Varför blir man vårdkvinna?
Hur blir man en kvinna som vårdar? Förresten, hur blir man en vårdande man? Dit sträcker sig inte mina erfarenheter, men för många kvinnor kan nog inskolningen se ut så här:
Redan på 1-årsdagen blir hon vårdare till Lisa. Dockan har gummihuvud med små utsökta drag, pagehår med lugg och trasdockekropp med gängliga ben och leder som fungerar utan anmärkning. Lisa blir ett tryggt sällskap under de första tio åren i den märkliga världen. En omfattande garderob hinner Lisa få innan hon dramatiskt omkommer i en brand. Dockhuvudet har murknat och den solkiga traskroppen har aldrig fått sig ett riktigt bad. Lisa möter sitt öde en regnig dag när vi eldar skräp. Vårdnadshavaren slänger själv dit henne.
Mimmi från England, anländer i laxrosa klänning överströdd med prickar i alla tänkbara nyanser och med hjärtformade vita spetsfickor. På huvudet har hon en bahytt i samma tyg som den gladprickiga klänningen, ögon blå som en brittisk sommardag, hål i ändan, röd tröstnapp och riktig nappflaska. Nu blir det bråttom med alla blöjbyten! Hela uppsättningar blöjor går åt varje dag, Det vet ju var och en att det är dyrt, så det blir att sy travar med ombyten. Babyn tar inte upp näring utan nappflaskans innehåll går rakt igenom den ljusrosa dockkroppen. Mammor står i kö för att beundra och kanske slita till sig några matningar med efterföljande byte till torrt.
På 5-årsdagen är det dags för Lillibeth som helt överraskande sitter uppflugen på det gula linneskåpet en morgon. Det måste ha skett en störtförlossning under natten, men det är bara att tacka och ta emot ett stort friskt flickebarn med vackert mörklockigt hår och fin traskropp. Ett riktigt välskapt barn som tyvärr tappar huvudet omgående. Vi reklamerar det till Wiskadahls Postorder och får per post ett nytt huvud, denna gång ett blont, men det blir aldrig detsamma igen. Känns som en bortbyting, men en mor måste älska alla sina barn.
När 7-årsdagen närmar sig kommer Sara, en mycket välgjord stöddig plastflicka med raka ben. Hela Sara doftar gottgott trots att hon tillsammans med tusentals syskon just har räddats ur en brand i en dockfabrik i Finland. Sara har ljusbrunt plasthår i hästsvans med ett hål i där man kan trä in ett hårband. Sara är svept i vit broderad nylon. Hon kommer en jul med Abraham, sin brunfjunige babybror som sover i turkos åkpåse med knytmössa av samma ylletyg. En liten pojke tilldelas vårdnaden om Abraham, men plastsyskonen får ändå stanna i samma hem. Under sommaren anländer en tvillingbror till Sara, som även han har överlevt eldsvådan. En glad, pigg, yster pojke med lockigt hår och blå ögon precis som Sara. Ingen av tvillingarna verkar traumatiserad även om Sara är litet svart på en tå och tvillingpojken har ett knappt synligt gråvitt ärr på kroppen.
En celluidflicka kommer helt ensam för att fira jul. Stadsflicka med haute couture garderob. Hattar som matchar de rutiga kapporna, blommiga klänningar, välskurna jackor och grå pepita långbyxor med pressveck och basker i samma ylletyg. Celluidflickan har redan en syster som heter Klara, men hon har klent med kläder och får ofta gå i Lisas avlagda klänningar. Klara förblir en askunge, ett osett maskrosbarn i dockvärlden och en mor kan inte ha uppsikt överallt. Så finns där en späd rosa Monika med raka raska ben samt diverse små gultonade brunögda bäbisar. Dessa prematurer kommer aldrig i närheten av någon dopfunt trots sina små blundögon med frans och misstänkt hepatit.
En grå vinterdag gör Mannekängdockan entré. Oooh lycksalighet, en mjuk kvinnokropp med alabasterhud och nästan riktiga bröst, blåblommig klänning, vita högklackade sandaletter och matchande plastväska! Blundögon och glänsande långt brunt hår som går att tvätta samt hål i öronen där det sitter riktiga pärlörhängen! Småflickor slåss som härdade frontveteraner om att få litet vårdnadstimmar om den här ljuvliga skapelsen som ingen har sett maken till tidigare.
På hösten efter 8-årsdagen är det dags för nästa förlossning som sker på ett varuhus i Sundsvall och helt utan barnmorska. Hotande trillingfödsel för där sitter tre normalstora babydockor klädda i ljusblått, rosa och ljusgrönt. Ta hem mig! signalerar de med sina klarblå självlysande blundögon. Den ljusgröna ser ut att vara en pojke vid namn Peter och han blir min! Ett sladdbarn kommer i mitten av 1960-talet. Sladdbarn och sladdbarn, es ist ein Deutsches Mädchen und sie heisst Petra. Platinablont bombnedslag med getingmidja, Marlene Dietrich-ben, Spirella-byst, dingelörhängen och glamorös galagarderob.
Är det här alla barnen? Nej, långt ifrån! Många fler undangömda barn som inte har fått komma till tals här. Det pappasnickrade dockskåpet i korallrosa och ljusblå 60-talsdesign myllrar av små rosa plastdockor som sitter och funderar i rosa skumgummisoffor vid öppna spisar eller halvsover i bekväma fåtöljer vid trebenta njurformade soffbord i cremefärgad plast. Gratis tygprover går att linda om och sy fast på de minsta kropparna. Annars får ungarna låna kläder av varandra. Tigga sig fram tvingas en ansvarstyngd stormamma också lära sig, men vad gör man inte för barnen. "Snälla, kan jag få en bit flanell till blöjor?" är en fras man lär sig snabbt. Man kan gärna darra på underläppen eller hota med att vara stygg hela dagen det vill säga sparka katten, reta farmor, knacka på fönstren eller spöa upp sin yngre bror.
Varför blir vissa vårdkvinnor och andra inte? Varför överväger somliga av oss aldrig ett vårdyrke? Kanske vi känner att vi har vårdat färdigt redan i 10-årsåldern!