Jag läste med stor behållning artikeln »Pegga upp och må bättre!« skriven av Per Kulling, ordförande i Svensk förening för golfspelande läkare (SMGA), under Läkartidningens Apropå i nr 16/2010 (sidan 1045).
Sveriges Kryssande Läkares förening (SKL) kan inte direkt köpa hans argument, även om de var underbyggda med ett smakfullt antal referenser i Kamratposten. Vi beslutade därför att kika närmare på om ”Pegga upp och må bättre” är lika välgrundat som att ”Skåda hårdare och dö friskare”.
Som representant för SKL erkänner jag direkt, jag har aldrig och har inte heller någon som helst avsikt att någonsin spela golf. Risken är överhängande för ytterligare ett livsintresse som kommer att krympa kvoten dygnets 24 timmar med en fysisk person till ett absolut minimum.
Att den förväntade medellivslängden hos golfare ökar med fem år för att de i sakta mak knallar omkring och slår en vit boll i en kopp är goda nyheter. Den medicinska baksidan av för många ”hole in one”, är firande med Champagne. Det förefaller dock vara en så sällsynt händelse, så till och med Folkhälsoinstituts hälsokardinaler kan ge absolution.
En snabb jämförelse av lönenivåerna hos medlemmar inom SMGA och SKL visar att de skiljer sig betänkligt. SKL´s medlemmar firar i allmänhet inte med Champagne utan använder mer frugala drycker i händelse av en upptäckt av en mycket sällsynt fågel. Även om även detta är en raritet i SKL-leden är det inte säkert att ovannämnda institut ser det med lika blida ögon. Kanske det finns fler medlemmar av SMGA än SKL i Folkhälsoinstitutet? En stor fråga utan svar.
Trots detta är vi från SKL övertygade om att eventuella leverbiverkningar vägs upp av de hormon och transmittorflöden som sparar både hjärta och hjärna.
Jag anar en viss besvikelse mellan raderna att de sponsrade golfresorna har gått i putten. Även fågelskådande kollegor har varit på bolagsstödda konferenser som ramlade ner i samma hål när de kallare vindarna började blåsa från öster. Fågelskådningen innan konferensen var bara en bieffekt av att intresserade läkare fick träffas och diskutera oväsentliga frågor som zoonotiska infektioner och pandemier, eller hur.
Den fågelskådande doktorn ser vid en första anblick letargisk ut när han eller hon en tidig morgon står vid en fyr eller i ett träsk, och fryser. Att spana på ankor i horisonten är inte särskilt upphetsande och ökar knappast hjärtfrekvensen. Men lugnet är bedrägligt. Inuti huvudet flödar både serotonin och dopamin. Det kan när som helst dyka upp något sällsynt i horisonten, eller komma utkrypande ur vassen. Händer detta är den letargiske doktorn försvunnen och ersatt av en furie. Med en massiv utströmning av adrenalin stressas hjärtat till frekvenser som vid en intensiv löprunda.
När rariteten försvunnit går frekvensen ner, men samtidigt ökar nivåerna av lustbringande och lugnade transmittorsubstanser i våra hjärnor och flöden av oxytocin i kroppen. Kort sagt, utan att ta ett steg får vi samma hormonspegel som kollegan som tränar för Stockholm maraton, och vi inom SKL är övertygade om att vi åtminstone kan prestera de första hundra metrarna av loppet.
Inom styrelsen för SKL har vi funderat på om det är samma fenomen och transmittorpåverkan golfaren utsätts för, alldeles innan klubban träffar bollen och SMGA-medlemmen förstår att detta blir en eagle, birdie eller albatross, som när en medlem av SKL förstår att måsen i horisonten inte är en mås, utan en albatross.
Vid sällsynta tillfällen ses den fågelskådande doktorn springa. Ett larm om en sällsynt fåglar skapar en febril aktivitet. Oavsett om SKL-medlemmen råkar vara anestesiolog, pensionerad barnläkare eller eftertänksam psykiatriker rusar de lika beslutsamt mot bilarna och ökar på koldioxidskulden. I andra fall springer de mot närmsta buske för att se självmordspiloten som landat, innan den hinner bli uppäten av en katt. Kort sagt, om SMGA-doktorn är en långdistansare är SKL-kollegan en sprinter.
Förutom nyttiga höjningar av hjärtfrekvensen, vilka är övriga hälsobringande likheter hos den golfande eller den fågelskådande kirurgen? Båda får frisk luft. Vissa undantag finns dock då SKL gärna uppsöker soptippar eller reningsverk med sjuka utdunstningar. Men tack vare en överrepresentation av infektionsläkare i SKL har skolmedicinen slutligen övergivit miasmateorin. Visst det luktar illa, men det orsakar inte pneumoni.
Vilka är då riskerna den golfande eller fågelskådande läkaren utsätts för?
Normalt samexisterar de båda intresseinriktningarna i ömsesidig respekt. Kollegor från SKL eller SMGA hälsar på varandra i sjukhuskorridoren och kan till och med sitta vid samma bord under lunchen.
SKL förstår att golfbanor anlagda i den monokulturella granskogen ökar den biologiska mångfalden genom att skapa varierade biotoper vilket minskar introduktionen av farliga mikroorganismer till människor. Dessutom har åtskilliga sällsynta fågelarter upptäckts på golfbanor och gemensamt beundrats av både SKL- och SMGA-medlemmar. Konflikter äger i princip bara rum på Falsterbonäset. Det är den enda plats där SMGA-medlemmar med flygande golfbollar och ett i vrede vrålat ”fore” försöker skjuta ihjäl passerande SKL-medlemmar. Argument som att fåglarna har funnits i miljontals år och golfbollarna bara några futtiga sekler faller lika platt på marken som en golfboll i ruffen eller en träffad SKL-medlem.
Vilken risken är att besöka ruffen är frågan som rättfärdigar denna blogg i Dagens Medicin. Vi behöver införa begreppet ”ruffindex” för att se närmare på SMGA- och SKL-medlemmarnas hälsorisker. Vi antar att det är ett bra mått som är omvänt proportionellt mot golfarens handicap och direkt proportionellt mot hur många fågelarter SKL-medlemmen har.
För den golfande privatläkaren med lågt handicap, är ruffen något plågsamt som sällan behöver besökas. Den golfande barnläkaren, med ett betydligt högre handicap, gör ideliga besök ute i tassemarkerna. För SKL erbjuder däremot ruffen oanade möjligheter. Näktergalar, smygar och trevliga sångare kan beskådas och nya arter kryssas.
Oavsett om ruffen är en katastrof för SMGA eller en succé för SKL finns där varelser som ser oss som möjliga måltider. Myggorna är, åtminstone i Sverige, inte något problem. Däremot kan fästingar bära med sig diverse patogener som både den golfande eller fågelskådande kollegan kan drabbas av. Om ruffindexet är ett mått på exposition för fästingburna patogener eller inte undersöks just nu av forskargrupper i Uppsala och Umeå.
Kalla morgnar är som bekant vanliga i Sverige. Hypotesen är att de fågelskådande kollegorna gärna uppsöker ruffen i den tidiga morgonen och är mer påklädda och skyddade mot fästingangrepp, än sina golfande kollegor som lättklädda gör besöken senare under dagen. Om våra teorier stämmer torde SMGA-medlemmar med höga handicap ha högre nivåer av antikroppar mot några av våra vanliga fästingburna infektioner, än sina motsvarigheter med låga handicap eller medlemmar i SKL.
Om dessa skillnader inom SMGA-gruppen och mellan SKL-medlemmar är en realitet är några av de viktiga frågor vi hoppas klargöra under de närmaste årens studier.