Den senaste tidens rapportering om att det årligen dör 400 personer på grund av ”onödiga” läkemedels-biverkningar har till stor del fokuserat på att läkare slarvar eller genom okunskap förskriver fel läkemedel. Vi vill försöka nyansera debatten något genom att belysa den komplicerade situation som råder i dagens sjukvård, där bland annat tekniska lösningar inte harmoniserar med mänskliga.

All förskrivning av  läkemedel måste naturligtvis ske på ett patientsäkert sätt. Nedan belyser vi områden som, om de prioriterades, dramatiskt skulle kunna minska riskerna för ”onödiga” läkemedelsbiverkningar.

Bättre utbildning i farmakologi krävs för läkarstudenter, men även legitimerade läkares fortbildning kan bli bättre och mer strukturerad – framför allt när det gäller olika läkemedels inverkan på varandra. Här måste huvudmännen ta ett större ansvar och se till att det finns tid och kompetens, för utbildning om nya läkemedels för- och nackdelar för olika patientgrupper. Läkemedelsindustrin bör involveras i detta arbete, naturligtvis på ett sätt som inte upplevs osakligt eller skapar misstro.

Mer tid för patient-läkarmötet är ett måste. I dag anses det kostnadseffektivt att avskaffa vissa personalkategorier i vården, de som ser till att journaler finns och är läsbara på datorn, ordnar med intyg och andra dokument som inte är datoriserade etcetera. Det har lett till att det numera är läkaren som ska hantera dessa uppgifter, vilket i sin tur leder till att patientmötet blir lidande och information går förlorad eftersom både patient och läkare känner sig tidspressade. Återbesök har också till stor del rationaliserats bort på sjukhusen, vilket minskar möjligheten för patienten att ta upp tankar om eventuella biverkningar och läkarens möjlighet att följa upp förskrivna läkemedel på ett patientsäkert sätt.

Journalsystemen är i dag till stor del IT-baserade. Många tror att det borgar för att de är uppdaterade och stödjande. Ofta är det tvärtom! Det är svårt att få överblick och hitta rätt i programmen. Informationen kan vara spridd på många ställen, eller helt enkelt ha hamnat fel. Diktat blir liggande, dolda, och skrivs inte ut i tid på grund av brist på sekreterare. Läkemedelsmodulerna är ofta dåligt uppdaterade och gäller i princip bara några minuter efter läkar-besöket. Ingen återrapportering sker från apoteket om patienten hämtat ut sitt läkemedel, eller besökt en annan vårdinrättning som använder ett annat journalsystem. Tekniska lösningar för att komma till rätta med det finns redan. Vi välkomnar därför det fortsatta arbetet med den nationella IT-strategin och att den förhoppningsvis ska ge avtryck i verkligheten.

Läkemedelsförskrivning sker allt oftare via e-recept direkt till apoteket. Det medför att de kommer fram i läslig form, men inte mer än så. Den som i dag går in på sin internetbank och råkar skriva en nolla för mycket i ett kodfält får omedelbart en varning. I receptmodulen kan hur många ”felnollor” som helst skrivas utan varning. Ingen automatisk varning sker heller för eventuella risker som kan påverka val av läkemdel, till exempel om patienten har en svår ämnesomsättningssjukdom. Läkaren måste vidare gå igenom en lång lista med olika läkemedelsnamn på samma substans med olika förpackningsstorlek trots att det inte har någon betydelse eftersom det ändå inte går att se vilket preparat som finns hemma på apoteken.

Det är brådskande att få till stånd ett system som ger varningar vid feldoseringar, för överkänslighet med mera och som återrapporterar från apoteken om det varit något problem med receptet.

Uthämtning på apoteket leder till ytterligare problem eftersom det är mer regel än undantag att det läkemedelsnamn som läkaren har förskrivit byts ut till ett annat, aningen billigare. Läkaren och patienten har pratat om ett namn, men på apoteket heter det plötsligt något annat. Dessutom är utseendet på tabletterna olika beroende på vilket företags kartong som för tillfället finns på apotekets lista. En förbättring kan uppnås om man går över till att förskriva läkemedelssubstans i stället för läkemedelsnamn. Då pratar alla involverade samma språk och risken för missförstånd minskar.

Sveriges läkarförbund manar alla inom läkemedelsområdet att se och ta sitt ansvar för att minska biverkningar och andra störningar som leder till dålig patientsäkerhet. Ansvaret vilar på flera inblandade, inte minst på vårdgivare och verksamhetsföreträdare, att våga förändra organisation, arbetssätt och tekniska hjälpmedel. Något som alla skulle tjäna på i form av minskat lidande, bättre arbetsmiljö och i reda pengar.

Mikael Rolfs
är ordförande i Läkarförbundets råd för Läkemedel, IT och medicinteknik.

Karin Båtelson
är ledamot i rådet.

Rikard Lövström
är ledamot i rådet.