Thorbjörn Larssons blogg

Nu är det valår

Maud Olofsson och Kenneth Johansson (c) pläderade häromdagen på Brännpunkt (Svenska Dagbladet) att Lagen om valfrihet borde innebära ett obligatorium för varje kommun att införa valfrihet. Det låter lite underligt att göra valfriheten obligatorisk men det kanske fungerar ett valår. Samtidigt har den rödgröna alliansen bestämt sig för att, om de vinner valet, förbjuda skattesubvention av hushållsnära tjänster. Några dagar dessförinnan lät det annorlunda men det är ju valår och då kan mycket hända.

Själv försöker jag bli klok på hur politiken fungerar på ett annat plan som sällan diskuteras och det handlar om det vi kallar värderingar.

I Sverige är det helt accepterat att göra skatteavdrag för pensionsinsättningar till sig själv. Tanken är väl att jag på så sätt skall få mer pension den dag det beger sig. Men det är inte acceptabelt att göra samma skatteavdrag om jag vill ge pengarna till Hand in Hand, Rädda barnen eller någon annan organisation som försöker förbättra livet för andra människor som dessutom lever i betydligt enklare omständigheter än jag själv.

Samma sak gäller det sk Rotavdraget. Det är accepterat att förbättra värdet (läs öka min rikedom) på mitt hus och få en betydlig skattereduktion för detta. Dessutom i en starkt mansdominerad branch. Men det är inte acceptabelt att få göra skatteavdrag för en tjänst, ofta utförd av kvinnor, som kan underlätta en vardag som många gånger är svår att få att gå ihop vare sig jag är ung eller gammal.

På mig ger det intrycket att i Sverige är en stark värdering att det är viktigt att öka sin materiella välfärd men mindre viktigt att hjälpa en medmänniska som behöver det eller underlätta en situation som upplevs som svår.

Det kanske verkar som ett långsökt resonemang. Men för oss som på ett eller annat sätt befinner oss inom sjukvård, social omsorg och forskning blir frågan om värderingar viktig. Om sjukvården är till bara för sin egen skull, om forskningen finns till för forskarnas skull och om den sociala omsorgen existerar för att tillfredställa sig själv då uppstår ett problem eller rättare sagt ett totalhaveri.

En politik som siktar in sig på individens materiella behov enbart eller som inte fokuserar främst på patientens bästa både vad gäller valmöjlighet och kvalitet ger jag inte mycket för. Det finns alla anledning att hålla koll på de bakomliggande värderingarna i valrörelsen.

Thorbjörn Larsson

Vigs ängar, ett skyddande hölje för de allra sköraste?

Ett av de mest högkvalitativa särskilda boendena Sverige har heter Vigs Ängar. Även om det ligger lite avlägset vill jag påstå att detta är unikt i sitt slag. Här ordnas konferenser, studiebesök och workshops. Människor reser från när och fjärran för att ”äntligen få möta något annat” när det gäller äldreomsorg. Var helst äldreomsorg diskuteras så framhålls Vigs Ängar som ett föredöme.

Det är lätt att inse varför, när man svänger av vägen och följer den lite oansenliga skylten så möts man av en karamell utslängd i den skånska myllan. Inget annat boende är vid första anblicken som detta. Känslan av att befinna sig i ett vackert radhusområde förstärks när man kliver i foajén och knastret från brasan sprider en känsla av total harmoni. Lunchen är helt hemlagad med närproducerade ingredienser. Estetiskt är det en pärla med stark inspiration av antroposofin. Stämningen är glad och varm. Det syns tydligt att personalen är engagerad och att de boende trivs.

Efter ett möte med initiativtagaren, Lillemor Husberg förstår man varför detta boende är radikalt annorlunda. Det började med att hon fick uppdraget att rita ett boende där visionen uttrycktes med orden ”Jag vill bygga ett skyddande hölje för de allra sköraste”. Men Lillemor släppte inte sin skapelse från ritbordet, utan ledde även hela bygget, för att i slutändan ta över ansvaret för hela verksamheten. Det är nu snart 15 år sedan och under lång tid har detta varit en pärla och ett föredöme. Orsakerna är givetvis flera men en tydlig ingrediens är ett ledarskap som är annorlunda och sticker ut.

Men nu har kommunen i all sin vishet bestämt sig för att sätta verksamheten på spel. Det magiska ordet heter förstås upphandling. För även om alla och jag menar verkligen alla anser att det är svårt att inom Sveriges gränser konkurrera med detta så måste naturligtvis denna verksamhet konkurrensutsättas - hur skulle det annars se ut?

Även om alla vi som varit där tillsammans med experter, anhöriga och boende tar oss för pannan och stönar ”milde himmel” så skall verksamheten upphandlas. Vem som helst skall få möjligheten att ta över driften av boendet. Tiden för att lämna anbud går ut på fredag denna vecka. Denna upphandling handlar inte om lägsta pris utan vad man kan få för pengarna. Det betyder att den som är mest skrivkunnig, fantasirik och kan formulera sig väl kan vinna anbudet. Om detta sedan saknar förankring i verkligheten spelar ingen som helst roll. Den som får kontraktet kan missköta detta under hela avtalsperioden utan att för den skull bli av med kontraktet. Så fungerar denna ofantligt korkade logik. Exemplen är många på hur följderna kan bli när den som är duktig på att formulera sig vinner över den som kan verksamheten.

När det gäller såväl sjukvård som olika former av socialomsorg så handlar det inte om formulerad teori. Det är verkligheten som avgör. I fallet med Vigs Ängar saknas konkurrens, ingen har än så länge försökt kopiera detta utmärkta boende. Men risken finns att någon bättre retoriker än Lillemor Husberg får kommunens öra och tar över en verksamhet som med 100 % säkerhet därmed går i graven. Man kan undra; vet inte Ystad kommun vilken kvalité som ryms på Vigs Ängar. Har politiker och tjänstemän missat lämmeltåget av beundrare till verksamheten? Vad fattas?

Bortsett från alla boende och deras anhöriga är vi många som håller ögonen på det som nu sker i Ystad och Köpingebro. Den som under ett valår vågar förstöra en så bra verksamhet som Vigs Ängar får nog se sig själv på politikens bakgård efter nyår.

Thorbjörn Larsson

PS Gå gärna in och stöd namninsamlingen som just nu pågår http://upprop.nu/HZMI
DS

Nya perspektiv på privat vård

Sitter mellan en svensk hjärtkirurg och sjukvårdsdirektör och väntar på ett föredrag om ”Technology and Future of Healthcare”. Sammanhanget är Indo-Swedish Healthcare week och en stor delegation från Sverige med representanter från regeringen, forskarsamhället, sjukvårdens professioner och olika företag inom området är på plats.

Det är utan tvekan fascinerande att komma till ett land med 1,2 miljarder människor där så många talar utmärkt engelska. Där 5,4 procent av BNP går till sjukvård och 60 procent av landets budget går till försvaret. Men allra mest intressant, åtminstone för mig, är det faktum att 77 procent av sjukvården är privat och så vitt vi kunnat förstå så här långt är detta inte ett problem vare sig för praktiker eller politiker. Och det är just detta som just nu väcker mycket uppmärksamhet och frågor. Vi som lever i en miljö där alla privata initiativ för det mesta möts med misstänksamhet och där det alltid är möjligt att föra en vulgärdiskussion om vinst. Betänk att det i både Uppsala och Stockholm finns landstingsdrivna företag/enheter som säljer sjukvård utomlands med vinst. Bra, tycker jag, samtidigt som det är ett ganska avancerat uttryck för dubbelmoral särskilt som dessa enheter tillkom under en period med socialdemokratiskt styre. Samma sak gäller hela materialförsörjningen inom sjukvården, företaget som säljer magnetkameran både kan och måste göra vinst medan organisationen som använder densamma inte får göra vinst.

Men åter till Indien och idag Hyderabad. Vi får möta två stora ”hälsosystem” som arbetar med allt från avancerad specialistvård till enkla förebyggande folkhälsoinsatser långt ut på landsbygden, en stor portion forskning och utveckling, samt välutbyggd undervisningsverksamhet och som en intressant knorr har en prislista som är som hämtad från Robin Hood. De som har pengar betalar betydligt mer än de som inga pengar har. Dessutom har man utarbetat ett eget försäkringssystem för att underlätta särskilt för dem som har en obefintlig eller blygsam möjlighet att betala för sjukvården.

Det är självklart omöjligt att efter en vecka uttala en bestämd åsikt om vad man ser men en sak är säker eller möjligen två. För det första: Detta land, som i en ganska snar framtid beräknas vara världens tredje största ekonomi efter USA och Kina, vågar experimentera med många olika lösningar för att lösa uppgiften med morgondagens sjukvård. För det andra: Det verkar inte vara ett problem för någon att en så stor portion av sjukvården drivs av privata vårdgivare.

Om detta fungerar i ett land med 1,2 miljarder innevånare hur kan det då komma sig att det är så svårt med privat sjukvård i Sverige? Tänk om hela vår retorik omkring motsättningen mellan offentlig kontra privat sjukvård är en fiktion. Eller tänk om föredragshållaren, en kvinnlig professor, har rätt när hon påpekar att vad sjukvården behöver är entreprenörer inte förvaltare.
 

En sjukvård i förändring

Under två dagar har jag bara umgåtts med forskare. Olika typer av forskare med olika aspekter av vårdforskning. Skälet till att vi mötts är att SKL, Socialdepartementet, Vinnova och Vårdalstiftelsen sedan några år tillbaka satsar 150 miljoner kronor på ett program med namnet Vinnvård. Syftet med programmet är att initiera forskning som hjälper till att öka hastigheten mellan forskningsresultat och praktiken. Tjugo olika projekt är igång med väldigt olika inriktning.

Syftet med den konferens som hölls utanför Stockholm förra veckan var dels en möjlighet för forskarna att mötas, dels en möjlighet för programstyrelsen att dra lärdomar så här långt men framför allt försöka se vilka konsekvenser för vården detta program har.

Jag ska längre fram göra en ordentlig sammanställning om vad som sades men kan inte låta bli att redan nu aktualisera några frågor.

Först handlar det om behovet av implementeringsforskning. Alla som sysslar med forskning vet att svårigheten ofta är just själva implementeringen av nya upptäckter. Någon förslog att det borde inrättas en implementeringsmiljard av samma skäl som det finns en kömiljard. Visst är det viktigt att sjukvården är tillgänglig men det är minst lika viktigt att nya resultat hamnar i vårdens vardag och därmed ger möjlighet till vård av yttersta kvalitet

Ett annat viktigt tema var forskarnas plats i olika typer av beslutssammanhang. En sjukhusledning, en landstingsledning eller kommunledning utan deltagande av en relevant forskare. Är det möjligt i ett sammanhang där kunskapsstyrning är så väsentligt.

Men nu är det dags att äntra flyget mot Delhi och Swedish-Indo Health week med äldreminister Maria Larsson och statssekreterare Karin Johansson.

PS Missa inte att läsa ”Veteranen på Webben” Seniorbloggen.se

Vad är väl ett valår...

Den första partiledardebatten är avklarad och vi känner att valåret har börjat. Frågorna som kommer att prägla valdebatten är väl inte så svåra vare sig att förstå eller förutse. Men för alla oss som dagligen lever med vård-och omsorgsvärlden som inramning till yrkesvardagen var debatten inte särskilt upplysande. Mina frågor om framtiden går inte riktigt att spåra i den debatt som hölls igår. Det borde ju vara så att det ena blocket står för en slags politik vad gäller vård-och omsorg och det andra förespråkar en annan uppfattning. Hur det är och blir med det är i nuläget mycket svårt att avgöra. Helt klart är att det finns många utmaningar och jag tänker på stort och smått. Först stort

I ett europeiskt perspektiv är Sverige en enda region, i jämförelse med många europeiska syskon, knappt ens det. Min undran är om när debatten om vårt orimliga, icke ändamålsenliga och totalt förlegade system med massvis av kommuner och landsting skall komma igång.

Ur ett medborgarperspektiv är det helt orimligt med detta stuprörstänkande både på längden och bredden. Vardagen är fylld av tillfällen då detta synsätt hindrar den enskilde från att få den bästa hjälpen. Alla vet det, det är ingen nyhet. Men liksom i berättelsen om”kejsarens nya kläder” är det ingen som vågar säga som det är. Systemet är naket och tjänar inget syfte för oss medborgare.

Däremot fyller det ett syfte som är mer svårt att förstå sig på. Nämligen det faktum att det hindrar oss medborgare från att ta makten i våra egna liv. Den nuvarande ordningen befäster statens och lokalstatens makt över oss och mängden politiker och tjänstemän som tjänar både sitt levebröd och sin fritid på detta är stor.

Min uppfattning är att det krävs förändring. Skåne och Västra Götalandsregionen är ett steg i rätt riktning. Måtte fler komma efter. Samma sak gäller Sveriges kommuner. Och vem vågar ta i den svåra frågan om kommunens och landstingets ansvar? Så länge detta är olöst kommer mängder av människor lida i onödan, för att inte tala om det slöseri med skattemedel som det medför. Det handlar om en rejäl reform av själva strukturen för sjukvård och social omsorg. Att vänsterblocket vare sig vågar eller vill är väl ganska så givet. Men vågar allianspartierna ta i detta? Erfarenheten från de gångna fyra åren visar att alla reformförslag hamnar inom den av socialdemokraterna givna ramen så frågan är vem som vågar föreslå en förändring.

Ett konkret exempel på denna sjuka struktur är frågan om ett gemensamt patient/journalsystem för hela Sverige. Fördelarna för oss patienter och omsorgstagare är lätta att förstå. Ändå har ofantliga summor av skattebetalarnas pengar lagts ner på att varje landsting skall ha sitt eget system. Sjukhusen, särskilt de större, dignar av olika it-system och bristen på samordning är total. Det är ju inte så att det inte går att ha ett patientsystem för nio miljoner människor, exemplen på det motsatta är flera. Problemen är att ingen ids säga som det är, det vill säga allt utom patientnyttan får styra.

En annan stor och viktig frågeställning ett valår är frågan om sjukvårdens och den sociala omsorgens finansiering. Det går inte att som strutsen sticka huvudet i sanden och hoppas att ännu en skattehöjning löser problemet eller hoppa bock över det faktum att en hel generation människor börjar ställa krav både på sjukvård och social omsorg som vida överstiger leveransförmågan. Det är inget fel i det. Felet är att inget politiskt parti vågar säga sanningen och på sin dagordning föra upp ett förslag på att det är hög tid till en blocköverskridande överenskommelse om den framtida finansieringen av social omsorg och hälso-och sjukvård i Sverige

Bästa nyheten hittills

Visserligen har det inte gått många dagar på det nya året, men dagens DN-debatt innebär den bästa nyheten hittills. I artikeln beskriver Maria Larsson hur regeringen lägger fram ett nytt lagförslag. Lagrådsremissen innebär tre lagändringar. En om införandet av en nationell värdegrund inom äldreomsorgen, en om att den äldre själv så långt det är möjligt ska kunna stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomligservice skall ges och för det tredje möjligheten för kommuner att utge ersättning till enskild person som ej fått det kommunen utlovat.

De två första förslagen är särskilt viktiga. En värdegrund med den inriktning som föreslås ger ryggrad åt alla de som arbetar inom äldreomsorgen och vill ha stöd för tanken att äldreomsorgens uppgift är att skapa förutsättningar för ett gott och meningsfullt liv. När Öjagården utanför Piteå nyligen vann pris så handlade det om en verksamhet som visar att det går att leva lustfyllt och roligt även om man bor på ett särskilt boende och det är dessutom inte dyrare.
Samma sak gäller Vigs Ängar utanför Ystad och naturligtvis Lotte i Köpenhamn som ständigt får tjäna som exempel på hur det borde vara inom äldreomsorgen.

En lagändring skapar ingen revolution i sig men det är en kraftfull markering om en ändring av inriktningen på svensk äldreomsorg. I o m den formulering som det nya förslaget innebär blir uppdraget till svensk äldreomsorg att kreera en miljö där det inte är en sjukdom att vara gammal eller en väntan på döden. Nej snarare en möjlighet att leva en meningsfull vardag som ger mod att möta livets sammanfattning. Nu gäller det att många goda krafter samverkar för att genomföra detta. Motkrafterna heter ”traditionalism, gammalt synsätt, gömma sig bakom idén att allt nytt kostar mer pengar mm mm”.

Medkrafterna består i många generationers svenskar som vet att livet är värt att leva länge och all den personal inom äldreomsorgen som inget hellre vill än att förändra verksamheten.

Det andra lagförslaget är nog så viktigt. Tanken att den enskilde själv skall förfoga över insatsernas inriktning. Tanken att makten över vardagen ska tillfalla den enskilde. Självklart för alla som inte är beroende, nu också självklarhet för var och en oavsett egen förmåga.

Motkrafterna kommer att hävda att producenterna av hjälp och stöd vet bäst eller att myndighetspersoner och politiker begriper bättre vad den enskilde behöver. Sådan lögn har avslöjats i många andra sammanhang, det är bara läsa tex europeisk idéhistoria de senaste 100 åren. Men motkrafterna försöker säkert stoppa detta för hur skulle det se ut om medborgarna själva får avgöra vad de behöver?

Nu blir det spännande att se vad som händer med lagrådsremissen.

Det är dåligt skyltat till guldgruvan

I dag presenteras arbetet som Delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen gjort. Delegationens ordförande Nina Rehnqvist börjar dagen med att ge en inspirerande genomgång av delegationens arbete.

De svåraste problemen som delegationen ser är: attityder, målkonflikter, kortsiktighet och incitamentsstrukturer. Det känns befriande att någon vågar uttala det som ofta är huvudproblem i så många verksamheter. Av reaktionerna i rummet märks att denna analys stämmer. Huvuddevisen för delegationen har varit "Alla vinner utan att någon förlorar", det vill säga samhället, sjukvården, industrin och akademin vinner på klinisk forskning. Beräkningarna visar pay back om 30 procent och en hälsovinst om 7-9 procent.

Delegationens aktiviteter har framför allt bestått av:

• 12 regionala konferenser som lett till trepartssamverkan
•  Forskningsbokslut
•  Beställarverktyg
•  Athenapriset
•  Uppdragsbeskrivning, riktad mot:
  ett helt universitetssjukhus,
  eller en enskild verksamhetschef

Nina Rehnqvist menar att det som nu behövs är samsyn, ledarskap, tydlig målbild, generositet, öppenhet, transparens, gott humör, incitament och att målkonflikterna hanteras.

Vad gäller delegationens faktiska förslag så måste jag hänvisa till slutrapporten i sin helhet. Ett är då säkert. Här finns ett konstruktivt förslag för att förbättra för oss patienter.
 

En titt in i framtiden

En god vän som arbetar i ett privat vårdbolag utbrister i kaffepausen: "Det här är otroligt, jag hade aldrig trott att jag skulle få vara med om detta."

Vad var det han menade? Jo förmodligen de fantastiska presentationer vi under några timmar fick lyssna till under Vårdgalan som hölls i går, onsdag.

Först på scenen Anders Persson, föreståndare för Centrum för medicinsk bildvetenskap och visualisering i Linköping. För de initierade är Anders känd för sina virtuella obduktioner. En innovation som måste upplevas i verkligheten.

Anders pekar på vikten av att forskningen befinner sig mitt i den kliniska verksamheten, att människor från olika perspektiv faktiskt möts och att vårdens hantverkare ser den direkta nyttan av forskningens resultat.

Själv är Anders ett fantastiskt exempel på ledarskap, pedagogisk briljans och givetvis forskningsiver av yppersta kvalitet.

Nästa talare är Kristina Groth, forskare vid enheten för människa-datorinteraktion vid KTH i Stockholm. Ämnet är Visuella hjälpmedel som beslutsstöd i operationssalen.

Även i denna presentation får vi följa en forskare som visar hur man skulle kunna förbättra vården avsevärt genom att tänka annorlunda. I stället för att ”plocka upp” olika vårddata vid enskilda tillfällen görs informationen tillgänglig och hopkopplad hela tiden.

Ett gammalt ordspråk säger att om vi tänker som vi alltid har gjort så kommer vi göra så som vi alltid gjort. En dryg timme med två kvalificerade forskare pekar på vikten av att det nytänkande som finns inom forskningen måste flytta in i den vardagliga verkligheten.

Men en tanke slår mig - var finns politiken denna dag? För vad händer med vård och omsorgspolitiken om de som ska utforma den inte är med och hämtar sin kunskap från en ”titt in i framtiden”?. Risken är väl stor att reformerna präglas av gammal kunskap och gammalt tänkande.

Dumhet och förmynderi

Min mamma fick en hjärtinfarkt tidigare i höstas. Det började en fredagkväll. Efter lite om och men kommer hon in på akutmottagningen på sjukhuset som ligger i södra Norrlands kustland. Osäkerhet uppstår om vad som fattas henne. Själv undrar jag om det handlade om att hon varken är 20 år gammal eller man. Symtomen stämde liksom inte, hon är 84 år och kvinna.

Allt går bra och hon överlever. Dagen efter ringer jag och ber att få prata med medicinskt ansvarig läkare. Lite motvilligt får jag tala med den människa som över helgen har det medicinska ansvaret för min mamma. Vi pratar om symtom, behandling och sånt man brukar prata om när det en patients väl och ve.

Mot slutet undrar jag om han eller någon annan pratat med min pappa, kanske gett lite information lugnat och skapat trygghet Pappa är också 84 år gammal, bor några mil bort och deras enda barn, det vill säga jag bor 20 mil bort. Kretsen av nära anhöriga är alltså liten och utspridd. Svaret är häpnadsväckande och här ganska ordagrant återgett:

- Det förstår du väl (alltså jag) att det inte går, hur skulle det se ut om vi agerade förmyndare och pratade med anhöriga. Det måste patienten klara av själv.
- Min självklara motfråga blir om mamma har telefon.
- Nej det har hon inte
- Kan hon stiga upp ur sängen?
- Nej det kan hon inte

Reflektionen är förstås: Om hon inte har telefon och inte kan stiga upp, hur ska hon då kunna kommunicera med vare sig sin man eller mig?

När helgen gått söker jag upp den som är medicinskt ansvarig under veckan. Och tänka sig, det blir bingo. En oerhört trevlig man. Jag förklarar att det skulle hjälpa mycket om vi som utgör den lilla familjen av anhöriga kunde få lite information i lagom portioner. Pappa som kommer och hälsar på varje dag och jag själv som bor långt bort. Mannen förstår direkt. Under hela den vecka som min mamma ligger på sjukhuset pratar han flera gånger med min pappa och mig ringer han upp varje dag. Min egen gissning är att hans beteende inte handlar ett dugg om utbildning utan snarare hänger ihop med det faktum att han kommer från Iran och vet hur värdefull familjen är runt varje patient och omsorgstagare. Men mer om familjens betydelse skall jag skriva en annan gång.

Det är mycket nu!

I söndags förkunnade SvD i en debattartikel att äldre får fel läkemedel, i fel kombination och på oklara grunder. Artikeln ger flera, enligt min mening, bra förslag till hur läkemedelsanvändningen bland äldre skulle bli bättre. Ändå tror jag inte att skribenternas förslag löser hela frågan.

Igår förkunnade Aktuellt, som en nyhet dessutom, att vården är olika både geografiskt och med hänsyn tagen till utbildningsgrad avseende patienten. Både SKL:s VD och Socialstyrelsens GD anser att detta är helt otillständigt och oacceptabelt. Vem tycker inte det? Men är det en nyhet och hur ser det egentliga botemedlet ut? Reportern försöker så gott det går söka orsakerna till detta missförhållande och får till svar att med öppna jämförelser och bättre styrning, ovanifrån, så kommer det att bli bättre. Med detta nöjer sig reportern. Själv sitter jag i TV-soffan lite lätt förundrad.

I dagens morgontidningar berättas så att en mängd titthålsoperationer i knän görs helt i onödan. Alternativet skulle vara andra behandlingar som skulle ge bättre resultat.

Man kan konstatera att vårdfrågorna är viktiga och det skall bli spännande att se hur de tas upp i den kommande valrörelsen. Samtidigt blir jag lite oroad över varför ingen säger något om de, enligt min mening, riktigt svåra frågorna. Jag tar här upp två saker.

Det första handlar om struktur. Sverige är ett oerhört litet land som håller sig med en sjukvårdsorganisation som är oerhört komplicerad. Tanken med en mängd små och helt självständiga landsting ger säkert näring åt tanken att det är viktigt att alla får vara med och tycka. Men hur blir det med resultaten. Är det inte så att själva portalparagrafen i Hälso-och sjukvårdslagen omöjligen kan uppfyllas med tanke på sjukvårdens komplexitet och landstingens storlek. Det är helt enkelt omöjligt att inom ett enda landsting tillfredställa alla människors behov av den förnämsta sjukvården, det enda som är möjligt är att specialisera sig. Även om inte en enda politiker vill ha det så, är resultatet givet så länge som professionerna får behålla makten. Alternativet är inte att styra mer uppifrån utan helt ändra perspektiv.

Vad Sverige behöver är ett annat synsätt på oss medborgare särskilt när vi blir s k patienter. Jag ser fram emot den dag då makten förflyttas radikalt till patienten. När genomskinligheten vad gäller resultat i vården är total utifrån ett patientperspektiv, när jag till 100 procent själv äger min journal och där sjukvården är organiserad på nationell nivå utifrån det som gagnar patienten – bara.
 

Motivation, åldrande och personlig mognad

Sista dagen på Kvalitetsmässan inleder jag med 80 minuter om viljans betydelse för framgång både på ett organisatoriskt och ett personligt plan. Gunde Svan får det stora auditoriet att ömsom skratta och ömsom uppleva igenkännandets rysning. Gunde är både en sanslöst duktig skidåkare men kan dessutom få människor att inse fundamentala mekanismer inom allt företagande och ledarskap. Jag kommer länge att minnas Gundes livfulla beskrivning om hur näringsdrycksutdelarna genom att ändra sitt beteende gav Gunde flera sekunders försprång utan att han själv åkte fortare. Länge minns jag också beskrivningen av hur 2 års träning i att uppfatta svåra tävlingsförhållanden på ett positivt sätt gjorde det lättare för Gunde att vinna under sådana förhållanden. Motståndarna hade inte tränats på detta, som de flesta av oss var de inställda på att vinna när förhållandena är idealiska. Slutsatsen blir att det är ganska bra att träna organisationer under kristid, en tanke värd att fundera över.

Nästa seminarium handlar om den framtida välfärden - finns den om 25 år? Panelen är nog överens om att den finns även i framtiden men att en hel del svåra frågor måste lösas först. En sådan är finansieringen. Per Borg menar att det är viktigt att överbrygga klyftan mellan offentligt, privat och ideellt. Det gamla systemet kommer inte hålla. Alla måste förstå problemet och en blocköverskridande utredning måste tillsättas. Gunnar Wetterberg anser att mer måste betalas av den enskilde. Samtidigt pekar han på det växande behovet av vård och omsorg. Sture Nordh pläderar för en ny och stor socialförsäkringsutredning. Se över regionala strukturer ”Mycket fantastiskt har hänt vad gäller produktivitet och rationalitet men signalen till medarbetarna har varit; det var inget värt. Skapa förutsättningar för fler att kunna arbeta. Arbetskraften kommer att vara äldre. Ta fram potentialen hos forskningen.” Anders Morin menar att vi måste få fler som betalar skatt.

Det är ingen tvekan om att panelen ser ett stort hot mot den svenska välfärden vad gäller finansiering och de har alla lite olika recept på hur patienten skall kureras. Gemensamt är dock att de kraftfullt manar till en blocköverskridande utredning-NU

För min del avslutas dagen med en timme med Alice Bah Kunkhe på temat ”mod att vara ledare”
Alice är lysande, generös, professionell och klok. Och jag tror att ingen undgick hennes kärnbudskap. Gör det du innerst inne vill och kan stå för. En bra uppmaning inför en helg med möjlighet att kanske reflektera lite över den innersta drivkraften.

Bäst i Sverige

Jag är fortfarande på Kvalitetsmässan i Göteborg och deltar i ett seminarium med titeln De sista ljuva åren. Två projekt redovisar arbetet med kultur, social samvaro och aktiviteter på särskilda boenden. Ett är lokaliserat i Göteborg och ägs av Tre stiftelser och det andra hör hemma i Piteå kommun med namnet Ängagården. Det sistnämnda fick dessutom Götapriset om 150 000 kr.

Efter seminariet konstaterar Lena Hörngren, chefredaktör för Dagens Samhälle: ”Man blir nästan rörd när man hör sånt här” och jag håller helt med.

Vårdbiträdet Gunvor Ahlin från Ängagården berättar i en knapp halvtimme om hur man vände på tänkandet och istället för att utgå från Maslows behovstrappa började utgå från ett salutogent tänkande. Resultatet har blivit en helt annan vardag för de boende. Cykling, simning, dans, utevistelser, konserter, digital foto, kunskap om och användande av IT. Den vardag som målas upp för oss åhörare är attraktiv och lustfylld och fler än jag tänker nog att ”där skulle jag vilja bo”.

Anders Molin från boendet i Göteborg berättar en liknande historia och pekar på vikten av ett ledarskap som hela tiden förmedlar vad verksamheten egentligen handlar om, han säger ungefär så här: ”För att en vardag ska bli meningsfull på ett äldreboende krävs att personalen hela tiden funderar över hur den ska bli det”.

Vid den efterföljande diskussionen kommer naturligtvis resursfrågan upp. Gunvor Ahlin menar bestämt att det inte är dyrare utan snarare en organisationsfråga något som Anders Molin håller med om. Äldrechefen i Piteå menar till och med att det kan vara det omvända förhållandet. I Piteå kommun ligger personaltätheten, speciellt på Ängagården, under rikssnittet. Som för att få oss alla åhörare att hoppa extra högt tillägger äldrechefen att en av motkrafterna till detta arbete är en övertro på öppna jämförelser och liknande försök till standardisering och certifiering som nu är i ropet.

Jag tror att det är fler än jag som inser att det finns en enorm förändringspotential inom svensk äldreomsorg som inte är beroende av resurser utan snarare av en helt annorlunda politisk inriktning och så förstås ett modigt ledarskap lokalt.

Tre oväntade möten

Det är tisdag förmiddag och det är första gången jag besöker Kvalitetsmässan i Göteborg. 10 000 besökare som under tre dagar lyssnar på föreläsningar om och diskuterar kvalitet.

Först möter jag Åsa Moberg. Under en snabblunch tillsammans diskuterar vi behovet av den ännu oskrivna boken om ”Tvång”. Inte minst inom psykiatrin är frågeställningen viktig. För somliga är begreppet så självklart att det inte finns anledning till diskussion. Att tillgripa tvång är självklart inom vården. För någon annan kan det vara som på en av de psykiatriska avdelningarna på S:t Görans sjukhus i Stockholm där man under en längre period ägnade sig åt att samtala om alla tvångssituationer som förekommer inom psykiatrin. Resultatet blev att tvångsmetoderna försvann-helt och hållet.

Det andra mötet var lika oväntat. Mitt i vimlet sätter jag mig i en tom konferenslokal för att få lugn och ro. När jag efter en stund reser mig upp för att gå ut upptäcker jag att det sitter en till person i lokalen. Vi blir lika förvånade bägge två. Även om vi träffats flera gånger tidigare och både pratat och käftat är det lite speciellt att upptäcka Sveriges förre statsminister Göran Persson. Vårt samtal rör sig om det lilla och viktiga i livet och jag går därifrån upprymd över att alla människor är så lika i grunden.

Nästa möte är en föreläsning av Fredrik Lindström som talar om den mänskliga människan och under en hel timme förklarar för det stora auditoriet att vi människor framför allt styrs av våra känslor, relationer och behov av mening och inte av någon som helst kalkylerande rationalitet. Särskilt uppiggande är Fredriks resonemang om mänskliga skyldigheter i motsats till mänskliga rättigheter. Det påminner starkt om inledningskapitlet i Göran Rosenbergs bok; plikten, profiten och konsten att vara människa, där Göran pekar på tillitens betydelse för att sjukvården över huvud taget ska fungera.
 

En fråga om empati

Min mamma har legat på sjukhus denna höst. Hon är 84 år gammal och nöter vare sig på hemtjänst eller sjukhussäng särskilt mycket. Tillsammans med pappa, även han 84 år, klarar hos sig ganska bra. Men nu hamnade hon alltså på sjukhus, själva skälet och behandlingen ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Men det var ett inslag på morgonens Rapport som fick mig att tänka till. Andra dagen på sjukhuset besöker jag henne, hon mår då ganska bra men klagar på att det är svårt att sova eftersom kudden är så liten och tunn. Jag försäkrar att detta snabbt skall vara avhjälpt. Trodde jag. Ute i korridoren hittar jag en sjuksköterska och beskriver min mammas behov av en till kudde. Sjuksköterskan tittar undrande på mig och säger:

- Det går inte

- Vad då går inte? undrar jag.

- Nej vi har inte fler kuddar, en säng en kudde svarar hon utan att röra en min

Trots att jag försöker både att göra situationen till ett slags skämt men också påvisa det absurda i hennes påstående kommer jag ingen vart.

Jag måste vända tillbaka till min gamla mamma och konstatera att enda lösningen är att vi hämtar en kudde hemifrån hennes egen säng.

Man kan undra vad det hela handlade om. Var det verkligen en resursfråga? Förmodligen inte, snarare en fråga om borttappad empati.

Jag kan inte låta bli att associera till de ganska regelbundna kritiska påpekandena om hur vi i Sverige behandlar sjukvården för papperslösa migranter. Pekuniärt är det inget att diskutera, det handlar om felräkningspengar. Vad det handlar om är att lag och rätt går före empatin med en människa, redan i ett oerhört underläge, som inte kan få den sjukvård han eller hon skulle få i oerhört många andra länder.

Orden solidaritet och jämlikhet har historiskt varit viktiga i vårt land. Jag undrar om betydelsen alltmer har blivit solidaritet med systemen och jämlikhet i meningen lika för alla välmående. Både sjukvård och social omsorg har i många avseenden kommit oerhört långt och vi ska vara mycket stolta över vad vi åstadkommit, men när det brister är det ofta i fråga om empati. Medkänsla är inget som går att lagstifta om utan är en egenskap, en kvalitet i det mänskliga medvetandet utan vilken vi blir barbarer.

Morgonens rapport från Vellinge är ett skräckexempel på ett samhälle som tappat bort all empati. Kanske är det också ett exempel på att det s k kommunala självstyret börjar nå sin bortre historiska gräns. Men om det vill jag skriva en annan dag.

Thorbjörn Larsson

En epok är slut

I lördagens Svenska Dagbladet rapporteras om hur Röda korset måste lägga ner sitt sjukhus. Vårdvolymerna räcker inte till så man vågar inte fortsätta. Samma sak gäller Ersta diakonis neurologiska rehabilitering i Nacka som också stänger för gott den sista december.

Skälet till att dessa välrenommerade och välfungerande verksamheter måste stänga är inte att verksamheten är dålig, att patienter far illa eller att köerna är långa och bemötandet klandervärt. Nej, skälet är att huvudmännen anser att ersättningen är så låg och osäker att man inte kan ta ansvar för vårdens kvalitet längre. Om någon borde vara kompetent att bedöma detta så borde det vara de. Skälet att inte lägga ett nytt anbud utan stänga ner verksamheten med allt vad det innebär är att man inte anser sig kunna stå för en så låg kvalitet som de nya avtalen ger utrymme för. Det är först och främst ett etiskt ställningstagande. Jag tror att många inom sjukvården känner samma frustration över att vårdens kvalitet blir lidande när den enda sanna kvalitetsindikatorn blir pengar eller resurser som det med neutral kanslisvenska heter.

Båda dessa vårdgivare har lång erfarenhet av sjukvård, båda har många som är beredda att ställa sig upp och försvara den kvalitet som vården har, ändå väljer landstinget, politikerna, egentligen vi medborgare att skapa sådana förutsättningar att verksamheten läggs ner.

Är det bra för oss patienter eller presumtiva patienter och anhöriga att en väl fungerande verksamhet läggs ner? Förmodligen inte. Är det bra för de som arbetar inom verksamheten att de blir arbetslösa? Förmodligen inte. Är sjukvård ungefär som spiktillverkning att man kan flytta tillverkningen lite hit och dit beroende på var den är billigast? Förmodligen inte.

Men hur kommer det sig då att landstinget, de som ska skydda och förse oss medborgare med god sjukvård utan att blinka tillåter att detta resursslöseri får ske? Hur kommer det sig att chefen för landstingets individuella vårdärenden kan vifta bort frågeställningen med kommentaren att ”så här ser villkoren ut idag När nya upphandlingar görs försvinner ibland aktörer från marknaden. Ska det komma in nya vårdgivare måste några försvinna” Lite senare i artikeln utlovar samme chef att ”kvaliteten hos de nya vårdgivarna är lika bra som de gamla”.

Av uttalandet i artikeln tycks det finnas någon slags naturlag eller naturnödvändighet som säger att aktörer skall komma och gå. Vilket naturligtvis inte är sant. Det är politiker som skapar en situation där verksamheter inte av kvalitativa skäl utan andra, mer obegripliga skäl skall läggas ner. Att dessutom påstå att kvaliteten hos nya aktörer är lika bra som hos gamla är faktiskt lögn. Helt enkelt därför att en ny aktör som vinner ett anbud ganska sällan bedriver den verksamhet man säger sig vilja driva. Det går helt enkelt inte att veta om en verksamhet kommer att ha god kvalitet förrän den kommit igång.

Det går att säga mycket om hur skattebetalarnas medel används inom sjukvården och man kan ha olika åsikter om vilket system som är bäst. En sak är då ganska säker; så länge politiken tror att sjukvård är detsamma som någon form av industriprodukt där Lagen om offentlig upphandling är tillämplig för att i anbudsögonblicket hitta den billigaste lösningen bör nog alla som kan skaffa en egen sjukvårdsförsäkring. När detta sedan toppas med föreställningen om att vi bara längtar efter att få välja sjukvård den dag vi behöver den så blir det riktigt tokigt. Det är ju i själva verket så att vi vill ha den bästa sjukvården och den uppstår inte genom att landstinget medvetet slår sönder det som fungerar.

Thorbjörn Larsson

Dan före dan före dan...

Det är bara tre dagar kvar till 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Själv var jag 15 år när jag första gången åkte genom Tyskland och in i Väst- och Östberlin. Det var en oerhört exotisk upplevelse att byta tåg och stiga ombord på det gamla tåget drivet av ånglok. Det var lite kusligt med vakterna, stövlarna och gevären. På restaurangen i öst fanns bara en maträtt, inget att välja på. I väst dignade borden av eisbein och schweinhaxe.

Så här dags för 20 år sedan kunde ingen föreställa sig att det skulle hända. Oändligt många var drömmarna om befrielse, fantasirikt försökte människor betvinga den förhatliga muren. Men än så länge för 20 år sedan kunde ingen riktigt räkna ut vad som skulle hända.

Kanske är det så livet ofta ter sig. Även om vi strävar efter och önskar olika slag av förändringar är det ofta verkligheten som överträffar våra vildaste fantasier.

Visst vore det spännande att få glänta lite på förlåten och se in i framtidens sjukvård och sociala omsorg. Stuprören och murarna mellan ansvarsområden och verksamheter, kommer de att finnas om fem eller tio år? Eller har människornas vilja och beslutsamhet satt stopp för den typen av begränsningar precis som när Berlinmuren föll. Finns det landsting av den typ vi känner i dag om tio år. Är det verkligen nödvändigt att dela in Sverige i de regioner vi har idag, får vi som medborgare bättre sjukvård därför att fiktiva staket reses som ingen riktigt längre förstår varför dom finns?

Vad har hänt med den mur som är uppsatt mellan offentlig och privat finansiering och som enbart hindrar kreativa nya lösningar? Och har muren mellan civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor rivits ner och blivit till fruktbart samarbete. Och vad har hänt med alla de som kände sig tvungna att köpa privata tilläggsförsäkringar? I början av 2009 hade 35 procent av svenska folket någon form av sjukförsäkring, hur stor är den skaran 2019?

Så här tre dagar före 20-årsjubileet av Berlinmurens fall kan man verkligen reflektera över vilka murar som kommer att raseras de närmaste 10-20 åren. En sak är säker. Den som tror att det som gäller i dag också kommer att gälla imorgon kommer att bli gruvligt besviken. Eller den som tror att passivitet eller aktiva försök att hindra förändringarna kommer att ”rädda” från en annorlunda morgondag bör nog titta djupare i historieböckerna för att snabbt inse motsatsen. Det finns nämligen ett talesätt som säger att ”för den som vill veta något om framtiden är det bäst att själv vara med och forma den”.
 

Nya synsätt på vinst i vården

Det höll i knappt två dygn. Bläcket hann precis torka på hemsidor och löpsedlar innan vänsterpartiet började kritisera socialdemokraternas beslut att lägga ner den ändlöst meningslösa diskussionen om vinst i vård, omsorg och skola.

Jag tycker absolut att man kan diskutera vinst och storlek på vinst. Men insatt i ett sammanhang där det blir en helt okritisk motsats till offentligt driven skola, vård och omsorg känns diskussionen helt förlegad. Det vore hederligare att säga det rakt ut. Vänsterpartiet står för planekonomi, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det.

För den som arbetat bara en enda dag inom vare sig skola, vård eller omsorg står det tämligen klart att tusentals olika företag gör vinst på sjukvården vare sig den drivs offentligt, privat eller av en non-profit aktör. För hur skulle utvecklingen kunna gå framåt om inte leverantören av radiologisk utrustning, blöjor, handskar, datorer, mat, läromedel, möbler papper, mediciner, räknare, pennor mm mm kunde göra en vinst på sin produkt. Finns det någon som på allvar tror att utvecklingen skulle kunna gå framåt utan sunda marknadsmekanismer?

Man kan undra om den lite absurda diskussionen om vinst har till syfte att dölja något annat, något större och viktigare? Socialdemokraterna säger sig frångå den gamla motsättningen och byta den mot en striktare uppföljning av skolans, vårdens och omsorgens kvalitet. Jag tror det är mycket bra samtidigt som det är viktigt att tala om hur detta skall ske och vad man menar med kvalitet. I slutändan är det vi medborgare som vill veta vilken skola, vård och omsorg som är bäst. Vi vill inte bara kunna välja, vi vill kunna jämföra och för att det ska ske krävs en öppenhet där alla aktörer är skyldiga att öppet redovisa sin kvalitet. Ibland låter det som om det var den privata sektorn som skall hållas efter vad gäller kvalitet. Här måste alla politiker, oavsett färg, tydligt deklarera att kravet på kvalitet gäller alla.

Om något parti ändå vill syssla med ekonomiska parametrar som mått på vårdkvalitet tycker jag att det är dags att vända på perspektivet. Den leverantör som ständigt gör förlust, kräver tilläggsanslag eller misslyckas med att hålla sin budget borde utsättas för samma granskning som somliga vill utsätta de privata aktörerna för.

En trist historia som kanske går mot sitt slut

I Sverige har vi vant oss vid vissa retoriska figurer så till den milda grad att vi trott att de var sanning. En av dem är den konstlade motsatsen mellan offentlig och privat verksamhet. I det svenska folkmedvetandet har offentlig verksamhet varit detsamma som fin verksamhet, medan privat dito representerat det tvivelaktiga, giriga och ibland lätt ondskefulla.

Jag tror att fler än jag hoppades på en förändring av argumentationen när den borgerliga alliansen kom till makten och till en början hängde förväntan och verklighet ihop. Men så hände något. Filippa Reinfeldt gick ut i en stor debattartikel och deklarerade att ”frågan om driftsform inte är så viktig”. Man kan sätta morgonkaffet i halsen för mindre. Ingen ville plötsligt på allvar debattera frågan om det är rimligt med en så gigantiskt stor och okontrollerad offentlig sektor och en så pytteliten och påpassad privat sektor både inom vård och omsorg.

Fler än jag har stönat över den borgerliga alliansens (jag talar om förhållandena i Stockholm) lomhördhet för att diskutera vad som faktiskt kan understödja inte minst småföretagande inom vård och omsorg. Ta bara frågan om upphandling där det är mycket svårt för alla utom de riktigt stora vårdbolagen att klara av själva upphandlingsförfarandet. Detta vet majoriteten men struntar i praktiken helt i konsekvenserna.

Men nu stundar andra tider. Detta är ett direktcitat från socialdemokraterna hemsida där det rapporteras från den nyligen avslutade kongressen.

"Kongressen beslutade att kraven på kvalitet och insyn i välfärden ska skärpas. Alla offentligt finansierade verksamheter ska vara skyldiga att göra kvalitetsredovisningar, delta i öppna jämförelser och i nationella kvalitetsregister.

– Det rör sig om en stor välfärdsreform. Medborgarna kommer att kunna se vad de har rätt att förvänta sig av välfärden, säger Ylva Johansson, föredragande i välfärdsfrågor.

Idag kan skillnaderna i kvalitet vara väldigt stora i sjukvård, skolor, äldreomsorg och förskola. Och det finns stora skillnader i kvalitet i olika delar av landet.

– Det blir ett lotteri om förskolan, vårdcentralen eller sjukhuset håller måttet. Därför vill kongressen säkra att skattefinansierade verksamheter har hög kvalitet, säger Ylva Johansson.

Socialdemokraterna fäster inte längre lika stor vikt vid om utföraren är offentlig eller privat."

I mina ögon är detta ett lysande förslag. Medborgaren hamnar i fokus. Den gamla och tomma slagdängan om lika vård till alla har bytts ut mot en medvetenhet om att det faktiskt finns skillnader, att det inte fungerar lika bra överallt och framför allt att vi vanliga medborgare vill vara med och bedöma kvalitet så att vi kan välja det bästa.

Vad som axiomatiskt är rätt och fel har med denna inställning försvunnit bort till partiretorikens skräphög. Ett utmärkt borgerligt förslag kommet ur munnen på socialdemokraterna. Valrörelsen kommer med all sannolikhet att bli spännande och full av överraskningar. Och som lök på laxen tonas det gamla käbblet om privat kontra offentligt ner.

En och annan borgerlig partistrateg torde efter detta utspel klia sig i huvudet av förvåning.

Thorbjörn Larsson

Ytlighet och orättvisa

På Stockholms central får jag senaste numret av en av alla partimegafoner för det socialdemokratiska partiet. S-kongressen har börjat. Jag läser tidningen från början till slut och ju mer jag läser desto tydligare blir misstanken att texterna är författade av en pr-byrå. Politik har övergått från att vara idéer om hur samhället skall byggas till att bli ett sammelsurium av slogans. Mona Sahlin säger sig ha valbudskapet klart: Jobb, inte klyftor. Det låter naturligtvis bestickande men vad är det egentligen frågan om. Finns det verkligen någon som går på tanken att detta skall vara den bärande politiska motsättningen blocken emellan. Finns det någon som på allvar tror att jag som väljare är så lättlurad och grund i tanken.

Vi gör ett tankeexperiment. Om alla har arbete, innebär det då att alla klyftor försvinner? Kommer vårdköerna att försvinna, kommer tillgängligheten för alla att vara lika, kommer alla att få vård då oavsett kön, ålder och etnicitet? Nej självklart inte. Den klyfta som består i att om man bor på rätt plats, är av rätt kön, är av ursvenskt ursprung, har hög utbildning, har starka anhöriga, rätt kontakter och har rätt ålder så får man god för att inte säga högklassig vård ganska snabbt och lätt. Det har inget med pengar att göra och det vet de flesta. Hur man löser det problemet borde Mona Sahlin tala om för det berör oss alla. Den lilla grupp som kan köpa sin egen vård helt utanför systemet är så oerhört liten och röstar med sannolikhet inte på socialdemokraterna heller.

En annan fråga som lika mycket handlar om människosyn är det som berättades i morgonens nyheter. Nämligen att i 251 av landets kommuner finns det äldreboenden som saknar sprinklersystem, konsekvensen är att risken för att omkomma i en brand är överhängande.
Ingen enda får driva hotellverksamhet utan att ha ett avancerat brandskydd och då handlar det om en gästverksamhet där de flesta kan ta sig ut för egen maskin vid brand. På ett särskilt boende har väldigt många gäster svårt med rörelseförmågan och ändå visar det sig att brandskyddet i hela Sverige är så bristfälligt. Det är givetvis en teknisk fråga men framför allt handlar det om människosyn - hur ska vi se på vårt samhälles äldre. En frågeställning som blir ännu tydligare när vi talar om sjukvård.

Att det är valår nästa år vet vi alla, men bevare oss väl för klyschor, formulerade av partistrateger och pr-byråer. Vi väljare längtar efter politik som tar oss på allvar och formulerar morgondagen på ett hedervärt och verklighetsförankrat sätt.

När pillren inte hjälper

Konferensen förra veckan på stadsteatern i Stockholm innehöll så mycket att jag måste fortsätta på ämnet äldre.

Professor Yngve Gustavsson, Umeå universitet är väl känd för sin agitation om en helt annan syn på äldre och läkemedel. Han har visat att oerhört många äldre speciellt på särskilda boenden får bland annat lugnande medicin närmast utan indikation. Denna dag handlar det om äldres depression som inte botas av den medicin som förskrivs. Yngve tar till och med upp tanken att medicin kan orsaka depression tillsammans med felnutrition och somatiska sjukdomar.

Yngve har en oerhört omskakande föreläsning som kan sammanfattas:
Andelen deprimerade äldre ökar.
Ju mer kunskap vi får desto mer förstår vi att vi inte vet.
Depression hos äldre orsakar mer lidande än någon annan sjukdom inklusive cancer och hjärt-och kärlsjukdomar.
I nio av 21 landsting finns äldrepsykiater, det vill säga resurserna är oerhört små.

Wilhelmina Hoffman, geriatriker och chef för Silviahemmet är inne på samma linje och påminner om sin egen tid på läkarlinjen då kursen i tropisk medicin varade i tre veckor medan kursen i åldrandets sjukdomar var avklarad på en förmiddag.

Wilhelmina berättar om att ett sjukhus i Tyskland nyligen öppnade en specialavdelning i anslutning till akutmottagningen för att kunna ta emot personer med demanshandikapp med många andra sjukdomar. En idé man fått från Sverige men som inte finns i Sverige.

Den siste i raden är professor Mats Thorslund. Även idag framstår han som en lite cynisk ståupkomiker inom äldreforskningen.
Mats visar på konsekvenserna av den förändrade demografin både i Sverige och den övriga världen. Behovet av diskussion om bemanning och ledarskap är välgörande och Mats påpekar det horribla i att en chef inom äldreomsorgen i genomsnitt är chef över 50 medarbetare.
Även om han i många sammanhang låter som en megafon för kända socialdemokrater som alltid säger att om bara äldreomsorgen får mer resurser så borde en av hans teser lyftas högt. Nämligen tanken att en av de stora problemen inom äldreomsorgen är att det saknas samordning. Allt vad samarbete heter är frivilligt, så kan det inte vara. Inte minst för de äldre äldre är nätet av aktörer och vårdinsatser så stort att det inte fungerar utan samordning. Denna tanke leder lätt vidare till sjukvård över huvud taget för om det är något som brister inom svensk vård- och omsorg så är det väl samordningen och samarbetet.
 

Tänker vi gammaldags?

Det är en gedigen samling experter som samlats i Stockholms stadsteater torsdagen den 22 oktober för att under en dag diskutera frågan om hur dagens äldreomsorg skall förändras så att vi vill bli gamla eller kanske rättare sagt, våga bli gamla.

Carin Mannheimer inleder med en välformulerad men lite dyster bild av verkligheten vad gäller äldre.

Initiativtagarna Berit Rollén och Monika Olin Wikman betonar att kritiken mot dagens äldreomsorg inte är en kritik mot personalen utan en kritik mot hur det fungerar

Peter Westlund, fil dr författare och krönikör börjar med att säga: ”Åldrandet förbereder oss på döden.” HQN hänvisar till Aron Antonovski och teorin om KASAM. För att klara av svåra påfrestningar behövs mening, sammanhang, hanterbarhet och begriplighet. Om detta inte finns utbryter kaos.

Vilka möjligheter har då äldreboenden att tillfredställa dessa behov? Svaren är hanterbarhet men inget mer. Bostaden är ett exempel, personalen är nära, arbetssätten har förändrats. Människorna har fått en miljö där de kan vara själva och ta emot besök. Men problemen uppstår utanför det egna rummet där råder en inbyggd tvångsgemenskap, det vill säga institution. Alla behov förutsätts tillfredsställas på en plats och en ram, man förutsätts dessutom delta i alla aktiviteter.

Möjligheten till meningsfullhet är starkt begränsad. I en begränsad grupp, kanske ca 16 personer, med mycket olika intresse, förmåga och vilja är möjligheten till meningsfull aktivitet nästan obefintlig. Det kollektiva boendet blir lätt ett experiment på hur socialt utarmad en miljö kan vara men där människor ändå överlever.

Men långsamt börjar vi i vår tid förstå att människor som bor i kollektiv inte nödvändigtvis ska umgås.
Vi måste börja leta gruppdeltagare för meningsfull aktivitet på ett annat sätt dvs efter intresse och inte efter var man bor. Det är dags att byta ord. Från gruppbostad till bostadsgrupp.

Westlund refererar till ett boende i Holland med namnet: Apartments for life. Tanken är att segmentera inte utifrån sjukdom utan utifrån livsstil. På detta boende är sju livsstilar identifierade och de boende placeras i någon av dem. Samtidigt engageras ett stort antal föreningar för att föra in stimulans och social gemenskap

Westlund sammanfattar med orden ”Det basala-badrummet och det privata, hade sin tid när vi hade det fattigt. Det var en gång viktigt att öka hanterbarhet och materiell standard. Nu är tiden inne att skapa mening, begriplighet och sammanhang. Inom detta område är det mesta ogjort men om vi vågar blicka internationellt så finns många föredömen.
 

På måndag handlar min blogg om bristen på geriatriker, om silviasystrar och om Mats Thorslund som ståupkomiker.

På väg hem från teatern

Hur lång tid tar det att åldras?

Repliken kommer från Carin Mannheimers föreställning ”Sista dansen”. Stadsteatern är fylld till nästan sista plats. Huvuddelen av publiken är kvinnor. Bredvid mig sitter en vacker kvinna en bit över pensionsåldern. Hon lutar sig fram mot mig och säger: ”Du förstår, jag har arbetat inom äldreomsorgen i över 40 år och nu är vi här för att skratta åt vårt eget elände”.

När jag går ut på Sergels Torg efter 2 1/2 timmes föreställning har jag en lite tom känsla inombords. Jag har fått följa sju personer på ett ganska typiskt äldreboende någonstans i Sverige under ett antal år då alla gradvis blir mer och mer skröpliga och förvirrade. Ledan, förvirringen, torftigheten är väl beskriven. Det enda hoppet är nästa kopp kaffe. Precis som i det vanliga livet illustreras bristen på kommunikation mellan människor. Anhörigas dåliga samvete, behovet av tröst, två människor som blir oväntat förälskade, väntan på döden och en personal som känner otillräcklighet på gränsen till utbrändhet.

Jag känner mig tom inombords. Ingenstans i pjäsen finns något hopp, det är bara ett sluttande plan i väntan på döden. Frågan ställs förstås; är detta en realistisk bild av åldrande och äldreomsorg? Finns det ingen annan bild? Det finns många dråpliga situationer men skrattet fastnar i halsen. Vi känner igen oss samtidigt som vi inte vill känna igen.

Det som slår mig allra mest är bristen på stimulans, färg och fantasi. Det är som om själva livet runnit ut i förtid.

Samtidigt stimulerar föreställningen till ett mycket allvarligt samtal. Ett samtal om människosyn och framför allt synen på åldrande. Det kanske är dags att sätta punkt för den parantes i historien som totalt försummat värdet av åldrandet som ett sätt att bli människa. Det kanske är dags att vända upp och ner på begreppen och våga se både det egna åldrandet som en tillgång och den åldrande generationen som en hela samhällets rikedom. Det kanske till och med är så att ett samhälle som negligerar åldrandet och de gamla går under av syrebrist.

Frågan ”Hur lång tid tar det att bli gammal?” bör förmodligen bytas ut mot frågan ”Hur lång tid tar det att mogna?”
 

Frukta eller forma

Hur ska det här bli, kommer dom att gilla mig, kommer jag att få vara med i gemenskapen, kommer någon att reagera och kommentera? Blir det alldeles tyst, inga reaktioner, blir någon arg, blir någon stimulerad?

Att sitta med ett alldeles tomt papper som bör fyllas med text är som första dagen i skolan eller första dagen på ett nytt jobb

Att börja blogga en tisdag i oktober känns stort, inspirerande och lite farligt. För hur vet man att orden landar väl, åtminstone hos någon? Hur ska man uttrycka sina åsikter så att någon bryr sig och tar upp ett samtal? Just nu har jag ingen aning om svaren, men tycker det skall bli oerhört roligt att börja blogga.

Jag tänker skriva om allt det inom vård och omsorg som intresserar mig särskilt. Det blir en ganska stor anrättning av teman: Vinst och förlust inom vården, non-profit och landet annorlunda, köer och andra stolligheter på akutmottagningen, patientmakt och maktlöshet, papperslösa migranter, vårdforskning, politik, en spännande organisation i Norrbotten och en bra bok från Vinnova. Jag kommer att berätta om mamma, Lillemor Husberg, Peje Emilsson och många andra personer, offer och entreprenörer i den svenska vårdapparaten.

Från ett helikopterperspektiv är mitt största intresse äldrepolitik, äldreomsorg och äldreliv. På andra plats kommer det civila samhällets frågor och på tredje plats behovet av oberoende granskning av vård och omsorg delat med intresset för maktförskjutning i alla former.

Det är ingen hemlighet att jag drömmer om att någon ska resa sig upp och börja formulera en ny vision för den svenska välfärden. Det är mycket prat om pengar, organisation, ersättningssystem och yttre form i den svenska vårddebatten. Men mer tunnsått med ansatser till nya visioner. Inför valrörelsen ska det bli spännande att se någon vågar prata om de frågor som inte ger några väljare men som är livsnödvändiga för att bevara ett mänskligt samhälle. Jag är till exempel ganska säker på att ingen kommer att argumentera för mer vård åt de svårast sjuka hemlösa, eller krafttag när det gäller stöd till barn och ungdomar med föräldrar som har psykisk sjukdom eller är gravt alkoholiserade. Ändå är det hur vi behandlar dessa barn och hemlösa som avgör hur morgondagens samhälle kommer att se ut, hur våra barn och barnbarn kommer att ha det i framtiden.

Det yttersta skälet till att jag vill blogga på Dagens Medicins hemsida är nog det som Barack Obama formulerade i sitt tal när han argumenterade för en ny sjukvårdsreform i USA; ”We are not here to fear the future but to form the future”

Det bästa sättet att veta något om framtiden är att vara med och forma den. Tänkvärt i livets alla situationer.

Jag återkommer snart från två konferenser, den ena med det inspirerande namnet Mastering the future challanges of helthcare den andra med namnet Leva livet till sista dansen.