Nyligen fyllde min dotter ett år. Hon har vuxit upp från ett litet knyte på under 2,5 kg till ett stort barn som nu börjat inskolning på förskolan. Jag är så tacksam för den svenska mödravården och barnsjukvården. Speciellt när jag tänker på de sista nervösa dagarna i fjol av graviditeten. På sista kontrollen hos barnmorskan på MVC hade blodtrycket stigit oroväckande och jag blev inremitterad till sjukhuset. Där visade det sig att jag drabbats av havandeskapsförgiftning.
Från att allt tidigare varit lugnt konstaterades tillväxthämning av barnet, onormalt CTG och dåligt flöde i navelsträngen. Det bedömdes som en riskförlossning och det blev inläggning på specialförlossningen med all tänkbar CTG- och STAN-övervakning. Tack vare all kunnig personal, övervakning, blodtryckssänkande och krampförebyggande dropp gick det bra tillsist. Både jag och min dotter klarade oss.
Nu läser jag tidningar och ser reportage om överfyllda sjukhuskorridorer på medicin- och akutkliniker på många ställen i Sverige. I brist på vårdplatser används olika metoder: patienter får vänta i akutenkorridoren, skrivas ut nattetid eller utlokaliseras till annan avdelning. Speciellt utlokaliseringarna upprör mig. Bland styrande och politiker verkar det finnas någon tanke om att utlokaliserade patienter får vård.
Självklart får dessa patienter en säng och allmän omvårdnad, men hur blir det medicinska omhändertagandet om patienten med misstänkt instabil angina vårdas på en ÖNH-klinik där sjuksköterskorna är vana att att ta hand om patienter efter öronoperationer? Hur mår patienterna med hjärtsvikt som vårdas på en hudklinik där personalen har inriktning mot såromläggningar?
All personal försöker att göra det bästa för att klara sig på de få platser som finns. Risken blir då att vi tänjer våra gränser och accepterar horribla utlokaliseringar som ovan. Att patienter med angina i behov av ischemiövervak utlokaliseras till kärlkirurgen är för mig lika absurt som om jag med svår havandeskapsförgiftning hade utlokaliserats till urologen för förlossning. Även på urologen går det ju att få en säng, mat, allmän omvårdnad och säkerligen kommer en rondande obstetriker någon gång under morgondagen. Tyvärr finns inga barnmorskor, ingen STAN- eller CTG-övervakning, men man kan ju inte begära allt, eller?
Den som tror att utlokaliseringar ger säker sjukvård har inte förståelse för patienters behov och personalens särskilda kompetens. Patienter med stroke har lika stort behov av en strokeavdelning med strokekunnig personal som födande kvinnor har av förlossningsvård.