Doktorn klarar sig oftast helskinnad

Doktorn klarar sig oftast helskinnad

Läkare är vana att bli ifrågasatta, men mest bara av dem som inget kan. Självklart är det obehagligt att bli utsatt för frågor och åsikter om mina bedömningar och särskilt om frågorna är relevanta och kommer från någon som vet vad han talar om – och det vet ibland även patienter och anhöriga. Men doktorn klarar sig oftast helskinnad, på ett eller annat sätt.

Flera exempel finns. Ett allvarligt fel anmäldes där ett barn nästan avled. Efter mycket påtryckningar anmälde sjukhuset det enligt lex Maria. Ett vetenskapligt råd granskade ärendet och kom i sitt yttrade fram till att inget fel var begånget. Samma person beskrev sedan i en SBU-rapport ett antal kliniska fall, däribland just det han uttalat sig om i egenskap av vetenskapligt råd. I SBU-rapporten gjorde han en helt annan analys, där han beskrev hur fel det hanterats. Trots att detta påpekats för HSAN, gick man på yttrandet från Socialstyrelsen och det utlåtande han avgivit där! På direkt fråga från föräldrarna svävande han diffust ut i ingen förklaring alls mer än att han hade ”rätt”.

Mamman lider av svårt posttraumatiskt stressyndrom och har utvecklat svår ångest för kontakt med sjukvård.

Ett annat barn hade avlidit om inte föräldrarna aktivt hindrat det att få en dödlig dos morfin intravenöst. Tio gånger för hög. På sjukhuset har många liknande felräkningar gjorts. Först nekade man till fel, men förklarade sedan att föräldrarna hade haft rätt. Samma barn felbehandlades ytterligare en gång. Båda föräldrarna är pålästa och jobbar inom medicinsk forskning. Ingen lex Maria gjordes, i alla fall informerades inte föräldrarna om det.

Mamman lider av posttraumatiskt stressyndrom och har utvecklat svår ångest för kontakt med sjukvård.

En ung man klagade på typiska symtom på en endokrin sjukdom, men remissen kom från psyk. Proverna var inte helt normala men det var ingen stor patologi, och man antog att han var psykiskt sjuk eftersom remissen kom därifrån och kanske hade vanföreställningar, så man kunde inte ta så allvarligt på hans anamnestiska uppgifter. Han behandlades därför hela livet för så kallade kroppsliga vanföreställningar. Det han först hade sökt vårdcentralen för och remitterats till psyk för var de kroppsliga symtomen av sin endokrina sjukdom. Först vid obduktionen kunde man konstatera fakta. Endokrin var inte intresserade av facit, utan föreslog att det kunde finnas olika orsaker till de beskrivna typiska symtomen och att sjukdomen nog debuterat efter deras undersökning och att man ju måste söka igen om man får symtom, det vill säga om symtomen man frikänts från kvarstår. Hur lätt är det när man redan avfärdats av somatiken som hypokondrisk? Och när man är under behandling på psyk för vanföreställningar för att man frikänts somatiskt?

Alla fallen är allvarliga händelser som orsakat livslångt lidande för flera inblandade, både patienter och anhöriga, och för några nästan lett till döden och andra har avlidit.

Det spelar ingen roll om händelserna är preskriberade, om det finns ansvarsnämnder eller tingsrätter. Det är en kränkning att bli utsatt för ett ifrågasättande av någon annan som dessutom är kunnig på området. Därför vill ingen ta diskussionen, just den som måste tas för en förändring. Inte ens patientsäkerhetsfolket vill ta i de riktigt allvarliga problemen. Just nu är det handtvätt och halkskydd som får uppmärksamhet, för det är ju inte direkt kontroversiellt och ingen kränks.
De andra frågorna kan ännu skyddas av sekretessen så de är kända bara i en mindre krets. De är obehagligare för läkarna och också för allmänheten att få insyn i. Kanske vill man inte veta för mycket.

Fyra fall känner jag till där kliniken har sagt att man lämnat ut hela journalen, men man har valt delar. Det har inte ansetts allvarligt när det anmälts högre. Det borde ju ändå vara grunden för att kunna göra en objektiv granskning. Hur ska det bli när klinikerna själva ska utreda sina eventuella brister?

Mitt förslag är att kliniken tar sig tid att gå igenom ett anmält fall med möjlighet till ett tidsbegränsat möte mellan den anmälde och den drabbade, för att få svar på de frågor man har. I dag verkar det vara omöjligt. Jag tror inte det tar så mycket mer tid än inlagor till HSAN, för en handläggare att gå igenom, en sakkunnig att bedöma och nämnden att sätta sig in i och sedan får anmälaren ofta inte ens veta hur man resonerat, det vill säga inga svar på frågorna som ställts.

Om frågeställningen är relevant för hur vård bedrivs finns ingen anledning till två års preskription. Vad gör du om de ser en äldre kollega göra ett allvarligt fel, kanske till och med något brottsligt med följden att en patient avlider?

I dag får du vara beredd på att du inte kan göra något med någon effekt alls mer än att din egen karriär tar slut.

Därför tycker jag att man ska ha skyldighet att anmäla centralt när man väljer att avstå från att ge vård eller gör en aktiv åtgärd som direkt förkortar livet. Det skulle öppna upp för en diskussion om hur olika tänker, för visst är det stor individuell variation på hur mycket vård vi vill ge.