Frågan om familjens storlek är tabu

Frågan om familjens storlek är tabu

Vi är klimatmedvetna, men hur ofta hör man någon uttala sig om befolkningsstorlekens betydelse för klimatet? En gång har jag sett en global temperaturökningsberäkning där man hade olika beräkningar grundade på just parametern befolkningsökning. Inte har jag hört någon miljöaktivist tala sig varm för mindre familjer. I Sverige uppmuntras vi ekonomiskt att skaffa fler barn med barnbidrag som ökar per barn i förhållande till antalet. Frågan om familjens storlek är tabu i Sverige, och än mindre vågar vi tycka till om andra länders bidrag till påfrestning på miljön när det gäller barnproduktion.

Ingen vågar heller ifrågasätta om samhället/vården ska bidra med att hjälpa svårt psykiskt sjuka att skaffa barn. Med vår historia med tvångssterilisering har pendeln slagit åt andra hållet. Det visar berättelsen om en svårt psykiskt sjuk kvinna som måste ha boendestöd för att kunna passa sina små barn i hemmet och hjälp att hämta på dagis. Hon har försökt bli gravid igen men utan att lyckas.

Gynekologen har föreslagit behandling för follikelstimulering. Förvånad ställde jag en allmänt hållen fråga till gynekologen, om det inte fanns några krav för att bli erbjuden behandlingen, som till exempel att man klarar att ta hand om de barn man redan har. Gynekologen ansåg att det var en sån liten ”hjälp på traven” att det måste erbjudas alla utan vidare tankar på ”följderna”.

Jag förstår att det kan bli vi och dom, vi i i-länderna, dom i u-länderna, vi friska och dom sjuka, vi sekulariserade mot vissa religiösa.

Men om man nu börjar ställa krav på rökstopp för operation borde man väl också kunna fundera över hur många barn sjukvården ska hjälpa till världen till en kronisk sjuk mor som behöver ständig hjälp av samhället att ta hand om de barn hon redan har. Eller som i ett annat fall där en kvinnas fem barn var omhändertagna enligt LVU, men hon ville ha ett sjätte.

Miljöargumentet brukar dessutom alltid gå hem i andra sammanhang, varför inte här?