det kommer inte ses som objektivt. När vi efter visst resonemang avvisas från beroednet kräver jag skriftligt på det, vilket göra att vi får komma in. Däremot får vi vänta så länge trots att det är lugnt på mott så man kan gissa att dom vill att vi skull gå ”av oss själva”. Till slut, efter några timmar, lyckas vi propsa på ett bevakt prov, som är negativt på alla droger.

Ja vet varför han blir tagen. Han är lite småmotoriskt orolig och uppträder ofta lite självsäkert, som många som tar amfetamin. Jag har funderat om jag ska skriva ut amfetamin till honom för att han ska slippa det här. Larvigt tycker han själv, om han nu har som enda ADHD problem att polisen tar honom för misstanke om amfetamin, ska han för att förhindra det behöva medicinera med just amfetamin!?

Om det gick att bara snabbt få lämna ett urinprov för att visa sin oskuld vore det ju enkelt. Men att över huvudtaget få avge ett prov verkar svårare än något annat. Ingen stans är man välkommen för en sådan sak. Ingen beroendeenhet accepterar att man lämnar prov just för att bevisa sin drogfrihet förrän man är dömd och därmed tvingad att lämna prov. Det är inte en kostnadsfråga, för man får inte det även om man betalar full pris.

Man ska lyssna på patienten och visa respekt, varför kan då patienten inte ges möjlighet att visa sin oskuld, på egen bekostnad?

Det kanske är något som måste rättas till. Kanske skulle också SSU ordföranden behövt den möjligheten? Hon vägrades ju blåsa i alkotest trots att hon begärde det, och dömdes sedan.

Vad gäller sonen känns det i alla fall bra att ha ett negativt prov att visa upp så inte fler ingripanden bara talar sitt eget språk för något som lever sitt eget liv.