Göran Garellick, Max Köster och Leif Dahlberg kommer dragande med sin gamla smörja i sin artikel i Dagens Medicin nr 50/09. De hänvisar till tre studier.

De två första, Moseley (2002) och Kirkley (2008), avser indikationen artros. Det vill säga just den grupp som alla är överens om inte skall artroskoperas om det inte föreligger synnerliga skäl.

Den tredje, av Herrlin, avser icke traumatiska degenerativa meniskrupturer, röntgen- och MR-verifierade. Det vill säga inga traumatiska meniskskador fanns med. Bortfallet i studien var 46 procent.

Att vara halvtidssjukskriven och gå på sjukgymnastik tilltalar nu inte alla. Ingen av studierna har handlat om degenerativa skador med rörelseinskränkning eller låsning. Utan att ha gått igenom journaler påstår ni att ”Eftersom meniskförändringar är ett led i artros-sjukdomen anser vi att artroskopier vid meniskskada till största delen utförs på en artrospopulation”. Rimington (2009) visar i sin prospektiva randomiserade studie att patienter med en degenerativ menisk klarade sig bra i 46 procent av fallen med sjukgymnastik. Dom som efter initial rehab på grund av kvarstående besvär opererades blev signifikant bättre.

Vad är målsättningen med operationen? En ung patient ska bli helt återställd. En 55-åring kanske inte tycker det är så roligt att få ett låst knä eller gå omkring med en sträckdefekt men får acceptera att man kanske inte kan springa två mil på asfalt.

Är det så att man i Göteborg och Malmö på universitetssjukhusen utför tusentals artroskopier varje år på indikationen artros? Eller handlar det om några läkare som vill vara politikernas nyttiga idioter? Be om ursäkt.

Mats Heidvall
är överläkare vid Ortho Center i Stockholm.