Debatt
Vårdval utan mångfald av yrkesgrupper ett steg tillbaka
2009-01-28Politiker riskerar att styra patientens val mer än i dag, skriver Anna Hertting och Sven-Erik Skoogh.
Anna Hertting
är ordförande för Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, LSR.
Sven-Erik Skoogh
är utredare vid LSR.
I en stort uppslagen intervju med socialminister Göran Hägglund (kd) i Läkartidningen nr 1/2009 framgår att han ser tillgängligheten som Sveriges allra viktigaste hälsofråga. Socialministern påpekar i samma artikel att rådande läkarbrist med tillhörande brist på läkarkontinuitet i primärvården är ett uppenbart problem som han hoppas att vårdvalsreformen ska hjälpa till att lösa.
I intervjun med Hägglund nämns inte ett ord om någon annan yrkesgrupp än läkare. Med en dåres envishet måste därför vi sjukgymnaster fortsätta argumentera för den mångfald och variation i kompetens som finns i dagens primärvård dit även specialiserade privatpraktiker räknas. De senare har hitintills varit ett alternativ för patienten.
Flera legitimerade vårdyrken har genom åren utvecklats till självständiga professioner med egen kunskapsbas och eget helhetsansvar. Psykologer, distriktssköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster fungerar i dag som primärinstans. För den sjukgymnastiska professionen har kunskapsutvecklingen under de senaste 10-20 åren varit enastående. Vi har nu närmare 20 professorer i ämnet sjukgymnastik och 260 disputerade sjukgymnaster. Mångdubbelt fler har specialistkompetens inom en rad olika områden som rörelseorganens sjukdomar, neurologi, pediatrik, psykiatri/psykosomatik, andning och cirkulation.
Vi vill för det första betona att det finns både en betryggande vetenskaplig kunskapsbas och bred klinisk kompetens inom den egna professionen. För det andra vill vi framhålla mängden vårdprofessioner som kan garantera landets medborgare den tillgänglighet och den kontinuitet som de behöver för att så snabbt som möjligt återvinna hälsan.
Det finns betydande kostnadseffektivitet att vinna om vårdens alla professioner nyttjas än mer optimalt än i dag. Eftersom det framför allt är allmänläkaren som vårdvalsreformen har centrerats kring är vi oroliga för att samhällsnyttan med all mångdisciplinär professionalisering kan gå till spillo. För oss är mångfald mer än idén om en generalist i första linjens hälso- och sjukvård. Vi har därför i många sammanhang uttryckt att vårdvalsreformen riskerar att bli ett steg tillbaka i utvecklingen.
Övergången från beställarstyrd vård till ökad patientmakt välkomnar även vi. Det vi vill poängtera är att principen ”vård efter behov” inte får äventyras. Vårdvalet har hittills handlat förvånansvärt lite om vårdens innehåll i relation till olika medborgares behov av förebyggande och rehabiliterande insatser. Kraven på ett varierat vårdutbud hör ihop med rådande förändringar i folkhälsan. Allt fler människor lever allt längre med långvariga och kroniska sjukdomar, och med livsstilsrelaterad och psykosocial ohälsa.
För många människor kommer behovet av skräddarsydda hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser att variera under livet. Patienten kan i en period behöva hjälp med stressrelaterad ohälsa, eller felbelastning i arbetet; vid ett senare tillfälle kan det gälla behov av individanpassad träning vid knäskada, eller åldersrelaterade besvär som artros, diskbråck och stroke.
Målet att få behålla kontinuiteten med en allmänläkare hela livet för den som så vill krockar därför med önskemålet att direkt få söka en specialiserad vårdgivare i första linjens hälso- och sjukvård som motsvarar ens behov. I Skåne tänker politikerna straffa den som fortsätter att fritt välja sjukgymnast efter behov genom att ta ut en högre patientavgift. Konsekvensen blir att politikerna under parollen ”ökad patientmakt” i själva verket styr patientens val mer än vad som sker i rådande system.
Anna Hertting
Sven-Erik Skoogh
Fler debattartiklar
Skriv kommentar
Dagens Medicin vänder sig till dig som arbetar i sjukvården och vår kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet.Kommentarer
Tack Rulle.
Anmäl kommentar
Det viktiga är nog inte vad jag tycker utan att politiker tar ställning istället för att lämna ifrån sig ansvaret till vårgivarna och ngn slags vårdmarknad. På denna marknad riskerar som jag tidigare har påpekat de svaga att hamna längst bak i kön. Stor risk att privata vårdgivarna (men även offentliga)prioriterar behandlingsmetoder och patienter utifrån sin möjlighet att tjäna pengar. Så är det redan idag och den som påstår ngt annat ljuger eller saknar insikt. Nu har jag nog sagt vad jag vill ha sagt på denna sida. Tack för debatten!
Anmäl kommentar
Så vilka patientgrupper, och vilken problematik prioritera du? Vilka behov är större än andra behov enligt din mening?
Anmäl kommentar
Ja det vet jag, och detta är ju ytterligare ett utmärkt exempel på ställningstaganden och fakta som kan styra prioriteringar. Har jag uttryckt mig så slarvigt att det inte tydligt framgår att jag förstår vad en prioriteringsordning är? Jag är definitivt anhängare till att upprätta prioriteringsordningar.
Anmäl kommentar
Rolle: Vet du vad en prioriteringsordning är över huvud taget?
Anmäl kommentar
Svar till Namn 20.22 9 feb. Ett exempel. Om SBU efter metaanalyser menar att fysisk träning är effektivare än passiva behandlingar vid långvarig smärta kan ju denna kunskap användas för att prioritera fysisk träning framför passiva behandlingar för denna patientgrupp. Den aktiva behandlingen, fysisk träning, torde ju även var betydligt billigare. Detta måste väl betraktas som ett relativt tungt argument för den vetenskapligt skolade yrkesutövaren.
Anmäl kommentar
Kom igen, Rulle! Det var du som sökte debatten....det var du som ställde frågorna Jag har svarat...vad svarar du?
Annars instämmer jag med Namn 22:21 nedan. Vårdval är en realitet, och införs i det ena landstinget efter det andra, förvisso i olika skepnad. Själv har jag inget emot vårdvals-tanken. Läkaren har sin position mer eller mindre cementerad enligt min mening. Och dom får lösa sina problem. Vad vi sjukgymnaster skall sträva efter är en egen nisch, egen autonomi, kompetens och egen finansiering = skilt från vårdenheterna. Så att vi kan stå upp för vår sjukgymnastiska verksamhet utan att hänvisa till att "det har doktorn sagt". Vi måste kunna stå öga mot öga gentemot doktorer, media, patienter och andra kollegor. Vilket många av oss redan gör. Vi måste hävda vår kompetens och autonomi på primärvårdens karta. Vi måste kunna vår historia. Men vi måste samarbeta med doktorerna. Inte försöka konkurrera med dem, vilket är rätt korkat enligt min mening. Däremot, som artikeln dessvärre förespråkar, så är jag tveksam till ytterligare mångfald på kartan för närvarande, även om det ur konkurrenssynpunkt känns bäst. (Tycker verkligen Hertting och Skoog vad dom skriver?) Vi sjukgymnaster har ett brett register, utbildningen är godkänd och vi är legitimerade i en skyddad titel. Denna titel är ett varumärke som är extremt värdefullt. Om vi kan handskas väl med vårt varumärke så borde vi kunna ro iland en fortsatt offentlig finansiering. Men ytterligare mångfald..(kiropraktorer?, naprapter?, massörer?)..jag är väldigt tveksam. Mest därför att tiden känns helt fel.
Anmäl kommentar
Handlade inte denna debatt om att vårdvalet i dess tilltänkta utformning leder till en primärvård helt centrerad till allmänläkaren med minskad mångfald som följd????? vårdvalet är en realitet och denna debatt borde handla om hur vi sjukgymnaster bäst kan uttnyttjas i detta system.
Anmäl kommentar
Jag menar att detta forum framför allt förhåller sig till prioteringar inom det näraliggande sjukgymnastiska fältet, särskilt med tanke på att artikeln tar upp behovet av mångfald på primärvårdens karta. "Vårdval utan mångfald av yrkesgrupper ett steg tillbaka"
Huruvida den slutna vården (vårdval kommmer förvisso även dit) skall prioritera avancerade undersökningar framför antal sängplatser eller IVA platser, ligger lite utanför ramarna för, åtminstone mina, debattinlägg. Kanske skall pengarna gå till folkhälsliga insatser helt enkelt? På fullt allvar menar jag att jag föredrar att diskutera eventuella prioriteringar inom sjukgymnastikens område i detta forum. Om andra vill debattera sjukvården och dess priotieringar, så är det helt ok för min del. Jag fortsätter att föja dina synpunkter. Vad vill du själv prioritera bort på sjukgymnastikens fält? Och vad vill du prioritera in? Berätta.
Anmäl kommentar
Så Du menar på fullt allvar att det inte finns några möjligheter att rangordna olika patienters vårdbehov eller olika medicinska åtgärders värde?
Anmäl kommentar
Det talas om så olika tillstånd i debatten nedan. För att konkretisera: skall pengarna gå till intensivvård och akutkirurgi? Till provrörsbefruktningar? Till idrottsskadade unga, framåt personer? Eller till ålderstigna artrospatienter? Kanske kommer det inte blir offentlig finansiering öht av primärvården, och i synnerhet inte till sjukgymnastik? Om man begränsar debatten till att gälla endast primärvården, öppen vård, och de aktörer som verkar där, så kommer man att hamna i beslutsvåndor där med. Om man begränsar debatten ytterligare så att den omfattar endast funktionsproblematik, som kan lösas med sjukgymnastiska metoder, så är försnävningen ännu tydligare. Hur många olika aktörer kan sedan hävda sig/konkurrera på den banan? Rolle undrar vem som skall avgöra vilka behov en annan individ kan tänkas ha. Jag tror det är väldigt förmätet att ens tycka att någon annan än den drabbade kan avgöra sitt eventuella behov/sitt eventuella lidande. Tanken med vårdval är inte fel.
Anmäl kommentar
Ngr kommentarer till nedan. En vårdmarknad kan minska möjligheten att en svårt sjuk äldre människa får vård. Uppenbar risk att en mindre sjuk prioriteras före en svårt sjuka pat. Båda dessa pat kan ju uppleva ett stort sjukvårdsbehov. Resurser är ändliga och inte oändliga. Frågan är ju om en sjukvårdsmarknad kommer att gynna gamla, multisjuka och pat med tolkbehov? Kanske vårdgivaren hellre ägnar sig åt mindre tidskrävande pat med lite ont i ett knä eller en förkylning?
Anmäl kommentar
Rolle, prioritering i vården är nödvändigt. Därför tror jag att egenavgiften för mindre tvingande vård blir högre, så att de mest behövande prioriteras med allmänna medel. Jag citerar dig: "Jag har hört privatpraktiker som talat om 'sin patientstock'. Då kan man ju undra om det är sjukgymnasten som är i behov av patienten eller patienten som är i behov av sjukgymnasten?" Jo, ett ömsesidigt beroende. Med skapade behov? Pay as you go.
Anmäl kommentar
Till Er som senast skrivit nedan. När prioriteringar behöver göras (är det någon som tror att resurserna är oändliga?). Vem skall då göra dessa prioriteringar tycker Ni, som är för en vårdvalsmarknad. Behöver då inte någon ställa den svaga mulitsjuka äldre mannen eller kvinnan först i kön? Finns det inte en risk att en 35-åring med en förkylning eller lite smärta i ett knä armbågar sig före på sjukvårdsmarknaden. Båda kanske upplever sitt behov av sjukvård som jättestort. Behövs då inte ngn som prioriterar efter behov? Det står väl så redan idag i Hälso och sjukvårdslagen att prioriteringar skall göras efter patienters behov. På en marknad ser ju entreprenören till att få "smörjobben". På en sjukvårdsmarknad för sjukgymnaster är ju smörjobbet en kronisk smärtpatient som vill komma på icke tidskrävande behandlingar hos sjukgymnaster fler g per vecka år ut och år in. OMT-sjukgymnasten kan debitera en rejäl slant för en placebobehandling. Hur mycket bättre blir pat av denna åtgärd? Kanske känner sig pat lite bättre för stunden. Är det lätt att försvara dessa behanlingar ur ett kostnad/nytta perspektiv? Tja. Vem vill då ta hand om gamlingar, personer med tolkbehov etc när sjukgymnastmottagningen är igenkorkad med kronsika smärtpatienter som har blivit beroende av sin terapeut?
Jag har hört privatpraktiker som talat om "sin patientstock". Då kan man ju undra om det är sjukgymnasten som är i behov av patienten eller patienten som är i behov av sjukgymnasten?
Anmäl kommentar
Att höja egenavgifterna till icke livsnödvändig vård, visst. Men den största delen av samhällets sjukskrivnings kostnader är ju inte för livshotande sjukdommar utan för besvär i nacke, axel och rygg och psykosociala besvär och dessutom i ekonomisk svaga grupper. så det blir lite tanke fel där, eller?
Anmäl kommentar
När "vård" alltmer blir en konsumtionsvara, måste man nog betala själv i allt högre grad. Eller så blir det ny skatt på all vårdkonsumtion. Instämmer med XY, det kommer att bli problem med pengarna. Vårdval kan dock medföra att vi får större inblick i samhällets alla kostnader för "vården". Det blir mera genomlysning och det är ju bra. Torde gynna oss sjukgymnaster.
Anmäl kommentar
Men Rolle, då kanske vi bör införa en ökad egenavgift för vård som kanske inte är livsnödvändig, så att skattekronorna räcker? Det blir snabbt en komplicerad fråga där man skall försöka estimera dels det potentiella livshotet i en sjukdom (trauma, cancer, hjärtsvikt...), dels samhällskostnaden pga inkomstbortfall hos den drabbade och alternativkostnader som inträffar om man erbjuder behandling eller avvaktar behandling. Mycket svåra överväganden. Jag befarar dock att vi alla av nödvändighet måste skjuta till mer egna pengar i samband med den egna vårdkonsumtionen.
Anmäl kommentar
Till namn 20:03. vårdvalsystemet för sjukgymnaser är en verklighet även i stockholm inom en mycket snar framtid.
Anmäl kommentar
Betänk att vårdvalsystemet kan vara ett sätt för alla sjukgymnaster (dvs merparten) som inte har en etablering att komma ifrån sina gravt underbetalda tjänster på diverse landstingsdrivna primärvårsmottagningar runt om i landet.
Anmäl kommentar
Rolle: Logikens feltänk i ditt resonemange är enligt min mening att någon misstänks efterfråga vård, utan att ha behov av den. Hur ser denna hypotetiska patient ut? Förutsättningen måste väl ändå vara att om individen efterfrågar vård eller hjälp, så har individen ett behov av vård/hjälp. Utan behov = ingen efterfrågan = ingen "vård". I synnerhet inte offentligt finansierad, varken av sjukgymnaster, doktorer, sköterskor, psykologer med flera, och oavsett system. Alltså begriper jag inte riktigt din argumentation. Däremot kan jag tänka mig att resurssvaga individer har svårt att hävda sina behov (= sin efterfrågan) gentemot mera resursstarka individer. Precis som det är idag, med andra ord. Skiljelinjen är väl den att med vårdval ges individen en chans att själv fatta sina beslut, och avgöra vilka hennes behov kan vara,(såvitt jag förstår förespråkar artikeln, och även jag själv, denna strategi), medan i andra system så definierar någon annan (exempelvis staten, eller privata företag) individens behov. Det vore fint med ett facit, eller bra forskning om vilket finansieringssystem som ger mest rättvisa, och friskaste befolkningen, men det finns inte, som du också påpekar. Ju fler aktörer - desto mera vårdval - på gott och ont.
Anmäl kommentar
Ökad patientmakt är för mig lika med efterfrågestyrd vård och då inte behovsstyrd vård. En skillnad. Jag tror inte ökad konkurrens inom vården leder till att den blir behovsstyrd. När vi inom vården måste prioritera, det kommer att behövas mer och mer i framtiden, gör vi nog klokast i att erbjuda verkningsfull vård till de som har det största behovet av vård. Då behövs styrning av skattekronorna. Marknadskrafter kommer ej att driva vården i den riktningen (behovsstyrd vård). Det finns ingen forskning som har visat att privat vård ger högre kvalitet och lägre kostnader. Politikerna leker marknad med sin sjukvård enbart av ideologisk övertypgels och inte på grund av rådande fakta och kunskap.
Privata vårdentreprenörer jublar men gör de det för att de är med och "utvecklar" vården eller gör det detta för att de ser möjligheter att tjäna pengar?
Anmäl kommentar
Rolle, Enligt min mening så tror politikerna ingenting, varken fel eller rätt, och dom är heller inte naiva. Dom är pragmatiker. Enkelt nog. Dom "gör sitt jobb" som dom uppfattar det, och sedan får skattebetalarna (staten) betala. Fyrkantikgt och bra. Nu handlar ju debatten egentligen om huruvida vi skall ha fler (mångfalden) aktörer, än vad vi har idag i primärvården eller ej, efter införandet av vårdval. Och om hur politikerna kommer att begränsa denna vårdvalsfrihet. Ur konkurrensperspektivet skall det givetvis finnas så många alternativ som möjligt, så det ger medborgaren mycket att välja på. (Som artikelförfattarna uppenbarligen förespråkar). Men då måste man väl också vara ansvarig för de val man gör?
Anmäl kommentar
"Ökad patientmakt innebär vård efter efterfrågan, och inte vård efter behov". Ursäkta mig, men kan du vika/förklara ut den meningen lite mera, Rolle.
Anmäl kommentar
Jag är sjukgymnast och när jag läser Anna H och Sven-Erik S:s debattartikel håller jag med om mycket men inte allt. Visst är det tex viktigt att betona och förstå andras yrkeskompetens än enbart läkares kompetens. Visst kan vi sjukg fungera som en kostnadseffektiv primärinstans. Jag ser dock inte enbart fördelar med en "Övergång från en beställarstyrd vård till ökad patientmakt". Anna och S-E poängterar direkt därefter vikten av "vård efter behov". Ökad patienmakt innebär vård efter efterfrågan och inte vård efter behov. Ökad patientmakt och mindre inflytande från beställaren (som ju är skattebetalarnas ombud) riskerar missutnyttjande av skattemedel precis som Julle tidigare har beskrivit. Ska vi ge patienten vad patienten vill ha eller prioritera efter medicinska behov och medicinsk evidens? Detta är ett vägval. Tyvärr förstår inte politiker detta och tror i sin enfald att alla som håller på med sjukvård är seriösa och inte bedriver sin verksamhet utifrån möjligheter till egen ekonomisk vinning. Dags att vakna upp - alla naiva landstings och riksdagspolitiker.
Anmäl kommentar
Hej Maria, Bra rocad! Men är inte ni sjukgymnaster utanför vårdpengen i Stockholms Läns Landsting, eller är det inte klart? Jag tycker inte man skall polarisera vem som "har rätt": doktorn eller sjukgymnasten. Doktorn gör fel många gånger, men jag har faktiskt hört talas om sjukgymnaster som också gör fel. Låt doktorn göra sitt, så gör vi vårt. Låt oss samarbeta med doktorerna, inte konkurrera med dem på deras planhalva.
Anmäl kommentar
För oss som dagligen arbetar med patienter med besvär i rörelseorganen är denna tänkta nyordning där allmänläkaren skall bedömma om patienten skall få träffa sjukgymnast eller ej närmast absurd. mina patienter kommer till ca 50% på remiss och i de fall där man ställt diagnos har den hitills under mina tolv år inte varit korrekt, allvarlig patologi har ej heller knappast uteslutits. så vad skall detta allmänläkar besök känna till??? de ytterst kunniga och seriösa (inom sin specialitet allmänmedicin) allmänläkare jag sammarbetar med inser att de finns annan kompetens ex. sjukgymnasten som bättre kan bedömma dessa patienter. är i grunden positiv till vårdvalet, men alla vårdgivare måste i systemet utnyttjas optimalt och patienterna inte enbart styras till allmänläkaren.
Anmäl kommentar
Hur den framtida modellen av sjukvård kommer att se ut vet vi inte för närvarande. Artikelförfattarna pläderar för ett avsevärt större smörgårdsbord i primärvården, för att vårdval skall vara något värt. Men redan idag
kan många välja fritt (val av sjukgymnast är fritt i de flesta landsting för närvarande)frågan är bara: Vem skall betala? Skall våra skatter urskiljningslöst gå till allehanda fruktfat och köttgrytor på primärvårdens marknad, så att alla kan välja efter egen preferens? Eller blir det försnävningar, alltså besparingar, (eller prioriteringar som det kallas), där även sjukgymnasterna riskerar att hamna utanför? Precis som andra aktörer på mångfaldens karta?
Christina Doctare (kd) föreslog för några år sedan en avdragsgill sjukvårdspeng (om jag minns rätt) på 30000 kronor, som individen skulle kunna använda som "friskvårdskostnad". Man skulle kunna jämföra med dagens ROT avdrag för fastigheter, eller hushållsnära tjänster. Därav blev intet. Men kolla den nystartade tankesmedjan om vad vårddebatten bör handla (Handelshögskolan, Stockholm). Pengar, penger och pengar. Julle har varit inne på detta för länge sedan. Vad säger du nu, Julle?
Anmäl kommentar
Det faktum att en metod eller en behandling är evidensbaserad innebär per automatik inte att den är offentligt finansierad. Det finns massor av evidensbaserade behandlingar som inte är offentligt finansierade och det finns massor av ej-evidensbaserade (=SBU) metoder som ryms där.I en framtida modell av offentligt finansierad vård borde alltså utrymmet för såväl ekonomisk som medicinsk revision av alla (doktorer, sköterskor, sg,at, etc) ges utrymme. Flera landsting ligger i startgroparna också, så medicinska revisioner lär vi nog se mera av. Med efterföljande debatter.
Anmäl kommentar
Jag tror jag har hygglig koll på vad evidens innebär och visst finns det många använda medicinska åtgärder med begränsad evidens. Det finns också medicinska åtgärder där det finns evidens för att dessa EJ är effektiva men trots detta används dessa metoder fortfarande. Det finns även medicinska åtgärder med rel stark evidens som inte alltid används av alla vårdgivare (tex fysisk träning vid besvär från rörelseapparaten). Det är de sista två exemplen som är ett problem, skattepengar utnyttjas dåligt.
En mångfald i vården där små mottagningar verkar, tex två privatpraktiserande sjukgymnaster som arbetar på en liten mottagning, försvårar den "internkontroll" som nämns nedan. Vem granskar deras verksamhet? Ska vi tro att patienterna är tillräckligt pålästa för att klara av "granskningen"? Har vi sett några exempel på att en upphandlingsavdelning i ett landsting har kunskap och ambition att göra seriösa granskningar? I värsta fall (och jag vet av egen erfarenhet att det inte är något ovanligt) kan en sådan liten enhet i vårdens mångfald bedriva en ren humbug-verksamhet. Skall kvalitet och evidens utvecklas inom primärvården behövs en sammanhållen vård (kanske en vårdcentral där alla yrkesutövere finns representerade inte är så dumt i alla fall). De kan då delge varandra sin kunskap och samtidigt får man automatiskt i alla fall en viss "internkontroll". Tokstollar som odlar sina egna behandlingsintressen och samtidigt är ointresserade av evidensbegreppet (det finns ett antal av dessa) eller bara vill tjäna pengar (även här hittar vi ngr stycken) kan då ej härja fritt.
Anmäl kommentar
Inom vården finns flera olika yrkeskategorier, var och en med sitt kunnande. En putteliten del av detta kunnande är evidensbaserat. Trots att vi dag översköljs av kraven på evidens så får vi inte sluta använda oss av vårt kunnande och de metoder som vi erfarenhetsmässigt funnit skäl att använda oss av. Men vi måste däremot systematist börja visa på dess effekter och detta kommer att ta tid!
Tyvärr förstår inte många detta utan evidensbaserad vård har blivit ett mantra som sällan nyanseras där det bäst behövs, i maktens korridorer.
Åter till artiklen:
En viktig aspekt med att ha flera olika vårdgivare är den "internkontroll" det innebär. Alla vi olika vårdgivare granskar varandra vilket faktiskt är en kvalitetsgaranti för patienten. En alltför centraliserad vård, med beroendeband mellan vårdgivarna ökar risen för att felaktigt vård inte ifrågasätts.
Anmäl kommentar
Artikelns författare pläderar för mångfald i primärvården. MÅNGFALD: Det är inte så att bara sjukgymnaster, och i synnerhet OMT, och läkare utgör en mångfald. Sköterskor, psykologer, sg, at, kirosar, naprasar, terapeuter av allahanda slag med flera utgör en mångfald. Av dessa skäl är faktiskt Julle rätt ute med sina synpunkter, det är ingen urspårning. Det är väl snarare överkurs.
Anmäl kommentar
Tycker att Julle pekar på en mycket viktigt och ofta förbisedd aspekt av undersökning av patienter med problem från rörelse-stödje. Om man inte kan uppvisa någon form av intertester-reliabilitet med den metod som används för undersökning så anser jag att man är helt fel ute. Där har man kommit betydligt längre inom såväl MDT som OMI. Men jag kan förstå att man försvarar sin OMT-utbildning med näbbar och klor med tanke på vad denna utbildning kostar. Detta är ju dock ett sidospår från vad artikeln handlar om.
Anmäl kommentar
Jag ser brister inom min egen specialisering. Är det osunt att vara självkritisk?
Anmäl kommentar
politikerna ser inte nyttan av oss, och vi själva ser inte nyttan av sjukgymnaster med kompetens utanför den egna specialiseringen. vilken soppa!!!hur skall vi kunna marknadsföra oss om vi inte är ense inom våra egna led.
Anmäl kommentar
Debatten har spårat ur. Läs Anna och Sven-Eriks artikel igen, Ni OMTare som anser att Ni står för så mycket vett och reson! Låt oss sjukgymnaster vårda yrkets fortlevnad och arbeta åt samma evidensbaserade håll.
Anmäl kommentar
Mycket intressanta och alltför klartänkta synpunkter, Julle. Hjulen snurrar, ty annars får vi ingen pension. Vad som är bra, och för vem, är i detta helikopterperspektiv ganska underordnat. Dessvärre.
Anmäl kommentar
Nu har jag läste lite här och där nedan och kan konstatera att ett återkommande tema är OMT-gymnaster (jag är själv sjukgymnast och utbildad inom bla OMT). Hur många vet och vill inse att OMT Otropedisk manuell terapi är en teori grundad ngn g i mitten av förra århundradet en viss herr Kaltenborn mfl. Vad en mängd sjukgymnaster inte vill inse är att dessa teorier är just teorier och troende och inget annat. Validitet och reliabilitet vid de undersökningsmetoder som används inom OMT är inte mycket att hurra för. Randomiserade och kontrollerade studier stödjer ej heller detta arbetssätt i ngn större utsträckning. Sen görs det hela tiden försök att höja statusen på dessa teorier och utbildningar utan kritiskt tänkande. Ett annat exempel på detta är HC Andersens Kejsarens Nya Kläder. Det finns dock ett stort stöd för tex fysisk träning vid besvär från rörelseapparaten men denna åtgärd är ju inte lika tillkrånglag och betrakts väl därför som mer simpel. Den potenta åtgärden fysisk träning kan ju heller inte en skock "OMT-gymnaster" tjäna pengar på. Ska vi bygga behandlingsterorier och vård på vad som är bra för patienter och skattebetalare eller vad som är bra (luckerativt) för vårdgivaren?????????
Anmäl kommentar
Att lägga ännu mer arbete på redan överbelastade allmänläkaren via att de tvingas primärbedömma alla patienter med besvär i rörelseorganen och degradera sjukgymnasterna till någon slags underhuggare utan självständigt yrkesutövare låter ju som en väldigt bra lösning på allmänläkarbristen och de ökande ohälsotalen pga besvär i rörelseorganen. bra jobbat politiker!!!!!
Anmäl kommentar
Det flesta vårdsökanden har ett problem, som de initialt tror att de måste ha en läkarkompetent person för att lösa. Allt som oftast får jag som sjuksköterska "beställning" av läkartid för "jag vill ha en remiss till...". De sjuka vet ofta om de behöver en sjukgymnast. Sjukgymnaster är kompetenta att avgöra om läkare behövs. Behövs inte läkare så varför ska läkare belastas alls?
"Jaha, du vill ha en remiss till röntgen. Vilket organ vill du ha röntgat?" Brukar jag fråga dem som ber om läkartid för röntgenremiss. "Vad ska du göra med bilderna sen då? Jag vet inte om läkarna här tycker det behövs röntgen och då sänder ju inte dom en remiss. Men du vill ha huvudet röntgat? Vilken undersökning vill du ha? Färg- eller luftskalle eller en CT eller 3D. Vad sa du att du ville ha bilderna till." Jag, som sjuksköterska begriper ju att det inte är för familjealbumet utan för att stilla någon hemsk oro där "egenvård" är ledord och egenmakt är önskad. Så kan vi prata lite om symtom och besvär, rädsla och olika behov. "Vad har du för läkemedel, sa du?" Efter 20-30 minuter brukar jag ha fått människan lugn och kan reda ut vilka symtom som kräver läkarvård (och kanske röntgen), sjukgymnastik eller psykolog, receptfritt läkemedel + egenvård, besök hos legitimerad optiker eller ett "ring till öronjouren och säg att du talat med mig, och behöver en tid nu i veckan". Om det är äldre brukar jag själv ringa Syrran på öronjouren och ordna tid + färdtjänst och ringa tillbaka. Det tar 30-60 minuter och kallas för "hon sitter bara där och snackar och dricker kaffe". Det är alldeles gräsligt billigt för sjukvården det jag gör. Men jag vet att mina patienter är lugna och tillfreds. De vet att jag inte överger dem även om jag säger att "det verkar onödigt med läkare". Jag har många samtal där jag vet att raka vägen till sjukgymnast är snabbaste vägen till lindring och kanske bot. Varför tvingas gå över tvånget att fixa en remiss från läkare till sjukgymnast? Det är gammaldags som på den tiden när distriktssjuksköterskorna ordnade med 10-20 läkemedelsrecept/dag där det gavs sken av att läkare ställde diagnoser och tog medicinskt ansvar. Samt betalningen för utförda tjänster! Som franska gynekologer som kommer i utdrivningsskedet, som om barnmorskorna där inte skulle klara det!
Det är inte fråga om alternativ vård utan traditionell skolmedicinsk vård med många fler kunniga yrkeskategorier än läkare. Sjukgymnasiet, arbetsterapeuter, psykologer, barnmorskor och sjuksköterskor behöver inte Supervision av läkare. Politiskerna måste få in i huvudet att patienterna inte alltid är betjänta av läkarvård. Det känner man väl till inom vården.
Anmäl kommentar
En klarsynt artikel som pekar på farorna med ett nytt system som nog helt seriöst är tänk skall gynna patienterna. Ett problem är att politiker och andra makthavare inte tänker på alla konsekvenser av de olika förändringar de initierar. Dessa negligeras och bagateliseras och ses som mindre viktiga i relation till förslagens (tänkta) vinster. Men, de ogenomtänkta och oreglerade detaljer i förslagen kan vara helt avgörande för effektiviteten och kvalitén i ett nytt system och som författarna visar på, t.o.m omintetgöra hela grundtanken med förslaget. Hur kan man överhuvudtaget komma på tanken att patienter som gör ett eget vårdval skall straffas med högre patientavgift? Denna attityd speglar två tankefel.
1. Patienterna fortsätter att gå till sin vårdgivare trots att de inte blir bättre. De gör det av lojalitet eller annat skäl.
2. Det finns ingen effektiv vård och behandling som inte är evidensbaserad. Därför skall patienterna bara ha evidensbaserad vård, oavsett deras individuella svårigheter och olika förutsättningar. Vi kan definitivt inte lita de olika professionernas långa empiriska kunskap och än mindre patienternas egen upplevelse av att de blir bättre och mår bra på given behandling.
Ett tack till Britta Stoltz-Lundströms inlägg i debatten. Jag hoppas er försöksverksamhet leder till en artikel!
Anmäl kommentar
Politikerna är helt okunniga om den vård de beställer och helt ointresserade av kvaliten på densamma. Vad som är än värre är att de trots sin okunskap helt saknar intresse för att ta till sig kunskapen även om den serveras i deras knän. Tyvär ligger vi sjukgymnaster allra värst till, den allmänt rådande uppfattningen om oss är att vi först och främst är kostnandsdrivande akademiska massörer som helst inte borde finansieras av skattemedel. Vårdvalet upplever jag som ett sätt för politikerna att sakta men säkert fasa ut sjukgymnasterna ur den offentligt finansierade vården. Har svårt att se någon ljusning så länge primärvården är politiker styrd. och har därför valt att lämna yrket trots att jag ägnat 15år till yrket och sammalagt åtta år till grund och vidareutbildning, tror tyvär att väldigt många högutbildade och kompetenta sjukgymnaster kommer att välja att göra det samma de närmaste åren om ingen positiv förändring sker inom den närmaste framtiden. detta blir närmast absurt mot bakgrund av att vi har skyhöga sjukskrivningstal.
Anmäl kommentar
Julle, du har onekligen en poäng i vad du påpekar. Pang på. Något som både riksdag-regering-SKL och olika förbund helt har lyckats förbise lerrer så begriper dom inte. Nu är det så illa att vår grundlag inte är mer än en vision, och då blir det, som det blir. Klartänkt är du faktiskt, Julle.
Anmäl kommentar
Är mångfald viktigast? Kanske viktigare att få genomslag för evidensbaserade vårdåtgärder? Idag slösas det pengar på vårdåtgärder som inte är bättre än placebo. Hur hanterar man en verklighet där vårgivare erbjuder humbugbehandling och där patienterna fostras i att efterfråga detta? Evidensdiskussion gynnar ej privata vårdgivare som ersätts per patientbesök.
Vården är ibland lika sjuk som bilhandlarbranschen. Då föredrar jag dock bilhandlarna, de lurar ju i bästa fall inte samhället på skattekronor.
Anmäl kommentar
Så sant som det är sagt, en mångfald innebär praktiserande sjukgymnaster inom fler områden än OMT. Låt gärna OMT-gymnaster helt ta över bedömning av patienter med besvär i rörelseorganen men glöm inte det stora övriga antalet patienter i behov av sjukgymnastik!
Anmäl kommentar
Multisjuka, svårt handikappade kroniker med behov av återkommande behandlingsserier lär då inte vara välkomna hos vårdcentral trots att deras behandlingar görs evidensbaserade. Vad tror namn 22:11 av den 2:a februari?
Anmäl kommentar
Författarna pläderar för en mångfald, faktiskt, i primärvården. En mångfald är definitionsmässigt mer än OMT sjukgymnaster.
Anmäl kommentar
denna fokus på allmänläkare är svår att förstå. närmare 30-40% av patienterna i primärvården har besvär i rörelseorganen varvid den rimligtvis borde satsas mer på ortopeder och OMT-sjukgymnaster istället.
Anmäl kommentar
vårdvalet kan ju oxå innebära en positiv förändring. om vårdcentralen skall betala för sjukgymnastiken kommer rimligtvis sjukgymnaster som arbetar evidensbaserat att gynnas. vilka vårdcentraler kommer vilja betala för sex månaders vattengympa eller sekvensträning, långa serier med apparatbehandlignar o.s.v.
Anmäl kommentar
För patienternas och sämhällets skull måste OMT-sjukgymnasten få en mer framskjuten plats inom primärvården istället för som nu vårdvalet föreslår skuffas undan ner i källaren. Det är inte så konstigt att det blir så oerhört fel hela tiden då vi har politiker som ser på sjukgymnaster som kostnandsdrivande "akademiska massörer". istället för att se de oerhörda vinster som finns att göras om man istället väljer att satsa på sjukgymnasterna, ökad vårdkvalite för patienter, minskade kostnader för arbetsfrånvaro och sjukskrivning, minskade kostnader för bilddiagnostik, remisser till spec. läkare, samt att det skulle frigöras massor av tid hos allmänläkarna och delvis lösa allmänläkarbristen. vad tycker allmänläkarna själva om dessa tokigheter????
Anmäl kommentar
Många patienter väljer idag sjukgymnast direkt vid hälsoproblem. Varför ta omvägen förbi en läkare? Vårdval minskar inte kostnaderna, gör det inte enklare för patienten. Politikerna har inte lösningar. VI hälso- och sjukvårspersonal har lösningarna, genom fortsatt gott samarbete. Vården är inte dålig idag.
Mindre orters problem med att rekrytera läkare kommer inte att försvinna i vårdvalet. När det inte finns läkare, vem skall man välja som sin fasta kontakt? Hyrdoktor Knut? Trycket på läkare på vårdcentraler i områden med mycket psykosocioekonomiska problem försvinner inte. Nej! Strunta i vårdvalet, man kan inte välja något som inte finns (fasta läkare). Låt Hälso- och sjukvårdspersonal fortsätta ha ett gott samarbete. Sprid goda exempel på samverkan nationellt, t ex de exempel som handlar om Rätt Omhändertagande Nivå (som är ett mycket bättre namn än LEON...) På så vis får patienten det ännu bättre.
Anmäl kommentar
Vad tycker våra kollegor allmänläkarna om detta? Vill ni verkligen bedömma ALLA patienter med besvär i rörelse- och stödjeorganen?. Tror inte det blir så mycket tid över till de allmänmeduicinska patienter som ni har specialistkompetens för att ta hand om.
Anmäl kommentar
Läkarna måste avlastas om köerna och kostnaderna skall minska. Kan man göra det blir det resurser över till annat. Läkarna skall användas till det som de är bäst utbildade för och sjukgymnasterna till det de är bäst utbildade för. Ett samspel således. Stor del av dagens läkarebesök rör bl.a rörelse- och stödjeapparaten. Gällande dessa krämpor har en sjukgymnast längre och bättre utbildning och därtill den praktiska erfarenheten som yrkesverksamheten ger.
Samhället borde i mycket högre grad använda sig av sjukgymnasters kunskaper än vad som sker idag, eftersom det frigör läkarresurser.
Vid telefonsamtalet till vårdenheten, då patienten beskriver problemet, skulle mottagningssköterskan i många fall, direkt kunna hänvisa till någon sjukgymnastmottagning i stället för till doktorn.
Det vore fel om denna hänvisning skulle belasta vårdenhetens ekonomi. Det är inte doktorns fel att patienten har ryggproblem. Bespara vårdenheten kostnaderna för rätt åtgärd! Systemet är felkonstruerat och kontraproduktivt om vårdenheten skulle åläggas kostnad för rätt åtgärd för listad patient. Inlåsningseffekten motverkar ett naturligt och logiskt vårdval. Många problem behandlas mest kostnadsbesparade av sjukgymnasten (Se tidigare inlägg av Britta Stoltz-Lundström).
Sjukgymnastens och doktorns samarbete är gott vilket borgar för att patientens vård blir optimal.
Det är billigare och bättre att utbilda/anlita fler sjukgymnaster än fler läkare inom områden där sjukgymnaster är specialiserade.
Efterlyses; debattinlägg från läkare!
Anmäl kommentar
Eftersom en stor grupp av patienter som söker vård är pga muskuloskeletala besvär är det märkligt att sådant fokus är på läkarkåren! Läkarkåren har inte specialkunskaper inom ortopedisk medicin/manuell terapi i den utsträckningen som behövs, och bör inte vara första hands valet när det gäller bedömning av rygg/ledproblematik. Den vidarutbildningen har bl.a. sjukgymnaster och är på ca 3-5 år (steg 2-3). Det är tyvärr inte många som känner till detta - och fokus har varit på alternativ medicinare (kiropraktorer naprapater) när kunskapen finns inom befintlig vård - men behöver utnyttjas på rätt sätt!
Anmäl kommentar
politikerna anser uppenbarligen inte att patienter med besvär i nacke, axel och rygg har rätt till en evidensbaserad och högkvalitativ vård. utan de skall tvingas hålla tillgoda med ett besök hos allmänläkaren och få gå därifrån utan en korrekt diagnos och behandlingsplan med en klapp på axeln och ett recept på NSAID. är detta verkligheten i vårt land 2009????vårdval är ingenting annat än ett fiasko och stor skandal.
Anmäl kommentar
Britta Stoltz-Lundströms kommentar nedan talar sitt tydliga språk. Det är också min dagliga kliniska verklighet som privatpraktiserande sjukgymnast med den högre ortopedi-examen för läkare och sjukgymnaster (OMI), att remiss för vidare undersökning eller läkare ytterst sällan är nödvändig, när det gäller besvär från rörelse-stödjeorganen. De pat som kommer på remiss från allmänläkare har i alldeles för många fall fått fel diagnos eller inkorrekta interventionsförslag.
För den med insyn i den kliniska verkligheten är det en självklarhet att lyfta fram andra proffessioner än doktorn som primärinstans, om syftet är ökad effektivitet; både ur patient- och samhällsekonomiskt perspektiv. Hälso-/vårdvalet kommer att stänga in patienterna på vårdcentralerna och bedömningen av deras besvär kommer att göras av allmänläkare som normalt saknar specialistkompetens inom ortopedi, som är bland de allra vanligaste kontaktorsakerna i primärvården. Vårdvalet motverkar alltså sitt syfte och kommer leda till mindre effektiv hjälp för patienten, både vad gäller intervention och tillgänglighet, eftersom endast doktorn lyfts fram som primärinstans. Detta är som vi som arbetar inom vården förstår, ett steg tillbaka; en sovjetisering; en ökad centralstyrning.
Man kan som medborgare förledas tro att vårdvalet syftar till att ge mej som patient ökade valmöjligheter, i synnerhet som det sjösätts av en borgerlig regering. Men det är de facto tvärt om. Allmänhetens möjlighet att välja vårdgivare är just det som stryps.
Det förefaller tämligen uppenbart att det egentliga syftet med vårdvalet är att minska tillgängligheten till vård genom ökad centralstyrning via allmänläkaren vars vårdenhet åläggs "betalningsansvar" för patienten och därigenom framtvinga en "vårdsnålhet" och ekonomiska besparingar. I Skåne vill man från politiskt håll dessutom diversifiera patientavgifterna, på så sätt att ett besök hos privatpraktiker ska kosta 200:-, medan ett besök på vårdenhet 120:-. Man frågar sej hur detta går ihop med ambitionen om ökad valfrihet i vården?
Man behöver dock inte vara någon Nostradamus för att inse att vårdvalet kommer leda till längre väntetider för patienterna, dvs minskad tillgänglighet, mindre effektiv hjälp när man väl får den, längre sjukskrivningstider, ökade läkemedelskostnader med doktorn som primärinstans och ökad risk för kronifiering av pats besvär. Kort sagt; vårdvalet har goda utsikter att bli en av de mest magnifika vårdpolitiska flopparna i modern tid.
Anmäl kommentar
Håller med artikelförfattarna. Men som Magnus skriver, varför inte gå lite längre och driva den konkreta frågan att OMT-sjukgymnasterna helt skall ta över allmänläkarens roll som primärinsats vid besvär i rörelseorganen. Denna nyordning skulle innebära en ökad vårdkvalite för patienten, minska allmänläkar bristen och vårdkostnaderna.
Anmäl kommentar
Det finns anledning att i grunden granska den politiska plattform utifrån vilken socialministern agerar dvs kd. Sverige av idag är ett sekulärt mångkulturellt samhälle. Att då låta ett i grunden exkluderande parti, partiet vänder sig självfallet inte till alla medborgare, och låta dess värderingar representera vårdfrågor ger anledning till eftertänksamhet. Faran för likriktning och utarmning som jag läser in i Anna Hertting och Sven-Erik Skoogh betänksamheter angående Göran Hägglund borgar för syning av denna del av alliansen. Att en kd politiker har begränsade visioner i att låta de svenska medborgarna välja mellan olika vård paradigm är inte märkligare än dess ståndpunkter i andra personliga livs valfrågor. Vårdcentralen är inte kyrkan.
Anmäl kommentar
Det borde vara självklart att patienter med besvär i rörelseapparaten kommer för bedömmning / behandling till en sjukgymnast.
Omvägen via allmänläkare är ingen besparing.Snarare en fördröjning av patientens lidande och ej kostnadseffektivt.
Anmäl kommentar
Kan vi organisera primärvården på ett effektivare sätt?
I dag organiseras sjukvården utifrån läkarprofessionens behov och ett traditionellt tänkande istället för patientens behov och samhällets krav på kostnadseffektivitet. Politiker och tjänstemän tar alltför mycket hänsyn till professionernas krav!
Att vara patient är att ha ett problem som man behöver hjälp med. I dagens sjukvårdssystem har man som patient ingen makt över vare sig situationen eller ekonomin.
Idag är det inte åkomman i sig som är utslagsgivande över hur lång tid, som man är patient. Det är väntetiderna i sjukvården, som gör mig till patient onödigt lång tid!
Målet för samhället måste vara att tiden som patient ska vara så kort som möjligt! Helst ska vi förebygga, så att så få som möjligt, behöver uppleva patientrollen överhuvudtaget!
Jag är chef på ett rehabiliterings- och friskvårdsföretag i Norrbotten och Västernorrland. Vår affärsidé bygger på att med kunskap både från sjukvården och från friskvården hjälpa individer att hålla sig friska. Vårt mål är att minska tiden för individen som patient och att förebygga ohälsa genom livsstilsförändringar.
År 2002 startade vi en försöksverksamhet med öppen mottagning för barn och ungdomar med idrotts- och motionsrelaterade besvär. Visionen var att dessa patienter genom att få en tidig och korrekt bedömning skulle undvika inaktivitet och sjukdomsstämpel, samt att tiden som patient skulle vara så kort som möjlig.
Förutsättningen för verksamheten har varit den remissfrihet för sjukgymnastbesök, som råder i Norrbotten sedan 2002. Detta innebär att individen kan söka sig till sjukgymnast som primärinstans.
Vid en utvärdering av verksamheten 2002-2004, där materialet bestod av 508 individer, och med en jämförelse med sedvanligt omhändertagande inom primärvården fick vi följande resultat:
100 % genomgick en sjukgymnastundersökning, specialist i idrottsmedicin alternativt ortopedisk medicin. Av dessa:
6 % remitterades vidare till läkare, med frågeställning röntgen, läkemedel
4 % behövde rehabilitering.
91 % fick råd om egenvård, varav 9 % vilade helt från aktivitet, i medeltal två veckor.
94 % hade en väntetid på åtgärd på maximalt 10 dagar.
Samhällets medelkostnad per individ innefattande bedömning samt åtgärd var 450 kronor.
Av de med sedvanligt omhändertagande på vårdcentral
100 % genomgick en allmänläkarundersökning. Av dessa:
30 % remitterades till röntgen
17 % fick recept på läkemedel
17 % remitterades för rehabilitering
71 % fick råd om egenvård, varav 17 % vilade helt från aktivitet mer än två veckor
Siffror på väntetid i systemet har inte gått att få fram!
Samhällets medelkostnad per individ innefattande bedömning samt åtgärd var 2035 kronor.
Vår slutsats är att det för samhället är kostnadseffektivt att primärinstans i dessa fall är sjukgymnast istället för läkare. Större del av patienterna undvek patientrollen helt och gick över till anpassad aktivitet istället för inaktivitet. Detta sparar förmodligen pengar för systemet i framtiden, då vi vet att beteendemönster skapas i unga år.
I dag har vi stora problem med väntetider inom sjukvården. Som patient får jag vänta på läkartid, jag får vänta på tid hos sjukgymnast, jag får vänta på röntgen, jag får vänta på återbesök till läkare med mera, med mera. Under tiden tickar sjukskrivningen och kostnaderna för mig, min arbetsgivare och samhället.
Problemet är vårt sätt att organisera sjukvården. Enligt gammal tradition organiserar vi sjukvården efter läkarprofessionens intressen. Specifika yrkesintressen styr fortfarande dagens sjukvård, och inte kostnadseffektivitet och resultat för patienten.
Det finns andra områden inom primärvården än den ovan beskrivna, där det skulle vara en bra lösning att låta andra yrkeskategorier än läkare vara primärinstans. Områden där man till och med skulle öka kvaliteten för patienten.
Eftersom mitt område är rehabilitering är det lättast för mig att lyfta upp dessa. En sjukgymnast, med specialistutbildning i ortopedisk medicin, kan snabbt bedöma en ryggpatient och avgöra om patienten behöver bedömas av läkare. Sjukgymnasten har kunskaper i hur belastning i arbetet påverkar patientens besvär, och vilka åtgärder som bör göras för att tiden som patient ska bli så kort som möjlig. Hon har också kunskaper i hur man kan förebygga besvär och ändra livsstil, för att undvika patientroll i framtiden.
Det här är bara några få områden, där vi kan spara pengar och onödigt lidande genom att ändra sjukvårdens organisation. Det finns många fler.
Vi måste ställa oss frågan vem som är kostnadseffektivast och kan ge bäst resultat för patienten när vi organiserar flöden i sjukvården!
Traditionerna styr vårt tankesätt och vårt sätt att organisera. Är det inte dags att vi börjar organisera efter kvalitet och kostnadseffektivitet – både för patienten och för samhället. Om vi fortsätter att bygga sjukvården på stereotypt tänkande över läkarroll, sjuksköterskeroll och övriga yrkesroller, kommer vi aldrig att klara det!
Britta Stoltz-Lundström
VD, Helex
Anmäl kommentar
Håller med.
”Vård på rätt nivå” borde vara ett mantra för politiker och beslutsfattare. Med ”Vård på rätt nivå” skulle köer och kostnaderna minskas. I vårt samhälle finns ett stort antal välutbildade och specialiserade sjukgymnaster som borde kunna tas till vara betydligt bättre än idag. Använd fler sjukgymnaster bättre i vården.
Göran Hägglund vill genom Vårdvalsreformen att ”patienten själv skall få väja”. Då borde inte sjukgymnaster bli ”inlåsta” hos en vårdcentral eller husläkaremottagning såsom i Hallandsmodellen. Sjukgymnaster specialiserade på t ex OMT, Reumatologi, Neurologi, Andning, Beteendeterapi eller annat, måste kunna anlitas utan kostnad för Vårdcentralen om patienten skall ha ett ”fritt val”. Låt patientens fria val verka fullt ut genom att behålla privatpraktiserande sjukgymnaster.
Sjukgymnastik är inte samma sak som ett stick i fingret. Samförstånd mellan behandlare och patient är viktigt för resultatet. Respektera ”patienten i centrum” genom att erbjuda reella valmöjligheter även inom sjukgymnastik.
Emma
Anmäl kommentar
håller med artikel författarna, men varför så försiktiga. Låt oss OMT-sjukgymnaster helt ta över bedömning av patienter med besvär i rörelseorganen så är allmänläkarbristen löst i en hast. Men det verkar inte finnas en vilja från politikerna att verkligen lösa detta problem, varför försöker man annars styra ännu mer patienter till allmänläkarna, oförståligt.
Anmäl kommentar