Vi proffs behöver också trösta oss

”Det var ändå det bästa det som hände.” ”Hon hade det ändå så jobbigt och nu har hon fått frid.” Så hör vi anhörigas fraser i försök att trösta sig.

Vi, personalen, spelar med för inte finns det någon anledning att störa dem i deras sätt att sörja. Men det blir som att en inpränta sanning utan ifrågasättande. Personalen börjar också säga det – och tänka det. Även när prognosen varit god om patienten fått behandling.

Vi hjälper varandra, personal och anhöriga, att intala oss att självmordet inte var någon katastrof, utan motsatsen. För vissa är det lättare att ha en grav att gå till än en osäkerhet att personen kanske handikappad, eller haft ångest och behövt hjälp. Han/hon kanske hade blivit någon med ständigt vårdbehov, som tagit tid och som kanske väckt dåligt samvete.

Men det kunde ju också ha slutat med att patienten blev frisk efter behandling! Bara risken att hon kunde fått någon skada skrämmer så att tröstens fraser biter sig fast även i oss personal som borde veta bättre. Tycker vi verkligen så som vi tyst eller aktivt uppmuntrar andra säga? Vad är det för vits med att grubbla över hur det kunnat vara nu när det redan är?

Ja, för anhöriga är det kanske inte det men för oss som kommer se liknande situationer innan ”katastrofen är ett faktum” har anledning att streta emot. Vi måste analysera vad som hänt för att lära, och inte falla in i samma spår som de sörjande.

Som att slå in öppna dörrar kan tyckas, men jag har haft anledning att påpeka det några gånger, för vi som proffs har ju också ett behov att trösta oss.