Brottsligt att inte göra något

Brottsligt att inte handla

Att inte göra något kan vara ett brott! Socialchefen underlät att fatta tvångsbeslut enligt LVM och missbrukaren dog i överdos.

Förra veckan kom en dom som kommer att betyda mycket. En socialchef dömdes för tjänstefel för att han gjort bedömningen att LVM-utredning inte behövde öppnas och att omhändertagande inte behövdes göras omedelbart, trots anmälningar från flera håll, flera överdoser som varit livshotande och en läkares skrikande vädjan om hjälp med att få slippa behöva låta mannen gå ut till en snar död.

Socialchefen ansåg att kriterierna inte var uppfyllda för tvångsvård, som ju också är dyrt. Läkaren sa om och om igen att de var uppfyllda med råge. Vem har mest kompetens att bedöma den medicinska risken? Inte den som har rätt att fatta beslutet. Så är det och hittills har, vad jag vet, ingen dömts för underlåtenhet att vidta tvång. Och man har hänvisat till att ”felbedömning” inte kan straffas. Det är dock skillnad på felbedömning och godtycke. Ordboken ger som synonym till godtycke egenmäktighet och självsvåld.

Som jag tolkar det ger domen svar på att lagen utkräver ett ansvar av den som har makt. Det är inte bara att ”skjuta från höften” och sedan försvara sig med att ”det var min bedömning”. ”Det var mitt godtycke” håller inte. För en bedömning krävs att man inhämtar och värderar uppgifter på ett seriöst sätt. Har man gjort det och det ändå blir fel, ja det är en annan sak.

Domen kommer, hoppas jag, få dem som inte har egen kompetens att göra den medicinska bedömningen att tvingas lyssna på den som har det som sin yrkesroll. Liksom de som verkligen ser och känner den det berör, det vill säga de anhöriga.

Nu pågår nästa förhandling avseende tjänstefel inom vården, kriminalvården, mot dem som lät en man som hängt sig i häktet hänga kvar i sin snara och låste dörren. Kanske hade han kunnat överleva annars.

Nu kommer fallen inom vården till domstol. Det är bara början, tror jag. Det är säkert sällan någon vill någon annan illa, men samtidigt är det nog ofta som den som har makten inte är så noga även när det gäller direkt liv eller död, till och med när en läkare klart uttalar det direkt, som i det fallet när socialchefen inte ville ta LVM-beslutet.

Kanske kan domen bli ett rättesnöre även för myndigheter som Socialstyrelsen. Deras ”bedömningar”, så kallade beslut, är inte sällan annat än godtycke av en person som har makt men inte har inhämtat kunskap om det som ska värderas, och hur kan det då kallas bedömning? Liksom i fallet med den dömde socialchefen har chefer med beslutsmakt haft fackkunniga från flera håll som larmat ut fakta som godtyckligt kunnat sorteras bort. ”Bedömningar är ju aldrig straffbart”. Kanske en gammal förlegad sanning?