Vem bestämmer vem som ska få dö inom sjukvården? Det är en fråga som borde vara enkel att besvara och där det dessutom borde finnas en glasklar lagstiftning. Så är det inte.
I måndags var det den 8 maj och internationella kvinnodagen. En dag som firades för första gången 1911.
Det är en skam att anslagen till den svenska hiv-forskningen plötsligt i stort sett försvunnit.
Att det är bra med rikssjukvård är i stort sett alla beslutsfattare inom vården överens om.
Den röd-gröna oppositionens vårdpolitik klarnar allt mer. I förra veckan presenterade de sitt alternativ till moderata landstingsrådet Filippa Reinfeldts Vårdval i Stockholms läns landsting.
För mig är det här med jäv väldigt enkelt. Om det finns någon som helst misstanke om att man i ett uppdrag inte kan fatta objektiva beslut på grund av att man också har motsatta intressen, så ska man avstå från att ta uppdraget. Alternativet är att se till så att risken för intressekonflikt försvinner.
Det skulle förvåna mig mycket om den dråpmisstänkta läkaren fälls. Utredningen är tunn och bevisningen bygger på två saker.
Samtidigt som svenskarnas vilja att skänka pengar till hjälpbehövande världen över bara ökar så stormar det kring hjälporganisationerna.
Det blir knappast någon större förändring av vården om socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier vinner valet.
Att tvingas genomföra beslut som man inte tror på blir sällan bra. Jag tycker att Sara Ekström, landstingsdirektör i Västernorrland, och Margareta Rödén, sjukhusdirektör vid Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand, är värda all respekt för att de vägrat genomföra besparingar på ett sätt som de inte tror på.