Ledare
Dråpåklagaren inriktad på att försvara sitt eget agerande
2010-02-03Det skulle förvåna mig mycket om den dråpmisstänkta läkaren fälls. Utredningen är tunn och bevisningen bygger på två saker.
chefredaktör
Det ena är att det blodprov som togs tre veckor efter att flickan dött påvisade extremt höga halter av tiopental. Halter som definitivt hade dödat barnet. Det andra beviset är vittnesuppgifter från några av de anhöriga som säger att läkaren strax innan barnet dog sprutade in en vätska i barnet som läkaren då ska ha sagt var kramplösande och skulle kunna leda till att barnet dog.
Det som talar emot är först och främst att läkaren bestämt hävdar att hon inte givit tiopental. Det finns inte heller någon annan som sett henne ge det.
Det är också obegripligt att förstå varför läkaren plötsligt efter fem timmar där barnet uppenbarligen långsamt håller på att dö bestämmer sig för att ge barnet tiopental. Dessutom i en dos som ingen läkemedelskunnig person skulle ge.
Det finns vittnesuppgifter som säger att det går lång tid från det att läkaren ger den sista sprutan tills det att flickan dör. Försvaret kan ju också luta sig emot Socialstyrelsen som i en omfattande rapport konstaterat att inget fel begicks. Det är också uppenbart att även någon annan av de personer som fanns i rummet skulle kunna ha gett barnet tiopental.
Det är lätt att bli upprörd över hur åklagarämbetet har skött den här förundersökningen. Framför allt är det obegripligt att det tog elva månader innan den blev klar. Sättet att hantera den misstänkta, försvaret, Socialstyrelsens utredning och media tyder på att man mer är ute efter att försvara sitt eget agerande än för att bedriva en objektiv förundersökning.
Det är fullständigt obegripligt varför man lägger ner så stora resurser och så mycket tid för att leda i bevis att en läkare eventuellt har förkortat ett döende barns liv med några minuter eller maximalt några timmar för att minska barnets lidande efter vädjanden från föräldrarna.
Förundersökningen sätter dock fingret på en rad problem inom vården som det antagligen inte var meningen att belysa.
Det är uppenbart att vården på Astrid Lindgrens barnsjukhus inte fungerar som den ska. Barnet felbehandlas, föräldrarna känner sig utanför och felinformerade. Arbetsbelastningen är så hög att man inte klarar av sin uppgift med den bemanning man har på schemat. Jag har skrivit det förut och upprepar det igen. Ge Astrid Lindgren de resurser som krävs för att sjukhuset ska fungera på ett patientsäkert sätt.
Vem ska bestämma när de livsuppehållande insatserna ska tas bort? Och när de väl gör det, hur ska då vården ske till dess att patienten dör? Är det viktigast att patienten lider så lite som möjligt eller är det viktigaste att de mediciner som ges för smärtlindring och ångestdämpning inte är de som till slut tar livet av patienten? Och vem fattar dessa beslut? I grunden är detta politiska beslut som borde upp till diskussion.
Hur kan två myndigheter i ett så här viktigt fall komma till två helt olika slutsatser? Socialstyrelsen konstaterar att inte ett enda fel är begånget när den lilla flickan dog. Åklagarmyndigheten hävdar att hon blev dräpt av läkaren.
Det blir nu domstolarnas sak att avgöra vem som har rätt. Och även om domstolarna skulle komma fram till att läkaren gett flickan tiopental, är det i så fall ett brott att hon efter familjens upprepade vädjanden skulle ha försökt minska flickans lidande? Och om vår nuvarande lagstiftning konstaterar att det är ett brott, borde det vara ett brott?
Massor av frågor som vårdens ansvariga och våra politiker borde ta tag i nu, så att alla som sliter i vården slipper känna oro kring om de fattar rätt beslut.
Äldre ledare
Skriv kommentar
Dagens Medicin vänder sig till dig som arbetar i sjukvården och vår kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet.Kommentarer
Som sjuksköterska kommer jag ibland i kontakt med sådana patienter där patienten på grund av svår, obotbar sjukdom bara har ett långt lidande framför sig, fysiskt men inte minst psykiskt. Det blir mycket tungt även för anhöriga om sådana finns men även vi som vårdar. därför har jag gått olika kurser i Etik bla. Under ett avsnitt av kursen läste vi om "Eutanasi" grek. ord för en god död = göra det så bra som möjligt för den döende och det begreppet lägger vi numera in i begreppet "palliativ vård. Vi lärde oss skilja på aktiv Eutanasi vilket inte är tillåtet då det innebär tex en spruta i dödande syfte men även passiv Eutanasi där man tex. sätter ut behandlingen så patienten får dö av sin sjukdom eller utebliven aktiv behandling. Man har även ett begrepp som kallas acceleration där patienten dör av upprepade injektioner så fanns det ytterligare en typ där man i syftet att lindra patientens smärta inte att döda eller låta patienten dö men att acceptera det som en bieffekt av den handling man utför tex. en injektion. För den som inte stått inför så svårt sjuka och lidande patienter kan det nog vara svårt att inse att det faktiskt förekommer. De som står inför så stort lidande har lättare för att acceptera att det sker ibland.
Anmäl kommentar
Namn, du yrar. Det är lagligen tillåtet att undandra vårdåtgärder som inte bedöms meningsfulla. Mystiskt annars att åklagaren i detta fallet inte förstått att det rör sig om mord oavsett om thiopental gavs eller inte.
Anmäl kommentar
IVA läkare 12:30 försök förstå att "uppsåtet" inte spelar någon roll juridiskt sätt, det räcker att läkaren "inser" att patienten dör om man tar bort respiratorn.
Detta är förstås "vansinne" men sådan är vår lagstiftning, skyll inte på mig jag har inte hittat på detta. Läs noga
"– Men man får komma ihåg att UPPSÅT för en jurist INTE behöver ha med AVSIKT att göra. Det räcker med att man INSETT vilken EFFEKT handlingen skulle få och ändå genomför den, säger Lena Holmqvist."
Anmäl kommentar
@Namn 10:58. Du har fel, på bägge punkter.
Om en behandling bedöms som meningslös och endast förlänger ett lidande har du enligt Socialstyrelsens direktiv rätt att sätta ut denna. Det må vara dropp, läkemedel eller respirator.
Uppsåtet i ett sådant fall är inte att döda patienten även om patienten riskerar att dö, utan att avsluta en meningsös åtgärd som inte är till gagn för patienten.
Anmäl kommentar
Rune läk 16:55 och Barnläkare 23:10
Alltså, Flickan var inte hjärndöd.
Läkaren stängde av respiratorn.
Flickan dog.
I enlighet med der resonemang som förts av juristen Lena Holmkvist i Läkartidningen har hon gjort sig skyldig till mord/dråp.
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13694
Anmäl kommentar
"Dråpåklagaren inriktad på att försvara sitt eget agerande" Rubriken har förmodligen inte satts av Nestius, utan det är vad redigeraren tycker säger mest. Men det är inte så smart.
Jag fågar bara:
Vem är inte inriktad på att försvara sitt eget agerande? Den utpekade doktorn? KI? Nestius?
Nej, man får nog se detta som ett jobb, som åklagaren tar rätt seriöst.
Anmäl kommentar
I Sverige används begreppet hjärndöd i fråga om när en människa är död i rättslig mening. Upprätthålls cirkulation och andning på konstgjord väg (t.ex. respirator) ska dödens inträffande fastställas om en undersökning av hjärnan (t.ex. 4-kärlsangio) visar att samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Om cirkulation och andning INTE upprätthålls på konstgjord väg skall dödens inträffande fastställas om andning och blodcirkulation upphört och stilleståndet har varat så lång tid att det med säkerhet kan avgöras att hjärnans samtliga funktionern totalt och oåterkalleigt fallit bort. Den aktuella flickan var således inte hjärndöd i lagens mening.
Anmäl kommentar
Barnläkare 23:10
Nej du får inte stänga av en respirator med en levande patient ilaggd. Då blir det Kumla i 6-12 år.
( Det går endast att stänga av respiratorn om hjärndödsdiagnostik genomförts eller att en 4kärlsangio är gjord)
Anmäl kommentar
Den misstänkte läkarens berättelse är viktig bevisning i målet. Enligt vår processordning ska den misstänkte inte bemötas med spontan misstro utan ska värderas liksom andra bevispersoners utsagor. Jag har läst den offentliga delen av förundersökningen och kan inte se att det förekommer omständigheter som sammantaget utesluter att någon annan person än den misstänkte kan ha gett patienten tiopental. Jag är naturligtvis övertygad om att åklagare är väsentligt kunnigare i fråga om hur en förundersökning ska ledas än vad t.ex. läkare är. Men jag tror inte att åklagare är skickligare än t.ex. läkare i fråga om att avgöra hur sannolikt det är att den misstänkte gett patienten tiopental. I detta fall tycker jag att åklagaren har agerat uppebart fel. Felet består i att han inte insett att det ej kan uteslutas att någon annan gett tiopentalet.
Anmäl kommentar
En sak jag undrar är om Nestius läst förundersökningen i dess helhet, eller för den delen satt sig in i de regler som gäller för en förundersöknings bedrivande, eller ens har en blekaste aning om hur en åklagare skall sköta sitt jobb. Saknar han kännedom inom dessa områden torde han kanske akta sig för att göra så tvärsäkra uttalanden.
Ex.
"Det som talar emot är först och främst att läkaren bestämt hävdar att hon inte givit tiopental."
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har Nestius månne tänkt möjligheten att en person som är skyldig ljuger för att skydda sig, eller är det en omöjlighet att läkare ljuger/begår brott?
Med denna grundinställning och bevisvärdering bör man avhålla sig från att kommentera juridik i allmänhet och ärendet i synnerhet.
I den här debatten har jag märkt att många inom sjukvården har åsikter om hur en förundersökning skall bedrivas, utan att ha några som helst kunskaper i ärendet. Samtidigt anser samma personer att jurister inte ska lägga sig i sjukvårdens bedrivande, utan att inse hyckleriet i sitt ställningstagande.
Insikten om att majoriteten av oss inte har läst förundersökningen borde avhålla oss från att döma åt ena eller andra hållet. Låt istället domstolen pröva om något brott har begåtts.
Anmäl kommentar
Alltså:
Man kan aldrig stänga av en respirator. (???)
Anmäl kommentar
Vår lagstiftning föreskriver att alla handlingar som leder till att en mäniska dör är olagliga. Detta gäller även handlingar där avsikten är lindring av smärta, se senaste läkartidningen:
"– Men man får komma ihåg att uppsåt för en jurist inte behöver ha med avsikt att göra. Det räcker med att man insett vilken effekt handlingen skulle få och ändå genomför den, säger Lena Holmqvist."
Rimligtvis gäller detta också när man stänger av en respirator. Läkaren inser att handlingen leder till att patienten avlider och är därför mord.
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13694
Anmäl kommentar
Det är inte meningen att vi på något sätt skall förkorta livet på andra människor, inte ens om de är döende. Trots detta kan jag medge att både jag och mina medarbetare kan beskriva tillfällen när en terminal patient erhållit ett läkemedel i syfte att lindra besvär, där patienten sedan avlidit efter 5-10 minuter. Vi ställer oss då ständigt frågan om det var slump eller om det har samband med läkemedlet. Vi vet att det inte var med uppsåt att förkorta livet, eller att läkemedlet/doserna på något sätt borde haft en dödlig effekt. Trots det kan vi alltid undra om patienten var skörare än vi trott.
Detta är vad sjukvårdspersonal brottas med dagligen, och det är därför sjukvårdspersonal reagerar så häftigt på detta juridiska fall. Hur utgången på detta än blir, så kommer jag att fortsätta att ge läkemedel för att lindra lidande i livets slutskede. Jag får helt enkelt riskera fängelse, legitimation och heder för att göra mitt jobb.
Anmäl kommentar
Mikael Nestius ifrågasättande av att polis och åklagare läggar ner mycket arbete och resurser i att undersöka ett eventuellt mord/dråp gör mig mycket bekymrad. Det är för mig självklart att sådana misstänkta brott ska utredas så långt det kan behövas, även om livet enbart förkortats ett par minuter för den som eventuellt har dräpts eller mördats och oavsett om detta skett efter vädjanden från föräldrar.
Anmäl kommentar