Mats Granvik och Anders Paperin riktar kritik mot SKL:s och Social­styrelsens Öppna jämförelser av hälso- och sjukvård och folkhälsa och menar att de båda rapporterna har fel fokus, är missvisande och vilse­ledande. De riktar kritik mot rangordning och färgläggning av resultat i grönt-gult-rött. Jag har deltagit i arbetet med Öppna jämförelser av hälso- och sjukvården från starten för snart fem år sen och begränsar mitt svar till att gälla denna rapport.

Granvik och Paperin gör en höna av något som knappt är ens en fjäder. I Öppna jämförelser presenteras resultaten per landsting i rangordnande diagram. Presentationen är mycket modest, vi varnar för övertolkningar och döljer inte brister i datakällor eller i indikatorers utformning.

Vi proklamerar inte vem som är bäst och vem som är sämst, även om det normalt är ett bättre resultat att ha en placering högt i ett diagram än en lägre. Vi varnar explicit för att värdera resultaten bara utifrån landstingens inbördes position eller utfallet för riket. Alla kan ju ha dåliga resultat eller bra resultat. Kort sagt: Vi kräver mycket av läsarens tolkningsförmåga.

Rapporten avslutas med en siffer­tabell där resultaten för alla indikatorer är färglagda, så att sju landstings resultat alltid är gröna, sju gula och sju röda. Detta gör vi medvetet helt utan hänsyn till slumpvariation, varierande indikator- eller datakvalitet eller till om resultaten vid en saklig bedömning är bra eller ej.

Vi gör denna grova förenkling eftersom färgläggningen inte är ett betyg, utan bara ger en grov signal om relativ position. Ska man tolka sina resultat, måste man läsa kommentaren till varje diagram och gå vidare utifrån det. Mitt intryck är också att landstings- och sjukvårdsföreträdare och även media som regel gör just det, även om något klavertramp gjorts. Det positiva mottagande som rapporterna fått tyder på detta.

De öppna jämförelserna kan och be­höver utvecklas på flera vis. Det behövs ofta bättre tolkningsstöd när resultat presenteras: Råder under- eller överbehandling; är resultaten bra eller dåliga? Grova indikatorer behöver för­finas för att lättare kunna användas i hälso- och sjukvården. Det behövs tekniker för att hantera effekter av olika patientsammansättning vid resultatmått; vi vill mäta effekten av vårdinsatsen, inte spegla att patienter är olika svårt sjuka.

Vi kan vinna på att göra aktivare åtskillnad mellan indikatorer som stöd för sjukvårdens förbättring och indikatorer som del i övergripande utvärdering. Vad är en rimlig målnivå för en viss indikator och med vilken process ska målnivåer formuleras för att ha legitimitet? Hur ska vi kunna spegla kvalitet på områden där det inte finns kvalitets- eller hälsodataregister?

Utvecklingsfrågorna är många och framgång med dem skulle göra Öppna jämförelser till ett än bättre stöd för landsting och sjukvård. Under tiden finns det ingen orsak att sörja över att vi sällan kan tala om vilket landsting eller sjukhus som verkligen är bäst. Den viktiga frågan är faktiskt inte ”Vem är bäst?” utan ”Hur ska det bli bättre?”

Fredrik Westander
är hälso- och sjukvårdskonsult, knuten till Social­styrelsens och SKL:s arbete med Öppna jämförelser.