Jag har begått ett brott. Inte vet jag vilket straff som kan utmätas, böter, insmord med gyttja på stadens torg eller uteslutning ur Sveriges Ornitologiska Förening.
Men hur kan det nu komma sig att en laglydig medelålders professor och överläkare boendes i Uppsala så uppsåtligen bryter mot lagar och förordningar? Nu skall vi bortse från den furie jag transformeras till varje gång jag hamnar bakom ratten. Med ett ursinnigt hämndbegär på alla idioter i trafiken skriker jag dj-a idiot eller gubbskrälle.
Kanske beror brottet på att jag på äldre dagar blivit sentimental. Så sentimental som bara en medelålders man kan bli, och det vill inte säga lite. Med gyttja upp till knäna i ett kaveldunsfält stod jag tre meter från den spång, som jag, enligt Hjälstavikens reservatsbestämmelser, inte fick avvika ifrån. När gyttjan sakta men säkert drog mig ner stod jag stilla, lät mina ben omslutas av ävja och funderade på varför allt inte var som förut.
Förr, då vid min barndoms sumphål Oset och Kvismaren, kunde jag lätt som en hanlig hind skutta från tuva till tuva och ta mig torrskodd över Ladviken eller den förskräckliga Fräknabotten. Lyckades inte det trängde jag mig ändå fram som ett vildsvin mellan kaveldun och vass.
Lärkorna sjöng, näktergalen klapprade och solen sken.
”Vad gör du där?" En laglydig man stod på spången och glodde på mig. Hunden var kopplad.
”Funderar. Har du sett något?", var min fråga som var svar på hans.
”Nä, inget speciellt. Du har väl hört rördrommen?”
Efter en lång blick och utan att sträcka fram handen för att hjälpa mig försvann han och pudeln längs spången och var snart uppslukade av vassen.
Jag vred ur mina byxor och tömde ur mina dyra seglarskor från den sista kaffekoppen sump. Doften av metangas kom i pustar ur hålet där tuvan nyss stått. Som om ett träsktroll satt där nere och var förbannad. Mina svampiga fötter och lukten väckte minnen till liv.
Tack vare sin långa historia i basen på våra skallar har lukthjärnan kopplingar både hit och dit till de högre och mer sofistikerade delarna av intellektet. Mer än vi vill veta styr den både förnuft och oförnuft. Rätt eller fel sorts arom, det beror på hur man ser det, kan få oss att tappa kontroll över både mage och vett.
Inte vet jag om det var lukthjärnan som trollade fram en rad ur Heidenstams Ensamhetens tankar; ”jag längtar stenarna där barn jag lekt” i min skalle. Stenar har jag aldrig talat till mig, däremot har dyn det. Jag är väl inte dum i huvet, eller?
Förr var det i bästa fall stövlar, nu var det seglarskor. Då ett rörligt liv på cykel och klättrandes i träd, nu ett stillasittande dito framför en dator eller bakom ratten på en Mercedes. Varför var jag tvungen att ge mig ut i tuvmarken bland vass och kaveldun? Kanske ville jag åter fånga en del av min ungdom. Jag ville veta om instinkten att känna hur länge jag kunde stå kvar och gunga på en tuva och lämna den i precis rätt ögonblick fortfarande fanns kvar. För inte har jag blivit tyngre och stelare med åren, inte jag inte. Innan jag prövande satte ner foten på den första tuvan tänkte jag, det är som att cykla, har man en gång lärt sig det glömmer man det aldrig. Jag hade glömt.
Det finns en intimitet i att se på fåglar vid en mellansvensk vassjö. En intimitet jag tappat under de decennier jag bott vid havet och sökt mig till stränderna för att spana på horisontankor. Jag bytte ut klafsandet och bortvirrandet i vasshavet mot att i sakta mak gå längs öländska eller västerbottniska stränder och sparka i nässelbestånd eller mållor. Sävsångarna fick byta plats med videsångare eller andra små bruna pysslingar från öster. Resorna har varit många och till de mest exotiska platser, men närkontakt med de mellansvenska slättsjöarna har jag undvikit. Även om jag gjort några gästspel i Oset eller Kvismaren har närheten inte funnits där. Man kan ana men inte känna den riktiga närheten och intimiteten från ett fågeltorn.
Kanske var jag yr av alla upplevelser av beckasiner, kärrhökar, fiskgjusar och dvärgmåsar? Ovanför mig brummade enkelbeckasinerna när de spelflygande störtade mot marken. Trots att mycket ävja flutit under broarna fanns de där, ljuden jag aldrig glömt och som på en sekund kom upp ur det undermedvetna. Sävsångaren sjöng lika rörligt och rörsångaren lika sävligt som förr. Lika lätt var det att förstå vid den första inandningen att rördrommen skulle böla fyra gånger. Vattenrallens tinkljud från vassen satt där det skulle och jag kunde skilja det mot både rör- och sothönans. Inga problem där heller. Allt tycktes fungera som det skulle.
Blöt stod jag på Kvarnberget och spanade ut. Det har hänt en hel del sedan jag skådade sist vid barndomens vassjöar. Kanske förändringarna i faunan är så stora att jag blev tillfälligt sinnesförvirrad. Det går nog att åberopa om jag blir lagförd för mitt reservatsbrott.
Då, på 1970-talet var storskarv en andra klassens raritet. Idag ligger de i små grupper på blankvattnet och fiskar framgångsrikt rudor, mörtar eller sutare. Trots att de är nya i sammanhanget passar de så bra in i en vassjö. Somliga hatar dem lika mycket som jag älskar dem. Visst har grågässen blivit fler och nog är det fler översomrande tranor på åkrarna nuförtiden? Trastsångaren satt på ett strå och gungade. Den skorrade till innan den flög vidare mot en intressant hona. Då en raritet av rang, nu i snart nog varje vassjö nära dig. Om du inte bor i Norrland förstås.
Sävsparven varnade och några sekunder senare kom en av lufthavets eleganter svepande över vassen. Vingarna från trollsländorna som lärkfalken fångade singlade ner som genomskinliga blomblad och blänkte i majsolen innan de landade på blankvattnet mellan tuvorna.
När jag ändå var blöt så kunde jag inte bli mycket blötare. Blöt eller död, begreppen är definitiva. Inne i vasshavet på väg tillbaka mot Mersa och dator, lämnade jag åter spången och tog några trevande steg. Det gungade till men det höll. Några steg till och jag var helt uppslukad av vassen. Blott de brutna stråna vittnade om vägen jag kommit. Jag kände mig som en vassvaskare, en vålnad efter dem som ”gått bort sig” och aldrig kommit tillbaka ur det oändliga vasshavet. Det tisslade och tasslade. Rörsångarna klättrade på stråna och kikade nyfiket på mig. Något större klev omkring därinne. Jag kunde inte se mer än någon meter, vad det var vet jag inte. Kanske var det rördrommen som tog ett par kliv tillbaka in i avskildheten.
Plötsligt var de där. Med metalliska "pjing, pjing" kom en grupp skäggmesar klättrandes från strå till strå. De var nyfikna och undrade säkert vad det var som störde ordningen. På någon meters håll satt en liten familj och spanade på mig. Hanen gör verkligen skäl för namnet. I stort sett visar den prov på olika nyanser av brunt, men huvudet är stålblått. Den svarta mustaschen ser ut som om den tagits från en kinesisk mandarin. Gynnsamma år kan de få tre kullar med ungar. De förökar sig likt kaniner eller bakterier om vi nödvändigtvis skall ha en touch av medicin i denna skröna. Dessutom kan den första kullens ungar häcka redan samma år de är födda. Lika diskreta de är under häckningen, lika exhibitionistiska är de under höstens högflykter. Åtskilliga gånger har jag i oktober sett flockarna spiralformat ta höjd tills de knappt syns. Innan de definitivt försvinner in i himlen exploderar flocken och de sprids i alla väderstreck.
Så stod jag där. Det susade och rasslade lite försiktigt i stråna. Jag var omsluten av gult. Tittade jag upp fanns bara den blå himlen. Inte ett moln att fästa blicken vid. Då kom känslan tillbaka med full kraft. Mitt tidigare misslyckade försök att skutta på tuvor hade jag glömt. Jag var ömt innesluten i en värld som saknade tid men som hade rum. Jag hade återfått intimiteten med min ungdoms hav av vass.
På väg hem körde jag ihjäl årets första björktrastunge.