En oberoende forskargrupp i Storbritannien slår alltså fast att regelbundna mammografiundersökningar minskar risken för död i bröstcancer med runt 20 procent bland kvinnor som bjuds in till screening.
Samtidigt sätter man också en siffra på den överdiagnostik som sannolikt förekommer vid mammografiscreening. Forskningen kring det här fenomenet är mycket spretig, vilket forskargruppen också poängterar. Men man kommer ändå fram till att runt 19 procent av alla bröstcancertumörer som diagnostiseras bland screenade kvinnor hade förblivit symtomlösa om kvinnorna inte screenat sig. I absoluta tal innebär det att för varje kvinna som räddas från att dö i bröstcancer tack vare screening, så kommer tre extra kvinnor att få diagnosen bröstcancer, enligt forskarna
Just överdiagnos är den största negativa effekten av screening. Men i Sverige informeras kvinnor inte om saken när de bjuds in till undersökningarna, vilket Dagens Medicin berättade om i somras (länken kräver DM+). När jag gjorde research till den artikeln slogs jag av att vissa ledande forskare och vissa centrala personer i landstingens screeningverksamhet knappt ens verkar vilja kännas vid denna skadeverkning.
Men den brittiska forskargruppens utslag kan förhoppningsvis vara ett stöd när Socialstyrelsen så småningom ska ge ut en mer nyanserad nationell information om fördelar och nackdelar med mammografiscreening.
I England är den informationen redan bra mycket mer nyanserad än den är i Sverige. Och där ska man nu inom kort uppdatera de broschyrer som skickas ut till kvinnor i samband med inbjudan till mammografi, så att det framgår hur stor risken är för överdiagnos.
Den brittiska forskargruppen tillsattes som konsekvens av den intensiva debatten om mammografiscreening. För att säkerställa opartiskhet fick inga av dess medlemmar tidigare ha publicerat studier av mammografiscreening. Gruppen leddes också av den aktade epidemiologiprofessorn Michael Marmot, mest känd för sin forskning om kopplingen mellan sociala skillnader och ohälsa.
Trots att gruppen sätter ner foten om överdiagnostik står det tämligen klart att slutsatserna i övrigt står närmare förespråkarnas åsikter om screening än skeptikernas.
Man underkänner till exempel i stort resonemanget om systematiska fel i screeningstudierna som lyfts fram i den senaste rapporten av professor Peter Gøtzsche och hans kollegor vid det nordiska Cochranecentrumet i Köpenhamn.
Vidare avfärdar gruppen teorin om att vinsterna med screening, som sågs i de nu mer än tjugo år gamla randomiserade studierna, skulle ha försvunnit när allt bättre behandling av bröstcancer har lanserats. Michael Marmot och hans medarbetare anser att fördelarna med tidig upptäckt genom screening och effekterna av bättre behandling troligen är oberoende av varandra.
Inte överraskande riktar också Peter Gøtzsche kritik mot genomgången, bland annat att man inte tagit hänsyn till vissa nyare observationsstudier som ifrågasätter nyttan av screening.
Här kan jag instämma med Gøtzsche. Det har gjorts ett stort antal observationsstudier av mammografiscreening med stora skillnader i kvalitet och som har publicerats i tidskrifter med olika högt anseende. Men de här studierna tas bara kort upp av den brittiska gruppen och tillmäts inget större bevisvärde.
Det skulle vara intressant att läsa vad man till exempel anser om den omdiskuterade studien av det norska mammografiprogrammet, där budskapet är att screening knappt gör någon nytta alls.