På måndag vid lunchtid står det klart vem eller vilka som belönas med årets Nobelpris i fysiologi eller medicin. Fram till dess är fältet öppet för spekulation.
Enligt dataanalysföretaget Thomson Reuters ligger forskare inom tre områden bra till i år:
- Britten Richard Hynes, finländaren Erkki Ruoslahti och japanen Masatoshi Takeichi för deras upptäckter kring hur celler sitter ihop med hjälp av proteiner av typen integriner och cadheriner.
- Britten Anthony Hunter för hans upptäckt av hur celler signalerar via tyrosinkinasfosforylering och kanadensaren Anthony Pawson för hans upptäckter kring hur signaler skickas vidare efter att ett proteinkinas har blivit aktiverat.
- Amerikanerna Charles David Allis och Michael Grunstein för deras upptäckter kring hur histonproteiner interagerar med DNA.
Thomson Reuters baserar sitt förebud på en kvantitativ analys av citeringar i den vetenskapliga litteraturen. Det är en metod som ska ha förutsagt totalt 26 Nobelpristagare sedan år 2002. Förra året hade alla nio pristagare i de vetenskapliga kategorierna tidigare nominerats som ”Citation Laureates” av analysfirman.
Så det är alltså inte osannolikt att någon av de sju ovan listade herrarna kan vänta sig ett samtal från Nobelkommitténs sekreterare Göran K Hansson på måndag morgon.
Själv tycker jag alltid det är roligare när Nobelpriset går till forskare vars upptäckter har ett tydligt klinisk värde, som till exempel Robert Edwards för utvecklingen av provrörsbefruktning (2010).
Så varför inte kinesiskan Tuo Youyou för hennes upptäckt av malarialäkemedlet artemisinin eller japanen Akira Endo för hans upptäckt av det första statinläkemedlet compactin? Bägge dessa forskare har nyligen fått det amerikanska Laskerpriset inom dess kliniska kategori. Och Laskerpriset är som bekant en viktig indikator för ett framtida Nobelpris.
Med tanke på den stora sjukdomsbördan och de stora framsteg som gjorts inom området vore inte minst hjärt-kärlfältet värt ett Nobelpris. Jag kan bara räkna till två pris som direkt haft denna bäring, nämligen för upptäckten att kväveoxid är ett signalämne i det kardiovaskulära systemet (1998) och för upptäckter om användningen av hjärtkateter samt om sjukliga förändringar i cirkulatoriska systemet (1956). Så gärna ett pris till Akira Endo.
Men sin vana trogen får man anta att den av icke-kliniker dominerade Nobelförsamlingen väljer någon livsnödvändig signalväg eller cellmekanism men vars upptäckt inte direkt har gett förbättrade möjligheter till behandling eller diagnos av sjukdom.
Detta i så fall möjligen i strid med Alfred Nobels testamente, där det tydligt stipulerades att priserna skulle gå till de upptäckter som gjort ”menskligheten den största nytta”.