Moderaternas sjukvårdspolitiska talesperson Cecilia Widegren föreslår enligt en artikel i Dagens Medicin nr 42/08 att erfarna sjuksköterskor som vill bli läkare bör kunna gå en förkortad version av läkar­utbildningen. ”Utan att tumma på kvalitet eller kunskap borde regeringen överväga att låta erfarna sjuksköterskor studera till läkare. Deras utbildning borde kunna förkortas eftersom bland annat sjukhuspraktik är en stor del av deras tidigare utbildning”, föreslår Cecilia Widegren.

Det kan därför vara av in­tres­se att påpeka att en sådan ”förkortad” läkarutbildning genomfördes som ett försök vid Karolinska institutet, KI, under åren 1977 till 1982.

1968 års utbildningsutredning, U 68, överlämnade i januari 1974 till regeringen specialbetänkandet Högskoleutbildning - läkar­utbildning för sjuksköterskor, SOU 1974:19. Professorna Bengt Pernow och Rolf Zetterström, KI, deltog i den arbetsgrupp som under Universitets-och högskole­ämbetet, UHÄ, fick i uppdrag att utarbeta förslaget till särskild studiegång till läkarexamen för sjuksköterskor.

Enligt direktiven skulle utbildningen förläggas till KI. Motivet, som för övrigt var ledande i hela U 68, var att återkommande utbildning skulle underlätta att studier varvades med verksamhet i arbetslivet.

En strävan var också att åstadkomma en jämnare social fördelning av utbildningsplatserna. En läkarutbildning för sjuksköterskor kunde sägas illu­strera en form av återkommande utbildning där en kompletterande sådan efter yrkesverksamhet byggdes på för att ge samma kompetens som en längre utbildning. Det skulle också, enligt utredarna, på sikt innebära att läkarkåren på ett inte obetydligt sätt kompletterades med personer med erfarenhet från andra delar av vårdarbetet.

Avsikten var inte på något sätt att minska behovet av en utveckling av och fortsättning på sjuksköterskornas egen grund- och vidareutbildning.

Vid KI ledde dåvarande ordförande i utbildningsnämnden Arne Ljungqvist arbetet med att utarbeta studieplanen. Förslaget överlämnades till UHÄ i oktober 1976 och utbildningen startade hösten 1977.

Enligt direktiven skulle läkarutbildningen förkortas med minst 40 veckor. Studieplanen för sjuksköterskorna kom att omfatta 172,5 veckor i stället för 220 veckor i den ordinarie läkarutbildningen. De examinerade sjuksköterskorna skulle efter examen ha varit yrkesverksamma i minst två år.

30 studerande antogs varje hösttermin från och med 1977 till och med 1982. Utbildningen utvärderades kontinuerligt och en rapport över utfallet de tre första studieåren publicerades, Sjuksköterskor i förkortad läkarutbildning- de tre första studieåren.

Sammanfattningsvis visade denna rapport att de som antagits hade svårigheter att fullfölja utbildningen. Cirka 40 procent gjorde långa studieavbrott eller lämnade utbildningen och cirka 10 procent valde att söka in till den reguljära läkarutbildningen.Orsakerna bedömdes vara för hård studiestress i den komprimerade studieplanen, avsaknad av eller för gamla gymnasiekunskaper samt avsaknad av kunskaper i vissa basämnen till exempel anatomi, kemi och fysiologi som gjorde att de första studieårens teoretiska ämnen blev för svåra. Gruppen var också mycket heterogen vad gällde utbildning och yrkeserfarenhet.

Den viktigaste orsaken, som även blev uppenbar under den kliniska utbildningen, bedömdes dock vara det faktum att sjuksköterske- och läkarutbildningen har olika mål. Sjuksköterskeutbildningens mål är omvårdnad av sjuka människor medan läkarutbildningens mål är prevention, diagnostik och behandling av sjukdomar.

KI anhöll därför i februari 1982 hos UHÄ om att utbildningen skulle upphöra. Samtidigt framhöll KI i sin skrivelse, att sjuksköterskorna utgör en viktig yrkesgrupp för rekrytering till läkarlinjen och att de som bedöms ha lämpliga förkunskaper borde ges möjlighet till en forcerad studiegång genom att de ges individuella dispenser i tillämpliga avsnitt.

UHÄ remitterade KI:s utredning och anhållan till de övriga medicinska fakulteterna i landet som alla tillstyrkte förslaget. UHÄ begärde i en skrivelse till regeringen att den särskilda studiegången för sjuksköterskor inom läkarlinjen skulle avvecklas – vilket också blev regeringens beslut.

I sin skrivelse framhöll UHÄ att inte bara sjuksköterskor utan även andra yrkesgrupper torde utgöra ett värdefullt rekryteringsunderlag till läkarutbildningen och föreslog därför att personer som med godkänt resultat genomgått arbets­terapeutlinjen, medicinska servicelinjen, hörselvårdslinjen, logopedlinjen eller sjukgymnastlinjen på detta sätt skulle beredas tillfälle att utbilda sig till läkare. Ett system med individuell avkortning av utbildningen borde dock gälla samtliga sex högskolor med läkarutbildning.

Detta är också vad som skett i praktiken under de nära 30 år som gått sedan försöksverksamheten på KI avvecklades. Vid alla fakulteter antas i dag ett stort antal personer med medellång vårdutbildning men även personer med annan bakgrund, till exempel beteendevetenskaplig utbildning. För vissa av dessa kan individuell förkortning av enstaka moment i läkarutbildningen bli aktuella.

Som ledamot i linjenämnden för läkarutbildning vid Karolinska institutet under 1980- och 1990-talet instämmer jag helt i Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholms yttrande ”att det är viktigare att försöka tillvarata sjuksköterskornas yrkeskompetens genom nya karriärvägar än att snabbutbilda dem till läkare”.

Kerstin Hagenfeldt