Det var jultid och studieuppehåll vid universitetet. Studentkorridorerna ekade tomma. Alla som kunde åkte hem. Det gjorde även jag. De flesta studenter återvände vid terminsstarten i januari, men någon gjorde det inte. Uteblev för alltid. Fängslad, torterad och avrättad under besöket i hemlandet. Det var riskfyllt att åka till Iran 1979, det visste vi genom de iranska studenter som fanns vid vårt universitet, men vi hade jullov och det är mänskligt att längta efter sin familj. En notis i lokaltidningen senare under vintern, när den iranske studentens öde hade blivit känt, en tom utbildningsplats och ett studentrum ledigt. Vi var blåögda unga svenskar, förskonade från det mesta och med hela livet framför oss. Krishantering pratade man inte om då utan de kamrater som hade stått närmast den döde studenten fick krishantera sig själva. Vi andra kunde bara rysande utbrista ”Vad hemskt! Så fruktansvärt!”, leva vidare och plugga mot nästa tentamen och våra kommande yrkesliv. ”Life must go on! Kom, vi går och fikar på ”Mekka”!”
Det har nu gått mer än 30 år, men jag tänker på denna händelse ibland. Kanske särskilt under den gångna julen när jag mumsade färska dadlar från Iran och gästade ”Huset vid moskén”.
Vad är bakgrunden till att vi har läkare, tandläkare, apotekare, ingenjörer och andra högutbildade iranier i Sverige? En del av svaret står att finna i ”Huset vid moskén”.
Kader Abdolah, iransk författare i exil, tar i sin mycket vackra, sorgliga, men också humoristiska och sinnliga roman, oss med på en färd genom Irans moderna historia. Vårt sällskap består av tre familjer i staden Senejan söder om Teheran och alla bor de i huset vid moskén. Känner du till staden Senejan? frågade jag en iransk bekant. Det blev alldeles tyst och jag upprepade frågan tydligare. [Sanjan´] rättade hon mig och förstod inte alls mitt svenska uttal [Senejan], men låt oss nu färdas dit och knacka på!
Husets huvudman och basarens främste, köpman Agha Jan med sköna fru Fakhri Sadat, barnen Javad, Nasrin och Ensi, moskéns bleksiktige imam Alsaberi och hans hustru Zinat, historieberätterska, som känner på sig att hon en dag är ämnad för något annat, deras dotter Sediq, Agha Jans bror fotografen Nosrat som tar hem nyheter som bärbar radio, television, fala kvinnor m m från huvudstaden Teheran, poeten och kvinnotjusaren Kazem Khan, mormödrarna Golebeh och Golbanu som går upp i rök, den blinde böneutroparen moazzen som, när han inte ropar för fullt, häckar i källaren där han tillverkar lerkrukor, men också i smyg njuter av den lilla bärbara radio som han har i fickan och sonen Shahbal som liksom Javad engagerar sig i farlig politik, Tokiga Ghodsi som spår sanna profetior och olyckligtvis håller till alldeles för mycket i vindruvsodlingarna där det stryker omkring snuskgubbar, Ödlan, pojken med den deformerade ryggraden, som förflyttar sig just som en ödla och Khalkhal, ung, stilig, upprorisk imam med karisma och turbanen käckt på sned … Tsunamivarning! En livsfarlig hunk på mer än ett sätt! I Frankrike gör sig ayatolla Khomeini redo att stiga ombord på en Concorde mot hemlandet. Vad ska nu hända med alla i det lilla huset vid moskén? Åskmolnen tornar upp sig över det fredliga muslimska vardagslivet i Senejan.
Kader Abdolah, född 1954, studerade teknisk fysik vid universitetet i Teheran. Han tillhörde själv den underjordiska vänsteroppositionen under shahens regim och därefter under ayatollornas styre. 1988 flydde han till väst och numera bor han i Holland där han skrev ”Het huis van de moskee” på sitt nya språk, nederländska. Denne exil-iranier heter egentligen Hossein Sadjadi Ghaemmaghami Farahani, men två mördade vänners namn utgör hans pseudonym, Kader Abdolah.
En rik berättelse, mycket gripande, informativ och intressant, inte minst för västerlänningar!
”Nun wal-qalam wa ma yastarun: Vid pennan och vad man skriver.”
Ur Pennan, sura 68
Genom att skickligt och diskret använda sig av Koranen manar Kader Abdolah fram minnet av en förlorad värld eller som en amerikan jag känner uttrycker det – ”it´s a lovely walk down memory lane”.