Doktorn är ute på sjukbesök. I dagar går marschen med tung packning i oländig fjällterräng. Vid en sjö har han avtalat med en pojke att möta upp med båt. Doktorn väntar och väntar. Ingen snipa, ingen pojke. Ska vi gissa att doktorns blodtryck förhöjs och var kan den sakramentskade pojken hålla hus? Bara att fortsätta färden, något skymtar så småningom i en klyfta och äntligen, där är snipan! Men ingen pojke utan med brandkol står skrivet på den gråa plankan i stäven: ”Varg i renhjorden, måste tillbaka.”
Doktorn får klara sig bäst han kan för är man samepojke med ärkefienden som härjar i renhjorden ... Då är det akut! Vargen kalasar på renkalvar, men dödar även urskiljningslöst för nöjes skull vet samerna. Gråben, en fruktad och skicklig jägare, som till och med lyckas driva hela renhjordar nedför fjällstup. Det har man erfarit.
Bister iskall verklighet mötte den 26-årige läkaren Einar Wallquist när han kom till Arjeplog 1922. Ett handikapp hade doktorn – han var sörlänning – eller två handikapp för han var inte kirurg. Dr Wallquist fick lita till opererande kollegan i Arvidsjaur tjugo mil bort eller till kustlasaretten ljusår därifrån.
Sörlänningen, rikt begåvad, blir kvar i lappmarken ett helt liv. Han skriver, han tecknar, han målar. En riktig nattuggla var doktorn och man kan nästan förstå att det var under sena kvällar och nätter han skrev av sig alla upplevelser i isoleringen med snålt tilltagen fritid och ständig jour. 1935 debuterade han med ”Kan doktorn komma?” som sedan följdes av en lång rad skildringar om livet längst upp i det väldiga Lappland. Fjällvärlden med dess undanskuffade befolkning av samer och nybyggare får liv för folk i resten av Sverige. Hans verk översätts till andra språk och böckerna når därmed ut i världen.
1962 gick Einar Wallquist, kung och legend i sitt rike, i pension och tre år senare invigdes hans skapelse, Silvermuseet i Arjeplog. Han var verksam som museiman ända fram till sin död nära 90 år gammal 1985. Einar Wallquists hem, Doktorsgården, går att besöka för självklart vill man dit upp efter att ha drabbats av Lappmarksdoktorn.
Vildmarken utan nåd, de hisnande fjällvidderna med björn, varg, järv, lo, den tjutande stormen, långullsfällar och renhudar i risslor som glider fram över vita vidder, lapptussar med skohö istället för strumpor, hundskinnsmössor, samer, nybyggare, renhjordar, hjortonstinna myrar, glittrande fjällsjöar med sprattlande rödingar, midnattssolen, norrskenet, fjällmyggor i beslutsamma divisioner, ja, ni hör väl knastret av brasan som ska hålla de sultna horderna borta!
I väntan på Lapplands-resa kan vi inta böckerna med passande kost som fjällfil, tunnbröd, ost med rökt renkött, hjortron, enbärskryddade viltköttbullar, renskav och allt annat fjällgott som vi bekvämt kan inhandla i våra välsorterade mataffärer. Javisst, lappmarkens egen cafe latte får vi allt ha: Kokt kaffe med salt och smältande getostbitar som simmar i koppen och en och annan dristig vågar sig till och med på att koka palt.
Inte kan man väl läsa Lappmarksdoktorns böcker numera, litet gamla och passé väl, invänder kanske någon. Det behövs bara att man bläddrar i en bok så sitter man lika fast som en spyfluga på promenad i sirap. Vildmarksskildringarna är uppfriskande inför en ny höst med arbetslivets allehanda konstgjorda kickoff. Ta bara avstånden i fjälltrakterna, så enorma så att varje vårdpersonal som har jobbat skift på akuten skulle bli som ny efter att bara ha läst om en halv (!) av dr Wallquists jourer. Plums! Där gick vi visst ner oss i ett surhål för det iskalla vattnet börjar sippra in i näbbkängorna ...