Att passa in
Att passa in
Att passa in är viktigt, mer viktigt här än i många andra länder. Man kan kasta en blick ut på gatan och kan lätt dra slutsatsen vilken färg som är inne just nu. De som fortfarande bär vårens mode färg är lite utanför. Vi måste vara perfekta, inget annat duger. I alla sammanhang. Hur många kvinnor har inte krävt att bli sjukskrivna för att de känt oro, ångest och nedstämdhet (F41.2) att annars inte räcka till som mödrar, men ändå sedan skaffat flera barn under sjukskrivningen. Det har varit ett krav på läkaren att sjukskriva. Det är ju ändå patientens subjektiva upplevelse vi ska ta på allvar.
Det här har varit förödande inte bara för landet ekonomi, utan för både synen på psykiatrin och också lagt någon slags ribba för vad som krävs. Vi måste vara så perfekta i hemmet att vi inte hinner jobba också. Det den som arbetar betalar ca 55 timmar i veckan av sin tid till att tjäna pengar. Den som är sjukskriven och kan göra något, kanske inte ens kan få ut något vettigt av några timmarna i hela veckan, ska ju ha samhällets försörjningshjälp. Men den som får nästan 55 timmar (eller del av det) extra och faktiskt kan använda sig av dem, kanske för annat som den arbetande inte hinner med, han ska väl inte ha betalt för det?
Det är inte bara dåligt med nya försäkringssystemet. Ofta slår det fel, och det är det vi talar om alltid. Ibland är det ett stöd för läkaren att säga nej, du har möjlighet att bidra till samhället. Det är inte rimligt att du ska bli försörjd och samtidigt, slippa ta studielån men ändå plugga, reparera hus, vara hemma när barnen kommer från skolan m.m.
Många vill inte ha bråk och då har det varit lättare att för läkaren göra som du blir tillsagd av patienten och där har ribban lagts. De riktigt sjuka orkar inte bråka och det är där läkaren borde varit den sjukes försvarare och motat bort de som missförstått systemet. Men vi var svaga och det får nu alla betala för.
Kanske kan det få en positiv effekt ändå. Attityden att man måste vara en supermänniska för att passa in på arbetsmarkanden kanske ändras. Nu ska ju alla ut, med olika skavanker.
Att man är mer öppen för olikheter i USA tror jag alla håller med om. När jag var där senast slogs jag av alla män som gick i kortbyxor med sina osminkade stålrörsproteser. Det generade ingen, allra minst dem själva. En sån protes tror jag ingen hade accepterat i Sverige. Och ingen hade gått i kortbyxor, och de runt omkring hade tittat bort.
Den där självklara attityden att jag klarar allt och är den jag är, bara med den lilla skillnaden att jag saknar ett underben, borde vi ta till oss. Arbetsmarknaden kommer att behöva anpassa sig efter de som söker arbete. Kanske blir det ändå ett mer humanitärt samhälle. Det är de i övergångsfasen som nu får det jobbigt, innan attityden svängt.

Blogg
Skriv kommentar
Dagens Medicin vänder sig till dig som arbetar i sjukvården och vår kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet.Kommentarer
Bra beskrivet! Bedömningarna är ofta slappt hållna, psykiatrin och allmänmedicinen och kanske gröna primärjourslinjer inom somatiken har stöpts in i beställarkulturen att leverera intyg även då det bär emot. En styggelse är en diagnos i journalen och en annan i sjukintyget som inte "kränker" patienten eller generar denne inför exempelvis arbetsgivare. En annan eftergift är att man ger upp diagnosen i journalen och graderar ner till något lättsammare, men ändå på något vis berättigande sjukintyg. När läkarkåren resignerat i gisslansituationen så är det bra att iallafall FK bjuder lite motstånd. Jag ser det gång på gång inom psykiatrin mödrar, inte sällan med en rik fritid, möjligen ekonomiska bekymmer men ändå hög materiell standard, som fostrar många barn och s a s inte har tid med arbete, där stödkontakter bara bejakat pats beskrivning och sedan ryckt i första bästa läkare som sedan har på sitt bord att serva med tabletter och intyg. Sällan ser jag någon ifrågasätta dysfunktionellt leverne och försöka peka ut försörjningsplikten och det egentligen hälsosamma med arbete. Bedömningsmomentet är borta, vi har istället en beställarkultur som kunde ersättas med en okritisk automat. Läser man journalerna från början ser man eftergiften som präglat hållningen, avsaknaden av berättigade frågor eller behandlingsmål. På sin höjd finns det en feg tro på spontan bättring hos en uppenbarligen omotiverad pat. I det ljuset blir FK en vän, som tvingar fram bättre definierade diagnoser och behandlingsplaner.
Anmäl kommentar