Varför är vi så fascinerade av det ovanliga? Det enkla och direkta svaret är för att det är ovanligt och stökar om i vår vanliga tillvaro av stort och smått. Under sistlidna vinter, och nu menar jag verkligen lidna, har de största spänningsmomenten varit promenaderna till och från Akademiska. Med intresse har jag följt cyklisternas parabler och svanhopp ner och upp ur snöhögarna. Men eftersom di är onga (som vi säger i Närke) som dristar sig att cykla, och snön i allmänhet har varit mjuk, har det inte behövts några insatser från min sida. Däremot, när en och annan kollega i min egen ålder susat förbi på tiotusenkronorshojen har jag funderat över om de har någon överlevnadsinstinkt eller om de är en evolutionär abnormitet dömda att, i någon gatukorsning runt Akademiska, för alltid tas ur genpoolen. Fast det är klart, i vår ålder har de flesta redan hunnit föröka sig.
När patienten skall skrivas ut är det dags för eftertanke. Att bläddra i den digra luntan ICD10 eller ”diagnosregistret” kan vara så tråkigt, så tråkigt. Eftersom det mesta handlar om pengar i dag, gäller det att få in rätt diagnos på rätt plats och i rätt ordning. Dessutom skall så många diagnoser som möjligt tas med. Ibland består halva journaltexten av uppräkning av diagnoser. Det ger klirr i kassan. Oftast är det diabetes med komplikationer, demens med komplikationer, hjärtsvikt med komplikationer, bensår med eller utan diabetes och lunginflammationer med eller utan komplikationer.
Vi infektionsläkare har förmånen att då och då stöta på patienter bärandes på rariteter som malaria eller bilharzia. Sådant roar alltid lite extra. Dessutom är infektionsmedicinen inriktad på saker och ting som går att bota. Det är inte alltid vi hittar orsaken till febern, men med hjälp av avancerade undersökningar som sällan ger någonting, antibiotika som hjälper ibland och slutligen vad vi kallar aktiv expektans, vilket i korthet betyder att vi väntar och ser vad som händer, blir de flesta av våra patienter friska. Finns det något mer tacksamt? Antipoden till oss är sannolikt neurologerna. De är magiker på att ställa diagnoser, men botar å andra sidan få, om någon.
Men låt oss för en stund återvända till ICD10 och se vilka smultron vi kan hitta i detta nässelbestånd. ”Resor och förflyttningar med överansträngning och umbäranden” har den trista beteckningen X51. Bakom X51 kan det dölja sig allt från flyktingar som flyr för sitt liv till golfspelande kardiologer som under den senaste kongressen dramatiskt höjt sitt handicap.
W59 är, ”kontakt med törnen och taggar på växter samt vassa blad.” Om vi bortser från de lyckliga som varje vår klipper sina rosor vid husknuten, så borde en och annan botaniskt eller ornitologiskt intresserad person passa in här. Trots allt andas W59 något vårlikt och positivt, även om rosfebern A46 man får på köpet inte känns lika uppfriskande.
Vi är ”kicksökare” och någon gång under karriären vill vi gärna plita ner en riktig raritet i journalen. Här kommer några riktiga höjdare. Vad sägs om V95, ”Olycka med rymdfarkost med skada på ombordvarande”. Den diagnosen kan bara ställas på en nu levande svensk. Skulle det värsta ha hänt så hade det ändå inte varit en svensk läkare, utan en amerikansk dito som skrivit diagnosnumret. Så vad tusan V95 gör i ett svenskt diagnosregister, kan man undra.
”Biten av krokodil eller alligator” går under den torftiga beteckningen W58. Både W58 och dess kusin W56 ”Biten av vattendjur” är trots allt slamkrypare som vi kan få förmånen att stöta på. Vi reser mer och har fler och fler märkliga husdjur nuförtiden. När vi ändå kryssar fram i zoologin kan jag passa på att nämna X24 ”Kontakt med giftiga tusenfotingar.” Sällsynt, men inte omöjlig.
”Insugen av jetmotor” V97.3 och ”Laglig avrättning” Y35.5.lämnar jag därhän. Den första är en olycklig konsekvens av teknikens landvinningar, den andra är en följd av människans dårskap.