Gör mig lycklig
BloggGör mig lycklig
Jag mår dåligt, och gör mig lycklig. Det är uppdraget från många patienter till psykiatrin. Man kan förstå om psykiatrin blir trött. Man får känslan av att psykiatrin är den del av samhället som ska ta hand om hela personen och försöka ordna på bästa sätt för den totala högsta möjliga livskvaliteten. Ofta räcker det inte med för omständigheterna bästa möjliga liv, det ska vara perfekt! Var ska psykiatrin lägga sin ambitionsnivå?
På min mottagning ligger vi nog lite för högt. Ingen patient vill avslutas och överföras till primärvården, inte ens om de är fullt fungerande utan mediciner. De kan ju komma att ”må dåligt” igen, eller ”det är så bra att ha någon att prata med”. Men är det psykiatrins uppdrag? Många tycker nog det, och kanske är det just det som gör att det är legitimt att alltid klaga på psykiatrin. Först när du lyckliggjort alla är du en bra psykiater. Puh!
När jag skriver remiss till någon specialistmottagning får jag ibland svar, men bara på den specifika frågan. Och det även när man kan misstänka att problemen orsakas av annan sjukdom tillhörande det specialområdet. För vidare utredning av annan frågeställning krävs ny remiss. Det kanske blir så med subspecialiseringar.
Efter ett antal sådana vänder undrar jag om det bara är psykiatrin som ser hela patienten och det kanske är vår snubbeltråd. Patienten förväntar sig att vi ska hjälpa till att överklaga beslut till försäkringskassan för om ekonomin strular lider patienten. Kontakta socialtjänsten för att om och om stöta på så patienten får hjälp hemma, får extra socialbidrag för något, m.m.
Om psykiatrin ska se det som sin uppgift måste vi ha socialsekreterare på mottagningarna. Det får bli en socialpsykiatrisk mottagning, kanske en subspecialitet. Sen finns det patienter som behöver utredas, diagnostiseras och behandlas för äkta psykiatriska sjukdomar. Det blir ibland svårt att få plats för dem, och särskilt när de som är sjukast inte anser sig ha något problem! Lycklig utan vård, och just de ska vi motivera att ta emot våra omsorger och behandling! Att vara psykiater är att slå knut på sig.
Är receptet att göra som vissa somatiska kliniker, svara på den enskilda frågan och skicka tillbaka ansvaret för patienten till inremitterande. Det blir i alla fall en tydlighet.
Skriv kommentar
Dagens Medicin vänder sig till dig som arbetar i sjukvården och vår kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet.Kommentarer
Det är onekligen lätt att glida in i ett rädda livet-projekt som läkare inom psykiatrin, men det är svårt att frånsvära sig det uppdraget eftersom många av psykaitrins patienter har så många olika problem (ekonomiska, relations- och missbruksrelaterade osv) och det går inte att blunda för att den psykiatriska diagnosens och framgången i behandlingen i hög grad hänger samman med huruvida pat, med råd och stöd, kan tackla sina livsproblem. Det blir lätt ett helhetsansvar som möjligen endast primärvården kan komma i närheten av i sitt uppdrag för pat. Däremot anser jag att psykiatrin ska vara alert i att avsluta kontakter som uppnått behandlingsmålet och där pat inte utifrån professionella överväganden kan sägas vara i behov av psykaitrin längre. Jag vet hur svårt eller ovilligt många stödkontakter har för att verkställa avsluta i långvariga kontakter, och att tidigt ringa in problemets art för att i första början förhindra inledningen av en lång kontakt, när det faktiskt går att korta ner förloppet och inte psykiatrisera många enklare lidanden. Annars kan vi ännu mindre än idag motsvara vårdgarantin, för det remitteras och egenanmäls stadigt till psykiatrin.
Anmäl kommentar