Långvarig smärta är ett lika vanligt som komplext symtom, 1 av 5 vuxna i Europa beräknas lida av kronisk värk. Enbart i Sverige kostar långvarig smärta i form av sjukvård och sjukfrånvaro drygt 87 miljarder kronor.
Trots detta är kunskapen bristfällig och bemötandet allt annat än föredömligt på många håll. Alltför många patienter saknar diagnos eller är feldiagnostiserade. Alltför många patienter upplever sig misstrodda och negligerade. Alltför många patienter lämnas utan åtgärd, information och uppföljning.
Okunskap är den springande punkten i kombination med resurs- och tidsbrist. Avsaknaden av riktlinjer bidrar säkerligen också till rådande situation. Möjligen behövs också en generell attitydförändring gentemot smärtan som symtom.
Smärtbesvär måste få mötas av den kompetens som dess komplexitet kräver. Kronisk smärta/värk som enskilt eller delsymtom kan ha sitt ursprung i ett kalejdoskop av sjukdomar, syndrom, tillstånd och skador. Komorbiditeten är dessutom hög. Behöver väl knappast sälja in varför ett tidigt adekvat omhändertagande är fördelaktigt.
Ger mig på att ge ett konkret exempel på ett primärt kliniskt ”fisknät” för långvarig smärta som inte tar orealistiskt mycket tid i anspråk. Intentionen är att screena stora adekvata ytor för största möjliga chans till ”napp”, framförallt när pusselbitarna kombineras:
1. Heriditet? Reumatisk sjukdom, artros, psoriasis, sarkoidos, neurologisk sjukdom, samt hjärt-kärl sjukdom, diabetes och cancer.
2. Smärtkaraktär och utbredning. Dygnsvariation, duration/frekvens, vad lindrar, vad förvärrar. (stress, positioner, vila/belastning, läkemedel). Indikerar svaren inflammatorisk process? Mekaniskt ursprung? Organiskt? Neuropatiskt? Psykogent? Komorbiditet?
3. Hypermobilitet? Beighton scale tar minimalt med tid att genomföra.
4. Inspektion av anatomi och hudkostym. Skolios, hyper/hypokyfos, trattbröst, marfanoid kroppsbyggnad, plattfot, kelloider, hematom, utslag, torrhet, Raynauds fenomen, skleros, ärr, elasticitet (övertöjbarhet), bett.
5. Besvär från ögon, övre/nedre GI, urinvägar, luftvägar? Sjukdomskänsla? Onormal trötthet? Läkemedel?
6. Neurologiska symtom? Bortfall, parestesier, balansstörningar, kognitiva störningar.
7. Vad tror patienten själv att besvären beror på?
Givetvis är den kliniska diagnostiken mer komplex än en primär ”checklista”, men kanske är det i alla fall en god början?
Att betvivla eller negera förekomsten av smärta hos en patient är alltid fel. Smärta är ett subjektivt symtom och den drabbade patientens upplevelse. Ingen annans. Avsaknad av kliniska, laboratoriska eller radiologiska fynd utesluter därmed inte att patienten lider av smärta, bara att ursprunget inte lyckats lokaliseras med genomförda undersökningsmetoder. Avsaknaden av specifik diagnos är heller inte en indikation på att patienten bör lämnas utan åtgärd, uppföljning eller information.
Att som smärtpatient bli lämnad med bedömningen att ”allt ser normalt ut” gör troligen mer skada än nytta. Att inte ge någon information alls är betydligt värre än att ge information kring det vi inte vet.
Den kroniska smärtans stigma är ibland mer plågsamt för patienten att bära än smärtan själv. Sjukvården skall informera, stötta och hjälpa dessa patienter efter bästa förmåga. Inte bidra till vidare vånda.
Tack för ordet!
Länkar:
Improving the Current and Future Management of Chronic Pain
A European Consensus Report
Ny forskning visar att långvarig smärta inte får korrekt bedömning i primärvården
Otillräcklig behandling av långvarig smärta dyrt för individ och samhälle
Survey of chronic pain in Europe: prevalence, impact on daily life, and treatment.