Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Carl-Magnus Hakes blogg Publicerad2017-11-10

Flera frågetecken kring kollektivt ansvar för forskningsfusk

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

Om någon av dina forskarkollegor fuskat med sina resultat i en vetenskaplig artikel, då blir du automatiskt medskyldig såvida du inte redan i anslutning till artikeln friskrivit dig från ansvar. Så lyder resonemanget från expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden, CEPN, i de uppmärksammade yttrandena om oredlighet i Paolo Macchiarinis artiklar om struptransplantationer. I yttrandena anses således samtliga medförfattare ha ett ansvar för oredligheten.

Men som jag visar nedan finns det flera frågetecken kring detta resonemang och utländska experter verkar ha en annan uppfattning än CEPN.

Expertgruppen lutar sig mot de så kallade Vancouverreglerna om vad som krävs för att stå som författare på en vetenskaplig publikation. Fyra av fyra kriterier ska då vara uppfyllda och det mest intressanta här är det fjärde kriteriet som säger:

”Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.”

Precis under denna formulering i Vancouverreglerna står ett par meningar som fördjupar vad det innebär att vara författare till en artikel men som inte tas upp i expertgruppens yttrande:

”In addition to being accountable for the parts of the work he or she has done, an author should be able to identify which co-authors are responsible for specific other parts of the work. In addition, authors should have confidence in the integrity of the contributions of their co-authors.”

För att få ett svar på om Vancouverreglerna kan användas för att automatiskt fördela ansvar för oredlighet på samtliga medförfattare vänder jag mig till det organ som publicerat reglerna i fråga, nämligen International Committee of Medical Journal Editors, ICMJE. Efter en dryg vecka kommer ett svar från sekreteraren Darren Taichman som kommenterar vad det fjärde kriteriet i Vancouverreglerna betyder:

”This means just what it says. If there are questions raised about the integrity of the work, each person listed as an author is responsible to assure that the issue is appropriately evaluated and resolved. This requirement cannot be used to conclude that each person was necessarily involved in or aware of scientific misconduct if indeed that occurred. Each author is required to make sure the issue is appropriately addressed and accuracy of the scientific record maintained.”

Vidare hänvisar Darren Taichman till en ledarkommentar från 2013 när den senaste versionen av Vancouverreglerna publicerades och då det fjärde kriteriet lades till. Denna kommentar förefaller inte kunna tolkas på annat sätt än att det fjärde kriteriet innebär en skyldighet för medförfattare att hjälpa till vid utredning av oklarheter i en publicerad artikel. Om problem dyker upp i en artikel är det samtliga medförfattares problem, man ska inte kunna vägra att delta i utredningen med hänvisning till man inte varit inblandade i den del där det uppstått oklarheter.

I Macchiarinifallet blir det då i synnerhet märkligt från CEPN:s expertgrupps sida att peka ut tre av de visselblåsande läkarna som medansvariga för oredlighet i forskning eftersom de står som medförfattare. Visselblåsarna har ju om några gjort precis vad Vancouverreglerna säger – de har sett till att påstådda brister i artiklarna blivit utredda. 

Jag har också tagit del av korrespondens mellan en annan av medförfattarna till Paolo Macchiarinis artiklar och Chris Graf. Den senare är en av ordförandena för den ansedda organisationen COPE, Committee on Publication Ethics. Efter att ha diskuterat frågan med sina kollegor instämmer han i stort med den ovan beskrivna tolkningen av Vancouverreglerna, alltså att medförfattare tar ansvar för hela arbetet genom att se till att oklarheter reds ut. Dock kan det enligt Chris Graf finnas omständigheter i allvarliga oredlighetsfall där medförfattare redan från början bör ha kunnat ifrågasätta data, till exempel om de inte har fått titta på resultat eller om de var uppenbart suspekta. I sådana fall kan samarbetande forskare ha ett visst ansvar sett till oredligheten. Det går alltså inte bara att frånta medförfattare ansvar för att de litade på en oredlig kollega, enligt Chris Graf.

Det finns flera andra frågetecken kring expertgruppens resonemang om kollektivt ansvar vid oredlighet.Till exempel går det att undra över hur realistiskt det är i stora internationella samarbeten att man ska kunna kontrollera andra forskargruppers data och huruvida systemet inte föder mer misstänksamhet på bekostnad av samarbetsvilja i forskningen. Viljan att visselblåsa torde också gå ner om man automatiskt blir medansvarig för eventuell oredlighet. På CEPN har man avböjt att svara på Dagens Medicins frågor kring detta.

Ett annat frågetecken är att man i CEPN:s senaste yttrande i Macchiarinifallet inte rett ut huruvida den begångna oredligheten begåtts medvetet eller av oaktsamhet, vilket är rekvisit enligt Vetenskapsrådets definition på oredlighet, vilken i sin tur CEPN lutar sig mot. Frågan är om samtliga medförfattare som inte varit direkt involverade i den överdrivna beskrivningen av strupresultaten enligt expertgruppen agerat ”oaktsamt”. Här undanber sig expertgruppens ordförande Lena Berke att kommentera eftersom hon som enskild person inte vill uttala sig om ett yttrande som skrivits kollektivt.

CEPN svarar dock på en annan fråga från Dagens Medicin, nämligen en som rör vad som verkar vara diskrepanser i hur man kollektivt pekar ut medförfattare som oredlighetsansvariga.

I ett annat yttrande som kom i våras, alltså efter att CEPN börjat använda sin praxis om kollektivt fuskansvar, konstaterar expertgruppen att bara en namngiven forskare vid Linköpings universitet varit oredlig då hen förfalskat ett etikgodkännande i en akupunkturstudie. Att övriga medförfattare här gick fria motiverar kanslichefen Jörgen Svidén med att man fick en direkt fråga från universitetet om den utpekade forskaren agerat oredligt.

I fallet med Macchiarinis sex strupartiklar fanns det dock ingen begäran från Karolinska institutet om att peka ut vilka forskare som agerat oredligt utan bara om det förekommit oredlighet i de sex artiklarna.

Att expertgruppen ändå på ganska stort utrymme reder ut medförfattarnas ansvar beror enligt Jörgen Svidén dels på att KI i andra ärenden begärt detta, dels på att frågan om medförfattaransvar med stor sannolikhet kommer att diskuteras i KI:s kommande beslut.

Det avgörande beslutet i Macchiarinifallet kommer alltså till slut att fattas av Karolinska institutets rektor. Ska man gå på ett tidigare beslut som rör en av Macchiarinis djurstudier kommer rektor inte per automatik fälla samtliga medförfattare även om han sannolikt kommer fram till att Paolo Macchiarini också agerat oredligt när det gäller strupstudierna på människa.

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Åldersgräns

Borde det finnas en övre åldersgräns för att få behålla läkarlegitimation?


Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra utbildningar