Göran Bodegård hävdar i nr 48/09 att en debattartikel i Dagens Medicin nr 15/05 av 25 verksamhets­chefer inom barnpsykiatrin skapade en politiserad sjukvård och upphävde basal medicinsk etik. Från 1998 till mars 2005 hade BUP-mottagningarna i Luleå och Boden behandlat 124 asylsökande barn. 27 av dessa behövde under perioder matas. Vår erfarenhet redovisas i en retrospektiv undersökning från 1998-2005, Läkartidningen nr 48, 2005.

Redan 1998 kom de första asyl­sökande barnen, som mådde dåligt. I början behandlade vi barnen precis som om de vore svenska barn som utsatts för traumatiska upplevelser. Barnen behandlades på mottagningen med samtal, mediciner, EMDR (specifik psykoterapi vid trauma) och bildterapi. Alla barnen vårdades också i perioder på avdelningen.

Trots denna behandling förbättrades inte barnen. Vi noterade att när familjerna fick uppehållstillstånd började barnen tillfriskna och familjen kunde efter en viss tids behandling avsluta kontakten med mottagningen eller skrivas ut från avdelningen. Vid samtal med föräldrarna var det tydligt att de ofta var uppgivna och rädda inför hotet om att utvisas till hemlandet.

Eftersom vi själva hade svårt att hjälpa barnen, bildade vi 1999 tillsammans med primärvård, social­tjänst, skola, vuxenpsykiatrin, barnklinik och Migrationsverket ett nätverk. Det blev då lättare att hjälpa familjerna och vi kunde samordna insatserna. Vi hade ett bra samarbete med barnkliniken och vi tog fram gemensamma vårdprogram, där vi försökte minska tiden på avdelningen och vårdade barnet i hemmiljön så mycket som möjligt.

Vi gjorde regelbundna täta hembesök och försökte stötta föräldrarna så mycket som möjligt. Skolan kunde rapportera att alla barn utom två hade varit duktiga, glada och helt normalt fungerande fram tills dess att de fick avvisningsbeslut. Alla barnen utom två tillfrisknade och kunde avsluta kontakten inom sex månader efter att de fått uppehållstillstånd. Barn från forna Sovjet­unionen var starkt överrepresenterade medan inga barn från Somalia sökte BUP, trots att de enligt Migrationsverket varit med om svåra traumatiska upplevelser.

Jag kan hålla med Bodegård om att det var olyckligt att myndigheterna, oberoende av orsaker till barnens mentala tillstånd, inte såg att barnen var i behov av vård i Sverige.

Men att som Bodegård bara se en aspekt av problemet där barnen är sjuka på grund av trauma och behöver sjukhusvård är att medikalisera ett komplext tillstånd. En följd av detta blir att det finns en medicinsk behandling som anses som den rätta och att man bortser från att tillståndet beror på en rad komplexa förhållanden som kräver tvärprofessionella insatser.

Alla andra sätt att se på problemet blir då oetiskt och skapar en debatt som är mycket enkelspårig och delar in oss i onda och goda. Jag hävdar att man inte kan se det så enkelt. Det finns flera olika faktorer som samverkar så att barnen blir sjuka och man kan inte bara ta ut en av dessa. En viktig faktor är asyl­processen, inget av ”våra” barn var apatiskt när det kom till Sverige och de tillfrisknade efter uppehållstillståndet. När de kom till Sverige var de ofta fyllda av framtidstro och hade planer för framtiden, de lärde sig snabbt svenska och anpassade sig till svenska förhållanden. Att barnen då hotas av att återvända till en osäker och i deras ögon främmande och skräckfylld tillvaro i hemlandet bidrog till den vanmakt de kände.

I början när vi träffade asylsökande barn var det lättare att få uppehållstillstånd på humanitär grund, men med tiden blev det allt svårare och i mars 2005 måste man i princip ha en dödlig sjukdom för att få stanna kvar. Detta skapade en situation där det var omöjligt att få uppehållstillstånd om man blev frisk och det var svårt att bli frisk så länge som det fanns ett hot om avvisning.

En annan faktor är upprepade trauman. Trauman som upprepas vet man är speciellt skadliga. Avvisningsbeslutet blev ett nytt trauma som lades till tidigare. En tredje faktor kan vara kulturell. Varför kom bara vissa grupper att drabbas? Varför blev det en så stor anhopning i Sverige under en kort tid?

Vid det andra vetenskapliga symposiet för barn med uppgivenhetssyndrom i Göteborg maj 2007, redovisad av barnläkare Henry Ascher och barnpsykiatriker Torgny Gustavsson i Läkartidningen nr 1, 2008, kunde barnläkare och barnpsykiatriker redovisa en gemensam syn på de apatiska barnen.

Det känns viktigt att vi nu fortsätter och tillsammans försöker hitta bra behandlingsstrategier för dessa barn. En stor utmaning är också hur vi tar hand om de ensamkommande barnen som inte blir apatiska men som ändå har svåra psykiatriska symtom.

Lars Joelsson
är barnpsykiater och vice ord­förande i Svensk förening för barn- och ungdoms­psykiatri.