I år har Socialstyrelsen fått in dubbelt så många enskilda klagomål i jämförelse med fjolåret, hälften rörande bemötande.
Susanne Gullack Flyrén, enhetschef för Socialstyrelsens enskilda klagomål, säger bland annat - ”Får vi inte ordning på detta kan det få konsekvenser för den tillsyn som vi ska ha över vården”.
Av aprioriska skäl kan det tyckas att ett respektfullt, gott bemötande inte bör vara något annat än en självklarhet eller rentav en rättighet. Ytterligare argument, exkluderat de medmänskliga, finns i de studier som visar på ett kausalitetssamband mellan bemötandet och patientens prognos. Översatt i krassa termer: ett dåligt bemötande kostar pengar. Uttalandet ovan av enhetschefen på SoS ger också klara patientsäkerhetsaspekter.
Det tål att nämnas i sammanhanget att patienter/vårdtagare också bör betänka att sjukvårdspersonal inte är annat än hårt arbetande människor, och inga robotar, vars främsta föresats är att hjälpa så gott det bara är möjligt.
Men vem/vilka ska då ta ansvar för de patienter som upplever sig blivit illa bemötta? Vem/vilka tar ansvar för att få till stånd en förbättring? Och kan empati, medkänsla, sympati, inlevelseförmåga, förståelse och känsla trugas fram? Är den alltmer stressade, pressade arbetssituationen inte apterad för en god interaktion mellan vårdgivare och vårdtagare? Vad är realistiskt att kräva av en vårdgivare? Vem ska avgöra var gränsen går?
Det är lätt att ställa frågorna men desto svårare att finna svaren.
En god början torde i alla fall vara att ta patienternas klagomål på allvar och visa på god vilja. Visa som arbetsgivare, vårdgivare, förbund, att patienternas upplevelser inte nonchaleras.
Tack för ordet!