Utredaren Anna Hedborg ger politikerna ansvaret åter

Hon börjar med att städa bort tre trätoämnen i debatten om vad som ska omfattas av sjukförsäkringen.

• Ge gravida rätt till en graviditetspeng 30 dagar före förlossning.
• Ge den som förlorat en nära anhörig rätt till när­stående­penning i tio dagar.
• Ge inte den som gjort en rent kosmetisk skönhetsoperation rätt till sjukpeng.

Det är svårt att argumentera mot förslagen. De känns som en rimlig avvägning och det är bra att detta lyfts ur sjukförsäkringen. Sedan till det som är betydligt svårare – vilka krav som ska ställas på dem som anses för sjuka för att återgå till det arbete som de har.

Anna Hedborg börjar med att konstatera:

”På yngre bör ställas högre krav på omställning än på äldre och på den som har hög utbildning och bred arbetslivserfarenhet bör ställas högre krav än på den som inte har det”.

I dag ges inget utrymme för denna tolkning, men jag håller med om att det är rimligt att ställa andra krav på den som har ett helt liv framför sig jämfört med på den som har några år till pension.

Sedan konstaterar Anna Hedborg också följande när det gäller dem som inte längre kan jobba kvar på sin nuvarande anställning, utan som man ska pröva om de kan ta något annat arbete på arbetsmarknaden:

”... situationen då är radikalt annorlunda jämfört med när doktorn ska bedöma om man inte bör eller inte kan arbeta i sitt vanliga arbete. Det finns inte längre någon medicinsk sanning att luta sig emot”.

”När ett instrument så småningom ska användas för att fatta beslut handlar det om vilka krav som i försäkringen, dvs. av politikerna, ska ställas på individen. Hur ont kan man ha, hur svårt att röra sig eller hur svårt att koncentrera sig och ändå avkrävas försök att försörja sig själv”.

Politikerna har länge försökt skjuta över ansvaret för de allt hårdare kraven i sjukförsäkringen på läkarna och Försäkringskassan. Man har försökt tvinga fram medicinskt objektiva tydliga riktlinjer för vad som krävs för att ha rätt till sjukpenning. Verkligheten är dock sällan svart eller vit. Det Anna Hedborg nu gör är att flytta tillbaka ansvaret till politikerna. Det är inte ett medicinskt beslut att avgöra hur ont man kan ha och ändå tvingas försörja sig. Det är ett politiskt. Återstår att se om politikerna har kurage nog att ta upp den kastade handsken och faktiskt fatta dessa beslut.

Apropå förra veckans krönika, i nr 45/09, om borttagandet av tidsbegränsad sjukersättning, har jag fått påpekande om att det fortfarande finns möjlighet att förlänga sjukpenningen ytterligare 550 dagar efter de första 364. Men eftersom man redan efter 180 dagar ska jämföras mot hela arbetsmarknaden och 550 dagar kan vara alldeles för kort tid för till exempel en deprimerad patient att bli frisk tycker jag fortfarande att den tidsbegränsade sjukersättningen ska åter­införas.