Debatt
Förhastat att kräva utbildning för KBT-psykoterapeuter
2009-04-22REPLIK De som utbildas riskerar att varken få jobb eller utkomst, skriver Tomas Eriksson.
Tomas Eriksson
är docent, legitimerad läkare och specialist i allmän psykiatri.
När Socialstyrelsen nyligen gav ut riktlinjer som anger att de flesta ångest- och depressionstillstånd fortsättningsvis ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, KBT, blev glädjen stor bland dem som sysslar med sådan behandling. Inte blev glädjen mindre av att regeringen beslutat att satsa 1 600 000 000 kronor för att med KBT rehabilitera långtidssjuka personer med depressioner eller smärttillstånd.
Några som vädrar morgonluft är Cecilia Svanberg och Poul Perris, representanter för Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier och styrelseledamöterna i Beteendevetenskapliga föreningen Viktor Kaldo och Dan Katz. De vill uppenbarligen ta tillfället i akt för att muta in denna mycket omfattande KBT-verksamhet för sina medlemmar. I en debattartikel i Dagens Medicin nr 15/09 förklarar de sig inte kunna ”bli annat än mycket oroliga” över att de som ska meddela all denna KBT inte ska vara tillräckligt utbildade för uppgiften. De fyra skribenterna påstår att det krävs ”kvalificerad utbildning och behandlare med adekvat kompetens” för att bedriva KBT. De kräver därför att staten bör finansiera utbildningar för KBT-inriktade psykoterapeuter.
Kanske bör man fundera en andra vända innan man springer åstad och kräver att fler psykoterapeuter utbildas. Sådana krav kan slå hårt tillbaka mot debattörernas nuvarande och kommande medlemmar.
Innan den nuvarande entusiasmen för KBT hade fått fotfäste rådde en motsvarande entusiasm för så kallad psykodynamisk psykoterapi. Även då hävdades att just den psykoterapiformen var bevisat effektiv men att den endast kunde utföras av behandlare med lång utbildning.
Det gick så långt att man införde särskild legitimation för psykoterapeuter för att garantera deras kompetens. Numer är nästan alla nyanserade bedömare överens om att psykodynamisk psykoterapi inte är effektiv för att bota någon enda psykisk sjukdom. De över 4 000 legitimerade psykoterapeuter som genomgått en lång utbildning med psykodynamisk inriktning har ingen naturlig arbetsmarknad och måste rimligen känna sig lurade.
Risken att det ska gå likadant en gång till är överhängande. Även om många är entusiastiska över KBT finns all anledning att inta en sund skepsis till denna. De vetenskapliga rapporter som åberopas till metodens försvar är svaga och långtifrån övertygande. Dessutom måste man komma ihåg att man aldrig lyckats bevisa att en psykoterapeuts utbildning är av någon som helst betydelse för resultatet av behandlingen.
Att i detta läge locka in studerande i en utbildning där risken är stor för att de utbildade varken får arbete eller utkomst är omdömeslöst. För dem kommer det att bli en katastrof vare sig det visar sig att KBT inte är en effektiv behandlingsmetod eller att det visar sig att man kan utöva behandlingen utan utbildning.
Tomas Eriksson
Fler debattartiklar
Skriv kommentar
Dagens Medicin vänder sig till dig som arbetar i sjukvården och vår kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet.Kommentarer
Mediciner är många ggr bättre o. snabbare än KBT, exempel Ejuculatio Precox, för tidig utlösning. Hur mycket KBT behövs och vad skall denna innehålla - att jämföra med en klick xylocain på snoppen?
Anmäl kommentar
Tomas Eriksson förefaller tillhöra den gamla biologiska skolan där alla sjukdomar beror på kemiska förändringar i hjärnan. Det är som bekant svårt att lära en gammal hund att sitta. Det finns många SSRI-patienter som vittnar om biverkningar och beroende samt en svår väg tillbaks. Märkligt att Eriksson väljer att bortse från detta.
Syftet med psykiatrin är att hjälpa människor till det bättre med minimalt med biverkningar - ingenting annat.
Anmäl kommentar
"Hur många år har KBT på nacken egentligen"
Fler år än SSRI eller har jag fel?
Anmäl kommentar
"Hur många år har KBT på nacken egentligen?"
Hur länge behövs det för att räknas som kosher? Det har funnits sedan 70-talet i olika varianter. Antar själv att det är vetenskapliga bevis som räknas...
Anmäl kommentar
Namn 12:58!
Det finns ju annan terapi, med många decennier på nacken, som TE inte heller uppskattar.
Anmäl kommentar
TE förtjänar faktiskt uppskattning för det varningens flagg han hissar i denna KBT euforiska tid. Hur många år har KBT på nacken egentligen?
Anmäl kommentar
Eriksson refererar (nedan) till sin hemsida för vidare information om hans ställningstaganden. Av den "frågelåda" som finns på hemsidan förstår man att steget i Eriksssons värld är väldigt kort från ett löst beskrivet problem till psykiatrisk diagnos och behandling; och problemet kan till och med vara beskrivet av någon annan, inte alltid helt objektiv person. Eriksson vilar sannerligen inte på hanen i sitt diagnosarbete. Man kan förstå det stora behovet av nya riktlinjer för utskrivningen av psykofarmaka när man läser Erikssons behandlingsförslag för personer han aldrig träffat. Ex: Eriksson ser att det troligen rör sig om begynnande schizofreni för en vresig son som sitter vid datorn hela dagarna; det är en möjlig mani för en dotter som snabbt blir förbannad och har konflikter med chefen och andra - och denna troliga manidiagnos delas ut trots att "hon klarar arbetet bra". Och behandlingen för dottern står redan klar: Eriksson tipsar om "bra behandlingar både för att normalisera tillståndet och för att hindra återinsjuknanden". Man får anta att det är det relativt nya påfundet "stämningsstabiliserande" medel (Lyrica, Lamictal) parat med det tyngsta ur arsenalen, Risperdal eller Zyprexa som hägrar för dottern; för en gymnasietjej som fått panik i en biokö är steget inte långt till ett antidepressivt medel. Och Eriksson tänker fortsätta med sitt flitiga utskrivande av piller - han tänker i alla fall inte följa några nya riktlinjer från Socialstyrelsen. Stackars patienter.
Anmäl kommentar
Eftersom beteendevetenskapliga studier innefattar en mängd faktorer, som aldrig entydigt kan renodlas, mätas eller generaliseras, är de oundvikligen behäftade med vetenskapliga brister (från positivistisk synvinkel). Det gäller emellertid inte bara utvärderingar av psykoterapi, utan i lika hög grad exempelvis utvärderingar av farmakologisk behandling.
Som Jessica påpekar finns det emellertid tusentals människor världen över, som har erfarit positiva effekter av psykoterapi i olika former. (Vilket i sin tur grundar sig i upplevelsen av vad problemen handlar om och vilken hjälp man har behov av!)
Effekterna av psykoterapi och psykosociala insatser kan egentligen aldrig beläggas med positivistiska medel. Däremot kan de bekräftas genom tusentals individers personliga erfarenheter.
Anmäl kommentar
Jag håller med en föregående talare om att man kan ifrågasätta redaktionens ställningstagande vad gäller att publicera Erikssons inlägg utan inramning av någon som helst kritisk analys. Vad gäller det bristande vetenskapliga belägget för hans ställningstaganden finns redan ett flertal kommentarer och Erikssons replik är här knappt värd att bemöta. Jag vill dock påminna om det allra viktigaste och det är att även i de fall det KAN finnas en brist på evidens inte behöver finnas en brist på sanning. Vetenskap är en färskvara och en spegling av verkligheten snarare än en fullständig redogörelse för vår verklighet i alla dess nyanser och ännu oupptäckta egenskaper. Erikssons utspel är ett skamligt förnekande av den erfarenhet som tusentals människor världen över har gjort för länge sedan som deltagare i och utövare av psykoterapier av allahanda skolor.
Anmäl kommentar
Problemet med Tomas är som vanligt att han inte för fram ett enda stycke evidens för sina tendensiösa påståenden. Tomas tror helt enkelt inte på psykoterapi, men det är ju en annan fråga. Den frågan är helt utomvetenskaplig.
LOMVI
Anmäl kommentar
TE!
Hur kommer det sig att en mångårigt erfaren psykiater och docent i psykiatri inte har lärt sig något av patienternas egna livserfarenheter?
Anmäl kommentar
Bäste JR,
Tack för Din kommentar. Jag förstår att Du tycker att det verkar konstigt att jag som enskild person kommit till en annan ståndpunkt än en så tung instans som SBU. Likväl har jag gjort det.
Jag har ägnat flera månader åt att detaljgranska några rapporter från SBU, särskilt den som handlar om psykologisk behandling vid depression. Jag har gått igenom flera hundra vetenskapliga artiklar och därvid blivit mycket konfunderad över SBU:s resultat.
Ett problem är att det finns ytterst få välgjorda vetenskapliga studier på detta område. Däremot finns det ett mycket stort antal studier mot vilka man kan resa allvarliga vetenskapliga invändningar.
SBU har tyvärr inte varit särskilt noga med att motivera sina slutsatser så det är svårt att få en överblick över vilka studier som varit avgörande för SBU.
Du kan själv läött förvissa Dig om att jagt har rätt genom att titta i SBU:s depressionsrapport.
Du kan vara lugn för att jag successivt kommer att publicera mina slutsatser på området.
Tomas Eriksson
http://www.psykiatern.se
Anmäl kommentar
Thomas Eriksson, docent i psykiatri, kommer till en slutsats beträffande forskningsstödet för två namngivna psykoterapiformer som är helt annorlunda än den som många andra bedömare gör, däribland tunga instanser som SBU. Hur är detta möjligt?
Det kan ju vara så att:
1. Eriksson har bemödat sig att sätta sig in i en stor mängd publicerade studier och gör en metodologiskt korrekt tolkning av kunskapsläget som blottlägger brister i tidigare tolkningar och kan således på ett vetenskapligt trovärdigt sätt visa att läget beträffande forskningsstöd misstolkats av en stor rad nationella som internationella bedömare. Om så är fallet har Eriksson stoff för en epokgörande vetenskaplig artikel och rimligen infinner sig närmast ett moraliskt krav att publicera en sådan sensationell analys.
2. Eriksson har bemödat sig att sätta sig in i en stor mängd publicerade studier men har bristfällig kunskap i sin analys av dessa vilket gör att hans slutsats blir på tvärs med andra bedömare. Det tar i sig inte hedern av Eriksson att ha blottor i metodkunskap på ett område man försökt sätta sig in i. Tvärtom kan den typen av argumentation (om den tydligt redovisas) tvinga de som kommit till andra slutsatser att tydliggöra grundvalarna för sina egna analyser och därmed vara bidragande till att föra vetenskaplig utveckling framåt.
3. Eriksson har inte bemödat sig att sätta sig in i litteraturen men uttalar sig ändå. Då gör han det med sin akademiska heder i potten.
Eriksson har möjlighet att klargöra vad som är fallet. Eller kan det vara så att det faktum att man är docent i ämnet psykiatri är till intet av ovannämnda förpliktigande?
Anmäl kommentar
Låt oss hoppas att Thomas Eriksson är ute efter att provocera och att artiklen inte speglar hans faktiska kunskap som docent och psykiater. I så fall är det illa. Är det så visar det på stor okunskap, speciellt gällande uttalandet om PDT. ("Numer är nästan alla nyanserade bedömare överens om att psykodynamisk psykoterapi inte är effektiv för att bota någon enda psykisk sjukdom.") Att uttala sig som Tomas gör är ett grovt övertramp och jag rekommenderar läsning och fortbildning på bl.a. http://jama.ama-assn.org/cgi/content/abstract/300/13/1551 där en stor metastudie kring effekten av PDT går att hitta. (Journal of the American Medical Association JAMA 2008;300:1544-50) Attityden i artikeln tycker jag annars överlag speglar arrogans och brist på ödmjukhet och det känns tråkigt att en kollega som man borde se som förebild yttrar sig på det viset.
Anmäl kommentar
Jag blir alldeles häpen över att en person som är docent och specialist i allmän psykiatri visar prov på en sådan okunnighet och arrogans. Nej varför ska vi slösa tid och energi med att lära oss att behandla människors psykiska hälsa? Varför inte snabbutbilda hjärnkirurger också när vi ändå håller på? Det är ju bara människors hjärnor vi pratar om. Det är ju inte talorganet det handlar, det som Eriksson tycks använda i övermått...
Anmäl kommentar
Håller med flera skribenter här om att Tomas Erikssons resonemang är ihåligt. Dessutom "lurigt" eftersom han i sin sista mening skriver så här:
"vare sig det visar sig att KBT inte är en effektiv behandlingsmetod eller att det visar sig att man kan utöva behandlingen utan utbildning." De här två alternativen är inte varandra uteslutande, vilket de ska vara om man använder uttrycket "vare sig/eller". Det finns fler alternativ! T ex att KBT visar sig vara effektiv behandling, eller att det krävs att man har en gedigen utbildning för att inte åstadkomma att patienterna säger att de "kan kanske tänka annorlunda men att de fortfarande mår lika dåligt", citat ur verkligheten.
Anmäl kommentar
Hej ; Med sådan artiklar som ovanstående så är det lätt att förstå om allmänhetens förtroende för psykiatrin inte är den bästa.
När nivå mer liknar pajkastning än en seriös diskussion om olika sätt att tänka kring ångest och depression så är det illa . Dessutom med tanke på att ingen idag kan säga sig veta allt om ångest o depression rörande allt från genes till bästa behandling för den enskilda individen så är nog ödmjukhet något att ta till sig.
Erfaren psykitiker
Anmäl kommentar
Här skall man kritiskt ifrågasätta följande påståenden.
1. Psykodynamisk terapi är inte effektiv för att bota någon enda psykisk sjukdom.
2. Vetenskapliga underlaget för KBT är svagt.
3. Att psykoterapeutens utbildning inte har betydelse för resultatet.
Kontentan av resonemanget blir att psykologisk behandling oavsett inriktning är förkastligt. Skrämmande inställning. För det är just vad det är, bara en personlig ogrundad inställning, bakom en täckmantel av en "omsorg" av blivade psykoterapeuter.
Anmäl kommentar
Hej Tomas!
Jag tror inte heller att psykologer t.ex. behöver utbilda sig till psykoterapeuter (varför två legitimationer?). Men att man kan behandla med KBT utifrån en kurs på 5 veckor är löjlig. Du säger att utbildning inte visar på effekt. Kan man då lika gärna gå en veckas utbildning?
Anmäl kommentar
Jag förstår inte riktigt hur det här kunde publiceras. Författarens beskrivning av verkligheten är ytterst tveksam.
1) Psykodynamiska terapeuter har inga större problem med att få arbete. De flesta terapeuter i Sverige tillhör denna gruppering. Möjligen kommer de börja få svårare nu om allt ska börja handla om KBT men det återstår att se.
2) Det finns vetenskapligt stöd för både psykodynamisk terapi, och framförallt ITP och KBT. Det vetenskapliga stöder för alternativen har sjunkit.
Anmäl kommentar
Jag förstår inte hur du menar när du skriver att de vetenskapliga studierna om KBT är svaga och långtifrån övertygande. SBU har granskat de befintliga studierna och redan tagit ställning i frågan. Menar du att din bedömning väger tyngre än den statliga utredningen där landets främsta expertis inom området granskat den internationella vetenskapliga litteraturen?
Anmäl kommentar
Äntligen någon som tänker ett steg längre och bryr bryr sig om studenterna också. Låt inte fler sitta med en oanvändbar utbildning och stora lån helt i onödan.
Anmäl kommentar