Ryggpatient får betala läkares okunskap

En sak som rimligen är viktig när patienters handikapp ska bedömas är kunskapen i läkarkåren. Hur långt har vi kommit, hur mycket förstår vi? Riktlinjer för sjukskrivning visar ju att regeringen, Socialstyrelsen och Försäkringskassan uppfattar det som om det inte finns några brister i svensk sjukvård. Ingen felbehandling utförs, rehabilitering är ytterst effektiv, och kunskapen inom läkarkåren är bedövande 100 procent. Varför går patienterna då sjukskrivna? Riktlinjer strider väl rimligen också mot alla medicinskt etiska regler som säger att varje patient ska behandlas som en enskild individ och inte som boskap.

30 procent av de långtids­sjukskrivna har problem med rygg­smärtor. Omkring 40 procent av Svenska ryggföreningens medlemmar uppger att de någon gång har känt sig kränkta av en läkare. Inget område är så fullt av myter och ryktesspridning som ryggen.

Ryggpatienter efterlyser just den kunskap som tycks så kliniskt glasklar när riktlinjer dras upp. I stället möts de i praktiken av misstro.

Lena, 49 år, inlagd på avdelning 67 på det stora universitetssjukhusets ortopedavdelning, är en av flera hundra som har hört av sig till föreningen. Hon låg plakat utslagen i en säng med svåra ryggsmärtor och en fem millimeter kisskateter mellan benen. In på salen kommer en ryggkirurg och fäller kommentaren: ”Och hur länge tänker du ligga här då? Jag vill erinra om att detta är inget hotell”.

Ett år senare lät hon sig opereras privat, eftersom det normalt sett inte går att få någon hjälp för ryggen om en ryggkirurg av så hög klass som på ett universitetssjukhus inte upptäckt något fel. Hon lånade då 180 000 kronor av sin mormor, lät sig stelopereras på ett privat sjukhus och blev 14 dagar senare 90 procent bättre.

För 300 000 svenskar med kroniska smärtproblem i ryggen är det en katastrof med denna okunskap om ryggsmärta. I stället för att förstå smärtors betydelse och använda sig av informationen och ställa diagnoser, har man i Sverige skapat en ny diagnos som helt enkelt heter ”kronisk smärta”. Fyndigt och bekvämt, Sverige är bäst, vi har nu fått en sophög dit vi kan skicka alla patienter som vi inte vet felet på. Socialstyrelsen kommer snart ut med riktlinjer för ”diagnosen” ”kronisk smärta”. Det kommer att bli intressant att se hur många dagar man tänker föreslå där.

I USA har man förstått att kronisk ländryggsryggvärk, ”lumbago” (som 8 av 10 ryggpatienter är långtidssjukskrivna för), ofta beror på instabilitet mellan kotor. Oftast gäller det de två nedersta kotorna i ryggen före sacrum. Närmare 90 procent av alla i Svenska ryggföreningen har problemet lokaliserat till ländryggen.

Diagnosen, som varit känd i decennier, heter Lumbar Spine Instability, LSI, ländryggsinstabilitet. De nedersta kotsegmenten i ryggen blir instabila. Degenererade diskar och facettledartros anses vara goda tecken på att kotorna glider och är överrörliga. Slitage, en mekanisk skada alltså. Och inte som de svenska patienterna får besked om, att det är ”åldersförändringar”. Speciellt de patienter som inte fyllt 30 år har svårt att tro det. Ju mer vardagligt aktiva de är, desto mer värk får de. Antingen uppstår smärthöjning direkt under aktiviteten, eller som är lika vanligt, flera timmar efter. Därmed kan man inte använda den så kallade VAS-skalan och ställa frågan ”Hur mycket värk har du i dag?”

Det bästa sättet att förstå problemet är att ställa frågor om patientens smärtprofil. Men det har också visats att en kombination av datortomografiundersökning, DT, och MRI-undersökning kan bekräfta diagnosen.

Söker man på internet via sökmotorn Google får man 540 000 träffar på diagnosen instabilitet och dia­gnosen LSI.

Men i Sverige gäller i huvudsak fortfarande 1940 års kunskap om ryggen, nämligen att det bara är tumörer och inflammationer som gör ont i en rygg. Detta är oacceptabelt och följer inte internationell kunskap.

Regeringen behöver därför satsa ekonomiska resurser på utökad läkar­utbildning så att kunskapen om ryggen kommer med i utbildningen.

I dag tycks det vara upp till varje enskild läkare att ha en egen uppfattning om vad som gör ont i en rygg. Det är oacceptabelt när vi vet att allt detta gissande och provande av ryggbehandlingar, kostar samhället 30 miljarder om året.

Men högsta priset för okunskapen får den handikappade ryggpatienten betala i form av indragen sjukersättning och risk för felbehandling.

Christer Nyberg