Befrielsen i att äga problemet

En tidig oktobermorgon för ganska exakt tre år sedan satt jag frustrerad vid frukostbordet tillsammans med min man. Frustrationen gällde personalen på Brahehälsan, den vårdcentral jag då varit verksamhetschef på i nästan fyra år. Två av våra duktiga sjuksköterskor hade i samband med utvecklingssamtalen aviserat att de funderade på att sluta. ”Det kvittar hur jag gör så bara gnäller dom!”, suckade jag och såg ingen utväg. Ögonblicket senare insåg jag vad jag egentligen hade sagt, jag som under alla år av hoppande mellan olika avdelningar och kliniker hävdat att ”det tar tjugo minuter på en ny arbetsplats, så vet man hur chefen är”.

Efter en initial känsla av ”hjälp!” kom befrielsen. Om problemet låg hos mig och i ledningsstrukturen kunde jag ju också göra någonting åt det. Sagt och gjort! Efter att ha frågat runt lite bland chefskolleger fick jag kontakt med den coach jag fortfarande träffar när jag kör fast eller behöver någon som ställer obekväma frågor. Budskapet till mina sköterskor var att jag bad dem ge mig sex månader. Om jag inte hade lyckats vända skutan då var jag inte rätt person för uppdraget.

Bara det faktum att jag tog på mig hela ansvaret för att allt inte fungerade som det skulle på vårdcentralen och att jag tog hjälp för att bli en bättre chef gjorde att arbetsklimatet direkt blev bättre.

Nu, tre år senare, är jag oerhört glad och tacksam över att jag fått möjligheten att satsa på mitt ledarskap och över det resultat det gett. Idag är vårdcentralen en blomstrande verksamhet som får utmärkelser och tar emot studiebesök och som nyligen expanderat och öppnat ytterligare en mottagning. Och alla sköterskorna är fortfarande kvar.

Jag hoppas att med denna blogg kunna inspirera och provocera dig till att satsa på ditt ledarskap så att vi tillsammans kan utveckla sjukvården till att fungera allt bättre.

Kan jag, så kan du!